Sånger om Georgien

Georgien är ett land som jag länge tänkt besöka. Men hittills har det inte blivit av. Det som lockar mig är både natur och kultur, en gammal civilisation bland höga berg och djupa dalar.

Vi känner ju alla till nutidens spända förhållande mellan Georgien och Ryssland. Ändå är det historiskt sett en relation av ömsesidig påverkan och ofta med kärlek över kulturens gränser.

Jag tänkte på det när jag i min hand fick en diktsamling av Rimma Markova med titeln Det Georgien jag sjunger om. Det är något så ovanligt som en trespråkig bok. Lyriken finns parallellt på ryska, svenska och georgiska. På bokens baksida presenteras författaren så här:

Rimma Markova är rysk poet och författare, född i Leningrad, som för närvarande bor i Sverige. Hon har gett ut sex diktsamlingar och några berättelser. På svenska finns diktsamlingarna Brev till min älskade och Fönstret samt ungdomsboken Den svarta vikingen. Hon har deltagit i fem internationella festivaler för rysk poesi i Georgien. Rimma Markova har fått flera litterära utmärkelser.

Det är en vacker bok, genomgående illustrerad med äldre eller mer nutida konst från Georgien. Dikterna är skrivna på ryska men översatta till svenska av Maria Rodikova och till georgiska av Mindia Arabuli.

Michail Lermontov: ”Vy över Tiflis”, 1837

Så här kan ett av poemen låta i sin svenska version

Kaukasus bokträdskronor når
nästan fram till himlens rand.
Vem trär georgisk bokstavstråd
likt spets runt dess mörka stam?

Vem slår gräset under grenen?
Plockar nötterna den ger?
Vem kastar den runda stenen
i bäckens virvel ner?

Vem kan fånga de ord
som från berget källflödet fört?
Vem klär i spets de sagor
som ingen ännu hört?

Hon skriver om Tbilisi där samtalen slingrar sig om varandra på de smala och vindlande gatorna. Till frukost kan man tala ryska och på kvällen georgiska. En gång fäste georgier, armenier och judar sina rötter där. Men den mångkulturella historien rymmer dessvärre också krig, hat och etnisk rening.

Nikanor Tjernetsov: ”Vy över Tiflis”, 1832

”Det Georgien jag sjunger om är van vid den ryska rytmen i var not”, skriver Rimma Markova i en av de inledande dikterna. Hon älskar landet som ”med sitt tidlösa överflöd alltid har närt var rysk poet”.

Jag måste nog åka dit någon dag.

Read Full Post »

Herr Gustafssons datorgrafik

Det har skrivits mycket den senaste tiden om den nyss bortgångne författaren Lars Gustafsson. Mest har det, av naturliga skäl, handlat om hans romaner och dikter. Jag har knappast sett någon minnesartikel som nämnt att han också var bildkonstnär. Men Wikipedia påminner om också denna av hans många skepnader: ”Som målare har Lars Gustafsson exempelvis haft separatutställningar i Stockholm (Galleri Händer 1979, 1982) och Berlin (Galerie am Savignyplatz 2001, 2003, 2012).”

Jag såg en av dessa utställningar. Den pågick i Berlin från den 1 oktober till den 3 november 2001. Den övergripande titeln var lite originell: ”Speceri- & diversehandel” med underrubriken ”Bilder und Computergrafiken”. Titeln speglade det mångfacetterade i hans konst, från små meditativa akrylmålningar med sparsmakade färger mot en vit bakgrund till en något dovare och fantasifull datorgrafik. Däremellan fanns några akvareller och ett par oljor.

Datorgrafiken byggde delvis på bilder som hans far Einar tagit med en gammal kamera i slutet på 20-talet. Några av dem handlar om miljön kring Svedvi Speceri- & Diversehandel, en affär inte långt från Hallstahammar. Därav namnet på utställningen.

Alla de grafiska verk som han skapat i datorn hade väl inte denna utgångspunkt. Jag köpte själv i samband med vernissagen det blad som syns nedan och som med Lars Gustafssons spretiga finstil kallats ”Une aventure pour Madame”, sedan signerat med initialerna L G och årtalet 00. Enligt hans egen uppgift finns verket bara i ett enda exemplar eftersom hårddisken kraschat när han tryckt ut det första.

Mitt grafiska blad (något oproffsigt foto)

Den lilla utställningskatalogen från Galerie am Savignyplatz har jag kvar . Den har en inledande text av Carl-Fredrik Reuterswärd och därtill ett par betraktelser av konstnären själv. Den ena heter ”Kunst findet im Gehirn statt”, den andra ”Wo befindet sich die Farben”. Typiska Gustafsson-texter med associationer över vida konstnärliga och filosofiska fält.

Kvällen före vernissagen var jag tillsammans med några andra svenskar inbjuden till en liten mottagning hemma hos det dåvarande kulturrådet vid svenska ambassaden, Johan Bengt-Påhlsson. Jag kom att sitta i soffan bredvid Lars Gustafsson. Vi pratade om ditt och datt, bland annat om gemensamma bekanta bland filosofer i Uppsala.

Just nu kan jag inte minnas några detaljer ur samtalet. Men jag glömmer förstås aldrig hans något originella slutreplik när vi skildes åt: ”Du verkar trevlig. Du ska få mitt visitkort”.

Jag vet inte riktigt vart visitkortet tagit vägen. Men utställningskatalogen och hans datorgrafiska blad har jag i alla fall kvar.

Read Full Post »

Statyer

Jag läser i The Guardian en artikel av en gammal bekant som heter Peter Scott, numera professor i studier av högre utbildning vid University College i London. Han skriver om striden i Oxford kring den staty av Cecil Rhodes som finns ovanför ingången på Oriel College. Det är studentgruppen Rhodes Must Fall Oxford (RMFO) som kampanjat för att den ska tas bort eftersom Rhodes enligt gruppen var en kolonialist och rasist av värsta sort.

Oriel College har dock beslutat att statyn ska få vara kvar, inte minst eftersom inflytelserika personer och företag hotat att annars dra bort sin ekonomiska sponsring av universitetets olika institutioner.

Oriel College. Rhodes i mitten ovanför porten (Källa Wikipedia)

Peter Scott påpekar att liknande aktioner är relativt vanliga i USA och ger några exempel:

Yale is facing demands for one of its colleges to be renamed, because John Calhoun, a pre-civil war southern politician, was a supporter of states’ rights and slavery. Princeton is facing demands for the renaming of the Woodrow Wilson School of Public and International Affairs, because the former president (of the university as well as the US) shared then commonplace views that now would be considered racist.

Han påpekar vidare att fältet är öppet för en allmän statyrevisionism om man börjar gräva i historien:

If we are to begin a cull not very nice people, there will be a lot of empty statue plinths and a lot of returned, or spurned, bequests. Maybe, as in some central and eastern European countries, we might need to establish poorly signposted out-of-town parks for our equivalent of Lenin and Soviet war memorials.

Den lätt excentriske kolumnisten Johan Hakelius var inne på just den här diskussionen i Aftonbladet för ett tag sedan:

Talibaner och IS spränger minnesmärken i luften. Radikala studenter bildar Facebookgrupper för att få ängsliga universitetsledningar att plocka ned minnesmärkena. Båda grupper är puritaner. De betraktar historien som en skymf, just därför att den är full av olikheter, motsägelser och genanta misstag. De vill tvätta verkligheten ideologiskt ren.

När kraven på en utrensning bland minnesmärken kommer till Sverige – tro mig, det sker snart – minns då detta:

Det land som bara vårdar monument över personer som det i alla avseenden håller med, är totalitärt.

Kanske det. Men en viss skepsis ska man nog visa inför det påståendet. Jag tror inte att Ukraina är totalitärt även om man just nu försöker utplåna spåren av tidigare härskare (inklusive ryska kejsarinnor). I stället reser man där nya statyer över mellankrigstidens fascistiske nationalistledare Stepan Bandera. Den enas fall, den andras upphöjelse.

Vilka statyer skulle kunna vara aktuella för rivning i Sverige? De som föreställer Gustav II Adolf, Karl X Gustav eller Karl XII, alla kungar som förde expansiva krig med en hel del grymheter i släptåg? Statyn av Karl X Gustav på Stortorget i Malmö var för övrigt omstridd redan när den restes eftersom den förhärligar den härskare som med våld rev loss Skåne från Danmark.

I Ängelholm föreslog den moderata partigruppen för några år sedan att man till 500-årsjubiléet 2016 skulle resa en staty till minne av stadens grundare, den danske kungen Kristian II, han som organiserade Stockholms blodbad (även känd under tillnamnet Tyrann). Förslaget vann tydligen inget gehör.

Karl X Gustav (foto J. Swinnen, Wikimedia)

Helt okontroversiell är förmodligen ändå den staty över kung Erik Läspe och Halte som på sin tid restes i Grönköping. Avtäckningen av detta minnesmärke tillägnat den lilla stadens grundare fick skalden A:lfr-d V:stl-nd att en gång utbrista i bl. a. följande rader:

Medborgare! Lyft aktsam hatten av dig,
och känn med foten: här är klasisk mark.
Du står på grund, som icke slumpen gav dig,
men han, i täcket där, en båld monark.
Lyss genom duken, skall du höra, tror ja’,
ett sus, en klang av stycke svensk historia.

Det fanns en tid, då platsen där vi dväljas,
låg sänkt i urgrå Odhnersk hedenhös,
en plats som knappast kan i ord förtäljas,
där vargen ylade och ulven fnös…
dit ej en fot, av mänska född, proberat
att tränga fram, i sumpmark och morän,
och där blott Echo (uven) replikerat,
om någon frågat: Vadan och varthän?

Snart ljödo glada yxors klang
mot grundsten utav Gökgranit.
Dränerat blev med pump och slang,
och höjdes mossen, bit för bit…
Väl funnos de bland kungens män,
som dristade en axelgest,
som knorrade åt muddringen
och tyckte strejka vara bäst.
Välan! Han lät dem smaka på,
en kunglig livrem, litet var,
besluten fast, att så och så
och icke någon kommentar!

Trots den tidstypiska auktoritära läggning som speglas i de sista raderna var kung Erik dock en allmänt aktad och älskad monark i den lilla staden nära Hjo och Skövde. Där kommer ingen staty att rivas.

Read Full Post »

Time Out?

För mer än fyra år sedan hade jag en bloggpost med rubriken DN eller Svenskan? Jag jämförde de båda stora morgontidningarna och undrade vilken man skulle föredra om man nu tvingades till ett val där man bara fick ta emot ett enda nummer per vecka på någon öde plats. Tydligen är själva frågeställningen fortsatt intressant eftersom det inte sällan droppar in läsare på den här bloggen som har googlat kring just detta vardagliga problem.

Jag vägde noggrant för och emot men mitt val den gången var Svenska Dagbladet. Motiveringen var att deras fredagskorsord blivit näst intill beroendeframkallande. Rent faktiskt har jag ändå aldrig behövt välja eftersom vi hittills haft båda tidningarna i brevlådan på morgonen. Men när nu en avi om förnyelse dyker upp från Svenska Dagbladet börjar jag fundera igen.

Jag har nog läst Svenskan i mer än 50 år. Jag har under de åren känt flera av tidningens ledarskribenter och medarbetare. Det är en tidning som fortfarande har stora förtjänster i form av skickliga kolumnister och utrikesmedarbetare. Kultursidan är ofta läsvärd (även om några av de bästa klassiska skribenterna har avskedats) och understreckarna fortsätter att vara ett veritabelt miniuniversitet.

Svenskan – dags för time out?

Anledningen till att jag ändå plötsligt tvekar är ledarsidan. Enligt min mening befinner den sig sedan en tid tillbaka i fritt fall. Det har vimlat av vikarier och praktikanter där, ofta yngre skribenter med bristande språkkänsla och utan andra perspektiv än vad de kunnat få från engelskspråkiga mainstreammedier. Någon bärande humanistisk linje (en gång SvD:s adelsmärke) finns inte längre. Oj vad man kan sakna bredden och bildningen hos ledarförfattare som Mats Svegfors eller Leif Carlsson, även när man inte höll med dem om allt.

En extrem och perspektivlös russofobi à la Rudolf Kjellén eller Sven Hedin har brett ut sig, också bland de regelbundna kolumnisterna. Senast idag skriver den återkommande alarmistiske kommentatorn Edward Lucas om ”de ryggradslösa russofilerna i London City” och ”undfallande fredskramare i kritstrecksrandigt närmare premiärministern på 10 Downing Street”. Det är ett populistiskt språkbruk som inte inbjuder till något förtroende. Hans ”analyser” torde inte ens räcka som motivering för högre försvarsanslag.

Sen har vi förstås det besvärande faktum att ledarsidan blivit en av Sverigedemokraternas favoritläsning. I tidningen Journalisten nyligen kommenterade Dilsa Demirbag-Sten saken:

Det finns en sektion som i vissa tidningar inte hänger med i utvecklingen, som går bakåt i stället för framåt – ledarsidorna.

Frågan kommer allt oftare – vad håller de på med? Mycket bröd och skådespel åt SD-folket blir det. Men inte så mycket mer. Mest besviken är jag på somliga av de liberala ledarsidorna.

Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet.

Medan utrikeskorrar som Terese Cristiansson, Samir Abu Eid, Nathan Shachar, Cecilia Uddén, Magnus Falkehed håller oss uppdaterade och hjälper oss att förstå (och från och till riskerar sina liv för att göra det) ägnar sig vissa – tyvärr ganska många – liberala ledarskribenter  åt att något monomant skriva samma texter om och om igen. Signalorden är ständigt desamma: vänstern och massinvandringen. Allt är vänsterns och massinvandringens fel.

Medan krig pågår, människor flyr. Går under.

Jo, det är många som undrar vad de håller på med. Jag satt i förra veckan tillsammans med ett gäng 40-talister som alla haft ledande befattningar i olika avseenden och som alla läst Svenska Dagbladet sedan ungdomen. Samtliga runt bordet erkände ett stigande främlingskap inför just ledarsidans utveckling under de senaste åren.

Som gammal frilansskribent under många decennier är jag förstås helt för en pluralistisk presskör och en öppen debatt. Men om man kommer till den konkreta frågan att man vill minska på prenumerationsbudgeten måste man ändå göra ett val. Och då måste man också fundera på vilket slags opinionsjournalistik man helst vill stödja.

Det är möjligt att jag tar time out från Svenska Dagbladet. Och att jag köper lösnummer fredag och lördag för korsordens skull. Jag har någon dag på mig innan räkningen ska vara betald.

Read Full Post »

EU och Ryssland

Det finns en politisk satirteckning som jag inte sett men som jag fått refererad:

Två polska bönder sitter på taket till sin lada. Det har regnat i veckor och de ser ut över sina helt översvämmade åkrar. Då säger den ene till den andre:

– Du, jag undrar vad Putin tänker hitta på härnäst.

Jo, får man tro en nästa enig västerländsk press så är ju Putin personligen ansvarig för nästan allt som är fel i tillvaron. Man förstår i och för sig de fiktiva polska böndernas reaktion. I höstas drabbades äppelodlarna i Polen hårt av de ryska motsanktionerna. Enligt statistik från Bryssel exporterade Polen tidigare frukt till Ryssland till ett värde av 339 miljoner euro, en export som alltså tog ett tvärt slut förra året.

Fördelen för oss medborgare i EU-länderna med detta stopp var ju att vi i höstas kunde köpa polska äpplen till starkt dumpade priser i våra affärer.

Är den ömsesidiga sanktionspolitiken vettig? Om detta råder delade meningar. Den grekiske premiärministern har, som vi kunnat läsa om i tidningarna, redan dömt ut den. Den spanske utrikesministern  Jose Manuel Garcia-Margallo framhöll nyligen att de knappast gagnar någon och att framför allt Spaniens jordbrukssektor drabbats hårt. Tyska företagare klagar också med jämna mellanrum.

Har EU:s sanktioner mot Ryssland haft någon effekt då? Vi får ju ofta läsa om att den ryska ekonomin lamslagits. Men sanningen är kanske något mer komplicerad. Den franske ekonomen och östeuropaexperten Jacques Sapir gick för någon dryg vecka sedan igenom läget på sin läsvärda hemsida under rubriken ”Russia coming out of the crisis”. Han noterar bland annat att EU:s sanktioner fått Ryssland att orientera sig mot andra marknader:

The Russian economy is therefore taking a 180° turn which will bring it to develop ever closer links with the countries of Asia and the emerging countries. The only effect of the sanctions will have been to speed up a movement, which was foreseeable over the next ten years. But the impact of this movement on some European economies is already revealing itself to be considerable. The market losses for the German, French and Italian industries will be very difficult to reverse. In fact, at present Russia can even indulge in considering lifting some of the counter-sanctions which had been taken in retaliation and which have hit hard the economies of countries such as Hungary and Greece.

It appears therefore that if some were hoping that the sanctions would bring about an ample social crisis in Russia, which could have destabilized Vladimir Putin, their calculations did in no way take into account the considerable resilience of economic structures in Russia. The failure of these calculations, confirmed by the opinion polls about the popularity of Vladimir Putin, are leading the United States and the European Union to the following dilemma : must one maintain, or even reinforce the sanctions, of which one can well see that they have had only little effect, or must one come to admit that the policies of sanctions have been a deep mistake? This dilemma should become ever sharper in the months to come.

När detta skrivs har jag just sett den direktsända presskonferensen mellan Putin och den grekiske premiärministern Tsipras. Det verkade först som om Ryssland skulle lätta på livsmedelssanktionerna för Greklands del men det dementerades senare. De båda länderna ska också utöka samarbetet kring en rad större ekonomiska projekt, bl. a. inom energisektorn.

Efter de första rapporterna om sanktionslättnader för Grekland kom förstås en sur reaktion från de tyska böndernas organisation (Der Deutsche Bauernverband) som också gärna vill exportera till Ryssland: ”Inget EU-land borde bryta sig ur den gemensamma utrikespolitiken”.

Fast om nu EU faktiskt för en kontraproduktiv politik så är det väl bra om något land försöker gå före i ett försök att pröva något annat. Kanske är det ändå så som chefen för Stockholms Handelskammare, Maria Rankka, skrev när hon i Svenska Dagbladet nyligen berättade varför hon åker till Saudiarabien:

Handelsutbyte mellan länder bygger broar. Det är en katalysator för kontaktskapande och hjälper till att överkomma svåra barriärer. Genom att minska sannolikheten för att länder som idkar handel med varandra hamnar i väpnad konflikt kan handel värna demokratin även på det viset.

Liksom Ryssland är Saudiarabien ett land som just nu kränker ett annat lands territoriella integritet, i det här fallet i Jemen. Säga vad man vill om Putin men nog är han generellt sett en mer liberal statschef än kung Salman. Kan man handla med den ene borde man också kunna handla med den andre. Fast utrikes- och handelspolitik följer som bekant inte alltid logikens lagar.

Read Full Post »

Nyårspoesi

I går redovisade bloggstatistiken 150 visningar av ett gammalt inlägg från 2012 med titeln Nyårsdikter. Det handlade om några svenska poeters tolkningar av årsskiften, från nationalskalden Esaias Tegnér till lokalpoeten i Grönköping, Alfred Vestlund. Alla besökarna verkar ha kommit hit via Google med hjälp av sökord som ”nyårsdikt” eller ”poesi vid nyår”.

Eftersom behovet av nyårsdikter uppenbarligen tycks vara stort vill jag gärna återge ytterligare ett verk av A:lfr-d V:stl-nd, ett tänkvärt poem skrivet någon gång på 1930-talet av hans tidigaste alter ego, Nils Hasselskog:

Låt icke midnattsslagen rymden skaka,
min broder i din bädd, vid årets slut,
förr’n du har satt dig upp att något vaka
och hunnit gjort ett överslag bakut…

Törhända, när du året sammanfattat,
ditt helhetsvy syns tämligt grått i grått:
Så många människor dig underskattat,
så många dig i grunden missförstått.

Och dock, jag tror att, mer å djupet granskat,
du här och där en ljuspunkt snart försport!
Hur glimmar ej ur dunklet oförvanskat
vad rätt du själv har tänkt och sagt och gjort:

Se här en komplimang, du artigt fällde…
se där en handling, den där juste begicks…
se här det glas, du varm till duskål hällde…
se där den penning, du gav ut i dricks.

Allt rullas upp: från lyftningen å hatten
till reprimanden, tvingad av förtret.
Likt rosor, ack, slå ut i nyårsnatten
produkterna av din personlighet.

Så skynda, fäst dem som en krans i håret,
och knyt dem, broder, kring din vandringsstav!
Då kan du lycklig möta nya året,
och må det gamla lugnt få gå i kvav.

I dåtidens anda har dikten förstås ett helt manligt perspektiv men den torde med lätta korrigeringar kunna göras helt könsneutral.

När nu 2014 lugnt får gå i kvav vill jag önska alla läsare ett Gott nytt år 2015!

Read Full Post »

I sommarvärmen

Sverige verkar lite avslaget i sommarvärmen. Det är inte så konstigt när temperaturen nu pendlar mellan 25 och 30 grader. Det är stiltje på många fronter. Mejlboxen fylls inte så flitigt. Det är mest företag som Dammsugarpåsar.nu och Bookatable som hör av sig. Besöksstatistiken på bloggen går också nedåt vilket delvis kan bero på att jag inte uppdaterat så ofta.

På kvällen kan man svalka sig med retsina och en grekisk sallad och låtsas att man sitter vid Medelhavet. I går kändes dock den vanliga retsinan (Kourtaki) ovanligt fadd i smaken. Hade de snålat med kådan? Jag vet inte, men jag har just för säkerhets skull beställt en annat (och billigare) märke ur Systembolagets beställningssortiment. Minimiantalet för beställningen var 12 flaskor men de kan ju gå åt om sommarvärmen fortsätter in i augusti.

Min erfarenhet från Grekland säger mig att priset inte är någon garanti för smaken när det gäller just den sortens vin. Den bästa retsina jag någonsin druckit var någon hemkörd variant som jag bjöds på av en antikhandlare i Delfi tillsammans med den norske filosofiprofessorn Egil A. Wyller, en framstående Platon-specialist. Det var någon gång på 70-talet när vi smitit från en relativt tråkig akademisk konferens som hölls på denna gamla kultort.

Värmen och torkan kan vara ett hot mot växtligheten men annars kan man glädja sig åt att den milda vintern och våren varit gynnsam för många arter. Jag tror att jag någon gång har rapporterat om min ”Berlinerek”, en planta som jag själv drivit fram från ett ekollon upplockat från gatan utanför Universität der Künste i Berlin. Den skiljer sig något från vår vanligaste svenska art och har ibland sett ut som om den tänkte dö. I mars var det nästan bara en liten grå pinne som stack upp. Men under våren har den tagit fart och kan beskådas på det något oprofessionella fotot nedan (taget med min iPad). Nu visar plantan i alla fall livskraft och kanske kan den nå manshöjd om några år.

Tänker ni gå på någon sommarauktion den närmaste månaden? Passa då på att ropa in gammalt svenskt porslin som just nu är otroligt billigt. Jag har skrivit om den saken i Aftonbladet i samband med en recension av en ny bok om Rörstrands historia och produktion från 1700-talet och framåt. Jag konstaterade bland annat att en modern tallrik stämplad Rörstrand kostar cirka 200 kronor i en inredningsbutik och då är den trots varumärket tillverkat i något lågprisland:

Vill man köpa en genuint svensk Rörstrandstallrik får man i stället vända sig till Blocket, Tradera eller någon av de många auktionsfirmor som finns på nätet. Mot inredningsbutikens styckepris på 200 står auktionens betydligt blygsammare belopp. 57 delar av dekoren ”Rättvik” (cirka hundra år gammal) klubbades nyss för 1.200 kronor. Även med provisionen inräknad blir det knapp 25 kronor per del och då ingår både en snygg soppterrin och ordentliga uppläggningsfat. 86 delar av mönstret Provence från omkring 1900 fick ny ägare för 1.776 kronor. 59 delar stengods från 1970-talet – passande för ett ungt hem i retrostil – såldes för 600 kronor.

Blå eld av Hertha Bengtson – en Rörstrandsklassiker

Många verkar dra sig för att köpa gammalt porslin i tron att det inte går att diska i maskin. Men min erfarenhet säger mig att man mycket väl kan köra också tallrikar med guldkant om man har moderna diskmedel och ett skonsamt program.

Återerövra det svenska konsthantverket och folkhemmet! Än är det inte för sent. Och billigare kan det knappast bli.

Read Full Post »

Sarajevo

Vi kan läsa mycket om Sarajevo dessa dagar. Det är kartskisser över kortegevägen och bilder från platsen för attentatet den 28 juni 1914.  Det är porträtt på den mördade ärkehertigen och hans hustru. Och så kan man se lite suddiga foton från själva attentatstillfället och påminnas om hur skotten så småningom ledde till Habsburgsmonarkins krigsförklaring mot Serbien.

Jag var några dagar i Sarajevo hösten 2007 och vandrade runt i staden. Självklart stod jag en stund i gathörnet där världshistorien tog en ny vändning men minns jag rätt var det inget i gatubilden som på något påfallande sätt påminde om det ödesdigra dådet. Kanske ville man efter närmare ett sekel av blodig historia (inte minst under 1990-talet) helt enkelt försöka förtränga krig och konflikter.

Bosnien-Herzegovina är, och har alltid varit, en problematisk statsbildning genom sin etniska och kulturella splittring. Jag läser ett gammalt reportage från slutet av 1890-talet, skrivet av Alfred Jensen, en av Sveriges främsta slavister. Han påminner om hur Österrike-Ungern år 1878 fick Berlinkongressens uppdrag att ockupera och ”pacificera” detta område där turkarna under flera sekler satt sina outplånliga spår. Jensen ser denna ockupation – och kanske slutliga inkorporering i kejsardömet – nästan som en nödvändighet:

Om Österrike släpper sitt tag i Bosnien har det upphört att vara en politisk stormakt. I och för sig kunde detta vara likgiltigt, men på samma gång hade det då ock lämnat fritt spelrum på Balkan-halvön åt ”panslavismen” – detta litterära slagord som i den reella politiken blir liktydigt med moskovitisk eröfringslusta och militärbarbari. Och sedan det ryska inflytandet åter vunnit seger i Bulgarien, är den bosniska militärockupationen en jämviktsnödvändighet.

Jensen talar med viss beundran om dubbelmonarkins ”civilisatoriska verk”. Den österrikiska militären har enligt honom gjort allt i Bosnien när det gäller infrastruktur och samhällsordning. Man är dessutom mycket tolerant i förhållande till de olika religionerna och kulturerna. Det gäller även de olika språkvarianterna i området:

Det är intressant att se, med hvilken ängslig försiktighet myndigheterna undvika de obehagliga benämningarna serbisk eller kroatisk och i stället begagna det någon sväfvande uttrycket Landessprache, och vill man närmare veta vad detta ”Landessprache” heter, får man det upplysande svaret: bosniska!

Den som under senare decennier varit med om hur den gamla serbo-kroatiskan försvunnit och ersatts av tre olika målformer i det f.d. Jugoslavien känner ju igen problematiken och den kulturella känsligheten.

Alfred Jensen kan konstatera att den österrikisk-ungerska välviljan inte är helt besvarad av befolkningen. Han läser i en tidning från Wien hur en folkfest i Sarajevo ”entusiastiskt” firat kejsarens födelsedag:

Som jag själf varit närvarande vid denna tillställning, kunde jag med egna ögon närmare konstatera denna entusiasm, som bestod i att stadsboarna i det vackra vädret lockades till ett utvärdshus, hvars dragningskraft låg i ett ölbryggeri och i en lottdragning ”för välgörande ändamål”. Då och då spelade regementsmusiken kejsarhymnen och pauserna utfylldes av ett positiv, som exekverade den nordtyska romansen: Fischerin, du kleine / Geh’ nicht so alleine…

Men hvarken det ena eller det andra kunde rycka upp folket ur dess lojhet. De drucko sitt Bier, både serber och turkar, både judar och greker, tego och betalade. Och man får väl inte begära, att de skulle jubla öfver att deras inkräktare firade en högtidsdag.

Till slut funderar Jensen något över regionens politiska framtid. Och på nytt ser han Österrike-Ungern som en fredsbevarande och civilisatorisk kraft på Balkan:

De sydslaviska regenterna i Belgrad och Cetinje må konferera och intrigera bäst de vilja om Balkans ”storserbiska” framtid – Europas lugn störes lyckligtvis nu mera ej av sådana furstemöten och den fredliga lösningen av den bosniska frågan är ett fait accompli, som den revanchelystna diplomatien måste räkna med.

Detta skrevs alltså knappt tjugo år före skotten i Sarajevo. Ack, om Jensen ändå hade blivit sannspådd i sin syn på Europas framtida lugn.

 

Read Full Post »

Richter Frich

Det är ju ofta en tillfällighet som gör att man kommer att intressera sig för en eller annan person i det förflutna. Som när någon häromdagen undrade om inte en överste Richter Frich en gång hade bott i vårt hus. Jag konsulterade ägarlängder och församlingsböcker (kan nås på nätet via Riksarkivet) och kunde konstatera att två disponenter och en folkskoleinspektör hade bott här från husets uppförande 1916 och en bit in på 40-talet.

Efter en stunds sökande på nätet insåg jag dock att frågeställaren inte var helt ute och cyklade. I början på 40-talet bodde den norske författaren Øvre Richter Frich i ett annat hus inte långt härifrån. Han var en flitig skribent med en lång rad populära böcker bakom sig. Norsk Biografisk Leksikon berättar:

Øvre Richter Frich var en av mellomkrigstidens mest leste spenningsforfattere i Norge, og hans romanserie om heltefiguren dr. Jonas Fjeld skaffet ham stor popularitet også langt utenfor landets grenser. I perioder har han vært regnet som kontroversiell, bl.a. i politisk forstand. Bøkenes virkelige betydning ligger imidlertid i deres tidstypiske uttrykk.

Hans böckers kontroversiella karaktär har främst legat i kontrasten mellan den blonde urstarke läkaren Jonas Fjeld och hans motståndare som är mer svartmuskiga med drag som kan uppfattas som judiska eller ryska. Senare forskning har dock tonat ned det kontroversiella genom att påpeka att det handlar om stereotyper som var allmänt förekommande före det andra världskriget och som var grundade i tidens dunkla rasläror.

Den populära romanserien om Fjeld omfattade inalles 21 böcker. Hjälten har med sentida referenser beskrivits som en blandning av Indiana Jones, James Bond och Arnold Schwarzenegger, med nordiskt utseende, isblå ögon och stor muskelstyrka. Till yrket är är han kirurg, men hans uppgift i livet är att skydda samhället mot olika typer av destruktiva element.

Som alla framgångsrika författare hade Richter Frich sina vedersakare:

Men hans skarpe penn skaffet ham også uvenner, og disse gav ham økenavn som “Forøvrig Riktig Frekk” og “Øverst ikke Riktig Frisk”. Siden var Frich i kortere tid ansatt som redaktør i Verdens Gang og Bergens Aftenblad, men etter 1913 ønsket han ikke lenger fast arbeid. To år før hadde han debutert skjønnlitterært med spenningsromanen De knyttede næver, og etter bokens voldsomme suksess fant Frich ut at han ville leve et fritt og ubundet liv. I likhet med romanhelten Jonas Fjeld reiste han de neste 20 årene Jorden rundt, mens han levde et utsvevende liv. Samtidig skrev han røverromaner på løpende bånd for å holde regningene fra livet, og han brukte mye av sin egen personlighet i bøkene. Ofte la han handlingen til steder der han selv hadde vært, bl.a. Svalbard og Sør-Amerika, og overalt lot han sitt litterære alter ego Jonas Fjeld bekjempe kommunister og andre revolusjonære krefter.

Han livsföring ledde trots den enorma kommersiella framgången till ekonomiska problem. Det kringflackande livet lämnade han 1930 för att bosätta sig i Sverige: Först på Täppgatan 2 i Södertälje och därefter i Villa Sättra i Östertälje, någonstans i de kvarter där jag bor.

Författaren utanför villan i Östertälje.

Många av villorna här i området har förlorat sina gamla namn (det har blivit vanliga gatuadresser i stället) men jag ska förstås göra allt för att försöka identifiera det hus där doktor Jonas Fjelds andlige fader slutade sina dagar den 13 maj 1945, bara några dagar efter Norges frigörelse från ockupationen.

Read Full Post »

Bonniers Litterära Magasin

Under många år var Bonniers Litterära Magasin (BLM) den ledande litteraturtidskriften i landet. Det var där som de unga författarna kunde framträda för en större publik, det var där som tidens poetiska trender fick sitt genomslag. Recensionsavdelningen var omfattande och i stor utsträckning vägledande för de litterära dagsnoteringarna.

BLM lästes av en relativt bred publik. De gamla årgångar från 50- och 60-talet som jag då och då läst i ett småländskt sommarhus kom från ett prästhem där kyrkoherdens litterära intresse kombinerades med prästfruns roll som realskolelärare i svenska. Den bildade läroverksadjunktens tid är dock förbi och prästernas allmänna kulturintresse i avtagande så det är förstås inget förvånande i att BLM fick läggas ned 2004. Förmodligen hade det också samband med en ny förlagskultur där kapitalets intressen övertrumfade litteraturens.

Ett gammalt nummer

Jag upptäckte att några årsvolymer av BLM finns digitaliserade tack var det förträffliga Projekt Runeberg. Det handlar om årgångarna 1932, 1933, 1936, 1942 och 1943. För den litterärt och historiskt intresserade är det en fantastisk källa till en kulturell epok som få personer numera har personliga minnen av. Det handlar samtidigt om några år då Europa omvandlades, då kriget härjade kring vårt land och då litteratur och kultur i alltför många länder underordnades den politiska dagordningen.

Jag hade kanske väntat mig att omvärldskatastrofen skulle sätta tydliga spår i de aktuella årgångarna men de rör sig i påfallande hög grad i ett rum med skottsäkra väggar. Här och där får man förstås glimtar av den litterära kampen, t ex i det ockuperade Norge, men det hör till undantagen. När Ludvig Nordström 1936 publicerar en artikel kring ämnet ”Behöva vi nationalism i svensk litteratur?”  (ursprungligen ett föredrag för den konservativa föreningen Heimdal i Uppsala) finns inte en enda hänvisning till den nationalism som förlamat litteraturen i Tyskland. I samma nummer får man dock ett något vidare perspektiv genom Sven Stolpe som mött unga nazistdiktare på en konferens i Tyskland och som sammanfattar sina intryck bland annat så här:

Det finns ingen anledning att förneka det faktum, att Hitler skapat ett system, i vilket tysken trivs. Slagord, kommandorop, ordning, reda, militär disciplin — allt detta är för tyskarna högre och kärare värden än frihet, förnuft och rättfärdighet. Jag önskade under min tyska resa finna något annat, men fakta talade sitt eget språk: Hitlers myter har slagit rot, suggestionen omspänner hela folket, som nu verkligen av hela sitt hjärta vill, vad denne geniale österrikare tvingat dem att vilja.

Huruvida stor dikt kan födas i ett sådant samhälle, förefaller ovisst.

I årgång 1942 citeras några strofer ur en prolog som Hjalmar Gullberg skrev till Nordiska student- och universitetsdagen den 23 mars samma år. BLM:s redaktör Georg Svensson undrar hur den ska tolkas, bokstavligt eller ironiskt:

Tala med bönder på böndernas sätt
och med lärde män på latin
kunde den ungkarl av nordisk ätt
skalden benämnt Fridolin.
Men i en tid av förvildning
ställd mot en övermakt,
idkande människojakt,
skulle han visat sin bildning
och akademiska takt
bäst, om han ingenting sagt.

Livet blir långt och konsten vill dö
när friheten sitter i bur.
Sångaren sjunger när vakten bär spö
varken i moll eller dur.
Nordiska fåglar i boja
läskar sig tyst ur sin skål.
Bara en tam papegoja
härmar med klanglöst vrål
väktarnas tungomål.

För att det hela ska sluta väl,
sätter jag (inte av tvång,
utan fastmer av försiktighetsskäl)
munkavle själv för min sång.
Låt med sordin oss veva
verspositivet i år;
huvudsak är att det går.
Konsten att överleva,
konsten att läka sår —
bröder, den konsten är vår!

Oavsett tolkningen är det ett vittnesbörd om den frihetsförkvävande tid då prologen skrevs. Att BLM på sina vackra litterära sidor inte har så mycket mer att säga om den förhärjande branden i Europa är också det ett talande tecken.

 

Read Full Post »