Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

Påskdatum

Ett barnbarn som just varit och lekt med en syriansk kompis här i Södertälje hade fått frågan: ”Äter ni kött på Långfredagen?” Det väckte uppenbarligen en rad funderingar och föranledde en diskussion vid middagsbordet där jag försökte utreda olika fasteregler och dessutom på diverse omvägar kom in på hur den kristna liturgiska tideräkningen bygger på den judiska uppfattningen att det nya dygnet börjar vid solnedgången i stället för vid midnatt som vi numera har fått för oss. (Det är ju därför som helgsmålsringningen klockan 18 på lördagskvällen markerar att söndagen faktiskt börjat).

Hur som helst; jag undvek att försöka förklara varför syrianerna själva ännu inte hunnit fram till Långfredagen. Liksom övriga orientaliska och ortodoxa kyrkor firar de i år påsk den 5 maj. Fast det finns ett undantag också från den regeln: Den finska ortodoxa kyrkan följer samma kalender som landets lutherska majoritet. Det gjorde också de ortodoxa i Estland fram till helt nyligen innan man beslöt att återgå till den påskberäkning som bygger på en äldre ordning och som dessutom innebar att landets två ortodoxa jurisdiktioner (under patriarkerna i Moskva respektive Konstantinopel) nu firar samtidigt.

rysk påsk

Rysk påsk enligt Vladimir E. Makovsky (målning från 1888).

Att påskfirandet varierar mellan öst och väst i kristenheten kan ju vara ganska förvillande. Ibland sammanfaller högtiderna, ofta ligger den ortodoxa påsken en vecka efter men i år är alltså skillnaden hela fem veckor. Allt beror på världsliga kalenderfrågor och astronomiska beräkningar. Engelska Wikipedia redogör för läget:

After the promulgation of the Gregorian calendar in 1582, the Catholic and Protestant churches of the West came to follow a different method of computing the date of Easter from the one that had been previously accepted. Most Eastern Orthodox churches continued to follow the older practice and this difference has continued to the present time, despite several attempts to achieve a common method for computing the date of Easter. In 1997 the World Council of Churches proposed a reform of the method of determining the date of Easter at a summit in Aleppo, Syria: Easter would be defined as the first Sunday following the first astronomical full moon following the astronomical vernal equinox, as determined from the meridian of Jerusalem. The reform would have been implemented starting in 2001, since in that year the Eastern and Western dates of Easter would coincide. This reform has not yet been implemented.

Nu är i och för sig oenigheten om påskdatum inget som kom upp först på 1500-talet. Redan under de första kristna århundradena diskuterade man hur påsken skulle beräknas, inte minst i relation till den judiska Pesach-högtiden. Den så kallade quartodecimanska striden i slutet på 100-talet beskrevs av Eusebios i hans berömda kyrkohistoria drygt hundra år senare:

A question of no small importance arose at that time. The dioceses of all Asia, according to an ancient tradition, held that the fourteenth day of the moon [of Nisan], on which day the Jews were commanded to sacrifice the lamb, should always be observed as the feast of the life-giving pasch, contending that the fast ought to end on that day, whatever day of the week it might happen to be. However it was not the custom of the churches in the rest of the world to end it at this point, as they observed the practice, which from Apostolic tradition has prevailed to the present time, of terminating the fast on no other day than on that of the Resurrection of our Saviour.

Ungefär i samma veva tog kyrkomötet i Nicaea år 325 upp frågan och gav i alla fall grunden för något slags gemensam uppfattning. Men, som sagt, nya kalenderfrågor dök upp i historien och nu är vi där vi är.

Men den som vill fira påsk en gång till – och under något varmare klimatiska omständigheter – kan alltså åka till Sankt Petersburg eller Kreta omkring den 5 maj. Eller varför inte till Cypern som just nu är i akut behov av turistiskt kapitalinflöde?

Read Full Post »

Selfridges

När jag i början på 90-talet bodde i London arbetade jag några minuters promenad från Selfridges. Det låg nära till hands att efter jobbet slinka in där för att handla det ena eller det andra. Särskilt matavdelningen var alltid värd ett besök: ett kulinariskt tempel med dofter från den fina världens ostar och skaldjur.

Jag hade också min frisör där. Som det anstår ett gammalt varuhus från 1909 ville man svara för olika mänskliga behov, från livsmedel till skönhetsvård. Man kunde förstås också dricka en kopp i tesalongen men om jag minns rätt hade de liksom så många andra gått över till att lägga tepåsar i kannan så det var ingen höjdare.

selfr

Jag erinrar mig stunderna på det stora varuhuset när jag ser serien Mr Selfridge som SVT har visat de senaste månaderna. Två avsnitt återstår och jag vet hur det går till slut men ska inte avslöja något för den som vill hålla spänningen uppe. Det är mycket kostymer och en hel del erotiska förvecklingar. Harry G. Selfridge lever i takt med sin tid och förstår att anknyta till trenderna för dagen. Kända personer dyker upp i handlingen, lorder och fatala ladies ses i salongerna. Personal anställs och avskedas.

I avsnitt 4 fick avdelningschefen Miss Bunting omgående avsked sedan hon ertappats med att knycka lite silke. Fortfarande efter mer än hundra år håller ledningen för Selfridges hårt på personalens ärlighet. Bara härom året fick en man lämna matavdelningen på själva julaftonen sedan han ertappats med att sälja gåslever, en vara som ledningen efter hårda yttre påtryckningar från olika djurskyddsgrupper beslutat bannlysa från sina hyllor.

Jack O’Shea, who provides prime meat to some of London’s most exclusive restaurants and celebrity chefs, admitted he operated a ”secret society” selling the French delicacy at his concession in the food hall in defiance of animal rights pressure.

The company banned the sale of foie gras from its stores two years ago after a high-profile campaign led by Sir Roger Moore, the former James Bond actor.

Mr O’Shea, who also has a shop in Brussels, had been secretly selling the contraband product to select customers who knew to ask for it under the code name “French fillet”…

Last night Mr O’Shea told how he was escorted out of the building in front of customers on the busiest day of the year and warned he is likely to lose his business for breaking Selfridges’s rules.

I asvnitt 8 som just sänts av SVT dök den hotande amerikanske konkurrenten F.W. Woolworth upp. Hans varuhus satsade på låga priser och han var inledningsvis framgångsrik i flera länder, även i Storbritannien. I ett historiskt perspektiv blev det ändå varumärket Selfridges som hållit ut medan Woolworths likt sina svenska motsvarigheter EPA eller Tempo gått i graven. En engelsk bibel (King James version) som jag köpte där redan i slutet på 50-talet bevarar jag som ett kärt minne av ett svunnet affärskoncept.

Vad ska man då mer allmänt säga om serien Mr Selfridge? Jag tycker att en engelsk recensent har sammanfattat mina egna intryck rätt väl:

This final instalment saw the stage emptying rapidly, leaving you wondering who’s actually going to be around for series two. It’s been a bit like an in-store competition to see who could break the liaisons the script has established for them with the least grace…

When the dénouement involves a rehashing of elements from the series condensed into a stage farceyou’d have thought that red flags might have been visible earlier. Are there many characters, the male ones especially, who we’ll really be sorry to see the last of? Mr Selfridge has had periodically decent thesping and plenty of visual glamour, but frocks alone do not a drama make.

Hur livet och affärssagan slutade i verkligheten för Mr Harry G. Selfridge kan man ju läsa om i vilket uppslagsverk som helst. Det var inte så kul. Men, som sagt, det varumärke som bär hans namn är fortfarande livskraftigt.

Read Full Post »

Det är ett dystert tioårsminne. Jag tänker på invasionen av Irak i mars 2003. Själv tillhörde jag dem som gick i den stora demonstrationen i Stockholm i februari samma år. Vi som deltog i manifestationen mot kriget var förstås inga ”Saddam-kramare”. Vi ville ge vapeninspektörerna möjlighet att genomföra sitt uppdrag trots att Bush & Co bestämt sig för att Irak var fullt av massförstörelsevapen och trots att Per Ahlmark i sin exempellösa och motbjudande kampanj för krig svärtat ner sin gamla partikollega Hans Blix. Vi trodde på andra lösningar än ett illa förberett anfall utan någon analys av konsekvenserna för ett land fullt av etniska och religiösa grupper med delvis motstridiga intressen.

Jag läste härom dagen på nytt Robin Cooks tal i det brittiska parlamentet när han aviserade sin avgång från regeringen i protest mot Tony Blairs medlöperi. Det får nog ses som ett av de stora talen i underhusets moderna historia, nästan i klass med några av Churchills vältalighetsprov. Läs och se det via BBC:s sajt!

Vad som hänt i Irak de senaste tio åren har vi alla kunnat följa. Visst, en blodbesudlad diktator störtades men han ställdes aldrig inför en internationell domstol utan avrättades summariskt eftersom han hade kunnat berätta för mycket, t ex om hur han träffade Donald Rumsfeld och andra amerikanska politiker under de år när han var västvärldens bästa vän under kriget mot Iran.

powell

Iraks massförstörelsevapen – beviset

Här i Södertälje, där jag bor, blir vi dagligen påminda om kriget. Nya flyktingar från Irak strömmar fortfarande till. Det är inte minst kristna som flyr från det sekteristiska våldet. Efter invasionen och dess migrationsströmmar har de syrianska kyrkorna här i staden kompletterats med en kaldéisk (en österländsk kyrka unierad med påven i Rom). Det lär finnas mellan 4.000 och 6.000 kaldéer i trakten. Jag läser på nätet att den nyinstallerade kaldéiska patriarken i Bagdad nu vädjar till sina landsmän att stanna kvar i landet:

Chaldean Patriarch of Baghdad, Louis Raphael I Sako said Christians in Iraq should overcome their fears and work together to build a new future.

In comments aimed specifically at Christians present at the service in Baghdad’s St Joseph’s Cathedral, the patriarch said: “Why are you so afraid today? Do not withdraw or emigrate in time of great pressure. This is your country and your land. If emigration continues God forbid, there will be no more Christians in the Middle East. The Church will be no more than a distant memory.”

The patriarch’s comments, given on the eve of the tenth anniversary of the Iraq War and the overthrow of President Saddam Hussein, come after a decade of massive emigration of Christians from the country. In 1987, Christians in Iraq totalled 1.4 million according to the last census, but now there could be fewer than 250,000, with the greatest decline in numbers taking place after 2003. Since that year, fundamentalism and a breakdown in law and order have shaken the Church to its foundations.

Det är en ödets ironi att det amerikansk/brittiska korståget starkt bidragit till att tömma Mellanöstern på kristna. Dessutom har det ju bidragit till en massflykt av högutbildade från Irak, något som tidskriften Foreign Policy nyss påminde om:

The number of psychiatrists working in Iraq is fewer than .05 per 100,000 people. After the 2003 invasion, about 18,000 physicians fled Iraq. Some have returned, but in 2012 there were only 84 psychiatrists and about 22,000 physicians for a population of over 31 million people.

Det är faktiskt lättare att hitta irakiska läkare här i Södertälje än i många av det gamla tvåflodslandets provinsstäder. Tacka Bush och hans neokonservativa gäng för det.

Read Full Post »

Det är ett sammanträffande som ser ut som en tanke men så är det faktiskt inte. I morse läste jag  Svenska Dagbladets språkspalt där professor Anna-Malin Karlsson påminde om vad den klassiske språkvårdaren Erik Wellander på sin tid skrev om dåtida missbruk i det talade språket:

Om de förhatliga modeorden skriver Wellander: ”Den språklättja som det är fråga om visar sig icke i fåordighet eller tystlåtenhet utan i ett onyanserat, pladdrigt och meningslöst ordande, som bekvämt följer de mest upptrampade vägarna.” Värst är enligt Wellander svordomarna, den manliga ungdomens ord, men ”rent språkligt sett äro emellertid den kvinnliga ungdomens älsklingsord, det må nu vara förtjusande, bedårande, hänförande eller hemskt, lika tröttsamma och fula och meningslösa i sin liknöjda och slappa upprepning”.

Medan jag fortfarande funderar över Wellanders diskussion av de kvinnliga älsklingsorden köper jag av en händelse på Myrorna i Stockholm en vackert inbunden volym där den finlandssvenske litteraturprofessorn Werner Söderhjelm samlat en del bokanmälningar från skilda tider. Bland annat ägnar han några sidor åt en bok som 1900 utgavs av Gustaf Cederschiöld, professor i nordiska språk vid Göteborgs högskola och en på sin tid mycket uppburen språkman. Boken heter Om kvinnospråk och andra ämnen och ansågs tydligen så läsvärd att den 1917 kom ut i en andra upplaga.

gustaf ceder

Söderhjelm redogör för kollegan Cederschiölds ingående studier av kvinnans speciella sätt att uttrycka sig verbalt. Det hänger enligt denna analys samman med ”hennes känslas intensitet, exklusivitet, omedelbarhet, plötslighet och föränderlighet”:

Härpå beror, att vad kvinnan får säga omedelbart, utan att tänka på förhand, utmärker sig genom en okonstlad naturlighet, medan hon t. ex. i en debatterande församling icke förmår fasthålla sin tankegång utan låter den korsas av nya stämningar och blir oklar. Omedelbarheten gör ock att språket blir för henne otillräckligt och hon måste taga sin tillflykt till miner och åtbörder. Sålunda är gråten en viktig beståndsdel i hennes språk och som klimax inträder stundom svimning och hysteriskt anfall.

Kvinnan har enligt samma analys ingen respekt för adjektivens betydelse, liksom i allmänhet inte heller för ordens rätta valör. Hon söker gärna upp superlativer i sin avsaknad av måttfullhet. Till det positiva i kvinnans språkbruk hör dock att hennes finkänslighet gör att hon oftast undviker ”obelevade uttryck”.

Det är känt att t. o. m. kvinnor av lägre stånd  f ö r s ö k a  undvika svordomar, och detta har uttalats av folkhumorn i det svenska ordstävet ”djävuln anfäkte fan, sa käringen, skulle svära”.

Ett annat ordstäv som någon av professorerna (oklart vilken) citerar är ”Man måste ställa sina affärer så att kreti och pleti gå ihop, sa fru Högfelt”. Detta som ett exempel på att kvinnor ofta använder främmande ord på ett felaktigt sätt.

Professor Cederschiölds banbrytande vetenskapliga studie kom alltså ut för drygt hundra år sedan. Man förstår att den lätt kunde brukas som argument i den framväxande debatten om kvinnlig rösträtt. Vem ville att den allvarliga politiska diskursen skulle störas av gråt, svimningar och hysteriska anfall?

Året efter publiceringen av det citerade arbetet tilldelades Cederschiöld det Kungliga priset av Svenska akademien. Om det hade något att göra med innehållet i den nyss nämnda boken är oklart.

Read Full Post »

Jesuiter

Nu vet vi ju vem som blivit ny påve. Jorge Mario Bergoglios namn fanns inte med på den lista som jag hade i mitt förra inlägg och de som hade satsat på honom hos de stora vadslagningsfirmorna fick minst 25 gånger insatsen i retur.

Ingen har väl kunnat undgå det faktum att den nya påven är jesuit. Det har föranlett allehanda kommentarer i olika medier kring de historiska fördomarna mot jesuiter, på svenskt språk främst uttryckta i Zacharias Topelius porträtt av pater Hieronymus i Fältskärns berättelser. Med en ironisk glimt i ögat har Birger Sjöberg erinrat om denna jesuitskräck i sin versifierade skildring av hur det var på Richelieus tid:

Och lyste jasmin under mångloben klar,
tycktes själva friden sträcka ut handen,
den friden mörka sorger i mantelen bar,
den tystna’n dolde rovet och branden.
Nu börja blommor regna. Se, bak jasminens topp
en jesuit sig smyger på trädgårdsstegen opp!
Om månen i en dolk begynner blixtra därvid,
det är ingenting för Richelieus tid!

Även den mest upplysta bland svenska teologer för hundra år sedan kunde manifestera sin misstänksamhet mot jesuiterna. I sin bok Religionsproblemet inom katolicism och protestantism från 1910 skriver Nathan Söderblom:

Jesuitismen, den ande som går under detta namn… torde väl vara vår civilisations farligaste fiende. Den har förverkligat en imponerande, i historien oupphunnen principernas och lydnadens konsekvens. Dess rikedom på intelligens och resurser har icke avtagit. Faran ligger i dess försåtlighet. ”Antikrist” – skillnaden märkes knappast. Det är ju kristendom – bara med borttagande av personlighet och frihet!

Kanske var Söderblom när han skrev detta påverkad av sin bakgrund som präst i Paris, i ett land där jesuiternas roll historiskt var kontroversiell och där det även i vida katolska kretsar fanns en misstänksamhet mot Jesu Sällskap (som Jesuitorden officiellt heter). I Sverige hade jesuiterna annars funnits på plats sedan slutet på 1870-talet och främst svarat för själavården vid S:ta Eugeniakyrkan på Norrmalm i Stockholm, en kyrka som August Strindberg nämnt i en lite märklig dikt som han skrev när Sverige den 6 november 1882 firade 250-årsminnet av Gustaf II Adolfs död:

Vid Norra Smedjegatan,
emellan dunkla hotell,
där ligger så mörkt och ensamt
katolikernas kapell.

I dag är ingen mässa
och själva porten är låst,
man har ej hållit Te Deum
och ingen Victoria blåst.

eugenia

S:ta Eugeniakyrkan vid Norra Smedjegatan

Den gamla kyrkan vid Norra Smedjegatan revs i samband med den s k regleringen av nedre Norrmalm men jag minns att jag tittade in i den någon gång i början på 60-talet.  Det var en ganska traditionell katolsk kyrka med en lika traditionell som svag doft av rökelse när man steg in genom portarna. Den hade hur som helst en rätt intressant historia om vilken man kan läsa i Yvonne Maria Werners bok från 1996: Världsvid men främmande, en avhandling om den katolska kyrkan i Sverige 1873-1929. Där får man veta att jesuiterna i S:ta Eugenia stundtals stod i konflikt med den katolske biskopen Bitter (han gjorde ibland skäl för sitt namn) och att dessa motsättningar bland annat förhindrade att de stolta planerna på en katedralliknande jesuitkyrka vid Regeringsgatan i Stockholm aldrig förverkligades trots att både ritningar (av den kände arkitekten Gustaf Clason) och pengar fanns.

Att jesuiterna spelat en stor roll i antikatolsk propaganda men också förekommit i mera positiva sammanhang kan man påminnas om av Svenska Akademins Ordbok som har en mängd avledningar och sammansättningar kring det jesuitiska. Till de mer positiva orden hör de som har att göra med medicin och farmakologi. Jesuitbalsam och jesuitdroppar är några av dem.

C_elixir

Och så fanns förr i tiden också jesuitplåster, ett universalmedel mot det mesta, om vilket en tidning från november 1896 har en dråplig notis:

För några veckor sedan inkom i en affär i en värmländsk stad ett fruntimmer, som utgaf sig vara sjuksköterska från Ersta diakonissanstalt och utbjöd till försäljning ett plåster, som uppgafs vara ”det förträffliga, av en jesuit uppfunna plåster, som öfverste Barnskjöld under konung Gustaf II Adolfs tyska krig lärt tillverka och i Sverige infört, hvarest detta plåster sedan blifvit mycket godkändt och värderadt emedan det hjelpt många menniskor till helsan från nästan obotliga sjukdomar.”

Då kvinnan föreföll mycket trovärdig, lät affärens innehafvare förmå sig att köpa icke mindre än 19 burkar af plåstret, så mycket mer som utbjudarinnan underrättade om, att affären ej behöfde arbeta för saken, utan att Ersta diakonissanstalt skulle ombestyra annonseringen på platsen.

När den utlofvade annonseringen torkade in, skref köparen till Ersta och relaterade sakens sammanhang. På Ersta var man naturligtvis alldeles okunnig om hela saken; man hade där alls icke utsändt någon sjuksköterska att försälja ofvannämda plåster, lika litet som man åtagit sig att bekosta någon annonsering.

Då kvinnan möjligen kan uppträda på flera orter och genom att falskeligen uppge sig vara utsänd från Ersta söka utprångla sitt »jesuitplåster», är det skäl för allmänheten att se upp.

Kanske tyckte den affärssinnade kvinnan att ändamålen helgade medlen, en sentens som ofta – fastän falskt och illvilligt – tillskrivits det sällskap som nu för första gången har en man på påvestolen.

Read Full Post »

Kardinalerna har låst in sig i Sixtinska kapellet och världens vatikanologer (en mer sakral motsvarighet till de gamla kremologerna) spekulerar om vem som till slut ska visa sig i det påvliga fönstret för att välsigna folket.

Jag kollar vadslagningssajten Unibet och noterar följande odds när detta skrivs (det kan ju ändra sig snabbt):

Angelo Scola, Italien – 3.00
Odilo Pedro Scherer, Brasilien – 4.50
Peter Turkson, Ghana – 6.00
Tarcisio Bertone, Italien – 6.50
Christoph Schönborn, Österrike – 8.00
Luis Antonio Tagle, Filippinerna – 12.00
Marc Ouellet, Kanada/Italien – 12.00

En annan stor vadslagningsfirma, Ladbrokes, har ungefär samma ordning även om Bertone kommer före Turkson i deras lista.

Man kan ha många synpunkter på valprocessen, inte minst på det faktum att de valberättigade  är utsedda enligt något godtyckliga kriterier. Med de begränsningarna är det ju annars regeln en man/en röst som gäller till dess att de församlade kyrkofurstarna kommer fram till ett majoritetsbeslut.

Även Egyptens kristna kopter har en påve och i valet av honom finns det ett bredare inflytande från olika grupper inom kyrkan. Wikipedia beskriver processen så här:

A potential candidate who meets the requirements of the bylaws must be endorsed by six bishops or twelve of the 24 members of the General Lay Council of the Church, a church governing body composed primarily of laypeople elected by the congregation to five year terms. A Nominations Committee is then formed by nine bishops appointed by the Holy Synod and nine laypersons elected by the General Community Council. The Nominations Committee narrows the field of candidates to a group of five or seven. Each diocese then contributes twelve electors to an Electoral College; their numbers are augmented by the members of The Holy Synod of the Coptic Orthodox Church, the General Community Council, Coptic Orthodox political leaders and journalists and envoys of the Ethiopian Orthodox Church. The voting of the Electoral College results in a ranking of the remaining five or seven candidates, and the three highest-ranked candidates advance to the final stage of the selection process.

När man kommit så långt i processen är det inte längre något demokratiskt röstande som gäller. Då lägger man allt i den gudomliga försynens hand. En femåring från församlingen får med förbundna ögon dra en av tre förseglade namnsedlar och därmed avgörs vem som ska bestiga påvetronen i Alexandria. Det var så som den nuvarande påven Tawadros (Theodoros) II utsågs i november förra året, en f.d. farmaceut och företagsledare som senare blev munk och biskop.

Pope_Theodoros_II_of_Alexandria

Tawadros II – kopternas påve

Det finns säkert katoliker som skulle önska sig en liknande process när det gäller att utse Roms biskop. Redan innan Benedictus XVI hade bestämt sig för att avgå utbrast en kommentator i den amerikanska tidskriften National Catholic Reporter:

There is a beauty and simplicity in the belief that the hand of God will guide the final electoral step. What a leap of faith! What trust! The fact that the hand of an innocent child is used as an instrument for the Divine Will nudges the imagination.

Nu är det ändå bara att vänta på den vita röken. Vem blir det? Carl Otto Werkelid skrev en fin artikel om påvevalet i Aftonbladet för ett tag sedan och hans önskekandidat verkar vara Wiens ärkebiskop Christoph Schönborn. Det vore kanske ett bra val. Men det finns säkert andra intressen med i spelet.

Gardera med kryss, som Putte Kock brukade säga när han presenterade veckans tips i den gamla svartvita teven.

Read Full Post »

Jag hamnade framför en repris av det gamla tv-programmet Jag minns mitt 60-tal med Bernt Egerbladh. Det var en stund av nostalgi för den som var med när det begav sig. En bit in i programmet kunde man se Sven-Ingvars framföra ett av sina framgångsnummer: Ett litet rött paket med vita snören (från början skapad av Owe Thörnquist). Så här inleds det:

Ett litet rött paket med vita snören
det kostar bara en och sjuttiofem
Men räkna inte kärleken i ören
fastmer i brustna hjärtan, tag och räkna dem

Du får idag månghundrade presenter
från rika killar som har mycket större slant
Från direktörer och från disponenter,
tyvärr kan jag nog inte vara så galant.

Sublim poesi av 60-talssnitt. Jag hoppade hur som helst till vid den näst sista raden i andra versen, den som talar om direktörer och disponenter. Den enkla undran som rann upp i mitt sinne var denna: Vart har alla disponenter tagit vägen?

En anledning till min fråga är bland annat att vi råkar bo i en disponentvilla. Ingen jättebyggnad av det slag som man kan se från de stora bruken, men ändå ett ordentligt hus i två våningar, byggt 1916 som tjänstebostad för den disponent som då basade över Igelsta Ångsåg utanför Södertälje. Ångsågen var på sin tid en betydande industri i trakten men den drabbades som så många andra av 30-talets kriser och disponenten flyttade ut. Så småningom köptes villan av en folkskoleinspektör och senare av en fabrikör som enligt uppgift tillverkade paraplyer och efter en del andra öden tog vi över 1996.  Eftersom huset byggdes för en ångsåg är det hur som helst rejält snickrat och man misstänker att disponenten tog de bästa bräderna och lade för sig i en hög. Fönstrens spröjsar är fortfarande intakta efter snart hundra år. De består säkert av det kärnvirke som man på den tiden noggrant valde ut för just de mest utsatta partierna i ett hus.

Dispvilla

Disponentvilla från Målerås (riven 1960)

Men åter till frågan: Var hittar man idag en disponent?

Jag bläddrar på nätet i en avhandling av Therese Nordlund med titeln Att leda storföretag. En studie av social kompetens och entreprenörskap i näringslivet med fokus på Axel Ax:son Johnson och J. Sigfrid Edström, 1900-1950. Hon skriver där om industrimannen Johnsons syn på företagsledarnas titlar:

Axel Ax:son Johnson var särskilt fascinerad av disponenttiteln. Enligt honom var disponent det finaste en ingenjör kunde bli. Förmodligen berodde denna åsikt på att han förknippade disponentrollen med äldre bruksnäring. Johnson var mycket fäst vid bruk och deras traditioner. Han utnämnde chefen för Nynäs Petroleum, Per Ågren (1898-1985) till disponent för att denna titel var mycket ”finare”.

På 30- och 40-talet ritades fortfarande mer eller mindre anslående disponentvillor av kända arkitekter. Ragnar Östberg svarade för en som uppfördes till chefen för Yxhultsbolaget utanför Kumla 1931-32 och Sven Markelius ritade 1945 en lite ovanlig byggnad i Holmsund. Vårt eget hus har inga stolta anor av det slaget men av bevarade ritningar framgår att det skapats av en Sigurd Svensson som nog snarare var byggnadsingenjör än arkitekt. Däremot är huset utrustat med en kakelugn av Gunnar Asplund, dock inget originalarbete utan en katalogprodukt från Sankt Eriks Lervarufabriker i Uppsala där Asplund uppenbarligen hade lite uppdrag som nyutexaminerad arkitekt.

Idag byggs inga disponentvillor. Jag vet för övrigt inte när disponenten övergick till att bli verkställande direktör eller Chief Executive Officer men man hittar inga platsannonser som innehåller den gamla titeln. Söker man på ordet ”disponent” i Dagens Industri får man 14 träffar men de handlar inte helt oväntat mest om gamla chefsvillor som nu används för andra syften.

Kanske fanns det en del konservativa vibbar kring titeln under de radikala åren efter 1968 som gjorde den omöjlig? Ungefär som titeln ”befallningsman” (som min pappa hade) men som ingen kan tänka sig idag.

I det svenskspråkiga Finland verkar titeln dock leva kvar, fast i en helt annan betydelse. Där är en disponent en fastighetsförvaltare med ansvar för skötseln av hyresfastigheter eller bostadsrätter. Och det är ju något helt annat än vad den gamla svenska disponenten sysslade med. Och någon tjänstevilla verkar inte vara inblandad.

Kanske Owe Thörnquists visa från 1957 är ett av de sista vittnesbörden om att direktör och disponent var nästan utbytbara titlar och att de i ekonomiskt avseende kunde anses  som ”rika killar” med möjlighet att imponera på en fattig flicka.

Read Full Post »

Older Posts »