Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2011

Tempus fugit

På åtskilliga gamla klockor kan man läsa den latinska inskriptionen Tempus fugit. Vill man veta mer om ordens ursprung och deras överförda aforistiska betydelse kan man konsultera engelska Wikipedia:

Tempus fugit is a Latin expression meaning ”time flees”, more commonly translated as ”time flies”. It is frequently used as an inscription on clocks. The expression was first recorded in the poem Georgics written by Roman poet Virgil: Sed fugit interea fugit irreparabile tempus, singula dum capti circumvectamur amore, which means, ”But meanwhile it flees: time flees irretrievably, while we wander around, prisoners of our love of detail.”

In English the expression, either in the form of the Latin: tempus fugit or the English: time flies, is proverbial, generally with the intended sense: ”Time’s a-wasting”, expressing concern that one’s limited time is being consumed by nothing in particular, or by something which may have little intrinsic substance, importance or urgency at that moment, if ever.

Tempus fugit – i överförd bemärkelse

Så här inför nyåret när alla medier blickar framåt eller bakåt i tiden är sentensen förstås extra aktuell. Men innan man gräver ned sig i sentimentala djupsinnigheter kan man ju citera ett nyktert konstaterande av stand up-komikern Hannibal Buress vid det gångna årets Edinburgh Comedy Festival:

”People say:  ‘I’m taking it one day at a time.’ You know what? So is everybody. That’s how time works.”

Visst, en dag i taget. Men tiden är relativ, det påminns vi också om så här års. Världens klockor går olika och det nya året börjar ett otal gånger runt om vår jord. Alla kalendrar är inte heller synkroniserade. Enligt den muslimska almanackan är vi nu inne på år 1433 medan den judiska redan hunnit fram till 5772. Men också den kristna tideräkningen har sina varianter. I den internationella bilaga som levererades med Dagens Nyheter idag sägs att julen för de ortodoxa kristna börjar den 6 januari. Det är en sanning med modifikation eftersom det bara är en del av de ortodoxa kyrkorna (t.ex de ryska och serbiska) som följer den gamla julianska kalendern med 13 dagars förskjutning. Å andra sidan kommer den ortodoxa påsken med få undantag att firas en vecka efter den västerländska år 2012, nämligen den 15 april.

En institution som har problem med tideräkningen är Svenska Akademien. I dess statuter från 1786 föreskrivs följande:

Academien skal årligen fira thes högtid uppå den Store Gustaf Adolphs Födelse dag, then Nionde dagen i December månad, hvilken nu mera efter årsberäkningens förändring inträffar på then Tjugonde dagen i samma månad.

Den förändring som statuterna nämner är Sveriges övergång från den julianska till den gregorianska kalendern år 1753. Men då var tidskillnaden mellan de båda kalendrarna elva dagar, en skillnad som drygt två hundra år senare vuxit till tretton dagar. Skulle akademien vara trogen mot sina statuter skulle alltså årshögtiden rätteligen firas den 22 december, men då skulle den förstås kollidera med julbaket – och för övrigt: vem bryr sig.

Däremot bör man vara noga med att hålla tidskillnader i minnet under ofredstider. De som tvångsläst Fänrik Ståls sägner i skolan minns incidenten vid Virta bro där generalen Sandels satt i allsköns ro i tron på att vapenstilleståndet med ryssarna skulle gälla fram till klockan ett. Det är då ett ilbud kommer med den obehagliga nyheten: ”Vårt ur var tolv, och vi följde det, Men den ryska klockan är ett”.

Jag noterade för några år sedan samma fel i Jan Guillous Hamilton-thriller Madame Terror där han påstår att klockan i den ryska flottbasen i Severomorsk visade två timmar före Greenwich-tid (UTC) när den i själva verket gick tre timmar före. Fast det gällde förstås när det inte var sommartid, då tidsskillnaden var fyra timmar. Och från och med i år är det dessutom ”sommartid” året runt i västra Ryssland och tidszonen i Murmanskområdet är därmed UTC+4.

Ur led är alltså tiden. Men den är som nämnts också relativ vilket så här års kan vara en tröst.

Read Full Post »

Julfrid

Det är kanske lite sent att nu komma med julklappstips men jag vill gärna vidarebefordra några sådana från 1904 års utgåva av Rådgifvare för hus och hem på land och i stad, en gratisbilaga till Allers Familj-journal.

För barnen föreslår man i första hand en reparation av gamla och trasiga leksaker eller en hemsydd dockgarderob. Om reparationsfähiga objekt inte finns tillhands kan det bli aktuellt med att besöka en butik:

Om nya leksaker skola anskaffas, bör man icke välja något dyrbart; helt små barn tycka i allmänhet bäst om leksaker som de i sin kärlek till dem kunna krama och misshandla mest. Vidare är det att rekommenderas att gifva den uppväxande ungdomen ett och annat klädesplagg,  skol- och ritmaterial, böcker, tidskrifter för ungdomen och nyttiga spel, som kunna styrka och utveckla minnet och tankeförmågan.

Gåvorna till husets herre anses fordra mest eftertanke, om man verkligen vill ge honom ting som kan bereda honom glädje:

Såsom sådana vilja vi fästa uppmärksamheten på en rökmössa, morgontofflor, saker till kontoret och till rökbordet, en god bok, ett större verk, en god karta, vidare en tafla i ram, en stol eller dylikt.

Några förslag på julklappar till husets fru meddelas inte. Det förutsätts väl att det är hon som ansvarar för alla inköp och ska vara glad för det. Åt tjänstefolket föreslås pengar och kanske en eller annan småsak. De fattiga barnen bör heller inte glömmas i juletid:

Klädesplagg som lagts undan böra efterses och lagas upp till dem, ullgarnsrester böra stickas till muddar o.s.v. och äfven bland leksaker kan det finnas mycket,  som kan glädja fattiga barn. Och hur roligt är det icke, om man äfven kan köpa nya eller själf  förfärdiga saker till de fattiga, om man kan sticka strumpor, virka mössor och tröjor till dem. Man bör låta sina barn hjälpa till för att därigenom väcka deras lust och intresse för välgörenhet.

Efter detta kunde en verklig julfrid infinna sig på den gamla goda tiden.

Read Full Post »

I Metro häromdagen hade Stockholms universitet en stor annons med rubriken: Vad vet du om livet?  Det var en presentation av ett antal fristående kurser som universitetet ger. De rörde alla intressanta och väsentliga områden.

Men i de närmare 20 kurser som presenterades saknade jag en dimension: Inga kurser handlade om andra sidor av livet än de naturvetenskapliga eller biologiska. Man erbjöds kunskap om evolutionsbiologi, världens vulkaner, kosmologi och klimatförändringar. Men inget om de sidor av livet som jag vet att universitetet ändå sysslar med och är bra på: konst, litteratur, psykologi. Humanister och samhällsvetare var helt enkelt bortdefinierade i den här sammanhanget.

Mina kritiska reaktion var förstås präglad av det faktum att jag nyligen varit engagerad av min gamla arbetsgivare Högskoleverket som ordförande i en arbetsgrupp med uppgift att kvalitetsgranska en del liknande utbildningar. De korta kurser som inte ingår i en examen har ibland karakteriserats som ”hobbykurser” eller ”Kalle Anka-kurser”. Organisationen Svenskt Näringsliv publicerade i somras en mindre begåvad rapport med syfte att diskreditera denna typ av utbildningar, något som Jens Liljestrand i dagens nummer av DN karakteriserar som ”årets pinsammaste utspel”.

Högskoleverkets granskargrupp (rapporten publicerad i dag) hittade förvisso en del kurser som inte lever upp till högskolelagens kvalitetskrav. Ibland handlade bristerna om sådant som kan avhjälpas genom ökad lärarkompetens, striktare examination eller liknande. Men vi betonade också i vår rapport bland annat följande:

Det utbildningsalternativ som de fristående kurserna representerar är en viktig del av högskolans verksamhet. De kan i många fall tjäna som en introduktion till fortsatta högskolestudier. De ger också programstudenter en möjlighet att bredda sin utbildning, i vissa fall i riktning mot det begrepp som brukar kallas ”liberal education”. De kan dessutom ibland vara kopplade till högskolans tredje uppgift och kraven på samverkan med det omgivande samhället.

En av de kurser vi bedömde hade rubriken Livets mening och skulle kunna vara ett utmärkt komplement till de naturvetenskapligt orienterade kurser som Stockholms universitet presenterade i sin annons. Men den här utbildningen ges faktiskt vid Luleå tekniska universitet och bedömdes av oss granskare som en intressant och vetenskapligt förankrad kurs med utgångspunkt i filosofiska och skönlitterära texter kring frågeställningar om livets mening.

Ett intressant och brett perspektiv på humanioras roll i den akademiska utbildningsvärlden får man i en understreckare i Svenska Dagbladet idag. Där skriver professor Bengt Kristenssom Uggla om en rapport från Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching där man slår ett slag för en starkare roll för humaniora och ”liberal education” i universitetens ofta försnävade ekonomutbildningar. Frågan är förstås hur många som lyssnar på sådana förslag:

De aktuella villkoren för humaniora är i dagens utbildnings- och forskningsklimat inte gynnsamma. Carnegierapporten talar också om att liberal learning befinner sig i ”djup kris”. Men problemet är inte bara att detta ämnesområde på senare år utarmats resursmässigt, att dess kunskapskultur deformerats till följd av den nya formalism som i allt högre grad präglar kunskapspolitiken och dessutom berövats sin självkänsla genom att ständigt negligeras. Alldeles för ofta har humanister själva isolerat sig, utvecklat en ensidigt teoretisk kunskapskultur och varit rädda för att ”smutsa ner sina fingrar”.

Felet ligger med andra ord inte bara hos dem som prioriterar teknik och naturvetenskap i alla lägen. Humanisterna har själva ett ansvar för att göra sig hörda.

Read Full Post »

Att minnas Hitchens

Det är förstås sant det som nu står i alla minnesrunor: Christopher Hitchens var en lysande skribent. Jag har skrivit om honom förr på den här bloggen och om jag någon gång uttryckt mig reserverat så beror det på en reaktion mot försöken att kanonisera honom som en ”intellektuell fixstjärna”. För inget epitet för den rörlige Hitchens kunde vara mer missvisande än ett som syftade på fixerade positioner.

Hans stöd för Bushs vansinniga Irakinvasion är det väl ingen som numera kan förstå men det tillhör bilden av hans komplexa (ibland irrationella) åsiktspanorama. Annars kan man ju tycka att det finns många stråk av sanningar även i hans mest kontroversiella ställningstaganden, t. ex. i de kritiska granskningarna av nutidens ikoniska gestalter som Dalai Lama och Moder Teresa. För att nu inte nämna hans uppgörelser med misstänkta krigsförbrytare som Henry Kissinger eller Ariel Sharon eller bigotta islamofober som Daniel Pipes.

I en tid när Hitchens nästan blivit ihjälkramad av perspektivlösa högerskribenter kan det vara värt att påminna om att han någonstans förblev sina unga dagars rebelliska trotskist. Som en av hans studiekamrater från Oxford just uttryckt det: ”Christopher just swam against every tide”. I kraft av sin beläsenhet kunde han dessutom ofta göra skarpare analyser av internationella problem än vad de flesta dussinskribenter förmår. Själv lärde jag mig av honom redan 1982 (då skrev han i brittiska Spectator) att anlägga ett kritiskt perspektiv på den diskurs kring den israelisk-palestinska konflikten som i Sverige främst företräddes av Per Ahlmark och hans eftersägare.

Som konsekvent ateist var Hitchens nämligen också en konsekvent antisionist. Han uttryckte det själv så här: ”I am an Anti-Zionist. I’m one of those people of Jewish descent who believes that Zionism would be a mistake even if there were no Palestinians”. Tillsammans med Edward Said gav han 1988 ut boken Blaming the Victims: Spurious Scholarship and the Palestinian Question.  Också när han skrev om antisemitismen i The Atlantic förra året ställde han en kritisk fråga till dem som motiverade ockupation med religiös utvaldhet och gudomliga geografiska löften: Will the Messiah come? Does he take an interest in certain territories and not others? Han fortsatte med en kritisk observation av mer generell räckvidd:

The chief impetus of anti-Semitism remains theocratic, and in our epoch anti-Semitism has shifted from Christian to Muslim: a more searching inquiry into its origins and nature might begin by asking if faith is not the problem to begin with. This would also entail the related and essential question of whether the toxin of anti-Semitism is a threat only to Jews.

Hans religionskritik hängde förstås nära samman med hans starka reaktion mot religionernas världsliga maktanspråk, vare sig de framförs av muslimska imamer, judiska rabbiner eller självaste påven. Att han i den kritiken hade en viktig poäng måste varje tänkande människa – troende eller inte – hålla med om.

Vill någon läsa en roande sammanställning av Hitchens åsiktspanorama så kan jag rekommendera boken The Quotable Hitchens: From Alcohol to Zionism. Den går att delvis läsa på nätet om man klickar här.

Read Full Post »

Förstår barnen vad de sjunger? Jag tänker ofta på det när jag ser femåringar med tindrande ögon tåga runt som lucior, tärnor, tomtar eller pepparkaksgubbar.

”Natten går tunga fjät runt gård och stuva
kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva”

Jag minns att jag som barn undrade vad det var som solen skulle förlåta jorden. Vissa problem hade jag också med en annan passage:

”Drömmar med vingesus under oss sia,
tänd dina vita ljus Sankta Lucia!”

Jag uppfattade det som att drömmarna fanns under något som hette Ossia, kanske en stjärnbild eller något liknande.

Det senare exemplet kommer från Sigrid Elmblads text från 1924 till den italienska luciasången medan det förra hittas i Arvid Roséns version från 1928. Jag har en känsla av att båda versionerna ibland kombineras ihop.

Inget barn är väl olyckligt över att inte riktigt fatta allt man sjunger. Det hör ju till poesins mystik (för att tala med den gamle Hans Ruin) att de poetiska uttrycken inte alltid motsvarar det vardagliga språket eller ska göras alltför lättbegripliga. Hade Svenska kyrkans psalmboksrevisorer från 1986 fått råda hade förstås ord som ”fjät”, ”stuva” och ”förlät” för länge sedan ersatts med mer begripliga vändningar.

Jag tänker med visst vemod på psalm 113 i den nya psalmboken (”Det är en ros utsprungen”) där min gamla barndomstext ”av Jesse rot och stam” helt obegripligt bytts ut mot orden ”av Davids rot och stam”. Därmed har man ju också kapat psalmens band till Jesaja 11:10 och Romarbrevet 15:12 som talar om ”telningen från Jishajs rot”. Att Jesse är en gammal form av namnet Jishaj är ju lätt att förklara även för barn och dessutom kan man då i allmänbildande syfte reda ut släktförhållandena mellan Rut och Boas, Jishaj och David – hela släkttavlan återfinns för övrigt i början på Mattesuevangeliet.

Jag märker att jag i alla fall språkligt sett står på samma linje som ärkeateisten Richard Dawkins som är gästredaktör för julnumret av New Statesman. Hans ledare är ett öppet brev till premiärminister David Cameron och där attackerar han den brittiska regeringens förtjusning i friskolor i allmänhet och ”faith schools” i synnerhet. Samtidigt är han angelägen om att önska Cameron ett traditionellt ”Merry Christmas” eftersom han trots sin ateism ändå betraktar sig som ”kulturell anglikan”:

All that ‘Happy Holiday Season’ stuff, with ‘holiday’ cards and ‘holiday’ presents, is a tiresome import from the US, where it has long been fostered more by rival religions than by atheists… I recoil from secular carols such as ‘White Christmas’, ‘Rudolph the Red-Nosed Reindeer’ and the loathsome ‘Jingle Bells’, but I’m happy to sing real carols, and in the unlikely event that anyone wants me to read a lesson I’ll gladly oblige – only from the King James Version, of course.

”En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.” (Jes. 11:1)

Read Full Post »

Den franska kirurgen Alexis Carrel var kontroversiell redan när han fick sitt Nobelpris i medicin 1912. Han var en av transplantationsteknikens pionjärer men när han kom till Stockholm för att ta emot utmärkelsen möttes han av arga demonstranter från Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. I en protestskrivelse beskrev de svenska djurskyddsvännerna honom som en synnerligen hänsynslös och för experimentdjurens lidande fullständigt likgiltig forskare.

Just då var Carell verksam vid Rockefellerinstitutet i New York och han fortsatte sin forskarbana i USA där han bland annat samarbetade med Charles Lindbergh. De flesta hade väl glömt bort honom innan han 1935 publicerade sin bok Den okända människan som blev en internationell bestseller.

Boken kom på svenska 1936 (på Bonniers förlag) och jag har ett exemplar i min bokhylla. Någon tidigare ägare har lagt in ett urklipp av en lång understreckare som författaren Sten Selander skrev i Svenska Dagbladet den 11 november 1936. Han sammanfattar där sina intryck:

Den okända människan är långt ifrån någon bibel, där man ville svära på sanningen av varje rad. Men detta gör knappast Carrels bok mindre läsvärd. I stället bidrar det till att göra den till ganska idealisk läsning – en läsning av den art som omväxlande väcker entusiastiskt bifall och eggar till häftig opposition och hela tiden sätter tankarna i rörelse. På bra länge vet jag mig inte ha råkat på en lika fascinerande och stimulerande skrift.

Ja, nog kan denna internationella bästsäljare locka till häftig opposition. Jag läser ett stycke på sidan 326 i den svenska upplagan:

De som ha mördat, rånat, beväpnade med revolvrar eller maskingevär, rövat bort barn, tagit ifrån de fattiga deras besparingar eller lurat allmänheten i viktiga ting, borde på ett humant och sparsamt sätt expedieras i små institut för smärtfri död, försedda med lämpliga gaser. Ett liknande förfarande kunde med fördel tillämpas på kriminaldårar.

Carrel var en ivrig rashygieniker som trodde på mänsklig förädling och härskande genetiska eliter. När världskriget bröt ut 1939 återvände han till Frankrike och fick ett eget institut för ”studiet av mänskliga problem” av den med tyskarna samarbetande Vichyregeringen. Han dog 1944 innan någon uppgörelse med de politiskt suspekta samarbetsmännen hade börjat.

Av någon anledning glömdes Carrels murkna åsikter bort efter kriget och som ett led i fransmännens allmänna nobelpriskomplex började gator och torg runt om i landet få hans namn. Men när han i början av 1990-talet plötsligt åberopades som en medicinsk förebild av det rasistiska partiet Front National började fransmännen dra öronen åt sig. En efter en av de platser som fått hans namn döptes om, liksom den medicinska fakulteten i Lyon. Till sist återstod bara en gata i Paris men också den fick byta namn 2003 när staden fick en socialistisk borgmästare.

Ett svenskt frimärke från 1972 påminde om hans pris och den officiella biografin på Nobelstiftelsens hemsida andas inget om hans dubiösa åsikter kring ”sparsamma” och gasbaserade metoder för att göra sig kvitt kriminella. Men i den överhajpade nobelprisyra som drabbar vårt land så här dags varje år kan det vara värt att minnas en av plumparna i det historiska prisprotokollet.

Read Full Post »

I Dagens Nyheter gör Anders Ekström och Sverker Sörlin idag ett viktigt inlägg om svensk forskningspolitik. Det är en plädering för humanioras återkomst i det politiska synfältet. De konstaterar att de senaste forskningspropositionerna (från skilda regeringar) ter sig som futtiga, desperata. De politiskt ansvariga tycks ha haft ett mycket litet ordförråd med mantran som ”tillväxt” och ”innovation”. Tron på att också de mest komplexa samhällsproblem kan ges tekniska och ekonomiska lösningar är så ensidig att den som i framtiden läser dem kommer att se dem som komiska.

De största offren i denna nya nyttokult är humaniora och samhällsvetenskap. På dessa fält har de senaste tjugo årens forskningspolitik knappast innehållit en enda ny tanke.

Vi står emellertid inför en vändpunkt. De dokument som sammanfattar tillståndet i världen just nu, rapporter från FN:s klimatpanel, från Världsbanken och IMF, analyser från europeiska forskningsorgan eller ledande vetenskapliga tidskrifter som Nature och Science, ger alla samma bild av enorma utmaningar. Fast bilden skiljer sig från efterkrigsdecenniernas. Då skulle världens problem lösas med ny teknik och mer kapitalism. Nu handlar det om hur världen skall kunna demokratiskt hantera konsekvenserna av all teknik och all kapitalism. Förut rådde entydighet, nu råder djupaste osäkerhet.

Jag kan bara hålla med. Den svenska forskningspolitiken är nu hårt inriktad på teknik, medicin och naturvetenskap. Alla forskningsresultat ska vägas och mätas med hjälp av endimensionella skalor. Helst ska publiceringen ske i artikelform i etablerade och ”peer review-granskade” tidskrifter och anslagsfördelningen ska i stor utsträckning baseras på detta. Det är en ordning som passar de hårda vetenskaperna men som inte är särskilt väl lämpad för humaniora och samhällsvetenskap. Trenden är internationell men inte bättre för det. I det senaste numret av London Review of Books skriver en av världens främsta historiker, Sir Keith Thomas från Oxford, om The Research Excellence Framework (REF) det utvärderingssystem baserat på peer review-artiklar som också i England utgör en grund för anslagstilldelningen:

We must press for changes to the REF… In my experience, this operation, though initially a stimulus, has in the longer run had appalling effects. It has generated a vast amount of premature publication and an even larger amount of unnecessary publication by those who have nothing new to say at that particular moment, but are forced to lay eggs, however addled. In the social sciences, it has discouraged the writing of books, as opposed to specialist articles, and by making peer review the ultimate arbiter it has very probably enshrined orthodoxies and acted as a curb on intellectual risk-taking and innovation. Everywhere, it has led to an unwelcome shift in academic priorities, for younger faculty have been encouraged to do all they can to secure outside research grants which will allow them to escape from teaching, which they now regard as a vastly inferior activity.

Böcker – för olönsam forskning?

Är vi kanske tillbaka i upplysningstidens övertro på en naturvetenskap som till alla lycka bär och på ett förnuft där allt kan vägas och mätas? Jag tror med Ekström och Sörlin att eftervärlden kommer att le när de läser vissa sidor i dagens forskningspolitiska styrdokument.

Read Full Post »

Older Posts »