Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2011

Ibland oroar vi oss (med all rätt) över det politiska tillståndet och det ökande demokratiska förfallet i länder som Ryssland, Ukraina, Italien, Grekland och Israel. Kanske skulle vi också för ett ögonblick fundera över hälsotillståndet i en av världens ledande demokratier: USA. Där finns ingen putinism av rysk modell men väl en egen väletablerad korruption som stavas lobbyism.

Ta t. ex. den amerikanska kongressens senaste visa beslut: Pizza ska räknas som grönsak! Kristin Wartman i Huffington Post förklarar bakgrunden:

If there were any lingering doubts as to whom our elected representatives really work for, they were put to rest Tuesday when Congress announced that frozen pizza was a vegetable. The United States Congress voted to rebuke new USDA guidelines for school lunches that would have increased the amount of fresh fruit and vegetables in school cafeterias and instead declared that the tomato paste on frozen pizza qualified it as a vegetable.

For this we can thank large food companies — in this case ConAgra and Schwan — which pressured Congress to comply with their financial interests. It simply doesn’t suit the makers of frozen pizza, chicken nuggets and tater tots for schools to offer real food in the form of fresh fruits and vegetables.

Pizza – amerikansk grönsak (här med grönt på)

Det är alltså tomatpurén på pizzan som kvalificerar den som grönsak (glöm för ett ögonblick att tomaten är en frukt). När ConAgra specificerar ingredienserna i en av sina djupfrysta skolpizzor kan själva sammansättningen av denna röda puré se ut så här:

SAUCE: (water, tomato paste (31 percent NTSS), pizza seasoning (salt, sugar, spices, dehydrated onion, guar and xanthan gum, garlic powder, potassium sorbate, citric acid, tricalcium phosphate and soybean oil (prevent caking), modified food starch).

Nu var det inte bara The American Frozen Food Institute (AFFI) som lyckades i sin lönsamma lobbyverksamhet. Även The National Potato Council noterade framgång i sina strävanden att hindra begränsningen av potatis (främst pommes frites) i skolluncherna. AFFI:s pressmeddelande lyser av omtanke om de amerikanska barnens hälsa:

Of particular interest to frozen food producers, this agreement ensures that nutrient-rich vegetables such as potatoes, corn and peas will remain part of a balanced, healthy diet in federally-funded school meals. Also, this agreement recognizes the significant amounts of potassium, fiber and vitamins A and C provided by tomato paste and ensures students may continue to enjoy healthy meals such as pizza and pasta.

Det är lätt att instämma i en ledarkommentar i USA Today: ”It’s hardly breaking news that Congress is in the pocket of powerful lobbies for guns, banks and seniors. But you’d hope that when it came to healthier meals for hungry kids, lawmakers would do the right thing.”

Nästa gång du beställer en capricciosa hos din lokala pizzabagare, tänk då på att tomatpurén ger dig en hel del fibrer och vitaminer. Resten av ingredienserna kan du glömma.

Read Full Post »

Sverigedemokraterna har hållit s.k. landsdagar och fastställt ett nytt partiprogram. Jag läste förslaget och kommenterade det på kultursidan i Aftonbladet. En huvudpunkt i det jag skrev var skillnaden mellan partiets teori och den politiska praktiken. Medan programmakarna försöker måla upp bilden av ett harmoniskt folkhemsparti kan hårdföra xenofober som den internationella sekreteraren och riksdagsmannen Kent Ekeroth på sin blogg representera den nätpöbel som anser att  Sverige ”har blivit som ett dårhus” och att invandrare ljuger.

Man måste alltså jämföra ett polerat programförslag med vad Sverigedemokraternas riksdagsledamöter faktiskt tycker när de talar fritt. Jag citerar ett par stycken av det jag skrev:

Programtexten undviker de rent rasistiska budskap som är stödtruppernas livsluft. Det doftar snarare punschveranda när ”socialkonservatismen” har satts som en ledande princip. Vore jag kristdemokrat skulle jag känna samma rädsla för de här texterna som sossarna inför moderaternas försök att ockupera arbetarrörelsens terräng. Här hittar KD:s högerfalang nämligen formuleringar som de skulle älska.

Vilka är då inspirationskällorna för den nya linje som Sverigedemokraterna försöker lansera. Två nämns vid namn: Benjamin Disraeli och Teodor Holmberg. En modern filosof som Roger Scruton finns förstås med i bakgrunden även om han inte presenteras. Problemet är bara att dessa tänkare har sidor som partiets ideologer förtränger: Disraeli såg de muslimska turkarna som ett värn mot de kristna bulgarernas nationalism och Teodor Holmberg hade Kaiser Wilhelm som sin politiska idol.

Det är ju lite märkligt att i ett svensk partiprogram lyfta fram just dessa två tänkare från en gången tid. Inte minst blir man förbluffad över namnet Teodor Holmberg (1853-1935). Han var en folkbildare och nationalromantiker som värnade om götiska ideal och sedlighet samtidigt som han svärmade för hjältekungar och bondekultur. Men någon politisk tänkare av rang var han verkligen inte. En del av hans funderingar i tidens olika frågor finns nedskrivna i tidskriften Läsning för svenska folket där han en tid var redaktör. Så här kan det låta när han fattar pennan:

Men den demokratiska så kallade jämlikheten har en stark böjelse att förvandlas till en andligt lågättad jämnstrukenhet nedåt. Den tycker icke om fjällspetsar, som vida höja sig öfver den mera platta omgifningen och bada sina strålande hjässor i glittrande sol. Afund och hemlig motvilja mot andlig öfverlägsenhet äro demokratiens skötesynder, och få dessa bestämma ledningen, är det fara värdt, att nationen råkar i försumpning.

Därför är det nödvändigt, att åt demokratien tillsättes ett aristokratiskt element. Alltid är de ädlas adelsklass nödvändig, och till dem höra alla män och qvinnor, som utmärka sig genom okuflig viljestyrka, vetenskaplig forskning, förmåga att organisera i stor skala (t. ex. industri- och handelsföretag, kommunikationslinjer till lands och sjöss o. s. v.), snillrikhet hos konstens och litteraturens idkare och mycket annat.

Teodor Holmberg

Liksom alla götiska och germanskt sinnade nationalromantiker i vårt land var Holmberg en stor beundrare av Tyskland. Han författade bland annat ett panegyriskt porträtt av kejsar Wilhelm II. Det skrevs just när det första världskriget hade brutit ut och då hade Holmberg följande reflektioner:

Utgången är i detta nu, blott några veckor efter krigsutbrottet, ännu icke nog viss. Men de tyska härarnas lysande framgångar mot fransmännen samt det tyska folkets oerhörda kraft, nationella hänförelse och endrägtiga offervillighet synas skola bestämma vågskålens lutning. Från svensk synpunkt är den uppfattningen naturlig: hvarje nederlag för Tyskland kan innebära en växande fara, hvarje dess seger en ökad trygghet för Sverige.

Skall den tyske rikskanslerens, Bethmann-Hollwegs, ord blifva sanning:

»Ett folk, som i full besittning af sin moraliska kraft rest sig som en man, kan icke komma under hjulen och det kommer icke under hjulen» ?

Som tur var slapp Holmberg uppleva Tysklands nästa stora nederlag eftersom han dog 1935.

Frågan är nu bara om Sverigedemokraterna tillhör ”de ädlas adelsklass” som Holmberg beskriver. Jag misstänker att han trots allt skulle ha tagit kraftigt avstånd från sina sentida beundrare.

Read Full Post »

Menyer

Man upphör aldrig att förvåna sig över forna tiders menyer. Nu talar jag förstås inte om husmanskosten i torp och stugor runt om i landet utan om den traktering som bjöds vid finare bjudningar med grevar, baroner eller kungligheter närvarande.

Jag råkade läsa (i tidskriften Konstvärlden från 1942) om den lunch som serverades på Elysée-Palace-Hôtel den 16 april 1913 när svenska kyrkan i Paris hade invigts av biskop Knut Henning Gezelius von Schéele i närvaro av kung Gustaf V. Chefen för Nationalmuseum, Axel Gauffin var med på lunchen och det var han som sparat matsedeln:

Consommé Royal
Consommé Madrilène Froid

Suprêmes de Sole Polignac

Selle d’Agneau Richelieu

Caneton à l’Orange

Asperges sauce Hollandaise

Langouste Parisienne

Bombe Excelsior
Panier de Friandises

Corbeilles de Fruit

Till denna enkla meny med två soppor, sjötunga, lammsadel, anka, sparris, langouster, glass, sötsaker och frukt serverades Chablis, två olika rödviner, champagne, efterrättsvin och så förstås likör till kaffet.

Hotellet där det åts

Idag är ju menyerna i allmänhet något enklare, även vid statsbesök och bolagsmiddagar. Fast visst förekommer det åttarättersmåltider här och var i den kulinariska världen men då kallas det i allmänhet avsmakningsmenyer och erbjuds på de mer exklusiva restaurangerna. Vi åt en sådan middag på Mathias Dahlgrens restaurang invid Grand Hôtel i Stockholm i somras. Det var förstås exklusivt med små rätter, utvalda viner och en hel del mumbo jumbo i samband med serveringen.

Vad tyckte ni, frågar folk efteråt. Jag hittade faktiskt en bra sammanfattning av mina egna intryck i en av nätets krogrecensioner:

If the trajectory of the first two courses had been maintained, this would have been a world-class meal. As it was, it was followed by courses that were lukewarm both in terms of effect (chicken with overly sour pumpkin, meh) as well as temperature (for a jarring hot to room temperature back to hot transition that was not novel or thought-provoking, just weird). The main course also skewed heavily away from the lightness of the early courses and hewed instead to its Swedish roots: the accompanying puree was heavy and unctuous, with butter and cream used so liberally the chef must have thought it was going out of style (it is/has).

The accompanying wine tasting was actually pitch perfect. Each wine complemented the food very well.

Overall, the dinner lasted 4 1/2 hours. It’s always enjoyable to sit down for this length of time and be treated to a talented chef’s vision of food and hospitality. But, it was certainly not flawless. In a country where a Big Mac is US$7 (I didn’t eat one, was just doing comparative economic research), an expensive meal is a relative concept. But paying nearly US$2,000 for four (with wine pairing for me and 2 glasses for the rest) makes this world-class in terms of cost.

Nu var vi bara två och hade ett presentkort i botten. Men visst var det dyrt. Och om jag får ägna mig åt kontrafaktisk historieskrivning så hade jag hellre lagt pengarna på två trerättersmiddagar på en bra restaurang. Allra helst skulle jag förstås ha lagt pengarna på en tidsresa tillbaka till den ovan beskrivna lunchen i Paris år 1913.

Read Full Post »

Om ni har ett par timmar över under helgen kan jag ge några tips på viktig läsning kring några aktuella internationella frågor.

Börja gärna med en lång artikel i The London Review of Books (LRB) med rubriken Who said Gadaffi had to go? Den är skriven av Hugh Roberts, tidigare chef för the International Crisis Group’s North Africa Project. Det är en faktaspäckad genomgång av Libyens moderna historia och det senaste årets händelser. Roberts är förstås ingen Gadaffi-kramare men han försöker ge ett balanserat perspektiv på en konflikt som enligt hans mening delvis har vanställts av en västerländsk mediebild. Inte minst oroar han sig för vad som komma härnäst i det krigshärjade landet som nu formellt leds av det nationella övergångsrådet (NTC).

The Western media generally endorsed the rebels’ description of themselves as forward-looking liberal democrats, and dismissed Gaddafi’s exaggerated claim that al-Qaida was behind the revolt. But it has become impossible to ignore the fact that the rebellion has mobilised Islamists and acquired an Islamicist tinge. On his first visit to Tripoli, Mustafa Abdul Jalil, the chairman of the NTC, then still based in Benghazi, declared that all legislation of the future Libyan state would be grounded in the Sharia, pre-empting any elected body on this cardinal point… In this light, the Islamist aspect of the Libyan rebellion should put us on our guard. It is among several reasons to ask whether what we have been witnessing is a revolution or a counter-revolution.

Roberts framtidsscenario är ett politiskt system där NTC står för de mindre viktiga nationella besluten medan alla beslut av vikt tas i andra huvudstäder långt bort från Tripoli:

It is unlikely that the structure of power and the system of decision-making which have guided the ‘revolution’ since March are going to change radically. And so unless something happens to upset the calculations that have brought Nato and the NTC this far, what will probably emerge is a system of dual power… a system of formal decision-making about secondary matters acting as a façade for a separate and independent, because offshore, system of decision-making about everything that really counts (oil, gas, water, finance, trade, security, geopolitics) behind the scenes. Libya’s formal government will be a junior partner of the new Libya’s Western sponsors.

När ni ändå är inne på LRB:s hemsida så läs gärna ett inlägg av Norman Dombey kring Iran och det nukleära hotet. Dombey har tidigare varit professor i teoretisk fysik vid Sussex University och tillhör dem som är skeptiska till alltför alarmistiska rapporter. Han påminner om hur hotet från Iraks kärnvapen på sin tid blåstes upp av dem som ville ha en invasion av landet:

So that seems cut and dried. The IAEA, helped by concerned member states, has identified a major part of Iran’s nuclear weapon programme. Yet as so often where possible weapons of mass destruction are concerned, all may not be as it appears. Remember the aluminium tubes Iraq allegedly procured for its centrifuge enrichment programme. Or the uranium Iraq bought from Niger for no conceivable reason other than to make weapons. A member state furnished the IAEA with documentation of the contract between Iraq and Niger. The IAEA under Mohammed ElBaradei was sceptical and carefully checked the information. ElBaradei was able to demonstrate to the UN Security Council that the Niger documents were forgeries: they were later shown to have been fabricated by Italian military intelligence to help George W. Bush’s case for war. The aluminium tubes had indeed been bought by Iraq but for a non-nuclear purpose; IAEA centrifuge experts showed that the diameters and thicknesses of the tubes made them unsuitable for use in the separation of uranium isotopes. It later emerged that Iraq had bought the tubes for its air-to-ground missile system, which had been originally provided by Italy.

Problemet idag är enligt Dombey att IAEA för närvarande har en chef utan samma integritet som ElBaradei. Nu leds organisationen av japanen Yukiya Amano som USA (enligt Wikileaks publicerade telegram) i hög grad anser som sin egen man. Det finns alltså all anledning för ett kritiskt perspektiv på de rapporter som kommer från högkvarteret i Wien. Och man kan i sammanhanget citera vad Hans Blix, en ännu tidigare chef för FN-organet nyligen sagt: ”Man kan fråga sig om inte det amerikanska militärindustriella komplexet ligger bakom rätt mycket av det här. De har hela tiden intresse av att måla att det finns stora faror och risker. Förut var det framför allt Al Qaida, nu är det Iran”.

Amano – mellan stjärnbaneret och FN-flaggan

Man behöver varken älska Gadaffis regim eller de fundamentalistiska mullorna i Teheran för att inse att den västerländska mediabilden av det som sker i Nordafrika eller Mellanöstern ofta är skev och ofta politiskt manipulerad. Tacka internet (och den vederhäftiga London Review of Books) för att den intresserade ändå kan skaffa sig en egen bild av det som sker i vår omvärld.

Read Full Post »

Signe Garling blev rikskändis i början av år 1904 medan hon fortfarande var en ung student vid Göteborgs Högskola. Den 20 februari 1904 införde nämligen Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning en annons där hon tillsammans med studentkamraten Fritiof  Palmér kungjorde att de hade ingått samvetsäktenskap, det vill säga ett samboförhållande utan vigsel. De tillhörde båda den radikala Frisinnade klubben och deras val av samlevnadsform var en medveten protest mot den kyrkliga tvångsvigseln och kvinnans underordnade ställning inom äktenskapet.

För att citera idéhistorikern Carl Frängsmyr som skrivit lite om saken:

Handlingen var förvisso djärv och provokativ, men paret hade inte förutsett vilka konsekvenser den skulle få. Redan efter två dagar inkallades Fritiof Palmér till förhör hos högskolans rektor Johan Vising. Paret uppmanades att antingen legalisera förhållandet (det vill säga gifta sig åtminstone borgerligt) eller bli relegerade. Högskolan betraktade deras samlevnadsform som ett ”osedligt och förargligt leverne” och därmed som ett disciplinbrott. Någon formell relegering utdömdes aldrig, eftersom paret valde att lämna landet.

Dessförinnan hade de ändå fått uppleva ett kraftigt stöd av radikala och frisinnade kretsar runt om i Sverige. Ett antal yngre manliga och kvinnliga läkare och medicine studerande i Stockholm sände t. ex.  följande sympatitelegram:

Det kränkande behandlingssätt, för hvilket högskolans rektorsnämnd utsatt eder, har hos oss väckt den lifligaste harm. Det har dessutom bos oss framkallat ett starkt behof att för eder uttala vår sympati, liksom ock vår tacksamhet för det praktiskt betydelsefulla steg ni, helt visst med stor personlig uppoffring tagit, hvarigenom ni kraftigare än de flesta torde ha bidragit till en för vårt land och folk värdigare tingens ordning i förhållandet mellan kvinna och man.

För att slippa den upprörda svenska debatten stack Signe och Fritjof helt enkelt till Paris där den samvetsäktenskapliga lyckan kröntes med att sonen Raoul Fri Palmér snabbt kom till världen (notera förövrigt hans andranamn!). Nu handlade det förstås om att ordna försörjningen och för Signes del innebar det ett rätt omfattande medarbetarskap i svenska tidningar och tidskrifter. Hon skrev i kvinnorörelsens Dagny och i de socialdemokratiska kvinnornas Morgonbris. I tidskriften Varia gav hon 1907 en intressant översikt av den svenska litteraturens ställning i Frankrike (det var där jag stötte på hennes namn). Hon översatte (bl.a. Heidenstam och Georg Brandes) och samarbetade med Henning Berger om en teateruppsättning.

Fritjiof fick efter ett par år en tjänst som bibliotekarie vid den nordiska avdelningen av S:te Geneviève-biblioteket men också han översatte från svenska till franska (Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding) och han skrev dessutom bl.a. ett resereportage från Lourdes i Bonniers månadstidning.

Signe efterträdde sin man som nordisk bibliotekarie när han 1916 hade avlidit. Men tydligen var hon inte okontroversiell vilket framgår av en skrivelse till UD 1924 från svenska ambassaden i Paris som noterar att hon kommit i delo med sina överordnade. Enligt ambassadens uppfattning var hon inkompetent att sköta befattningen, ”varjämte tillkommer att hon har ett föga tilltalande väsen”, det senare som en förklaring till hennes konflikt med sina överordnade. Att en radikal svensk kvinnosakskvinna möjligen kunde kollidera med en fransk manschauvinism föresvävade förstås inte den svenska diplomatin.

Vad hände sedan med Signe Garling? Jag vet inte. Mycket litet verkar vara skrivet om henne och om maken. Fritiofs arkiv finns på Göteborgs universitetsbibliotek i sex kapslar men förefaller outnyttjat. Däremot kan man på nätet hitta en hel del uppgifter om sonen Raoul Palmer som blev en uppmärksammad och internationellt känd fransk gynekolog. Men det är en annan historia.

Read Full Post »

Fars dag

Eftersom jag någon gång skrivit om Mors dags-poesi på den här bloggen får jag rätt ofta besök av personer som är på jakt efter dikter till mor och som därför av den allseende Google har skickats hit. Låt mig för genusbalansens skull därför också återge några strofer som riktats till far, särskilt som den kommersiella världen idag firar Fars dag. Jag väljer de inledande verserna ur A:lfr-d V:stl-nds dikt Å Fars Dag, publicerad i Grönköpings Veckoblads årsbok 1985:

Min far, min far, min fader,
det är min plikt i dag
dig ägna några rader
med sonligt sinnelag!
Hur verser överflöda
om våra moderliv
– i dag må diktens möda
ges farligt perspektiv

Må gott novemberväder
i möjligaste mån
bestråla den bland fäder
som fått just mig till son!
Må din finans bevara
sitt saldos trygga skjul
att du må kunna spara
till klapparna i jul!

Vackra rader att begrunda en dag som denna då gott novemberväder, åtminstone här i trakten, verkar bestråla alla fäder sedan dimman lättat.

Notera för övrigt att bilden ovan avser ett år då Fars dag inföll den 14 november. Den är,  som det numera heter på svengelska, något daterad vilket framgår av det faktum att far bär slips och uppenbarligen inte dricker latte.

Read Full Post »

I ett mejl häromdagen blev jag påmind av Kerstin Hallert om Jonas Henrik Kellgren (1837-1916), en av de svenskar som på sin tid skapade bilden av Sverige i Storbritannien. Jag hade hört om honom förr men förträngt namnet.

Hur som helst; av en tillfällighet kom jag senare på kvällen att bläddra i 1907 års inbundna häften av månadstidskriften Varia. Den hade en artikelserie om svenskar i utlandet och rapporten från London var skriven av Gustaf Hellström (senare mer känd som författare till romanen Snörmakare Lekholm får en idé). Han hade just börjat som Dagens Nyheters korrespondent där och han berättar i sin artikel om en verksamhetsgren som i det allmänna engelska medvetandet bidragit till att göra det svenska namnet känt:

Det är den svenska sjukgymnastiken. Här finns väl numera ingen bildad engelsk man eller kvinna, som ej vet hvad ”Swedish treatment” innebär, och om en engelsman föreställes för en svensk, är hans första fråga: Är ni sjukgymnast? Svensk sjukgymnastik i England är oupplösligt förbunden med namnet J.H. Kellgren. Hans personlighet och hans karaktär höra lika väl som hans verksamhet till de saker, som kommit honom att spela en framskjuten roll bland svenskarne härute, och de äro af det slag, att de skulle förskaffa honom samma ställning hvarthälst han förlagt sitt livs arbete. Ehuru direktör Kellgren numera mästadels är bosatt i Sverige på Sanna och endast för kortare perioder hvarje år vistas i London, hör hans namn dock på det intimaste till de senaste trettio årens svenska historia härute.

Kellgrens Institute for Manual Treatment låg på en fin adress i London, 49 Eaton Place, och han engagerade en rad svenskar i sitt arbete, varav en del blev hans lärjungar. En av hans engelska disciplar var svärsonen och ortopeden E. F. Cyriax som senare bidrog till att sprida hans behandlingsmetoder.

Cyriax bok (i nyutgåva)

Svenskt biografiskt handlexikon från 1906 ger lite mer bakgrundshistoria när det gäller Henrik Kellgren:

Efter att år 1855 hafva aflagt studentexamen i Lund blef K. 1858 underlöjtnant vid Västgöta-Dals regemente, där han 1864 avancerade till löjtnant, och genomgick en kurs vid Gymnastiska centralinstitutet. Nedtryckt af sorg öfver förlusten af maka och barn genom döden och äfven ekonomiska motgångar, lämnade K. 1869 Sverige. Hans mening var att inträda i främlingslegionen i Algeriet, men då han på vägen kom att besöka Ulrichs gymnastiska institut i Bremen, tog han anställning vid detsamma och redan 1870 upprättade han ett eget institut i Gotha. Genom tillämpning af det Lingska sjukgymnastiksystemet och ett system af manuel nervbehandling, som han själf uttänkt, lyckades han återställa hälsan i en mängd sjukdomsfall, äfven sådana som ansetts obotliga. Så uppgifves han hafva med obestridlig framgång behandlat fall af mångårigt lung- och underlifslidande, halsluxationer, ryggmärgslidanden o. s. v. Hans praktik i Gotha var emellertid af en särdeles ansträngande art, hvarför han efter några års förlopp såg sig om efter ett nytt arbetsfält. Han fann äfven 1874 i London ett sådant, som både var mera inbringande och tog hans krafter mindre i anspråk. Äfven här vann han såsom sjukgymnast stor framgång. Somrarna 1877-83 utöfvade han sin verksamhet vid hafsbadet å den preussiska Nordsjöön Norderney. K. upprättade 1883 i Baden-Baden och 1884 i Paris filialer, som dock sedermera öfvertogos af andra. En tredje filial kom 1886 till stånd å egendomen Sanna några km. från Jönköping.

Det var till Sanna som Samuel L. Clemens (mer känd under pseudonymen Mark Twain) kom i juli 1899 tillsammans med en sjuk dotter som skulle bli behandlad av Kellgren. De stannar där till oktober och den redan världsberömde författaren är full av entusiasm inför den osteopatiska metod som den svenske sjukgymnasten praktiserar. Han skriver om den i ett brev till en vän:

Ten years hence no sane man will call a doctor except when the knife must be used–& such cases will be rare. The educated physician will himself be an osteopath… I do not believe there is any difference between Kellgren’s science and osteopathy; but I am sending to America to find out. I want osteopathy to prosper; it is common sense & scientific, & cures a wider range of ailments than the doctor’s methods can reach.

Entusiastisk är han också över de vackra solnedgångarna över Vättern: ”I have seen about 60 sunsets here; & a good 40 of them were away & beyond anything I had ever imagined before for dainty & exquisite & marvelous beauty & infinite change & variety. America? Italy? the tropics? They have no notion of what a sunset ought to be.”

Av ett annat brev från Sverige, som återges nedan, framgår dock att han var mindre entusiastisk över alla de flugor (uppenbarligen från en närbelägen ladugård) som han tvingades jaga. Det framgår också att standarden på boendet var en annan än den han var van vid – utedass och inget badrum på den Kellgrenska anläggningen.

Medicinhistorikern Anders Ottosson i Göteborg håller uppenbarligen på med en studie kring sjukgymnastikens historia med fokus bl a på Kellgren och den så kallade kellgrenismen. Såvitt jag kan se är han den första som på allvar tar sig an den internationellt berömde svensken i ett modernt vetenskapligt sammanhang.

Read Full Post »

Older Posts »