Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2010

Sonetten är ett gammalt fint och ädelt versmått, brukat av en stor del av världslitteraturens främsta poeter. I den gamla skola som jag gick i på 50-talet hade vi en lärobok i svenska där man återgett Carl Wilhelm Böttigers klassiska poem Sonetten beskriver sig själv:

Sonetten vandrar lekande, men värdig
och elvastavig, fram i fjorton rader.
Man ansett har Petrarca för dess fader.
Nu är den första kvadrenarien färdig.

Den andra börjar. Fortsätt den ihärdig!
Och, fast dig locka rim i myriader
de samma rim du åter måste ha där,
och det är svårt, om icke Febus lär dig.

Nu komma två terziner med på slutet.
Vad de ha där att göra, ej du fråge,
men lär att fläta dem sju skilda sätten!

Så blir det hela vackert sammangjutet,
och under rimmens konstigt välvda båge
går fullväxt fram den klingande sonetten.

Böttiger – sonettmagister

Jag har i närmare femtio år kunnat åtminstone de två första kvadrenarierna utantill även om jag senare insett att Böttiger slarvade med sanningen. Den elvastaviga korsetten är inte nödvändig. Några sonetter har jag själv skrivit genom åren men jag ska undanhålla dem för läsarna.

När vännen Inge-Bert Täljedal (medicinprofessor och senare rektor för Umeå universitet) publicerade sin samling Eurydikesvit och andra dikter 1982 var en del kritiker misstänksamma mot sonettformen. Den låg liksom inte i tiden för trettio år sedan. Själv tyckte jag att några av hans dikter både tanke- och formmässigt var poesi av mycket hög klass och har ofta återvänt till dem. (Ett råd: köp gärna boken antikvariskt).

Sedan dess har väl sonetten fått en renässans både i svensk och internationell lyrik. Rainer Maria Rilkes Orfeussonetter översattes lyckosamt till svenska av Martin Tegen härom året och den volymen visade att även stor rimmad poesi på ett utländsk språk framgångsrikt kan transponeras till ett annat idiom.

Senast ut i branschen är Magnus William-Olsson med den Augustprisnominerade volymen Ingersonetterna. Man kan via nätet höra författaren själv läsa alla dikterna – ett utmärkt initiativ. Av de många intressanta recensionerna fäste jag mig speciellt vid analysen på Bernurs blogg.

En slav på triumfvagnen är möjligen Michel Ekman i Svenska Dagbladet som häromdagen tyckte att lovorden för Ingersonetterna beror på att kritikerna är tondöva när det gäller formen. Enligt honom kan nämligen Magnus William-Olsson inte rimma:

Nu menar jag att det jubel som mött boken från den svenska kritikens sida är principiellt intressant. Det vittnar om en estetisk desensibilisering. All poesi på svenska blir numera läst som fri vers, också de fåtaliga verk som signalerar att de är något annat. Därmed gör sig kritiken döv för det estetiska budskap som finns inskrivet i formen. Poesin fråntas en dimension och blir lite fattigare.

Visst. Man kan hoppa till inför vad någon kritiker kallat för kreativa rim i dikterna. Men Ekmans krav på formfulländning är väl både lite snålt och ohistoriskt. Poeter i alla tider, från Shakespeare och framåt har ganska ofta tagit sig friheter. John Donne, t ex, var en rätt betydande poet som ändå haltade på både meter och rim:

If faithful souls be alike glorified
As angels, then my fathers soul doth see,
And adds this even to full felicity,
That valiantly I hells wide mouth o’erstride:
But if our minds to these souls be descried
By circumstances, and by signs that be
Apparent in us, not immediately,
How shall my mind’s white truth by them be tried?
They see idolatrous lovers weep and mourn,
And vile blasphemous conjurers to call
On Jesus name, and Pharisaical
Dissemblers feign devotion. Then turn,
O pensive soul, to God, for he knows best
Thy true grief, for he put it in my breast.

John Donne – tog sig poetiska friheter

Och självaste Goethe tillät sig att vara kreativ med rimmen. Hur man än vänder och vrider på uttalet är det väl svårt att få ”verbinden” att rimma på ”Gründen”.

Ein Strom entrauscht umwölktem Felsensaale,
Dem Ozean sich eilig zu verbinden;
Was auch sich spiegeln mag von Grund zu Gründen,
Er wandelt unaufhaltsam fort zu Tale.

Sanningen är väl att så kallad licentia poetica kan tillåtas om man har ett lyriskt budskap som kan förlåta den konstnärliga friheten och om man som kritisk kriarättare inte tror att Böttigers lärodikt förmedlar den absoluta sanningen om sonettens form eller väsen.

Read Full Post »

Jag hade förra året en serie om vad jag gjorde under det kalla kriget.  I november i fjol nådde jag fram till avsnitt 4. Men en artikel av Jeana Jarlsbo i dagens SvD får mig att ta upp tråden på nytt.

Hon berättar om den hetsiga debatt som brutit ut i Rumänien kring de intellektuellas roll under kommunisttiden. Bakgrunden är ett besök av nobelpristagaren Herta Müller i Bukarest där hon i en paneldiskussion anklagade landets dåvarande kulturelit för en feg tystnad. Hennes angrepp har inte blivit obesvarat och Jeana Jarlsbo sammanfattar diskussionen:

Även vid tidigare tillfällen har Müller uttryckt sin besvikelse över de rumänska författarnas bristande politiska engagemang. Men frågan är om inte hennes återkommande kompromisslösa angrepp mot det forna hemlandets intellektuella istället för att möjliggöra en öppen dialog kommer att leda till en återvändsgränd. Obestridligen behövs det ett uppriktigt offentligt samtal om livet under kommunismen. Men istället för upprepade offensiver mot de rumänska författarna hade det varit önskvärt med en mer konstruktiv dialog om det tunga arvet efter kommunismen.

Vy från Bukarest – före det kalla kriget

Jag besökte själv Rumänien ett par gånger under det kalla kriget. Landets diktator Nicolae Ceauşescu försökte ju finna en egen väg bortom beroendet av Sovjetunionen men förtrycket av oliktänkande var inte mindre för det.

Under mitt första besök (det måste ha varit 1978) åkte jag på ett stipendium från Svenska Institutets utbytesprogram med Östeuropa. Ingen annan ville ha detta stipendium så konkurrensen var minimal. Jag fick vid ankomsten en bunt sedlar (oanvändbara utanför landet), inkvarterades på 14:e våningen på hotell Dorobanti (som numera lär vara omgjort till Howard Johnson Grand Plaza Hotel) och fick i stort sett sköta mig själv när jag inte gjorde anspråk på att tas om hand av den medicinprofessor som var min officiella värd – jag förstod att han var rätt upptagen med att handla livsmedel på den svarta marknaden.

Det var vinter och ganska kallt. Hotellet eldades med kol och all värme tycktes stiga upp till mitt rum där elementen inte gick att stänga av. En dag låg jag sjuk i magbesvär och feberfrossan bidrog inte till att göra rummet svalare. En svartvit teve visade en enda kanal och där var diktatorns varje steg bevakat. Jag följde en direktsändning från parlamentet. Ceauşescus tal varade väl i två timmar men av detta var knappt 40 minuter effektiv talartid, resten av tiden upptogs av applådåskor och upprepade hejaramsor: ”Ceausescu si poporul!” (Ceausescu och folket!)

En dag fick jag besök på hotellet av Dumitru Stăniloae, präst och teologiprofessor i Bukarest och numera en världskänd teolog (han dog 90 år gammal 1993). Det var inte tillåtet för rumäner att besöka utlänningar på hotell men Stăniloae hade suttit fängslad 1959-63 och var uppenbarligen inte rädd för Securitate, den fruktade hemliga polisen. En vän i Schweiz hade bett mig ta med en hjärtmedicin som inte gick att få i Rumänien och en läkarbekant i Stockholm hade skrivit ut den.

Dumitru Stăniloae (1903-1993)

Han fick medicinen och vi satt en stund och pratade (jag förmodar på tyska) i det varma rummet.  Man märkte att det var en man full av visdom och präglad av en hård livserfarenhet som man talade med. Jag är glad att han fick uppleva diktaturens fall några år innan han dog.

Read Full Post »

Jag tyckte länge om det Lena Andersson skrev, särskilt när hon arbetade i Svenska Dagbladet. Det mesta av hennes hand var klart, välformulerat och träffsäkert.  På sista tiden har jag haft svårare för hennes något enkelspåriga religionskritik i linje med de s.k. Humanisternas tankevärld. Hennes programmatiska ateism är förstås värd all respekt men när den fördunklar sinnet för historiska fakta hoppar man till.

I morse blev jag till och med upprörd över något hon skrev i sin kolumn i Dagens Nyheter. Där polemiserar hon mot Vaclav Havel, påven och Elisabeth Gerle. Inledningsvis skriver hon på ett ställe:

En besynnerlig uppfattning om ateism kommer till uttryck här. Ateism är inte en ideologi. Den är ett kunskapsteoretiskt ställningstagande. I ateismens namn har troligen ingen mördats.

My God, höll jag på att skriva. Har ingen mördats i ateismens namn?! Vilken historiebok har Lena Andersson läst? Den sovjetiska marxism-leninismen var en noggrant utmejslad filosofi med det klara kunskapsteoretiska ställningstagandet att inget finns bortom det våra sinnen uppfattar. Religionen var ett opium och skulle utrotas.

Jag skrev för ett antal år sedan en bok där jag i ett kapitel behandlade de sovjetiska massmorden på kristna. Tillåt mig att citera ett par stycken därifrån:

Ta det som hände den 18 februari 1932. Den dagen skulle det godtyckliga våldet komma att riktas mot en bestämd grupp, som inte hade någon politisk och ekonomisk makt som inte förenades av en gemensam ras, men som genom själva sättet att leva var en utmaning mot den härskande ideologin.

Låt oss stanna i en enda stad, till exempel den som då hade fått namn efter den nya ideologins främste uttolkare: Leningrad. Denna mörka vinterdag, i en stad ganska nära Sverige, häktades 40 munkar från Alexander Nevskijklostret, 12 från det så kallade Athosklostret, 25 från Sergievklostret, 19 nunnor från Novodevitjijklostret och så vidare. Tillsammans var det 318 munkar och nunnor, som denna enda dag föstes samman för att så småningom få börja den långa resan till fånglägren i Kazachstan.

För nästan alla blev den här resan den sista i livet. Från dödslägren återvände sällan någon människa. Av de 318 från Leningrad tycks endast tre ha kommit tillbaka med livet i behåll.

Vad var dessa oskyldiga människor annat än offer för ett ”kunskapsteoretiskt ställningstagande”? Den bärande statsideologin var vad man kallade ”vetenskaplig ateism”. Alltså inte ideologiskt gudsförnekande utan ett kunskapsteoretiskt faktum omsatt i politisk praktik.

”Den gudlöse” – kunskapsteoretisk tidskrift.

Det är bara om man har en naiv föreställning om den ”rena” analytiska filosofin som man kan hamna i en historierevisionism av Lena Anderssons typ.

Read Full Post »

Den internationella organisationen Reportrar utan gränser har publicerat sitt årliga index kring pressfriheten i världen. Man kan alltid diskutera kriterier och metoder när det gäller rankningar av det här slaget men det finns ändå anledning att reflektera över sammanställningen.

Att de nordiska länderna (utom Danmark) hamnar på första plats är kanske inte så förvånande. Men det finns enligt rapporten problem också här, liksom inom EU som helhet:

In Denmark (11th) as well as Sweden (1st), press freedom is faring well, but murder attempts against cartoonists Kurt Westergaard and Lars Vilks are opening a door to self-censorship, which until now had been negligible, in a climate of rising extremism and nationalism. Slovakia (35th), which is just emerging from former Prime Minister Robert Fico’s tumultuous era, now merits watching, while among the Baltic States, Latvia (30th) is experiencing an odd return to violence and censorship in an electoral period. Although weakened, the European Union remains one of the rare areas in which the media can exist under acceptable conditions. Naturally, constant vigilance is needed to ensure that this weakening can be freely fought. The European Parliament, though legitimately very active internationally in such issues, has shown the full limits of its exercise of power in refusing, by one vote, in plenary session, to address the subject of press freedom in Italy.

Den växande extremismen och nationalismen i såväl Danmark som Sverige är förstås värd att uppmärksamma ur pressfrihetssynpunkt. Sammanställningarna tar ju inte hänsyn till vad som i en fri press kan sägas om minoriteter (vare sig det är judar, muslimer eller romer). I så fall är det inte säkert att EU-länderna skulle ligga så bra till. Att Lettland halkat nedåt är i sammanhanget ett varningstecken.

Eritreas sistaplacering är knappast överraskande. Dawit Isaaks öde är bara ett av flera exempel på laglösheten i detta land.

Pressfriheten i världen – från vitt till svart

Per Gudmundsson har i Svenska Dagbladet kommenterat sammanställningen och han säger att den påminner också om ett dystert faktum: att ekonomisk utveckling inte automatiskt ger frihet: ”De stora tillväxtländerna Indien, Kina, Brasilien och Ryssland visar näppeligen motsvarande framsteg när det gäller pressfrihet.”

Det är nog sant. Å andra sidan är ett demokratiskt styrelseskick inte heller någon garanti. Med alla sina brister ligger Brasilien dock på plats 58 medan Israel hamnar på plats 86, nära Förenade Arabemiraten och Kuwait. Nya demokratier som Ukraina och Irak hamnar kring plats 130. Formellt demokratiska länder som låter extremister, nationalister eller religiösa fanatiker påverka den generella politiken får direkt eller indirekt problem med pressfriheten. Det är också en lärdom av detta index.

Read Full Post »

Jag vaknade lite extra tidigt och efter att ha läst morgontidningarna surfade jag omkring en stund på nätet. Här ett par fynd från den internationella scenen:

Den skepsis mot twittrandet som jag uttryckte i ett inlägg häromdagen delas inte av världens befolkning i övrigt. Nu ser jag att både den ryske presidenten Medvedev och Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger skickar mikromeddelanden såväl till varandra som till medborgare och undersåtar. När Schwarzenegger besökte Ryssland häromveckan hände bland annat följande:

”Just landed in Moscow. Beautiful day. Can’t wait to see Pres Medvedev @KremlinRussia_e,” Schwarzenegger wrote on his Twitter micro-blog, including a link to a photo of himself with a cigar  in the back of a car.

”@Schwarzenegger, welcome to Moscow. Looking forward to meeting you and your delegation at @skolkovo,” the Russian president responded on his Twitter site.

Vill man veta mer om vad den ryske presidenten tycker och tänker kan man ju följa hans twittrande. I går träffade han Nicolas Sarkozy och Angela Merkel i franska Deauville och där meddelades bland annat att han tänker delta i Nato:s toppmöte i Lissabon den 20 november (minns någon det kalla kriget?). I övrigt har Medvedev twittrat om följande de senaste dagarna:

#    We’ve agreed that together with France and Germany we will draft a roadmap for transitioning to visa-free travel between Russia and the EU

# An important issue for us is scrapping visas between Russia and Europe. As you know, we’ve been working to make this happen.

# My wife and I participated in the population census today http://twitpic.com/2y3ltj

# The main challenges that the new mayor of Moscow will need to address are social issues, corruption and transport problems.

Medvedev – twittrar

Government by tweets är tydligen dagens melodi på den internationella scenen.

Annat var det förr, på drottning Kristinas tid till exempel. Jag läser i franska medier att det just kommit ut en tjock roman om henne. L’échiquier de la reine (Drottningens schackbräde) heter denna litterära mastodont på 607 sidor och den är skriven av Yann Kerlau som tidigare gett ut böcker om bland annat Cromwell och om de stora franska modehusen. Den är skriven i jagform så det är den svenska drottningens egen röst läsaren hör. Enligt uppgift handlar boken bland annat om ”intrigues, empoisonnements, mystères, guerres et amours”. Även den som aldrig läst franska kan väl på grundval av ovanstående ord förstå vad den innehåller.

Read Full Post »

Asociala medier

Jag kanske vaknade på fel sida i morse men jag börjar nu bli alltmer undrande inför ett fenomen som twittrandet. Jo, jag vet att sociala medier är fint (några av mina bästa vänner nyttjar dem) och att kulturbråken (enligt en artikel i DN idag) numera delvis förs på Facebook. Så vill man hänga med så ska man kanske etablera sig på den scen där dagens on dits passerar revy.

Min undran väcktes bland annat av att Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder gör en paus i sin personliga blogg på tidningens nätsida och i stället övergår till att twittra. Och då kan man ta del av chefredaktörens budskap till omvärlden i bland annat följande form:

– Jag säger som Homer Simpson: It’s funny beacuse it’s true.

– Jag var på Rotaryfrukost på Fryshuset i dag och höll låda. Bästa Rotarymötet på väldigt länge. Ingen klocka. Men kedja.

– Se, det var en komplimang som heter duga! Jag bugar. Och säger: Detsamma!

– 1) Mjukar upp vad? 2) Men det vill ju även regeringen ha.

– Nej, hur så?

– Stramt är bra, alltför stramt är inte bra.

Asocialt medium?

Det är en märklig envägskommunikation där det ena ledet är helt bortkopplat. Det blir verkligen en modern variant av ”Goddag – yxskaft” över det hela. Som läsare blir man undrande. Vilken komplimang var det till exempel som han bugade för? Om man nu väljer att hänga ut sitt privatliv i staccatoform behöver man väl inte visa någon falsk blygsamhet i förhållande till komplimanger.

Det är ju utmärkt att människor kan nå varandra i lakonismer och stenstil. Fast ibland är ju det kort sagda också det kort tänkta. Och vi som inte vill se envägskommunikationen behöver ju inte öppna sidorna.

Men nog kunde det finnas anledning att klassificera Twitter som ett asocialt medium – åtminstone när det delges andra än de närmast inblandade.

Rätta mig om jag har fel.

Read Full Post »

Om retsina

Retsina har för mig under lång tid varit essensen av Grekland i buteljerad form. Jag drack väl mitt första glas i Athen 1965. Det omedelbara intrycket var knappast förtjusning. Var det ett vin uppblandat med fotogen? Det andra glaset smakade bättre och nästa gång, på en taverna nära Medelhavet, var jag övertygad om kådans förtjänster som smakförstärkare.

I Sverige dricker jag retsina enbart på somrarna. Det är en dryck för ljumma julikvällar i vår trädgård där tallarna får agera pinjer. Med en grekisk sallad och tsatsiki till kan man i fantasin förflytta sig söderut.

Retsina Kourtaki – på ett system nära dig

I början på 70-talet satt jag i Delfi som deltagare i något slags forskningskonferens. Det var under juntatiden och det rådde ju turistbojkott mot diktaturens Grekland. Jag tvekade att åka men några grekiska vänner, aktiva i det politiska motståndet, tyckte att jag skulle komma. Så satt jag en kväll tillsammans med Egil A. Wyller, filosofiprofessor från Oslo och Nordens främsta Platonkännare, längst inne i en turistshop och drack hemgjord retsina tillsammans med affärsägaren. Han var socialist, övervakad av myndigheterna. Samtalet var lågmält, som om väggarna hade öron. Exakt vad vi talade om minns jag inte. Politik förstås. Men jag minns retsinan som den gången hade en ljusröd färg och som smakade annorlunda och mer än den buteljerade varianten.

Nu sitter jag i Athen igen och noterar att det är allt svårare att hitta retsina på finare restauranger. Grekerna har drabbats av vinsmakarsyndromet där vinerna får påminna om krusbär, vanilj, aprikoser och fuktig jord, bara inte kåda. Men min enkla favoritrestaurang intill det nya Akropolismuseet serverar en halvliter Kourtaki utan problem.

Kanske kan restinan ändå göra återkomst som fashionabel dryck. I den engelskspråkiga tidskriften Athens Plus läser jag om författaren Barbara Configli som i sin bok Cafe Tempest presenterar en cocktail enligt följande:

3 oz. Retsina, chilled, plus 1 1/2 oz. of Samos Moscato wine, chilled
1/2 oz. pure unsweetened cranberry juice
Splash of Triple Sec
Ice

1. Put all the ingredients in a martini shaker full of ice and shake well. Strain into a chilled glass.
2. Garnish with a fresh fruit and sip while reading a book…

Det verkar trendigt. Men jag föredrar nog den outblandade originaldrycken. Gärna serverad i ett enkelt duralexglas och med Medelhavet inom synhåll.

Read Full Post »

Older Posts »