Syriens kristna minoritet

Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas: Jag tror att Södertälje är Sveriges mest kyrksamma stad räknat i kyrkobesök per invånare. Det beror förstås på att vi här i staden har så många flyktingar och invandrare från Mellanösterns kristna minoriteter.

Vi har sedan lång tid tillbaka de två stora syrianska/assyriska katedralerna som varje söndag samlar hundratals eller tusentals människor. Så har vi kaldéerna, irakiska kristna förenade med påvestolen i Rom, som firar gudstjänst i en tidigare metodistkyrka. De egyptiska kopterna har övertagit en av syrianernas tidigare kyrkor och de syrisk-ortodoxa (av samma kyrkofamilj som Greklands och Rysslands kyrkor) firar sina gudstjänster på söndagseftermiddagar i baptistkyrkan. Ytterligare en bit i denna religiösa mosaik är mandéerna som håller till i Järna någon dryg mil från centrum.

Härom söndagen var jag på den syrisk-ortodoxa gudstjänsten. Den hölls på arabiska men eftersom det handlade om den traditionella bysantinska Chrysostomosliturgin som jag kan rätt väl var det inte så svårt att följa med. Det finns ord som man kan hänga upp sin förståelse på: Gud heter Allah även för de kristna araberna och Kristus blir al-Masīḥ (den smorde). Av en predikan på drygt tio minuter förstod jag egentligen ingenting annat än att jag uppfattade att prästen nämnde Turkiet och förmodligen tog upp den aktuella politiska situationen i Syrien, där den kristna minoriteten är en extremt utsatt grupp och där ledande kyrkomän kidnappats eller dödats av de upproriska grupperna.

Biskop Boulos Yazigi av Aleppo – bortförd (och mördad?) av rebeller

Församlingen i Södertälje, som för dagen omfattade ett drygt femtiotal personer, har förstås kommit till Sverige som en följd av inbördeskriget i hemlandet. De har flytt från strider och anarki men också (paradoxalt nog) från den stabilitet som ett auktoritärt styrt samhälle kan innebära. Om detta skriver Robert Harris veckans nummer av The Spectator under rubriken Whoever wins in Syria, its Christians will lose:

But do not expect the British government to speak about it. In all the deliberation about targets, timetables and media opportunities, as they ratchet up Britain’s creaking war machine, not a moment will be wasted on the consequences of intervention for Syria’s Christian population. Whether in Iraq, or Syria, or Egypt, or in any future hotspot (Lebanon will probably be next) the Christian community somehow is always just too insignificant, and usually on the wrong side of the argument. In Iraq, Christians were thought too close to Saddam. In Syria, they are reckoned too close to Assad. In Egypt, where the Coptic Pope openly backed the military ‘non-coup’ against the Muslim Brotherhood’s President Morsi, the Christians find no sympathy from western policy makers.

Jag läser Harris artikel medan jag lyssnar på delar av dagens debatt i det brittiska underhuset där premiärminister Cameron försöker få parlamentet med sig på straffåtgärder mot Syriens diktator. På oppositionens många frågor om vad som kan vinnas med ”kirurgiska” bombningar har han egentligen inget svar. Mönstret från Irakdebatten för ett decennium sedan känns igen. Harris påminner i sin artikel om vad som hänt i den demokrati som Bush och Blair installerade:

Iraq’s troubles preceded those of the rest, but they are important because they eerily prefigure them. ‘Democracy’, imposed at gunpoint, has meant in Iraq, among other horrors, the mass persecution of the country’s Christian minority. Murders, kidnappings, intimidation and expulsions, impelled by a mixture of greed and fanaticism, have reduced that ancient, venerable community to total ruin.  Of some 1.4 million Christians living in Iraq before the war, perhaps 400,000 — mostly the poor and the old — remain.

Many Iraqi refugees left to join the two million indigenous Christians of Syria. They now share their hosts’ lot — persecution by the western-supported, Saudi-financed, Islamist-dominated Syrian rebels.

Missförstå mig inte: Jag har ingen lösning när det gäller att få slut på de blodiga striderna i Syrien. Jag vet inte vem som använt stridsgas eller hur lag och ordning skulle kunna återställas i detta sargade land. Inte heller är jag någon anhängare av diktatorer vare sig de heter Saddam Hussein eller Bashar Al-Assad. Jag delar bara Harris skepsis mot möjligheten att framtvinga demokrati genom bomber.

Och jag är bara helt övertygad om att den syrisk-ortodoxa församlingen i Södertälje kommer att växa kraftigt under de närmaste åren.

——————

PS – Uppdatering:

Läs ett upprop för Syriens förföljda kristna, publicerat på Svenska Dagbladets nätsida 2 september. Klicka här.

Read Full Post »

Desert Island Discs

Alla som bott någon tid i England vet att Desert Island Discs är ett radioprogram med kultstatus. I någon mån påminner upplägget om det svenska programmet Sommar: kändis berättar om sitt liv och spelar skivor. Fast här är kändisen intervjuad vilket i någon mån motverkar de egotrippar som det svenska programmet excellerar i och här verkar huvudpersonen dessutom tillåtas göra ett mer personligt val av musik än våra sommarpratare som ibland förefaller påtvingade en mix av det som redaktionen tycker blir bra för en bred publiksmak.

Det har förvisso funnits många bra svenska sommarpratare genom åren men alltför ofta blir det väl ungefär som i den karikatyr som den superba duon Berglins presenterade i söndagens SvD:

Först hade jag det lite svårt, men se’n gick det bra och se’n gick det in i helsicke bra. Det gäller att fokusera, veta vad man vill och brinner för och gå framåt. Nu lyssnar vi på ”My way” och se’n ska jag berätta om när det började gå sjukt bra.

Hur som helst; Desert Island Discs är ett program med verkliga anor eftersom det började sändas redan i januari 1942. Konceptet är följande, för att nu låta ordet gå till Wikipedia:

Guests are invited to imagine themselves cast away on a desert island, and to choose eight pieces of music, originally gramophone records, to take with them; discussion of their choices permits a review of their life. Excerpts from their choices are played or, in the case of short pieces, the whole work. At the end of the programme they choose the one piece they regard most highly. They are then asked which book they would take with them; they are automatically given the Complete Works of Shakespeare and either the Bible or another appropriate religious or philosophical work.

Guests also choose one luxury, which must be inanimate and of no use in escaping the island or allowing communication from outside.

Wikipedia har också hela listor på alla ”castaways” och vad de valt för bok respektive ”luxury item”. BBC har också under senare år lagt ut ett stort antal program på nätet. När det gäller en del av de äldre programmen handlar det bara om kortare klipp men de ger ändå fascinerande prov på röster och tonfall, som t ex när Alfred Hitchcock berättar om sin kärlek till teatern när han växte upp i London. Här finns program med människor av alla kategorier. Många är förstås kändisar enbart för en brittisk publik. Annars möts här internationella storheter som furstinnan Grace av Monaco, Sir Alec Guinness, Bob Hope, Ian Fleming och Juliette Greco.

Hitchcock – castaway

Valen av litteratur har varierat i hög grad liksom valen av föremål som man velat ta med sig. Någon har av lättförklarliga skäl packat ned en flaska sololja. Peter Ustinov föredrog för sin del ett tennisracket, något förvånande med tanke på bristen på motspelare (och garageportar).

Två svenska deltagare har jag hittat. Den ena är Mai Zetterling som var med redan 1951 men tyvärr finns det ingen inspelning kvar med henne. Musiklistan är dock bevarad – mest gedigen klassisk musik. Den andra är  Birgit Nilsson och där finns det ett nio minuter långt klipp ur intervjun där hon berättar om sin skånska bakgrund och sin karriär. Hon var med i programmet den 27 maj 1963. Hennes musikval bestod mest av operakonstens klassiker, ofta med henne själv som solist.  Den bok hon ville ha med på den öde ön var Churchills The Second World War. Som ”luxury item” hade hon ett något ovanligt (men klokt) val: svenska korsord.

Birgit Nilsson – korsordslösare

Letar man annars efter svenska inslag i programmen så får man titta på musiklistorna. Många av de intervjuade vill ha med sig en ABBA-skiva till den öde ön. Andra vill höra någon insjungning av Jussi Björling eller Nicolai Gedda. Ett enda exempel på svensk litteratur har jag hittat: Malcom Williamson, titulerad ”Master of the Queen’s Music” tänkte fördriva tiden i oceanens ensamhet med att läsa Strindbergs dramatik.

Enjoy your solitude! skulle man nästan ha velat utbrista.

Read Full Post »

Mirandavarningen

Jag visste inte vad en Miranda warning var förrän jag i går blev upplyst om saken av The Economist. Ändå hade jag hört sådana varningar massor med gånger i amerikanska filmer, ofta med formuleringar som:  ”You have the right to remain silent when questioned. Anything you say or do may be used against you in a court of law.”

Namnet kommer av ett berömt amerikanskt rättsfall och hela bakgrunden och tillämpningen finns utredd i en lång artikel på Wikipedia:

The concept of ”Miranda rights” was enshrined in U.S. law following the 1966 Miranda v. Arizona Supreme Court decision, which found that the Fifth and Sixth Amendment rights of Ernesto Arturo Miranda had been violated during his arrest and trial for domestic violence. (Miranda was subsequently retried and convicted.)

The Supreme Court did not specify the exact wording to use when informing a suspect of his/her rights. However, the Court did create a set of guidelines that must be followed. The ruling states:

”…The person in custody must, prior to interrogation, be clearly informed that he/she has the right to remain silent, and that anything the person says will be used against that person in court; the person must be clearly informed that he/she has the right to consult with an attorney and to have that attorney present during questioning, and that, if he/she is indigent, an attorney will be provided at no cost to represent him/her.”

Det är en ödets ironi att den person som greps och utfrågades på Heathrow i veckan också hette Miranda. Men i hans fall tillämpade britterna inte någon amerikansk varning. Han tvingades att med stöd av en antiterroristlag från 2000 svara på alla frågor utan advokat och utan rätt att vara tyst (Han kunde med stöd av samma lagstiftning ha åkt i fängelse om han vägrat svara). Dessutom konfiskerades hans dator och annan elektronisk utrustning, såvitt man förstår utan stöd i någon lag.

David Miranda lever i partnerskap med Glenn Greenwald, den journalist som i The Guardian medverkat i de avslöjanden om massiv övervakning som Edward Snowden är källan till. Uppenbarligen hade han i sin dator material som de brittiska och amerikanska säkerhetstjänsterna ville komma åt. Men att gripa honom som potentiell terrorist är ju ett solklart rättsövergrepp av stater som blivit alltmer paranoida både i sitt ”krig mot terrorismen” och i sin jakt på läckor.

Just nu är det förstås Snowden som man ytterst vill komma åt. Som en skribent i The Atlantic formulerar det:

They seem to want Snowden so badly that that they’ll burn the world down to get him. But every time they act impulsively aggressive — convincing the governments of Portugal and France to block the plane carrying the Bolivian president because they thought Snowden was on it is another example — they lose a small amount of moral authority around the world, and some ability to act in the same way again.

Ytterst är ändå syftet med de brittiska trakasserierna både mot Miranda och tidningen The Guardian att skrämma journalister som arbetar med att avslöja maktmissbruk och lagöverträdelser. Hanne Kjöller skriver om det i Dagens Nyheter idag:

Att skrämma journalister. Det klingar bekant. När hörde vi det senast? Var det kanske i Martin Schibbyes och Johan Perssons vittnesmål från Etiopien? Ryssland under Putin erbjuder också flera exempel på strategin. Men när hörde vi företrädare för ett demokratiskt land prata om det fiffiga med att skrämma företrädare för den fria pressen?

Frågan är om inte Mirandavarningen från och med nu fått en ny innebörd: ”Don’t mess with the security agencies”.

Read Full Post »

Presidentens dotter i Stockholm

Med anledning av det kommande mötet mellan USA:s president och Sveriges statsminister har en del påmint om Tage Erlanders besök i Vita Huset den 14 april 1952. Det lär ha varit en ganska formell träff mellan de båda politikerna (Erlander påstås ha varit nervös för sin dåliga engelska) och det fanns inte mycket att rapportera om i samtidens medier.

Mera rubrikstoff blev det i augusti samma år när president Trumans dotter Margaret (en etablerad konsertsångerska) var på besök i Stockholm. Då hände det saker som satte spår också i den internationella pressens spalter. Miss Trumans tre amerikanska livvakter hade nämligen agerat bryskt mot den svenska pressens representanter och viftat med pistoler, något som upprörde tidningarna med Expressen och Aftonbladet i spetsen.

En av de många utländska tidningar som rapporterade om incidenten var The Berkshire Evening Eagle som den 21 augusti 1952 skrev följande:

The question of whether Margaret Truman’s gun-toting bodyguard roughhoused Swedish citizens bounced across the Atlantic today, trailing official denial, comment — and silence. Swedish newspapers had first serve Tuesday . They reported what they called ”tough guy” tactics used by three Secret Service agents accompanying the President’s daughter on her European tour. The Swedish newspaper Expressen said the bodyguards flung aside a photographer who tried to snap Miss Truman’s picture at Stockholm’s Central Station, blocked a theater entrance until her arrival there and kept newsmen and photographers outside Stockholm’s Town Hall while she visited it. Aftonbladet, Sweden’s biggest newspaper, called the agents ”gorillas.” It said they were uncouth and intercepted Swedes who wanted to pass ”any place where it pleases Miss Truman to be at a given moment.” The White House bounced back an unequivocal denial. Joseph Short, the President’s press secretary, said: ”Our preliminary reports indicate there is not one word of truth in any of the stories alleged to have been published in the Swedish newspapers.” He said the investigation was continuing. The Swedish Foreign Office, meanwhile, had begun its own investigation. Stockholm dispatches said it wanted to know by what right Miss Truman’s bodyguard was armed in Sweden, where even the police are traditionally unarmed. However the Swedish Foreign Office and U. S. Ambassador Waiton Butterworth backed up Short’s description of the City Hall incident as merely a calm discussion…  State Department Press Officer Michael McDermott told newsmen he was confident Swedish-American relations would not suffer as a result of the reported incident.

Nej, de svensk-amerikanska relationerna skadades nog inte. Men i den amerikanska pressen undrade man hur president Truman hade reagerat. Någon officiell kommentar gick inte att få men, som en tidning konstaterade: ”Past events suggested that Truman might come up swinging to defend his ”baby”, as he calls Margaret.”

Margaret Truman (Målning av Greta Kempton)

Jo, presidenten var känd för att försvara sin dotter i alla lägen. Senast hade det skett i uppseendeväckande former efter en konsert i Washington i december 1950, bl. a. i närvaro av den brittiske premiärministern Clement Atlee. När Harry Truman morgonen efter konserten slog upp Washington Post kunde han läsa en text där tidningens musikrecensent Paul Hume skrev:

Miss Truman is a unique American phenomenon with a pleasant voice of little size and fair quality. She is extremely attractive on stage, Yet Miss Truman cannot sing very well. She is flat a good deal of the time — more so last night than at any time we have heard her in past years.”

It is an extremely unpleasant duty to record such unhappy facts about so honestly appealing a person. But as long as Miss Truman sings as she has for three years, and does today, we seem to have no recourse unless it is to omit comment on her programs altogether.

Presidenten blev rasande över denna sågning av dotterns sångkonst. Han skrev omedelbart ett ilsket brev på Vita Husets brevpapper, satte på ett 3 cents frimärke (i stället för att använda ett tjänstekuvert) och postade det på sin morgonpromenad. Så här skrev den eldfängde statschefen för en av världens supermakter:

Mr Hume:

I’ve just read your lousy review of Margaret’s concert. I’ve come to the conclusion that you are an ”eight ulcer man on four ulcer pay.”

It seems to me that you are a frustrated old man who wishes he could have been successful. When you write such poppy-cock as was in the back section of the paper you work for it shows conclusively that you’re off the beam and at least four of your ulcers are at work.

Some day I hope to meet you. When that happens you’ll need a new nose, a lot of beefsteak for black eyes, and perhaps a supporter below!

Pegler, a gutter snipe, is a gentleman alongside you. I hope you’ll accept that statement as a worse insult than a reflection on your ancestry.

H.S.T.

Den Pegler som nämns sist i brevet var en ökänd skvallerjournalist.  Truman fullföljde dock aldrig sina allvarliga hot, Han lugnade ned sig och de båda herrarna lär några år senare ha träffats under rätt vänskapliga former.

Trumans ilskna brev såldes hur som helst av Christies i New York för 193.000 dollar den 27 mars 2002. Det kan beskådas nedan.

Det var kanske mot den här internationellt uppmärksammade bakgrunden som man ska förstå Aftonbladets kommentar efter incidenten med livvakterna i Stockholm: ”Miss Trumans liv var aldrig i fara. Hon skulle ju trots allt inte sjunga”.

Read Full Post »

Lantarbetaren

Jag älskar gamla nummer av veckotidningar och tidskrifter. Till Norge hade jag med mig ungefär en årgång av det kooperativa flaggskeppet Vi från mitten av 70-talet. Vilket varierat innehåll och vilken perfekt spegling av en tidsanda med konsumentmedvetande, lätt vänstervridning och en stadig folkhemsideologi.

Ett tjugotal exemplar av Vecko-Journalen från slutet på 60-talet fanns också med i det paket som vi ropat in på en bygdeauktion för en billig penning. Här var profilen lite annorlunda. Många kungliga reportage och en del kändispublicitet kring bland andra Anna-Bella Broström (om nu någon minns henne). Det var samtidigt en veckotidning med lysande skribenter: Gustaf von Platen, Stig Ahlgren, Barbro Alving och andra. Plus Margit Vinberg och Kid Severin förstås som båda speglade olika sidor av tidens mer borgerliga livsstil.

Stig Ahlgren – VJ:s skarpaste penna

En förstasidesrubrik på ett av numren undrar om vi kommer att ha råd med färg-tv i Sverige. I ett reportage uttalar sig professor Olving på Chalmers om framtiden. Han tror att vi kan få upp till sju tv-kanaler i landet. Dock håller han öppet för att det kan bli ännu fler om satelliterna slår igenom. Han förutspår också att vi om några decennier kommer att titta på tredimensionell tv i gillesstugan (om någon minns det rummet).

Sommarens bästa inköp i samma kategori var dock en inbunden årgång av Lantarbetaren från 1952. Det var en fackförbundstidskrift som kom ut en gång i veckan med en upplaga på 48.000 exemplar. Huvudredaktör var inledningsvis det året Sven Jerstedt som senare kom att bli en känd röst som facklig reporter i Sveriges Radio.

Vilken intressant läsning som Lantarbetaren bjöd på. Här fanns allt från arbetsplatsreportage och kulturartiklar till litterärt högtstående noveller. I nästan varje nummer speglas läget bland de fackförbundsanslutna arbetarna på Sveriges slott och herresäten. Rapporterna handlar rätt mycket om bostadsstandarden och de visar att det ännu var många av lantarbetarna som saknade varmvatten och w.c. i sina bostäder.

En av Lantarbetarens läsare

Och så fanns de ambitiösa kulturartiklarna som speglade den dåtida arbetarrörelsens bildningssträvanden. En helsida presenterar några moderna skulptörer och det konstateras att Arne Jones företräder den abstrakta konsten. En annan artikel har rubriken ”Litteraturens estetik”. Hur togs dessa finkulturella inslag emot av läsekretsen? Jag ställer frågan eftersom jag hade mycket kontakt med lantarbetare i min tidiga ungdom och är lite nyfiken på vad de verkligen läste sitt förbundsorgan.

En av kulturkrönikörerna var signaturen Adal (det var på den tid när journalister uppträdde i förklädnad). Det var uppenbarligen min senare vän Alvar Alsterdal som  dolde sig bakom den masken. I ett av sina inlägg skriver han  om  konkurrensen mellan radion och filmen med anledning av att de svenska biografägarna protesterat mot att det populära radioprogrammet Karusellen håller folk borta från biograferna på lördagskvällarna (det här var samma år som sångaren och bandyspelaren ”Snoddas” Nordgren fick sitt genombrott i just det programmet).

Nog är det väl höjden att folk inte skall få sitta hemma på lördagskvällarna utan att en organisation skall protestera. Hela aktionen är ganska typisk för den tyranniska mentalitet som härskar inom biografägarkåren, denna den privata företagsamhetens sällsammaste blomma. Inte nog med att man håller filmernas kvalitet nere genom att energiskt företräda vad som så vackert kallas publiksmaken, man vill överhuvud taget bestämma vad vi skall göra om kvällarna. Det verkliga kriget bryter väl ut när televisionen kommer. I USA har den redan lett till masstängning av biografer. Föraningar av ett liknande öde är nog inte främmande för de svenska biografägarna, och i den mån televisionen dröjer kan man nog vara säker på att de har ett finger med i spelet.

Det dröjde ytterligare fyra år innan televisionen fick sin officiella start i Sverige. Fast då hade nog biografägarna sedan länge resignerat

Read Full Post »

Notiser från Norge

Jag har just kommit tillbaka från två veckor i Norge. Här är några notiser från vår granne i väster:

Sverige i norsk skoldebatt

Det är stortingsval i Norge den 9 september och opinionsmätningarna tyder just nu på ett regeringsskifte. På den lokala hembygdsdagen har partierna satt upp sina små partytält. Arbeiderpartiets unga stortingsledamot Lene Vågslid är där och delar ut röda rosor i regnet. Hon bekymrar sig för den privatiseringsvåg som kan följa när högern och borgerligheten får makten. Liksom så många andra i partiet pekar hon på Sverige som varnande exempel.

Högern tänker införa det svenska friskolesystemet, påstår Arbeiderpartiet. Det är lögn och ren skrämselpropaganda, svarar Høyre. Inget politiskt läger vill förknippas med en skolpolitik av svensk modell, särskilt inte som media i Norge under sommaren haft ingående reportage om kaoset och vinstbegäret på det gamla broderlandets friskolemarknad.

Bergens tidende sammanfattar den norska diskussionen i relation till den svenska verkligheten under rubriken ”Svenskefanden på skoleveggen”:

Allerede i januar gikk Arbeiderpartiet og statsministeren ut og advarte mot «svenske tilstander» i skolene dersom Høyre får hånd om Kunnskapsdepartementet. Ikke minst advarer de mot omfanget av private skoler.

Høyre på sin side, liker dårlig å klistres for tett til svensk skole. Det Arbeiderpartiet glemmer å fortelle, er at de i sin kritikk av svensk skolepolitikk, også kritiserer sosialdemokratisk skolepolitikk i svensk versjon.

Fast till skillnad från det som gäller i Sverige verkar alla partier i Norge vara eniga om att det bör finnas något slags kommunalt veto. Som en företrädare för Høyre uttrycker det: ”Vi vil beholde en mulighet for at det kan sies nei til etablering av friskoler dersom det vil true det offentlige skoletilbudet”. Alltså: hotas det gemensamma skolsystemet blir det stopp. På den punkten är som bekant de svenska kommunerna maktlösa.

——————

Bokbyen Tvedestrand

Vi tog en tripp till Tvedestrand, en liten idyllisk kuststad med vitmålade trähus och en tegelröd kyrka som tronar högt uppe på ett berg. Den ligger en kort avstickare från E18 och är värd ett besök. På den huvudgata som leder ner mot hamnen ligger antikvariaten tätt. Allra längst ner finns Nynorsk antikvariat som uppges vara Norges största med tusentals volymer i tre våningsplan och med en omfattande försäljning på internet.

Tvedestrand har blivit Norges svar på Hay-on-Wye, den berömda brittiska bokstaden. I tio år har man nu arbetat under konceptet ”Bokbyen vid Skagerrak” och kan så här långt summera ett ganska gott resultat, inklusive startandet av ett eget förlag med 46 titlar.

Gågata i Tvedestrand

Regniga sommardagar kommer de seglande klasserna i hamn för att köpa feriekrim eller gammal nautisk litteratur. De verkliga bokentusiasterna kommer även om solen skiner och havet är badbart. På den gata där de flesta antikvariaten ligger kan man för övrigt äta några av Norges bästa fiskekakor. De serveras med Tvedestrandsallad, ett slags inhemsk variant på skagenröra. Så skönt kan andliga och materiella behov förenas i en och samma stad.

—————-

Ivar Aasen tvåhundra år

Hela augusti firas tvåhundraårsminnet av Ivar Aasens födelse. Det var han som skapade det norska skriftspråk som han själv och hans meningsfränder ville ha som ersättning för det skriftspråk som var ett arv från den danska tiden och som i mitten på 1800-talet fortfarande var de bildade klassernas skriftliga rättesnöre. I linje med samtidens nationella väckelse (som i Finland bröt väg för finskans erkännande i samhällslivet) ville han att också Norge skulle ha sitt eget skriftspråk baserat på bygdernas olika dialekter. Han reste runt, samlade ord och skapade den grammatik och det ordförråd som legat till grund för det som idag kallas för nynorsk.

Aasen var på sitt sätt ett språkligt geni. Enligt en ny biografi av Ottar Grepstad hade han i ungdomen lärt sig åtta språk på egen hand men som självlärd hade han förstås svårt att meddela sig muntligt på de språk som han grammatiskt behärskade. Trots att han egentligen aldrig höll ett offentligt tal blev hans kulturella inflytande stort.

Hur står det då till med nynorskan idag? Som alla minoritetsspråk är det förstås hotat i masskulturens tidevarv. Andelen elever som har nynorska som skolspråk har stadigt minskat och för den majoritet som har sin undervisning på bokmål finns ett motstånd mot den obligatoriska undervisningen i det skriftspråk som Aasen konstruerade men som sedan dess reviderats ett antal gånger. ”Spynorsk” kallas det ibland för av missnöjda ungdomar som inte förstår nyttan med ännu ett sätt att uttrycka sin tankar på norska.

När den nynorska intresseorganisationen Noregs mållag nyligen föreslog att norska landslagsspelare bak på sina tröjor skulle ha både Norge och den nynorska formen Noreg väckte det häftiga reaktioner i Aftenpostens spalter. En kommentator skrev ”Nedlegg Noreg. 15 prosent av befolkningen skal ikke tyrannisere oss med tåpeligheter”. Och när en företrädare för nynorskan framhöll: ”Den som kan fleire språk, får fleire tankar i hovudet og kan lettare forstå mangfald og variasjon i det norske samfunnet” svarade en motståndare: ”Det mangler bare å føye til at bilen du kjører vil bruke mindre bensin…”

På den nivån kan debatten föras. Under tiden är det nu alltfler i Norges medier och kulturliv som talar dialekt utan att skämmas. Men att använda ett skriftspråk som egentligen inte speglar någon viss dialektform verkar det inte finnas något bredare intresse för. Hur det långsiktigt går för nynorskan är svårt att sia om. Men det är klart att språkfrågan också får sin beskärda del i valdebatten. Ledaren för Sosialistisk Venstreparti, Audun Lysbakken, var en av huvudtalarna på minnesfesten för Ivar Aasen och han hade förstås en känga att rikta mot högern: ”Eg vert ofte provosert over kor lettvint omgang spesielt nokre Høgre-politikarar frå Austlandet har med språkspørsmål”.

Nej, på Östlandet och kring Oslo är intresset för nynorskan lamt. Det är på Vestlandet och i fjälldalarna som Ivar Aasens mäktiga språkbygge fortfarande har sitt starkaste fäste.

Read Full Post »