Jag läser i The Guardian en artikel av en gammal bekant som heter Peter Scott, numera professor i studier av högre utbildning vid University College i London. Han skriver om striden i Oxford kring den staty av Cecil Rhodes som finns ovanför ingången på Oriel College. Det är studentgruppen Rhodes Must Fall Oxford (RMFO) som kampanjat för att den ska tas bort eftersom Rhodes enligt gruppen var en kolonialist och rasist av värsta sort.
Oriel College har dock beslutat att statyn ska få vara kvar, inte minst eftersom inflytelserika personer och företag hotat att annars dra bort sin ekonomiska sponsring av universitetets olika institutioner.

Oriel College. Rhodes i mitten ovanför porten (Källa Wikipedia)
Peter Scott påpekar att liknande aktioner är relativt vanliga i USA och ger några exempel:
Yale is facing demands for one of its colleges to be renamed, because John Calhoun, a pre-civil war southern politician, was a supporter of states’ rights and slavery. Princeton is facing demands for the renaming of the Woodrow Wilson School of Public and International Affairs, because the former president (of the university as well as the US) shared then commonplace views that now would be considered racist.
Han påpekar vidare att fältet är öppet för en allmän statyrevisionism om man börjar gräva i historien:
If we are to begin a cull not very nice people, there will be a lot of empty statue plinths and a lot of returned, or spurned, bequests. Maybe, as in some central and eastern European countries, we might need to establish poorly signposted out-of-town parks for our equivalent of Lenin and Soviet war memorials.
Den lätt excentriske kolumnisten Johan Hakelius var inne på just den här diskussionen i Aftonbladet för ett tag sedan:
Talibaner och IS spränger minnesmärken i luften. Radikala studenter bildar Facebookgrupper för att få ängsliga universitetsledningar att plocka ned minnesmärkena. Båda grupper är puritaner. De betraktar historien som en skymf, just därför att den är full av olikheter, motsägelser och genanta misstag. De vill tvätta verkligheten ideologiskt ren.
När kraven på en utrensning bland minnesmärken kommer till Sverige – tro mig, det sker snart – minns då detta:
Det land som bara vårdar monument över personer som det i alla avseenden håller med, är totalitärt.
Kanske det. Men en viss skepsis ska man nog visa inför det påståendet. Jag tror inte att Ukraina är totalitärt även om man just nu försöker utplåna spåren av tidigare härskare (inklusive ryska kejsarinnor). I stället reser man där nya statyer över mellankrigstidens fascistiske nationalistledare Stepan Bandera. Den enas fall, den andras upphöjelse.
Vilka statyer skulle kunna vara aktuella för rivning i Sverige? De som föreställer Gustav II Adolf, Karl X Gustav eller Karl XII, alla kungar som förde expansiva krig med en hel del grymheter i släptåg? Statyn av Karl X Gustav på Stortorget i Malmö var för övrigt omstridd redan när den restes eftersom den förhärligar den härskare som med våld rev loss Skåne från Danmark.
I Ängelholm föreslog den moderata partigruppen för några år sedan att man till 500-årsjubiléet 2016 skulle resa en staty till minne av stadens grundare, den danske kungen Kristian II, han som organiserade Stockholms blodbad (även känd under tillnamnet Tyrann). Förslaget vann tydligen inget gehör.

Karl X Gustav (foto J. Swinnen, Wikimedia)
Helt okontroversiell är förmodligen ändå den staty över kung Erik Läspe och Halte som på sin tid restes i Grönköping. Avtäckningen av detta minnesmärke tillägnat den lilla stadens grundare fick skalden A:lfr-d V:stl-nd att en gång utbrista i bl. a. följande rader:
Medborgare! Lyft aktsam hatten av dig,
och känn med foten: här är klasisk mark.
Du står på grund, som icke slumpen gav dig,
men han, i täcket där, en båld monark.
Lyss genom duken, skall du höra, tror ja’,
ett sus, en klang av stycke svensk historia.
Det fanns en tid, då platsen där vi dväljas,
låg sänkt i urgrå Odhnersk hedenhös,
en plats som knappast kan i ord förtäljas,
där vargen ylade och ulven fnös…
dit ej en fot, av mänska född, proberat
att tränga fram, i sumpmark och morän,
och där blott Echo (uven) replikerat,
om någon frågat: Vadan och varthän?
Snart ljödo glada yxors klang
mot grundsten utav Gökgranit.
Dränerat blev med pump och slang,
och höjdes mossen, bit för bit…
Väl funnos de bland kungens män,
som dristade en axelgest,
som knorrade åt muddringen
och tyckte strejka vara bäst.
Välan! Han lät dem smaka på,
en kunglig livrem, litet var,
besluten fast, att så och så
och icke någon kommentar!
Trots den tidstypiska auktoritära läggning som speglas i de sista raderna var kung Erik dock en allmänt aktad och älskad monark i den lilla staden nära Hjo och Skövde. Där kommer ingen staty att rivas.
Read Full Post »