Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

När jag var barn fanns det ett antal flaskor i husapoteket med namn efter berömda doktorer. Burows lösning var ett av dessa medel som kunde användas till lite av varje. Det applicerades på insektsbett och svullnader av olika slag, inte bara på människor utan också på diverse husdjur som behövde en lättare behandling. Detta välbeprövade fluidum var uppkallat efter en professor från Königsberg, Karl Heinrich Burow (1809-1874) och bestod av aluminiumacetat upplöst i vatten.

Ett annat hjälpmedel mot smärtor och allehanda svaghetstillstånd av fysisk eller psykisk art var Hoffmanns droppar, också det uppkallat efter en tysk professor vid namn Friedrich Hoffmann (1660-1742). Det hjälpte bland annat mot magknip och som barn fick man några droppar på en sockerbit. Dropparnas undergörande verkan på olika sjukdomstillstånd får kanske tillskrivas den enkla men effektiva sammansättningen: 75%  90-procentig alkohol och 25% eter. Volymsprocenten alkohol blir då 66% och man kan förstå att dropparna inte längre finns tillgängliga på våra  svenska apotek (men inte oväntat på de tyska, ordinerat som hjälp mot ”Übelkeit, Ohnmachtsanfällen, Übermüdung, Schwächeerscheinungen und Erschöpfung”).

I Sverige kan man inte heller köpa Sloan’s liniment, ett medel som uppkallats efter den amerikanske entreprenören (med självpåtagen doktorstitel) Earl Sloan som började marknadsföra ett medel som hans far hade använt som självlärd barfotaveterinär.  Applicerat på hästar bidrog det till att lösa upp spända muskler med mera och på människor visade det sig ha en liknande effekt. Det verksamma medlet i produkten är Capsaicin, en av de aktiva ingredienserna i chilipeppar och använd i flertalet smärtlindrande salvor och krämer.

Sloan’s liniment fanns vad jag minns aldrig i barndomshemmet men det kunde köpas på apotek här i landet ända fram till 1996 då det avregistrerades som läkemedel. Jag hade dock turen att hitta en oöppnad flaska i originalkartong på en kuriosamässa i Ransäter. Jag hade väl inte köpt flaskan om jag inte vid första åsynen fick en gammal sång av Hasse och Tage aktualiserad. Den framfördes på sin tid av Helmer Bryds Eminent Five Quartet med det traditionella svenska uttal av doktorns namn som låter båda vokalerna höras (Slo-an). Ett par av stroferna lyder så här:

Den berömde Dr. Sloan’s Liniment
ett bra patent som gör Dig ”hot”
Det tarvas endast en liten skvätt
ur sköna bruna flaskan med Sloan’s porträtt.

Vi har provat Hoffmanns droppar och fisklevertran
och vi kan doktor Dabes’ sortiment
och ”Kruschen” är inget mot ruschen och stinget
i Dr. Sloan’s Liniment.

En obetalbar musikalisk och humoristisk upplevelse. Kolla:

Min flaska med linimentet är oöppnad och får så förbli. Möjligen kan jag tänka mig att sälja den till någon farmacevtisk intresserad samlare till ett pris som vi får förhandla om.

Read Full Post »

Vi känner alla till den utländska avogheten mot textremsor. I många länder tror man inte att biobesökare och tv-tittare klarar av att läsa text samtidigt som man följer med bildernas växling. Därav det utbredda bruket att dubba filmer. De som sett J. R. Ewing i Dallas tala högtyska eller pariserfranska vet hur löjligt det kan bli.

J.R.: talar många språk

Värst är det i små länder där man inte har råd att hyra in en full besättning av skådespelare utan låter en enda manlig röst gestalta de herrar i olika åldrar som uppträder i filmen och en enda kvinnlig röst bli språkrör för de feminina rollerna. Jag har varit med om det i Litauen, dubbelt irriterande eftersom man samtidigt kan höra ett svagt mummel av originalrösterna i bakgrunden.

När BBC One beslöt att göra en egen version av kommissarie Wallanders polisiära arbete berodde det nog på att man misstrodde de brittiska tittarnas förmåga att klara av en importerad serie med textremsa. Men när systerkanalen BBC Four nu repriserat den svenska originalversionen med Krister Henriksson i huvudrollen har många tittare markerat sin förtjusning.

PÅ BBC:s hemsida säger signaturen Geraldine från London:

The English version of Wallander is certainly very good but the Swedish version is one of the best programmes I have ever seen, the language and subtitles add to the incredible feel of the programme.

Jane Doe från Leicestershire instämmer:

Thank you BBC for giving us both Wallanders: your viewers are not all ‘averse to subtitles’ when the quality of the programme more than repays the extra attention needed.

Tittarnas förtjusning över serien tycks delas av recensenterna. Den kände skribenten Clive James hävdade nyligen i The Daily Telegraph att bara svenskar kan göra en riktig Wallander:

It still takes Sweden to make a true Wallander (BBC Four). The British have had a go by casting Kenneth Branagh in the same role, but even with the area around his eyes further abraded with sandpaper he still comes over as Red Skelton when compared with Krister Henriksson in the all-Swedish original. Henriksson starred in a particularly fine episode last week…

The great thing about the current season is that the lonely Wallander, the man whose face is the silent version of a howling dog, has at last been given a soulmate, in the person of his graceful prosecutor – played with lofty distinction by Lena Endre – but they aren’t hurrying. Nothing hurries in that part of Sweden. That’s the whole secret of Scandinavian Cultural Imperialism, which I know I promised to publish a study of soon: the pace is not a cracker. The pace is barely a ripple. It maintains a lethargy that can scarcely be described.

Det är helt klart: För många brittiska tittare finns det nu bara en enda riktig kommissarie Wallander – Krister Henriksson. Tacka textremsan för det.

Read Full Post »

Jag har varit några dagar i Småland igen. Tillsammans med goda vänner gjorde vi en sedvanlig glasbruksrunda med utgångspunkt från det gamla familjetorpet i Ljuder. Sedan början på 60-talet har jag väl tillbringat en kortare eller längre tid i just dessa trakter i princip varje år och jag har på nära håll kunnat följa en bransch i ständig kris och omstrukturering.

Ta bara det lilla företag som ligger just i Ljuders socken: Skrufs glasbruk. Jag kan inte räkna alla ägarbyten och konkurser genom åren men med småländsk ihärdighet blåser man fortfarande glas på det gamla bruket. Det är ingen omfattande produktion  – och man bygger i stor utsträckning på design från tidigare medarbetare – men enbart Ingegerd Råmans läckra konjakskupor med guldinslag är värda ett besök.

Den vackraste konjakskupan

Bergdala var det just rabatt med 30% på alla produkter. Det betydde att de fina filbunksskålarna med blå kant plötsligt blev överkomliga. Bara någon dag innan vi kom dit meddelade Smålandsposten att det kinesiskägda företaget Casamotion Sweden nu köper 70 procent av bruket. Bakom det företaget står den kinesiska affärsmannen Kevin Ji som sedan tidigare driver ett glasbruk i Kina med 600 anställda. Nu vill man komplettera sitt sortiment med glas av högre kvalitet.

Kinesiskt kapital som en räddare av vacklande svenska företag – har vi hört det förut?

Bergdalas signum – den blå randen

På en vacker och slingrig grusväg åkte vi vidare till Kosta. De klassiska bruken i Kosta, Boda, Åfors och Orrefors ingår (efter många ägarbyten) numera i koncernen New Wave Group, ledd av finansmannen Torsten Jansson. Det betyder att produkter från framför allt Kosta och Orrefors säljs gemensamt i ett ”outlet center”. Den gamla bruksmiljön har därmed blivit kommersialiserad på ett sätt som inte känns så positiv.

Ett intressant nytillskott är däremot Kosta Boda Art Hotel, ett konstverk i sig. Det är värt ett besök och den buffélunch som serverades var prisvärd. Ulrica Hydman-Valliens färgstarka ansikten och ormar dekorerar matsalen och de förekommer också på andra håll.  Själv är jag sedan länge lite trött på just dessa motiv men jag känner folk som fortfarande uppskattar dem.

Från Kosta Boda Art Hotel

Däremot stannar jag alltid förundrad inför Bertil Valliens komplicerade skapelser och några av hans verk visades i galleriet vid Åfors glasbruk. Här känns miljön fortfarande genuin och i hyttan pågick vid vårt besök en hantverksmässig produktion av brännvinsglas. Något måste de ju också leva på vid sidan av det stora konstskapandet.

Orrefors uppvisar tack och lov inte samma kommersialiserade miljö som Kosta och här presenterades just årets nyhet: en glasserie formgiven av Karl Lagerfeld. Man kan se den store designern själv berätta om sitt koncept genom att klicka här. ”Varför har man fat till kaffekoppar men inte till dricksglas”, undrar Lagerfeld och har därför försett varje glas med en litet löst glasunderlägg att ställa det på.

Kommer ni till Orrefors under året så missa för all del inte en fantastisk fin utställning kring Gunnar Cyrén (som fyller 80 i år) och hans epokgörande glaskonst. En verkligt fin översikt av en intressant del av den svenska designhistorien.

Skål av Gunnar Cyrén

I Boda har den gamla hyttan omvandlats till en allmän och rätt ointressant designbutik. I gengäld har man fått ett fint tillskott genom det nyöppnade museum som går under namnet The Glass Factory. År 2009 köpte Emmaboda kommun de omfattande glassamlingarna från Boda, Kosta och Åfors. Under de närmaste åren ska glassamlingen inventeras och dokumenteras och den kommer att utgöra basen för muséet. Nu hann vi inte ägna så mycket tid åt det men det är absolut värt ett återbesök.

Sammanfattningsvis: Ryktet om den svenska glasindustrins död är överdrivet. Men någon riktigt lönande affär handlar det uppenbarligen inte om.

Read Full Post »

De ämnen jag valde att studera när jag på 60-talet kom till Uppsala var dels statskunskap, dels teologi. Av statskunskapen har jag inte haft så stor nytta även om jag under mitt yrkesverksamma liv i huvudsak arbetat i statens tjänst, mest på myndigheter men då och då med regeringskansliet som huvudman. En stor del av tiden inom det ämnet upptogs av ett noggrant studium av 1809 års författning, men eftersom Sveriges grundlagar i stor utsträckning ändrades på 70-talet har just dessa kunskaper blivit delvis obsoleta.

Teologistudierna tycker jag mig däremot ha haft mer nytta och glädje av även om jag aldrig arbetat i någon kyrkas tjänst. De gav i alla fall en bred allmänbildning kring språk, filosofi, historia, textanalys mm. Hur många gånger har jag inte i mitt skrivande och bloggande kunnat falla tillbaka på vad jag en gång inhämtade i det gamla Dekanhuset i Uppsala. De viktigaste lärdomarna inhämtade man kanske annars i själva den akademiska miljön: via slumpmässigt läsande på universitetsbiblioteket eller under studentaftnarnas diskussioner.

Dekanhuset – här lärde man sig ett och annat

I alla tider har de sociala ingenjörerna varit ute efter att begränsa de ”onyttiga” studierna. Svenskt Näringslivs utspel om ”hobbykurser” i somras fick mycken och välmotiverad kritik men tankarna bakom utspelet är ju inte unika för Sverige. I England är man nu enligt många kritiker i färd med att tillämpa den ideologi som ekonomismens företrädare i många länder omfattar. Universiteten ska operera på en marknad och målet är att ”konsumenterna” (dvs. studenterna) är nöjda och glada.

I senaste numret av London Review of Books har Cambridgeakademikern Stefan Collini kritiskt analyserat den brittiska regeringens nyligen publicerade ”White Paper” med titeln Higher Education: Students at the Heart of the System, ett diskussionsdokument om universitetens framtid. Han gör mängder av skarpa iakttagelser kring den tilltagande marknadsorienteringen och dess finansieringsmodeller. Bland annat har han följande att säga om den lätt populistiska fokuseringen på ”student satisfaction”:

Where all this talk about ‘the student experience’ starts to betray the purposes of education is in its focus on a narrow form of short-term box-ticking satisfaction. This is spelled out in one of those phrases that can easily delude the busy politician into believing that he is saying something, perhaps even what he intends to be saying. The proposals, we are told, are ‘crucial to ensuring that students experience the higher education they want’. On graduation (‘exiting the student experience’, we should say), it’s easy to imagine respondents ticking all the boxes to indicate that the goods and services they received corresponded to those promised, and yet being left with the uneasy feeling that they haven’t been – as we used to call it – educated. Not that practical things are unimportant or students’ views irrelevant or future employment an unworthy consideration… It is, rather, that the model of the student as consumer is inimical to the purposes of education. The paradox of real learning is that you don’t get what you ‘want’ – and you certainly can’t buy it. The really vital aspects of the experience of studying something (a condition very different from ‘the student experience’) are bafflement and effort. Hacking your way through the jungle of unintelligibility to a few small clearings of partial intelligibility is a demanding and not always enjoyable process. It isn’t much like wallowing in fluffy towels. And it helps if you trust your guides rather than assuming they will skimp on the job unless they’re kept up to the mark by constant monitoring of their performance indicators.

Läs hela artikeln genom att klicka här. Tänkvärda saker för utbildningspolitiker i alla länder.

Read Full Post »

Jag var på konferens i Uppsala i början av veckan. Vi höll till i universitetets lokaler nära den gamla kyrkogården. På vägen dit strövade jag igenom några av de gamla gravkvarteren. Främst hade jag lust att återse Dag Hammarskjölds grav eftersom det i höst, närmare bestämt den 18 september, är 50 år sedan han dog. Jag minns begravningståget som med en hästdragen katafalkvagn gick genom stan under stor uppslutning av världsledare och prominenta svenskar, fram till den Hammarskjöldska familjegraven. Nu är det kanske det mest välbesökta minnesmärket på hela kyrkogården.

I familjegraven ligger förresten också hans bror, Bo Hammarskjöld, som var landshövding i Södermanlands län när jag var barn. Honom fick jag en gång hälsa på när han besökte vår lantliga byskola. Jag gick nog i fjärde klass och spelade huvudrollen i någon käck pjäs ur Barnbilioteket Sagas stora förråd av ung dramatik. Vad den hette och vad den innehöll minns jag inte annat än att jag uppträdde med en yxa i handen och att landshövdingen efteråt gick fram och tackade den unga ensemblen.

Hur som helst; nu vandrade jag vidare på Uppsala kyrkogård, ungefär hundra meter utefter den mur som vetter mot Engelska parken. Det blev en verklig promenad i svensk kulturhistoria. På denna korta sträcka passerade jag bland annat följande gravar:

Gustaf Fröding (1860-1911) – det är ju jämnt hundra år sedan han fördes till den sista vilan här.

Tor Andrae (1885-1947) – biskop i Linköping och ledamot av Svenska akademien. Som professor vid teologiska fakulteten i Uppsala var han en av våra främsta islamkännare. Jag har bloggat om hans läsvärda bok om muslimsk mystik – I myrtenträdgårdentidigare.

Svante Arrhenius (1859 – 1927) – fysiker och kemist, dessutom nobelpristagare. Dagen innan hade jag just beskådat en liten monter till hans ära i Universitetshusets nobelpristagarrum. Där låg några av hans vetenskapliga arbeten, självklart skrivna på tyska – tidens vetenskapliga språk.

P. D. A Atterbom (1790-1855) – 1800-talets kanske känsligaste lyriker på svenska (eller finns det någon annan åsikt?)

Lotten von Kraemer (1828-1912) – bl.a. grundare av Samfundet De Nio. Läs Kerstin Ekmans lysande  essä om henne. Den börjar så här:

Att börja sitt liv som en prinsessa och sluta som en förlöjligad trasfröken måste ge tankar på ålderdomen. Antagligen smärtsamma, kanske också ampra. Men Lotten von Kræmer tänkte i alla fall vackert om den man som övergav henne. Det hon skrev om sin kärlek ville hon ha på gravstenen och det står där också:

Se, hur gravallén ligger sval och skön;
Som när förr i sommarens bröllopsprakt
Tvänne hjärtan där möttes –
Varför sucka där brutna ljud? …

Lotten von Kraemers gravsten

C. W. Böttiger (1807-1878) och hans maka Disa Gustava Tegnér (1813-1866). – Han skrev åtminstone en minnesvärd sonett och hans hustru var dotter till nationalskalden Tegnér. Jag ser på Wikipedias uppslagsord om henne att några vill flytta den texten till artikeln om pappa Esaias. Helt obegripligt eftersom hon hade en egen yrkesidentitet (redaktör och författare).

På höger sida om den grusgång jag vandrar vilar författaren Lars Bäckström (1925-2006), en känd Uppsalaprofil under min studenttid och redaktör för Ord och Bild under de stormiga åren 1962-1970. ”Dikt är frihet” står det på hans sten. Om åren som tidskriftsredaktör skrev han själv 1992:

”I det jag ’ville’ som redaktör ingick nyenkelhet, blandkonst, konkretism, så småningom politisk poesi och ett försvar för litterär/konstnärlig verksamhet mot den nyvänster som såg konsten enbart som budskapsbärare och oduglig utan rätt budskap. Och så ingick barnlitteratur, det fria barnet som utopi, kvinnorörelse och könsroller…”

Under den sista gravsten jag noterar innan jag lämnar kyrkogården ligger J. A. Eklund (1863-1945). Det står faktiskt inte mer än så, inga titlar, inga sentenser. Ändå var han en märkesman i den svenska kyrkliga och politiska historien, ungkyrkoman, nationalist, biskop i Karlstad, psalmförfattare. Skälen till att hans historiska psalm Fädernas kyrka i Sveriges land inte finns med i den senaste psalmboken återges bl a av Kyrkomötets gudstjänstutskott i betänkandet 2003:4:

Vid 1986 års Kyrkomöte då förslaget till ny psalmbok togs upp fanns psalmen Fädernas kyrka med i förslaget, men Kyrkomötet beslutade att psalmen skulle uteslutas. Kyrkomötets beredningsutskott menade att psalmen inte gav utryck för en ekumenisk hållning gentemot andra samfund, att den var färgad av en historiesyn och en patriotism som för utskottet kändes främmande, kriget idealiserades på ett sätt som inte svarade mot tidens fredslängtan och fredsarbete och slutligen att psalmen framställde ett livsideal präglat av manlig styrka på ett sätt som var exkluderande för många gudstjänstbesökare.

Hade biskop Eklund fått läsa denna text hade han kanske vänt sig i sin grav. Möjligen skulle han kunna glädja sig åt att psalmen (i bearbetad form) finns med i den finlandssvenska psalmboken som nr 168. Men där sjunger man förstås ”Fädernas kyrka i fädrens land”.

Som sagt: det är mycket kulturhistoria som man möter på ett par hundra meter på en gammal stadskyrkogård. Ta en sväng dit nästa gång du kommer till Uppsala.

Read Full Post »

Jag är tillbaka efter de traditionella sommarveckorna på en fjällsida i norska Telemark. Det har förstås varit en annorlunda sommar i ett land uppfyllt av sorg och bestörtning. Sida efter sida har skrivits i de norska tidningarna om dåden den 22 juli, ett datum som nu finns inskrivet i nationens historiebok vid sidan av den 9 april 1940.

Den politiska diskussionen har upphört under några veckor trots det annalkande kommunalvalet. På den traditionella bygdedagen den första veckan i augusti stod platsen för de politiska partiernas informationsstånd tom. Men den politiska självreflektionen pågår förstås. I Verdens Gang (4 augusti) säger ledaren för Høyre, Erna Solberg: ”Måten ekstreme, antiislamske grupper omtaler muslimer på i dag, ligner måten ekstreme antisemittiske grupper omtalte jøder i tiårene som førte opp til andre verdenskrig.” Och Fremskrittpartiets ledare Siv Jensen manar till en större varsamhet med orden i invandringsdebatten. Vad denna självreflektion kommer att innebära i konkreta politiska termer är förstås svårt att nu sia om.

Vid sidan av den nationella tragiken går livet förstås vidare. Vår granne bygger ut sin lilla getfarm och bjällrorna klingar när man kommer ut genom dörren. En vit arabhäst i en närliggande hage ger ett mystiskt intryck när skymningen faller på. Kantarellerna är i år fler än någonsin. Ett nytt vägprojekt diskuteras och på vårdcentralen botar doktor Frisk (jo, han heter så) sina patienter.

Nissedal i Telemark – vår norska sommarbygd

På bygdedagen köpte jag några loppisböcker som bidrar till förståelse av Norges historia och landets kulturliv. Bjørnstjerne Bjørnsons samlade verk, vackert bundna i fem band, fick jag för hundra kronor. Arne Garborgs märgfulla nynorska översättning av Odysséen från 1918, också den fint inbunden, kostade en tia. Samma pris betingade litteraturhistorikern Francis Bulls ”Tretten taler på Grini”. Hans bok bygger på utskrifter från minnet av de tal och populära föreläsningar som han höll för sina medfångar på det beryktade fängelset Grini under den nazistiska ockupationen, ett storslaget verk trots sin ringa omfång.

En viss anknytning till ockupationstiden har förstås också det inköpta nytrycket av John Lauritz Qvislings minnesvolym från 1912 med titeln ”Fra mine unge aar”. Författaren var far till den kände landsförrädaren med samma namn (men med stavningen Quisling) och en gång i världen prost i vår sommarkommuns grannförsamling Fyresdal. Han slapp lyckligtvis uppleva sonens politiska irrfärd eftersom han dog 1930. Hans bok är hur som helst av stort lokalhistoriskt intresse eftersom prostens far på sin tid var länsman i Nissedal.

På vägen hem följer vi i bilradion en diskussion kring frågan om Nordahl Griegs dikt ”Til ungdommen” borde införlivas i en kommande ny norsk psalmbok. Den har nu lästs eller sjungits vid många av de unga terroroffrens begravningar under de senaste veckorna.

Nordahl Grieg (1902-1943)

Så här lyder de första stroferna:

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

Read Full Post »