Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2017

”När en kvinna tar plats i hetsande förvärvsarbete, måste hon godtaga dess lagar”. Så står det under rubriken Affärslivets etikett i den lilla handboken Etikett och god ton, tryckt 1932. Den är utgiven i serien ”Husmoderns presentbok” och betecknas av förlaget som en ”Praktisk handbok i sättet att uppföra sig”.

Jag hittar den vackert inbundna skriften när jag rensar lite i en bokhylla (den finns faktiskt också på nätet ser jag). Mellan pärmarna finns det mesta som en man eller kvinna bör veta för att kunna skicka sig i det borgerliga sällskapslivet. Råden omfattar allt från bordsskick till rökning och titelbortläggning. Herrarna får veta hur de ska ta av sig hatten när de hälsar. Och så vidare.

Nu fastnade jag mest för kapitel fyra eftersom just arbetsplatsens etikett verkar vara ett nog så aktuellt ämne. Det är där jag hittar förmaningen om att kvinnan måste godta förvärvslivets lagar och finna sig i att vid vissa tillfällen endast behandlas som en man. Så här heter det bland annat:

Det är en chimär att tro att kvinnan genom att ge sig ut i förvärvskampen skulle kunna ha ett så förmildrande inflytande, att t. ex. alla affärsdiskussioner och uppgörelser skulle kunna ske under mjuka former. Kvinnan har väl, sedan hon inträtt i förvärvsarbete, haft det inflytandet att hon dämpat ned tonen över huvud taget – om hennes manliga kamrater äro väluppfostrade – men hon kan inte så omskapa mannen att han i stunder av högsta tryck skall kunna helt behärska sig, därför att hon står bredvid…

Det framgår dock av texten att ”stunder av högsta tryck” kanske ändå är undantagsfall. Och, understyks det, en man kan vara artig fast han är arbetskamrat, åtminstone här i landet:

Ty det måste erkännas, som regel och i stort sett är svensken inte oridderlig, oartig mot sin kvinnliga kollega. Han är till exempel mycket artigare än både tysken, fransmannen, österrikaren och italienaren är mot sina kvinnliga kollegor

Därmed vilja vi dock inte säga, att en man under alla förhållanden i förvärvslivet kan tillämpa alla artighetsregler mot kvinnan såsom i umgängeslivet.

I den andan gäller det för kvinnan att inte ta illa upp om hennes manlige arbetskamrat någon gång glömmer sig och går först genom en dörr. Och även om kvinnan normalt sett inte hälsar först kan det ju hända att hon måste göra det om chefen passerar och på grund av sin ansvarsfulla position har tankarna på annat håll och tycks ignorera sina medarbetare.

En svår fråga är förstås hur man ska förhålla sig om chefen plötsligt börjar svära, dundra och ryta:

Nu är det ju så, att en väluppfostrad herre inte förlorar tålamodet, inte svär, inte ryter inför damer. Det är mycket vilsamt, om en chef efterlever denna regel också inom sitt företag. Men änglar bli aldrig chefer och chefer äro sällan änglar, och därför kan det ju hända, att det inträffar stunder av högspänning, då alla etikettsregler fara dit pepparn växer. Då kan det hända att chefen tar till storklubban, förgår sig, säger saker, som han inte menar — både till manliga och kvinnliga anställda. Männen taga det inte hårt. Må inte heller kvinnorna göra det!

Det finns många andra viktiga etikettsregler i den här boken. Till exempel anses det olämpligt att en dam röker på gatan i väntan på spårvagnen. Och en herre som inte tagit av cigarrens maggördel visar tecken på bristande kultur och bildning.

Det mesta är förstås hopplöst föråldrat. Men kanske finns det fortfarande ett och annat guldkorn att hämta när det gäller etikett och god ton på arbetsplatsen, särskilt inom mediavärlden.

Read Full Post »

Vi som använt gamla skrivmaskiner minns hur man skrev ett semikolon: Man måste först slå ett kolon på tangentbordet, därefter ett backsteg och sedan ett komma. Denna operation gav en kort tid för eftertanke.

Jag bloggade om saken för fem år sedan och påminde då om hur jag min gröna ungdom såg en pjäs på Uppsala Stadsteater som hette ”Klara”. Den var skriven av Sven Stolpe och handlade om de gamla tidningskvarteren kring Klara kyrka i Stockholm. Scenen var närmare bestämt en kvällstidningsredaktion. Året var förmodligen 1962. Som dramatik var pjäsen en bagatell (fast roande) och den är väl vid det här laget både bortglömd och förlåten.

Jag minns egentligen bara ett replikskifte och det började med att en gammal typograf klagade över att det tidiga 60-talets journalister i allt mindre utsträckning använde sig av semikolon. Därmed missade de också ett tillfälle att tänka ett varv till kring det de just höll på att skriva.

Allt detta dök upp i mitt minne när jag läste en lysande liten bok med titeln Interpunktion. Det är skriven av Alva Dahl, doktor i nordiska språk och dessutom översättare och författare. Hon verkar vara inne på exakt samma linje som Sven Stolpes fiktiva tryckerifaktor när hon skriver:

Eftertankens främsta skiljetecken är nog semikolonet. Det kräver reflektion av både skribent och läsare. Semikolonet visar att de båda satserna hänger samman; ofta, men inte alltid är det fråga om en orsaksrelation.

Hon fortsätter:

Att använda semikolon i stället för bindeord (som och eller därför att) är att visa läsaren förtroendet att själv lista ut sambandet. Det kan tyckas vanskligt, men på detta sätt knyter också skribenten till sig de läsare som uppskattar inviten att tänka själva. Bland annat därför är semikolon ett yperligt hjälpmedel för den medvetna skribent som vill utnyttja skriftens möjligheter och bjuda in läsaren till samförstånd.

Alva Dahl noterar att det finns de som anser att semikolon är ”för pretentiöst” eller ”inte hör hemma i svenskan”. Hon kontrar med att vi mycket väl kan vara pretentiösa – särskilt om vi med detta menar att vi tar språket och skrivandet på allvar och är noga med hur vi formulerar oss:

När jag hör att tidningsredaktioner konsekvent förbjuder semikolon undrar jag alltid om detta inte måste innebära att också eftertanke och komplexitet stryker på foten. Om alla ska skriva rappt och enkelt, vem belyser då de aspekter av tillvaron som är krångliga och invecklade?

Hear, hear! – som engelsmännen säger.

Om jag för fem år sedan klagade över bristen på semikolon så har väl grunden för denna klagan blivit än starkare idag. Vem slösar bort ett dyrbart utrymme på twitter på ett gammaldags skiljetecken? När såg ni Carl Bildt senast ge rum för eftertanke genom ett semikolon?

Semikolonet har verkligen både vänner och fiender i den litterära världen. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut (1922-2007) tillhörde den senare kategorin: Det här är ett råd han gav till blivande författare: ”First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites representing absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college.”

Å andra sidan visade hans författarkollega Lewis Thomas (1913-1993) sin uppskattning av detta tecken som enligt honom också kan markera en behaglig förväntan:

I have grown fond of semicolons in recent years. The semicolon tells you that there is still some question about the preceding full sentence; something needs to be added; it reminds you sometimes of the Greek usage. It is almost always a greater pleasure to come across a semicolon than a period. The period tells you that that is that; if you didn’t get all the meaning you wanted or expected, anyway you got all the writer intended to parcel out and now you have to move along. But with a semicolon there you get a pleasant little feeling of expectancy; there is more to come; to read on; it will get clearer.

Semikolonets vänner bör inte ge upp; det kommer kanske en dag när tecknet får en renässans. Å andra sidan kan man nu skriva det direkt på datorns tangentbord utan någon operation med backsteg. Den tidsfrist som förr fanns för eftertankens kranka blekhet har därmed besegrats av den moderna tekniken.

Read Full Post »