Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2014

Vi kan läsa mycket om Sarajevo dessa dagar. Det är kartskisser över kortegevägen och bilder från platsen för attentatet den 28 juni 1914.  Det är porträtt på den mördade ärkehertigen och hans hustru. Och så kan man se lite suddiga foton från själva attentatstillfället och påminnas om hur skotten så småningom ledde till Habsburgsmonarkins krigsförklaring mot Serbien.

krieg

Jag var några dagar i Sarajevo hösten 2007 och vandrade runt i staden. Självklart stod jag en stund i gathörnet där världshistorien tog en ny vändning men minns jag rätt var det inget i gatubilden som på något påfallande sätt påminde om det ödesdigra dådet. Kanske ville man efter närmare ett sekel av blodig historia (inte minst under 1990-talet) helt enkelt försöka förtränga krig och konflikter.

Bosnien-Herzegovina är, och har alltid varit, en problematisk statsbildning genom sin etniska och kulturella splittring. Jag läser ett gammalt reportage från slutet av 1890-talet, skrivet av Alfred Jensen, en av Sveriges främsta slavister. Han påminner om hur Österrike-Ungern år 1878 fick Berlinkongressens uppdrag att ockupera och ”pacificera” detta område där turkarna under flera sekler satt sina outplånliga spår. Jensen ser denna ockupation – och kanske slutliga inkorporering i kejsardömet – nästan som en nödvändighet:

Om Österrike släpper sitt tag i Bosnien har det upphört att vara en politisk stormakt. I och för sig kunde detta vara likgiltigt, men på samma gång hade det då ock lämnat fritt spelrum på Balkan-halvön åt ”panslavismen” – detta litterära slagord som i den reella politiken blir liktydigt med moskovitisk eröfringslusta och militärbarbari. Och sedan det ryska inflytandet åter vunnit seger i Bulgarien, är den bosniska militärockupationen en jämviktsnödvändighet.

Jensen talar med viss beundran om dubbelmonarkins ”civilisatoriska verk”. Den österrikiska militären har enligt honom gjort allt i Bosnien när det gäller infrastruktur och samhällsordning. Man är dessutom mycket tolerant i förhållande till de olika religionerna och kulturerna. Det gäller även de olika språkvarianterna i området:

Det är intressant att se, med hvilken ängslig försiktighet myndigheterna undvika de obehagliga benämningarna serbisk eller kroatisk och i stället begagna det någon sväfvande uttrycket Landessprache, och vill man närmare veta vad detta ”Landessprache” heter, får man det upplysande svaret: bosniska!

Den som under senare decennier varit med om hur den gamla serbo-kroatiskan försvunnit och ersatts av tre olika målformer i det f.d. Jugoslavien känner ju igen problematiken och den kulturella känsligheten.

sarajevo

Alfred Jensen kan konstatera att den österrikisk-ungerska välviljan inte är helt besvarad av befolkningen. Han läser i en tidning från Wien hur en folkfest i Sarajevo ”entusiastiskt” firat kejsarens födelsedag:

Som jag själf varit närvarande vid denna tillställning, kunde jag med egna ögon närmare konstatera denna entusiasm, som bestod i att stadsboarna i det vackra vädret lockades till ett utvärdshus, hvars dragningskraft låg i ett ölbryggeri och i en lottdragning ”för välgörande ändamål”. Då och då spelade regementsmusiken kejsarhymnen och pauserna utfylldes av ett positiv, som exekverade den nordtyska romansen: Fischerin, du kleine / Geh’ nicht so alleine…

Men hvarken det ena eller det andra kunde rycka upp folket ur dess lojhet. De drucko sitt Bier, både serber och turkar, både judar och greker, tego och betalade. Och man får väl inte begära, att de skulle jubla öfver att deras inkräktare firade en högtidsdag.

Till slut funderar Jensen något över regionens politiska framtid. Och på nytt ser han Österrike-Ungern som en fredsbevarande och civilisatorisk kraft på Balkan:

De sydslaviska regenterna i Belgrad och Cetinje må konferera och intrigera bäst de vilja om Balkans ”storserbiska” framtid – Europas lugn störes lyckligtvis nu mera ej av sådana furstemöten och den fredliga lösningen av den bosniska frågan är ett fait accompli, som den revanchelystna diplomatien måste räkna med.

Detta skrevs alltså knappt tjugo år före skotten i Sarajevo. Ack, om Jensen ändå hade blivit sannspådd i sin syn på Europas framtida lugn.

 

Read Full Post »

De trogna läsarna vet att jag för det mesta inhandlar mina böcker på loppmarknader eller antikvariat. Den proveniensen har också volymen Intåg i 50-talet, en vänbok till Ivar Harrie i samband med hans femtioårsdag den 18 mars 1949. Här samlas en rad namnkunniga författare: Karl Vennberg, Harry Martinson, Erik Lindegren, Eyvind Johnson, Hjalmar Gullberg och Herbert Tingsten, för att nämna några.

Bland alla dessa kulturmän (som det heter numera) har en enda kvinna fått plats: Viveka Heyman. Fast det är främst hennes intelligenta och spirituella bidrag som jag fastnat för. Det har titeln Vad är en Eliotskald? och hennes text tar sin utgångspunkt i den då högaktuelle nobelpristagaren T. S.  Eliots estetiska program:

För att konkret kunna förverkliga detta måste en skald stå i ett synnerligen intimt förhållande till det förflutna: han måste ha upplevt det skede för skede med alla dess strömningar och får inte inskränka sig till att lära av ett par utvalda andar eller någon enstaka epok – ”and he is not likely to know what is to be done unless he lives in what is not merely the present, but the present moment of the past, unless he is conscious, not of what is dead, but of what is already living”.

T_S_Eliot_Simon_Fieldhouse

Eliots diktning bygger enligt Viveka Heyman i stor utsträckning på citatet: ett av hans mer bevingade ord är att citatet för klåparen blir plagiat eller imitation men för mästaren självständig dikt. Varje konstnär får sin betydelse i samband med sina föregångare samtidigt som hans verk måste förändra föregångarnas.

Mot den här bakgrunden hittar hon egentligen bara en enda svensk diktare som skulle kunna karakteriseras som Eliotskald. Det är Nils Hasselskog, mera känd för den poesi han 1925-1936 skrev under signaturen Alfred Vestlund i Grönköpings Veckoblad. Hon noterar:  ”Faktiskt är Hasselskog, som sig bör, en av de lärdaste skalder vårt land har haft; kanske är han också, som sig bör, den som ställer störst krav på läsarens lärdom.” Och hon illustrerar sin tes med dikten Högsommar:

Violinisten från hôtellverandan
så skälvande ur fönstret tränger ut
till parkens spisande, som hålla andan
för Richard Wagners varma ’Wienerblut’
Kom kära, låt i dag oss sorglöst lunscha
och unna oss ett glas som sätter piff!
Fast jag ej annars hör till dem som punscha,
skall smaka liten gul aperitif…
Ack, hulda symfoni, som sammanflätas
av blommors doft och allt som bjuds att ätas,
av Wagnerspiel och dig, min ögonsten!
O, lägg ditt huvud mot mitt tinningben!
Därute larmar världen, firmor rasa,
med kniv på tunga ävlas utan slut,
och drar man perspektivet söderut,
i Tyskland sprider Hitler skräck och fasa…
Min älskade, vad bry vi oss om nazis?
Se färsk potatis, nej se, färsk potatis!

potatis

Här finns ekon från Birger Sjöberg, Oscar Levertin och Karlfeldt. Men, betonar Heyman, det är ingen parodi som kastar löje över de stora förebilderna: Det faller enbart över Alfred Vestlund, ”som vill mäta sin ytterligt banala lunchsiesta med deras poetiska mått”.

Hennes text inleds för övrigt med ett generellt litteraturteoretiskt uttalande av Grönköpings store diktare:

Huvudfrågan oss skalder emellan är icke vem som innerst gjort vad, men fastmera vad innerst gjorts huru, m. a. o. om ämnesstoftet behandlas å ett sätt, som väcker biljud i svenska hjärtans djup och länder vår andestämma i världen till den heder, jag givit uttryck åt.

Nog väcker dikten Högsommar ett alldeles särskilt biljud så här i midsommartid, åtminstone hos den som just avnjutit färsk potatis med alla de tillbehör som det nationella medvetandet kräver!

Read Full Post »

Om någon undrar varför det varit lite lugnt på den här bloggen ett tag så beror det på att jag de senaste dagarna tillbringat s.k. kvalitetstid med ett gäng sommarlovslediga barnbarn. Vi bodde några dygn i röda stugor på en bondgård i Jäder (mellan Strängnäs och Eskilstuna), en vacker sörmländsk bygd med många historiska minnen. I den närbelägna sockenkyrkan vilar Axel Oxenstierna och inom någon mils avstånd hade vi den berömda Sigurdsristningen, en runhäll från 1000-talet med vackra slingor. Den ligger i sin tur bara någon kilometer från Sundbyholms slott, känt från prins Eugens målning.

För barnen var nog den förträffliga glasskiosken en något bättre attraktion än själva slottet. Dessutom fanns det en bra lekplats invid den för dagen tomma badstranden (det blåste styv kuling, typ). Vi hade i alla fall trevligt och hade barnen varit något äldre kunde man ha bytt ut glassen mot afternoon tea i slottsgemaken (det prövade vi under en ”exploratory visit” för någon månad sedan). En prisvärd scones- och kakbuffé som utmanade alla dietregler.

Prince_Eugen_Le_Vieux_Château

Prins Eugen: Det gamla slottet

Hur som helst; återkommen till hemmet väntade en ”bio-bibliografi” kring Øvre Richter Frich i brevlådan, beställd från ett antikvariat i Karlstad. Till den får jag kanske återkomma vid tillfälle.

Så ögnade jag igenom de vanligaste nyhetssajterna för att följa världens gång. Jag fastnade för den brittiska debatt som brutit ut med anledning av den aktuella krisen i Irak. I The Telegraph går Londons färgstarke borgmästare Boris Johnson ut hårt mot Tony Blair som nyss förnekat att hans och George W. Bushs invasion på något sätt skulle ha med det nuvarande läget att göra:

I have come to the conclusion that Tony Blair has finally gone mad. He wrote an essay on his website on Sunday that struck me as unhinged in its refusal to face facts. In discussing the disaster of modern Iraq he made assertions that are so jaw-droppingly and breathtakingly at variance with reality that he surely needs professional psychiatric help.

Snacka om verbala råsopar! Jag tror inte att den debattstilen hade passerat det redaktionella filtret i svenska tidningar. Och Simon Jenkins brer på i The Guardian:

There is scant morality in western military intervention these days. Tony Blair returned this week from beyond the grave and showed no concern for justice, reason or even national interest. He is a confirmed Iraq disaster-denier. Civilisation may advance in leaps and bounds over millennia, but politics remains stuck in Homer’s day, in human vanity and tribal loyalty.

På en tysk sajt läser jag om att den berömda kurorten Karlsbad (Karlovy Vary) i Tjeckien har hamnat i kris sedan det stora ryska klientelet uteblivit på grund av krisen i Ukraina. En affärsinnehavare klagar: ”De är våra bästa kunder och lägger ofta ut mycket pengar på kläder och smycken. Vi är beroende av ryssarna. Kommer de inte tillbaka snart får vi kanske stänga butikerna.”

Karlsbad_in_the_1850s

Karlsbad vid mitten av 1800-talet

Personligen är jag lite förvånad över att Karlsbad efter alla dessa sekler fortfarande har en status som kurort. Redan Esaias Tegnér uttryckte i ett brev 1833 sitt tvivel:

Alla doktorer tillstyrkte enhälligt en resa till Karlsbad i år. Jag for derföre djupt in ibland Böhmiska bergen till den prisade underkällan, fann också der 3 à 4000 narrar från alla Europas väderstreck församlade. Det gifves i Tyskland två slags charlataneri, nemligen ett till lands och ett till vatten: till det sistnämnda hör, i min tanka, Karlsbad.

Redan tidigare hade Tegnér skrivit om de populära kurerna i Karlsbad: ”Nyttan är tvetydig, men kostnaden säker. Jag unnar ej de absoluta Tyskarna någon förtjenst, och föredrager att dö i mitt eget land, helst det kan ske för bättre köp.”

En krass men säkert realistisk bedömning.

Read Full Post »

Det är ju ofta en tillfällighet som gör att man kommer att intressera sig för en eller annan person i det förflutna. Som när någon häromdagen undrade om inte en överste Richter Frich en gång hade bott i vårt hus. Jag konsulterade ägarlängder och församlingsböcker (kan nås på nätet via Riksarkivet) och kunde konstatera att två disponenter och en folkskoleinspektör hade bott här från husets uppförande 1916 och en bit in på 40-talet.

Efter en stunds sökande på nätet insåg jag dock att frågeställaren inte var helt ute och cyklade. I början på 40-talet bodde den norske författaren Øvre Richter Frich i ett annat hus inte långt härifrån. Han var en flitig skribent med en lång rad populära böcker bakom sig. Norsk Biografisk Leksikon berättar:

Øvre Richter Frich var en av mellomkrigstidens mest leste spenningsforfattere i Norge, og hans romanserie om heltefiguren dr. Jonas Fjeld skaffet ham stor popularitet også langt utenfor landets grenser. I perioder har han vært regnet som kontroversiell, bl.a. i politisk forstand. Bøkenes virkelige betydning ligger imidlertid i deres tidstypiske uttrykk.

Den_gyldne_pest

Hans böckers kontroversiella karaktär har främst legat i kontrasten mellan den blonde urstarke läkaren Jonas Fjeld och hans motståndare som är mer svartmuskiga med drag som kan uppfattas som judiska eller ryska. Senare forskning har dock tonat ned det kontroversiella genom att påpeka att det handlar om stereotyper som var allmänt förekommande före det andra världskriget och som var grundade i tidens dunkla rasläror.

Den populära romanserien om Fjeld omfattade inalles 21 böcker. Hjälten har med sentida referenser beskrivits som en blandning av Indiana Jones, James Bond och Arnold Schwarzenegger, med nordiskt utseende, isblå ögon och stor muskelstyrka. Till yrket är är han kirurg, men hans uppgift i livet är att skydda samhället mot olika typer av destruktiva element.

Som alla framgångsrika författare hade Richter Frich sina vedersakare:

Men hans skarpe penn skaffet ham også uvenner, og disse gav ham økenavn som “Forøvrig Riktig Frekk” og “Øverst ikke Riktig Frisk”. Siden var Frich i kortere tid ansatt som redaktør i Verdens Gang og Bergens Aftenblad, men etter 1913 ønsket han ikke lenger fast arbeid. To år før hadde han debutert skjønnlitterært med spenningsromanen De knyttede næver, og etter bokens voldsomme suksess fant Frich ut at han ville leve et fritt og ubundet liv. I likhet med romanhelten Jonas Fjeld reiste han de neste 20 årene Jorden rundt, mens han levde et utsvevende liv. Samtidig skrev han røverromaner på løpende bånd for å holde regningene fra livet, og han brukte mye av sin egen personlighet i bøkene. Ofte la han handlingen til steder der han selv hadde vært, bl.a. Svalbard og Sør-Amerika, og overalt lot han sitt litterære alter ego Jonas Fjeld bekjempe kommunister og andre revolusjonære krefter.

Han livsföring ledde trots den enorma kommersiella framgången till ekonomiska problem. Det kringflackande livet lämnade han 1930 för att bosätta sig i Sverige: Först på Täppgatan 2 i Södertälje och därefter i Villa Sättra i Östertälje, någonstans i de kvarter där jag bor.

Övre-R-F

Författaren utanför villan i Östertälje.

Många av villorna här i området har förlorat sina gamla namn (det har blivit vanliga gatuadresser i stället) men jag ska förstås göra allt för att försöka identifiera det hus där doktor Jonas Fjelds andlige fader slutade sina dagar den 13 maj 1945, bara några dagar efter Norges frigörelse från ockupationen.

Read Full Post »

Vi har blivit med flaggstång. Det fanns en gammal trästång i trädgården när vi flyttade till huset 1996 men trots målning med åtskilliga kilo färg föll den med ett brak en blåsig dag för drygt tio år sedan. Den var förmodligen från husets byggnadsår (1916) och hade vanskötts en del under de senaste decennierna.

Så fick min hustru en ny modern stång som gåva på sin födelsedag förra året och efter lite diskuterande om plats och längd restes den i förra veckan. Den är 12 meter men väger väl ungefär en tiondedel av den gamla furustången. Fästet är väl förankrat i det svenska urberg som går i dagen i ett hörn av trädgården.

Så idag klockan 8 på den svenska nationaldagen var jag ute och hissade flaggan. Jag kan inte påstå att den vajar friskt mot en klarblå himmel eftersom det just nu är ganska molnigt och vindstilla ute.

När dessa rader skrivs är klockan 09.45 och jag ser åtminstone fem tomma stänger i grannskapet. Så inte är det någon nationaldagsstämning i omgivningen precis. Det är trivialt att konstatera det som idag behandlas i alla elektroniska tidningsutgåvor: vår brist på nationalkänsla. Och lika bra är väl det när man ser vad den extrema nationalismen kan åstadkomma, inte minst i dagens Europa.

svefl

Jag vill som vanligt vid stora högtidsdagar lyfta fram Grönköpings nationalskald A:lfr-d V:stl-nd. I sin Svenskmannasång (ur Grönköpings Veckoblads årsbok 1986) har han sammanfattat de metafysiska känslor som kanske ändå finns i vårt undermedvetna en dag som denna:

Du land, där våra mödrar fötts
och våra fäder somnat,
du land, vars välgång stötts och blötts
till allt har stått fullkomnat,
dig hylla vi med samfällt hell!
Må sångens toner runga
på denna dag, så nationell,
och må det aldrig bliva kväll
förrän vi slutat sjunga!

Om tidens cirkel vore skev
och jag som ofödd stannat,
jag ville dock att svensk jag blev
och helst ej någon annat!
Se, här är landet där jag vill
som svensk få leva livet,
och om jag föddes en gång till
jag ville öppna min pupill
mot svenska perspektivet!

Så fladdra högt för vindens spel,
du sköna fosterflagga,
i fröjd att jag ej föddes fel
i någon utländsk vagga!
Jag är så glad att jag förstått
hur stolt du stången pryder,
ty över dina korsstygns mått
jag ser ej blott i gult och blått
vad innerst du betyder!

Hurra för Sverige och för fan-
beprydda svenska stången!
Nu sväve bas och full sopran
alltmer i svenska sången!
Hurra för hem och fosterjord
och för det allra mesta!
Vi hylla dig med starka ord,
vårt enda Sverige här i Nord,
du moder för de flesta

Har jag förstått rätt är det den gamle veckobladsredaktören Gunnar Ljusterdal som här axlat skaldens mantel. En i sitt slag verkligt genial diktare!

Read Full Post »

Alla har väl något slags förhållande till liljekonvaljer. Från mina unga år minns jag att de i bästa fall kunde blomma när min mamma hade födelsedag, den 26 maj. Oftast var de väl ändå fullt utslagna först till skolavslutningen omkring den 10 juni. I kyrkan blandades doften av konvalj och syren.

I går besökte vi en av min barndoms dungar och plockade en ganska stor bukett. Men det var i sista stund för snart tar konvaljen avsked. Det har den i stort sett redan gjort i naturdelen av vår trädgård. Kvar blir en brunfläckig stängel mellan gröna friska blad.

Denna vårblomstrens förgängelse har väl sällan tolkats mer känsligt och med större vemod än i Konvaljens avsked, en gammal kär sång som redan fyllt hundra år:

Ljuva susande milda västanvind
kom och svalkande smek min bleka kind !
O, sänk dig ned invid min veka fot !
Ack dröj, o dröj hos mig,
tag nu min sista suck emot.

O, hur jag längtat att sprida min doft till envar,
prisa min skapare god
med den vällukt jag än har kvar.
Snart är den slut min korta tid
och jag böjer mitt huvud så sakta, så sakta
att dö, vit såsom snö,
stilla slumrande in i frid.

Det är en text skriven av Olov David Lindvall till den bostonvals som sonen Otto Lindwall komponerade 1904 och publicerade året därpå. Det är ett verkligt örhänge som påmint flera generationer om liljekonvaljens korta levnadssaga. Mest känsligt har den väl sjungits in av Harmony Sisters, den på sin tid så populära trion med systrarna Valtonen  från Finland.  För sin smäktande sång i välmodulerade stämmor belönades de med något som på 40-talet måste ha varit en rekordförsäljning: 160.000 skivor i 78-varvsformat. De har fått en hel del efterföljare, bland annat av en något yngre syskontrio från 60-talet: Göingeflickorna.

Båda dessa känsliga tolkningar från olika decennier kan man för övrigt lyssna till på Youtube (plus en del andra inspelningar, bland annat med Rolf Björling).

liljekon

Som vår ständiga Pariskorrespondent – signaturen Suédoise – tidigare noterat på den här bloggen har liljekonvaljen en särskild ställning i Frankrike där den som ett slags kärleksblomma säljs i parti och minut den 1 maj – en tradition som enligt legenden går tillbaka ända till mitten av 1500-talet.

Naturligtvis har denna fest också satt sina musikaliska och lyriska spår. En populär låt har titeln Le temps de muguet (Liljekonvaljens tid). Den handlar också på sitt sätt om konvaljens avsked efter en kort blomningsperiod men den tröstar lyssnaren med att blomstren förgår medan kärleken består också efter maj månad.

Om ni söker en inspelning på Youtube kommer ni att slås av häpnad. Melodin är nämligen identisk med den låt som på svenska är känd under titeln En natt i Moskva med de välkända inledande raderna: Nattens mörker faller när dagen dör/Nere vid Moskvaflodens strand.

Vad denna ryska melodi har med de franska liljekonvaljerna att göra kan man undra. Men outgrundliga är musikens vandringar mellan kulturerna.

Read Full Post »