Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nils von Hofsten’

Skånepolisens skandalösa registrering av romer har aktualiserat den svenska rasbiologins historia. I DN idag har Maja Hagerman skrivit om ett besök i det gamla rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Det var ett institut som på sin tid öppnades i fullt politiskt samförstånd år 1922.

Länge var ju också Uppsala universitet ett centrum för de dunkla tankarna kring rashygien och stereotypisering av olika folkgrupper. Vi som var studenter på 60-talet minns fortfarande den originelle docenten Bertil Lundman som hade mätt tusentals skallar som han rasmässigt kategoriserat. (Personligen blev jag som rastyp aldrig utredd av Lundman men jag minns att han ryckte ett tidskriftshäfte ur händerna på mig på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva).

Universitetets rektor var 1943-47 professor Nils von Hofsten (specialist på virvelmaskar men också en ledande rasbiologisk teoretiker). 1929 skrev han i Husmoderns läkarbok om den biologiska vetenskapens nyaste rön. Där konstaterade han att olika raser verkligen har olika värde: ”Vi kunna därför utan tvekan fastslå att den svarta rasen står lägre än den vita. En svunnen tids verklighetsfrämmande idealism kunde ännu tro att negrer äga samma utvecklingsmöjligheter som vita; en sådan tro vore numera en löjlighet och en dumhet.”

husmo

Nils von Hofsten hoppades även han på en kommande svensk steriliseringslag och han var inte särskilt hjärtnupen när det gällde tillämpningen:

En överdriven försiktighet är knappast befogad. Beträffande vissa kategorier av höggradigt mindervärdiga individer såsom sedlighetsförbrytare och andra psykiskt defekta vaneförbrytare vore det, synes det mig, icke så upprörande om en eller annan individ med något mindre dåliga anlag än flertalet råkade komma med.

1900-talets rasbiologer visste förstås att de hade en kamp att kämpa mot blödiga humanister och verklighetsfrämmande idealister som inte förstod hur viktigt det var att förädla människostammen. I en läkarbok från 1930 skrev den finländske professorn Harry Federley att de lägsta samhällslagren, och inte minst de svagsinta, förökade sig med oroväckande hastighet och han konstaterade med en suck: ”Bördan av dessa ständigt stegrade utgifter för fullkomligt onyttiga samhällsmedlemmar vilar ytterst på de dugliga medlemmarnas skuldror och ökas alltmera med samhällets tilltagande försämring.”

Som en möjlig åtgärd mot detta missförhållande pekade professorn på de förebildliga erfarenheter som vunnits av steriliseringslagarna i Amerika. Kampen för en förnuftig befolkningspolitik återstod dock ännu att föra i Norden. Och i den kampen skulle den övertygade rashygienikern inte komma att ge upp i första taget:

Han måste äga den orubbliga övertygelsen att den väg han slagit in på är den rätta och att andra skola taga vid och fortsätta hans verk, då han stupat. Med andra ord, han måste ha en bergfast tro på det rätta i sina strävanden. Man har därför i rashygienen velat se en framtidsreligion, byggande på kärleken till den ofödda nästan.

Rashygienikern som en frontsoldat i kärlekens tjänst. Professor Federley kunde förstås inte ana hur hans framtidsreligion skulle komma att tillämpas i Europa ett knappt decennium senare.

Read Full Post »