Kommunikationschefen kommunicerar

I Svenska Dagbladet idag framför Kristdemokraternas kommunikationschef Cina Gerdin en del synpunkter på frågan om politisk reklam i tv.  Jag har ingen särskild åsikt i sakfrågan men inlägget väcker ändå en fundering.

Var kommer alla kommunikationschefer ifrån och vart tar alla gamla hederliga informationsansvariga vägen?

När jag var yngre fanns det ett kommunikationsdepartement som svarade för järnvägar och annan infrastruktur och alla tågresenärers bibel hette Sveriges kommunikationer. Faktum är att kristdemokraten Mats Odell var kommunikationsminister 1991-94. Då hade hans parti ännu inte inrättat någon tjänst som kommunikationschef. Tur det, för annars kunde det lätt ha blivit kompetenstvister på partikansliet.

Nu har SJ en kommunikationsdirektör i sin stab. Hon heter Elisabeth Lindgren och av titeln att döma skulle man kunna tro att hon har hand om hur tågen går, om det ska bli möte i Hallsberg eller liknande frågor, men så är uppenbarligen inte fallet.

Intervjuad i Dagens Media berättar hon om att SJ:s samarbete med SAS ”kommunicerats” på TUR-mässan i Göteborg. Hon konstaterar också att SJ i vissa lägen kommer att bli en uppstickare: ”det är en stor utmaning att kommunicera och visa vad det innebär rent positivt.”

SJ har också en presschef som heter Dag Rosander. När han i höstas intervjuades i Resumé lät det så här:

Vilken är den viktigaste kommunikationsfrågan för SJ?

– Det finns flera, en av dem är att SJ ska vara förstahandsval när folk planerar sina resor, säger Dag Rosander.

Vad vill du förändra inom SJ:s kommunikation?

– För tidigt att svara på, jag börjar på SJ först 1 december.

Som gammal informationschef (från kommunikationens stenålder på 80-talet) och som tidigare innehavare av SJ:s årskort skulle jag kunna ge ett tips om SJ:s allra allra viktigaste kommunikationsfråga. Men jag avstår från lättköpta poäng.

Kommunikationsminister Viktor Larsson är nummer 5 från vänster bland de stående. Han ingick i Rickard Sandlers regering 1925-26 och hade då det yttersta politiska ansvaret för att tågen kom och gick i tid.

Read Full Post »

Årets Hay-on-Wye

Nu är snart årets litterära festival i Hay-on-Wye slut. The Guardian Hay Festival heter den numera sedan den sponsrats av den stora tidningen.

Har ni varit i Hay-on-Wye? Det är en märklig liten stad som ligger på den walesiska sidan precis vid gränsen mellan England och Wales. Det går en bokhandel på var 50:e invånare, dvs 30 stycken på 1.500 själar. Några av bokförsäljarna är specialiserade antikvariat, andra har ett mer reguljärt utbud av dagens litteratur. Hela listan finns här.

Jag minns inte om det var 1990 eller 1991 som vi körde Katarina Frostenson dit i bil från London. Hon skulle läsa egna dikter i ett poesitält, först på svenska och sedan på engelska i en färsk översättning av Joan Tate, den legendariska tolkaren av svensk litteratur till engelska. Jag minns att det regnade ute när hon framträdde. På något sätt stämde det med dikternas tonart. Poesi passar att läsas med gräs under fötterna och med regnet smattrande på tältduken.

I den walesiska grönskan utanför minglade den brittiska litteraturscenens kändisar. Festivalen i Hay är lite som bokmässan i Göteborg fast mindre och mycket trevligare. Man strövar runt bland boklådorna, lyssnar på prosaister, poeter och andra som har skrivit eller tänkt något. Blir man törstig eller hungrig kan man alltid slinka in på puben The Famous Old Black Lion som serverar en Steak & Kidney Pie with cabbage & smoked bacon & creamed potatoes för £11.25.

Kring årets festival har The Guardian förstås rapporterat utförligt. Den har delvis överskuggats av skandalen kring professuren i poesi i Oxford där den ena kandidaten Derek Walcott utsattes för ryktesspridning och där den poet som till slut fick tjänsten – Ruth Padel – snabbt avgick sedan det visade sig att hon var inblandad i den negativa kampanjen mot sin konkurrent.

Annars har två ärkebiskopar spelat framträdande roller: först Rowan Williams, den nuvarande ryskskäggige ärkebiskopen av Canterbury som berättat om sin nya bok Dostoevsky: Language, Faith and Fiction. Och så ärkebiskop Desmond Tutu som under torsdagen gripande berättade om fasorna i Gaza efter ett besök där nyligen och som underströk att om inte den israelisk-palestinska frågan blir löst så inträder den stora hopplösheten:

You can give up on all other problems. You can give up on nuclear disarmament, you can give up on ever winning a war against terror, you can give it up. You can give up any hope of our faiths ever working really amicably and in a friendly way together. This, this, this is the problem, and it is in our hands.

Men, som sagt, mycket mer om hela festivalen finns att läsa i The Guardian på länken ovan. Planerar ni för övrigt en resa till Hay-on-Wye någon gång framöver så finns det mycket att se i det vackra landskapet omkring. Varför inte ta en tur till Machynlleth, Llanfyllin eller Llanrhaeadr-ym-Mochnant. Det är orter som är lättare att besöka än att uttala.

Read Full Post »

Jag kommer ut som bloggare

När jag startade den här bloggen för några månader sedan gjorde jag det anonymt. Det berodde egentligen inte på falsk blygsamhet eller feghet utan snarare på en osäkerhet om mediet. Skulle jag kunna behärska tekniken? Skulle jag tröttna efter några veckor?

Nu vet jag att jag (med utmärkt hjälp från WordPress) åtminstone behärskar den grundläggande tekniken. Nu vet jag också att jag inte tröttnat och att det i själva verket är ganska kul med den informella och snabba form av publicistisk verksamhet som bloggandet utgör.

Som jag skrivit i programförklaringen under rubriken Om den här bloggen ovan så har jag vid det här laget medarbetat i tidningar och tidskrifter i mer än femtio år. Jag började som tonårig sommarvikarie på en landsortsredaktion i slutet på 50-talet och har sedan dess varit en konstant fritidsskribent vid sidan av ett yrkesliv i svensk statsförvaltning.

Jag har fortfarande tillgång till andra spalter och medier men bloggandet är en unik form för reflektioner, redovisningar, reaktioner och dialog vid sidan av den mer disciplinerade struktur och framförhållning som de tryckta medierna kräver.

En amerikansk före detta journalist har sammanfattat bloggandets essens på ett utmärkt sätt:

For years, before I started this blog, I wrote in journals. Writing in a journal is a lot like blogging. With one HUGE difference. Writing in a journal is like writing the words to a sermon noone will hear… Writing a blog allows people to read what you write and comment immediately. That’s a great thing. For years I wrote newspaper articles and op-ed pieces. Hundreds of them published. But I could count on one hand the number of people who commented on those scribblings. I got a few letters, forwarded to me by the editorial page editor.

Writing a blog is a liberating experience for a writer. No editor. You can do whatever you want. You hear back from folks. Some of whom have ideas to make the blog better.

Så är det. Man väljer sina egna bilder och rubriker, man kan redovisa läsefrukter som kanske inte intresserar den jättestora publiken men som åtminstone en och annan kan ha glädje av.

Jag tänker fortsätta skriva i andra medier så länge någon redaktör vill ha mina texter. Men jag tänker också fortsätta som bloggare i den takt jag själv har lust med. Och nu har jag alltså kommit ut i den egenskapen vilket konkret illustreras av tillägget av mitt namn under bloggens rubrik här ovan.

Ett viktigt skäl till att lämna det anonyma tillståndet är förstås också att det möjliggör en skarpare polemik när sådan är på plats och känns nödvändig. Går man in i en sakdebatt med någon meningsmotståndare kan det självfallet inte göras under anonymitetens täckmantel.

En engelsk forskare som jag åt middag med i London för någon månad sedan berättade om ett brittiskt forskningsprojekt där man jämför 1700- och 1800-talets brevskrivande med det moderna bloggandet. Det är en intressant jämförelse. Själv tycker jag att det är en njutning att läsa gamla brev just därför att de ofta i en personlig ton speglar ögonblickets infall och stämningar. Med brevkulturens förfall under den senare delen av 1900-talet försvann en stor del av denna tidsspegel. I viss mening har bloggandet återupprättat den.

Därför träder jag nu fullt ut i den så kallade bloggosfären och fortsätter därmed att i 2000-talets nya former försöka tyda tidens tecken.

Read Full Post »

Mellan Wirballen och Pskov

Nätet fungerar ibland som en gammaldags encyklopedi. Man hittar något som man vill veta mer om, söker ett uppslagsord och luras vidare till ett dussin andra intressanta artiklar. Så går tiden i sökandet efter ett vetande som inledningsvis kan te sig värdelöst men som med stigande insikter blir alltmer värdefullt.

Nu började det med att jag på Kerstin Hallerts Paris-blogg läste en lovsång till de franska tågen som slutade med en hänvisning till ”tågpoeten Valery Larbaud” som en gång i tiden fann livets lycka på järnvägen mellan Wirballen och Pskov.

Första frågan: Vem var Larbaud? Wikipedia berättar att han levde mellan 1881 och 1957. Den engelska versionen sammanfattar honom så här:

He was born in Vichy, the only child of a pharmacist. His father died when he was 8, and he was brought up by his mother and aunt. His father had been owner of the Vichy Saint-Yorre mineral water springs, and the family fortune assured him an easy life. He travelled Europe  in style. On luxury liners and the Orient Express he carried off the dandy role, with spa visits to nurse fragile health.

Tur för honom att den bräckliga hälsan kompenserades med mycket pengar. Så här såg han förresten ut:

Ett franskt sällskap delar ut ett litterärt pris till hans minne. Det ska tillfalla någon som har skrivit en bok som Larbaud ”gärna skulle ha läst”. Ett bra kriterium för en prisjury. Fast det lämnar fältet öppet eftersom Larbaud läste all slags litteratur på sex språk.

Från 1908 och framåt publicerade han dikter, romaner och essäer. Hans lovsång till lyckan på ett tåg finns i ett ode där de här raderna ingår:

Ô Harmonika-Zug !
J’ai senti pour la première fois toute la douceur de vivre,
Dans une cabine du Nord-Express, entre Wirballen et Pskow .

(i engelsk översättning)

O Harmonika-Zug!
For the first time I felt all the sweetness of living
In a Northern Express compartment, between Wirballen and Pskov.

Vad är Wirballen? De gamla uppslagsverken upplyser om att det var den sista stationen inom det ryska imperiet på järnvägen mellan Sankt Petersburg och Berlin.  En amerikansk resehandbok från 1920 ger till och med anvisningar om dess plats i en resa med Nord-Expressen mellan London och Petrograd:

The short route from England is by way of the ”Nord Express” from Charing Cross by way of Ostend, Brussels, Cologne, Hanover and  Petrograd, with customs examination at Wirballen.

På andra sidan gränsen fanns det tyska Ostpreussen. Som alla orter i detta område i nuvarande Litauen var den före det andra världskriget i hög grad mångnationell. Tyska, polska, ryska, jiddisch och litauiska var gångbara språk. Det judiska inslaget var stort. Ryska järnvägstjänstemän och soldater var en grupp för sig. Smugglare och gränshandlare hade lätt att driva lönande affärer.

På litauiska hette staden Virbalis, på ryska Verzjbolovo (med olika transkriberingar). Som stationssamhälle var det väl ungefär lika upphetsande som Alvesta eller Hallsberg. En engelsk författare beskriver det som en ”most unattractive spot… chiefly memorable for its sordid surroundings and high wavy trees”. Så här såg i alla fall den station ut som var utgångspunkten för Larbauds lyckorus:

Under första världskriget hade tyskarna initialt framgångar på östfronten och tog för sig en bit av det ryska imperiet. De ockuperade Virbalis/Wirballen mellan 1915 och 1918 och de nya makthavarna var inte sena att utnyttja detta faktum i en propagandistisk vykortsproduktion:

Tyska hälsningar från Ryssland, heter det triumfatoriskt på de kolorerade vykorten med ryska kyrkor på.

Första världskriget tog slut, tyskarna förlorade, det ryska imperiet bröt samman och Litauen blev självständigt. I Virbalis med omnejd var den judiska kulturen fortfarande stark och levande men den nazistiska invasionen och ockupationen innebar förstås ett tragiskt slut för denna östeuropeiska kultur. Om den delen av historien finns en gripande skildring på nätet som jag kan rekommendera. Det är värt att notera att utplåningen av den judiska kulturen inte bara var ett verk av tyskarna. Litauiska nationalister var mer än villiga medhjälpare i detta mördande.

Ett ortnamn i en fransk dikt växer alltså till en sammanfattning av en viktig del av den östeuropeiska historien. Det handlar om de gamla imperiernas gräns och kejsardömenas fall, om kulturernas möte och kulturernas förstörelse.

Wirballen är verkligen värt några timmars studier på nätet. Det någon vill avfärda som en ”unattractive spot” – och mest värt att ihågkomma för att den store rysk-judiske landskapsmålaren Levitan föddes i trakten  (son till en tolk vid järnvägsbygget) – visar sig vara en ort som av många olika anledningar aldrig bör glömmas bort.

Read Full Post »

Ostkaka

Vi håller på att förbereda en matlagningskväll med några goda vänner och följer då en avancerad kokbok med menyer och vinförslag på högsta tänkbara nivå. Efterrätten har kommit på min lott eftersom dess huvudbeståndsdel är ostkaka.

Har ni ätit riktig småländsk ostkaka? Som f.d. ägare av 1/32-dels mantal tidigare jordbruksfastighet i Kronobergs län har jag många somrar fått uppleva njutningen av en äkta och vällagad provinskulinarisk specialitet hos infödda grannar. Den var då alltid lagad på mjölk direkt från lokala ladugårdar, icke homogeniserad och med hög naturlig fetthalt. Jag har försökt göra en ostkaka baserad på modern mejerimjölk men det experimentet vill jag inte göra om.

Därför har jag avstått från the real thing. I stället gör jag en fuskvariant som naturligtvis är av sekunda karaktär men ändå acceptabel eftersom själva grundprocessen – när löpet får kaseinet i mjölken att koagulera – redan är klar.

Man tar en vanlig Frödinge ostkaka (eller motsvarande, om det finns), lägger den i en skål, häller på någon dryg deciliter grädde, lite mer socker och två ägg (ev. lite mer mandel och en gnutta bitter dito) och rör om alltihop till en ny smet. Häller upp den i en smord form och gräddar i c:a 200 grader i 30-40 minuter eller tills den ser lagom brun ut på ytan.

Det har jag nu gjort, fast i fyra mindre formar, och en dag i förväg. I morgon ska jag lyfta ut innehållet och beströ det med cassonadesocker som sedan karamelliseras. Det hela serveras på en bädd av rabarberkompott smaksatt med äkta vanilj och nedrörda färska hallon. Håll tummarna för att den senare delen av processen lyckas.

På tal om ostkaka så ser jag att centerpartisten Margareta Andersson i oktober 2004 motionerade i riksdagen om att den skulle förklaras vara Sveriges nationalrätt. Så här skrev hon bland annat:

Många länder har nationalrätter av olika slag: Italiens pasta, Spaniens tapas, Österrikes Sachertorte, Danmarks smörrebröd. Vi kan räkna upp flera maträtter som förknippas med olika länder nära och långt borta. Men vad har Sverige? För några år sedan utlystes en tävling om att komponera en svensk nationalrätt. Tävlingen genomfördes, och en rätt med svenska råvaror vann den. Tyvärr var det inte en rätt som fick genomslag på svenska matbord vare sig i hemmen eller på restauranger.

En rätt som är känd i hela Sverige och som uppskattas även bland människor från andra länder är ostkaka. Den tillverkas i huvudsak av svenska råvaror, och med en god marknadsföring kan den öka Sveriges exportinkomster.

Sverige behöver fler varor och tjänster som ger oss en profil på exportmarknaden. Ostkaka kan vara en sådan produkt. Att göra ostkaka till Sveriges nationalrätt skulle kunna ge den bättre förutsättningar på den internationella marknaden. Detta bör ges regeringen till känna.

Frågan hamnade på Konstitutionsutskottets bord som behandlade den i sitt betänkande 2005/06: KU 24. Där erinrade utskottet inledningsvis om följande:

Årets nationalrätt utses årligen på nationaldagen under evenemanget Smaka på Stockholm. Tävlingen startades 1997 av Restaurangernas dag AB tillsammans med tidningen Restaurang & Storhushåll. Arrangör är Restaurangernas dag AB med stöd från Stockholm visitors board. Hittills har följande nationalrätter utsetts:

1997: Fläskrullader med västerbottenost i astrakancidersås
1998: Stekt ansjovisfylld strömming med dillpotatismos
1999: Gyldene Kyckling
2000: Ugnsbakad torskfilé med ansjovis och örter
2001: Drösad torsk som i Bohuslän
2003: Pepparrotsgratinerad torsk med rökt sidfläsk
2004: Slottskyckling med krämig äppel- och mandelpotatis
2005: Getostfyllda lammfärsbiffar med bönor och rotfrukter i rosmarinsky

Efter denna grundliga utredning valde utskottet ändå att avslå motionen med motiveringen att de svenska grundlagarna inte har några bestämmelser om nationella symboler.

Så kan det gå till i politiken. Och den svenska exporten av ostkaka ligger därför fortfarande och stampar på en bedrövligt låg nivå.

Read Full Post »

Veckans match: Obama mot Netanyahu

Sverige måste stödja Israel i kampen mot den iranska bomben, skriver ett antal riksdagsledamöter i en debattartikel på Newsmill. Det borde Sverige förstås göra men eftersom artikelns undertecknare är den vanliga grupp som aldrig har förmåga att se Mellanöstern i ett bredare perspektiv (och som aldrig skulle drömma om att ställa krav på Israel) blir deras vädjan rätt uddlös.

Ett helt annorlunda perspektiv får man av Gideon Levy i den israeliska tidningen Haaretz. Inför veckans möte i Washington mellan president Obama och premiärminister Netanyahu påminner han om att hotet från Iran aldrig kan frikopplas från den varböld i Mellanöstern som ockupationen av de palestinska områdena utgör. Han vädjar därför till president Obama om en verklig förändring i den amerikanska politiken. Det räcker inte längre med halvhjärtade utspel:

A whole lot more is expected from Obama: ”Change” in the Middle East; ”Yes We Can” is also about Israel. This change must encompass two components: Genuinely pressuring Israel – and no, there isn’t any other way – and demanding actions rather than words. We’ve had plenty of the latter, and it doesn’t really matter if Netanyahu utters the words ”two states” or if he does not.

	Advertisement

The real test is Moshe and Mohammed. Only if both of them feel a change can we say a truly different president is now in Washington. Mohammed, any Mohammed living in the occupied territories, should feel his life has become more free and prosperous; Moshe, any Moshe living in Israel, must feel he is withdrawing from being an occupier, after two successive generations. At the end of the day, both Moshe and Mohammed will be grateful to Barack Obama.

Enligt Levy kommer Netanyahu förstås att pröva sitt vanliga trick för att försöka undkomma verklig handling i Palestinafrågan. Han kommer att tala om hotet från Iran. Men då måste Obama tala om för honom att ett lika stort existentiellt hot för Israel är att inget händer i förhållandet till palestinierna:

True pressure can come only from Washington. An American president who is a friend to Israel not only can, but must, apply this pressure; Israel is a protectorate addicted to occupation – and the only way to ditch a habit is the hard way. A bogus friend sponsors the addiction, a true friend gets us into rehab.

Nor is this the time to present the Palestinians with endless demands or preconditions – to acknowledge, to give up, to compromise. They’ve done it plenty over the last two decades: Now is the time for the occupier to end the occupation, immediately, unconditionally, moments before the two-state solution draws its final breath and passes beyond the realm of possibility, if it hasn’t already. Which is why Obama should be standing with a stopwatch, too: Time is running out.

There’s one message that should emerge from Washington: Israel is beginning to act, not to talk but to act, to end the occupation. Freeze the settlements without any lies, dismantle the outposts without tricks, give Palestinians freedoms without feints, and establish a rigid agenda to dismantle the entire settler enterprise. Anything less will be seen as failure, any move less daring will ensure a deadlock that will bring more bloodshed and the eventual establishment of a permanent binational apartheid state.

Som sagt: Allt är upplagt för veckans match i Washington. Det skulle också kunna bli detta decenniums viktigaste match för freden i Mellanöstern.

PS: Som en uppdatering kan man lägga till vad Robert Cohen skriver i International Herald Tribune:

So here’s what Obama should say to Netanyahu when he says Arab states have identical fears over Iran:

“We’re aware of this, Mr. Prime Minister, which is why we sent Defense Secretary Robert Gates and others to reassure Arab allies. But the U.S. interest is not served by the Mideast status quo. Our interest lies in new region-wide security arrangements that promote a two-state peace, end 30 years of non-communication with Iran, and ultimately afford Israel a brighter future. You can’t build settlements and expect Iran’s influence to diminish.”

When Netanyahu demurs, Obama should add: “And you know what the Arabs tell me in private? That Israeli use of force against Iran would be a disaster. And that it’s impossible to tell Iran it can’t have nukes when Israel has them. They say that’s a double standard. And you know what? They may have a point.

Kanske en tankegång som de svenska riksdagsledamöterna borde reflektera kring.

Uppdatering: En utskrift av Obamas och Netanyahus presskonferens finns nu i tisdagens nummer av Haaretz. Klicka här.

Read Full Post »

I nässlornas tid

Nu är det nässlornas tid. Passa på att plocka innan de blir alltför stora. Finns det en mer vårlik meny än nässelsoppa med ägghalvor (alternativt förlorade ägg) och rabarberpaj?

För ett drygt decennium sedan bodde vi nära Stallmästargården i Stockholm. Vi gick förbi där på en vårpromenad och konstaterade att både nässelsoppa och rabarberpaj stod på matsedeln. Men vid den norra husfasaden växte de späda nässlorna tätt. Restaurangen tog uppenbarligen inte tillvara de primörer som fanns runt knuten.

Var köper förresten kockarna sina nässlor? Man ser aldrig någon sälja dem i knippor på torget. Passerar de Årsta partihallar eller är det nässlor från Baltikum som tillagas (ungefär som de kantareller som numera ofta kommer från andra sidan Östersjön)? Finns det en smyghandel med nässlor bortom skattemyndigheternas kontroll? Man undrar.

Själv har jag ett bra ställe intill en insjöstrand tre mil utanför Stockholm. Det finns ingen konkurrens om nässlorna där. De står och väntar på att bli plockade, förvällda och förädlade.

Trots det tidvis utbredda föraktat för nässlor är det en litterär växt. Harry Martinsons Nässlorna blomma är förstås det främsta svenska exemplet. Men Shakespeare nämner nässlor inte mindre än nio gånger i sin litterära produktion. I första akten av Henry V skriver han så här:

the strawberry grows best underneath the nettle,
and wholesome berries thrive and ripen best
Neighboured by fruit of baser quality

Är det sant? Har någon prövat i modern tid? Vem vill ha nässlor i sitt jordgubbsland? Å andra sidan vet jag att nässlor och förvildade hallon lever i god symbios i det som en gång var en trädgård i Telemark i Norge. Aldrig kan man hitta så fina hallon som där. Är det nässlornas förtjänst eller är det gammal fet trädgårdsjord som främjar båda arter.

Så finns förstås en berömd beskrivning av den krans med bland annat nässlor i som Ofelia bar innan hon slutade sitt liv i bäcken. När Arthur Hughes målade henne i början av 1850-talet så skrev han några rader ur Hamlet på ramen:

There is a willow grows aslant the brook,
That shows his hoar leaves in the glassy stream;
There with fantastic garlands did she come.
Of crow-flowers, nettles, daisies, and long purples.
There on the pendant boughs her coronet weeds
Clambering to hang an envious sliver broke.
When down the weedy trophies and herself
Fell in the weeping brook.

Anders Ehnmark vidarebefordrade någon gång i våras ett två tusen år gammalt, men fortfarande gångbart, recept av den romerske kokboksförfattaren Apicius på en nässelomelett: ”Olja en ren gryta, slå i åtta ägg och vispa. Häll över nässlorna och ställ grytan i het aska så att den får värme både under- och överifrån. När du kokat pepprar du litet och bär in.”

Det kan vara värt att pröva.

Till slut kan jag inte låta bli att citera en liten sedelärande dikt av den brittiske poeten Vernon Scannell (1922-2007):

My son aged three fell in the nettle bed.
”Bed” seemed a curious name for those green spears.
That regiment of spite behind the shed:
It was no place for rest. With sobs and tears
The boy came seeking comfort and I saw
White blisters beaded on his tender skin.
We soothed him till his pain was not so raw.
At last he offered us a watery grin,
And then I took my hook and honed the blade
And went outside and slashed in fury with it
Till not a nettle in that fierce parade
Stood upright any more. Next task: I lit
A funeral pyre to burn the fallen dead.
But in two weeks the busy sun and rain
Had called up tall recruits behind the shed:
My son would often feel sharp wounds again.

Mot nässlorna kämpar även poeterna förgäves.

Read Full Post »

Veckans match: ”Millénium” mot ”Änglar och demoner”

Två filmer som båda bygger på bästsäljande böcker har premiär i Paris idag, den 13 maj. Den ena är den svenska Stieg Larsson-filmen Män som hatar kvinnor, som i sin franska version helt enkelt fått namnet Millénium. Den andra är Änglar och demoner, byggd på Dan Browns roman med samma namn. Den senare boken har i Frankrike sålts i 1,9 miljoner exemplar. Stieg Larssons trilogi har under senare tid sålts i ungefär 1.500 exemplar om dagen och totalt har 3 miljoner fransmän köpt någon av böckerna..

Det är den stora dagstidningen Le Figaro som ställer de båda filmerna mot varandra. Å ena sidan en amerikansk storproduktion. å andra sidan en svensk film som enligt tidningen inte kostat mer än en ganska litet franskt filmprojekt.

Recensionerna av Millénium är lite avvaktande. Välspelad, men kanske inte genial om man får tro Le Monde. I Libération kan man läsa en kryptiskt intellektuell fransk recension som betonar att både skådespelare och regissör är rätt okända. Men kulturchefen på tidskriften L’Éxpress, Eric Libiot, är rätt entusiastisk och talar om ”formidabla skådespelare” och en skicklig iscensättning.

Vem leder då i matchen mellan dagens två premiärfilmer? Jo, efter de första föreställningarna kan man notera att Millénium på 29 biografer samlat 2.233 besökare mot 2.143 för Änglar och demoner på 24 salonger. En liten svensk ledning med andra ord.

Read Full Post »

Vad man kan lära sig av en bok

En bok som jag av en tillfällighet köpte  idag väckte min nyfikenhet. Det var inte så mycket innehållet som fascinerade som dess utseende och historia.

Så här var det: På en loppis till förmån för något välgörande ändamål köpte jag för 5 kronor en liten inbunden volym som innehåller Oscar Wildes A House of  Pomegranates (den kom ut 1892 men verkar aldrig ha blivit översatt till svenska).  På en engelskspråkig sajt beskrivs den så här:

A House of Pomegranates is a collection of fairy tales written by Oscar Wilde. It is a magical and mystical presentation that presents grand characters such as princes, princesses, dwarfs, mermaids, and a star-child. The work presents the most beautiful and the most revealing ideas about inner and outer beauty; it preaches that kindness and humbleness are true splendours of the soul. This fictional creation reveals an admiration for the sensual splendour and male beauty.

Jag har hur som helst inte hunnit läsa den men den har sysselsatt mig några timmar på kvällen. Det första skälet är det exlibris som finns klistrat på pärmens insida och som visar att boken tillhört Clarence von Rosen (1867-1955), greve, sportentusiast, hovstallmästare. Han anses allmänt vara den som gjort att ridsporten fick en plats vid de olympiska spelen.

Through thick and thin lyder devisen på hans exlibris och det kanske symboliserar hans brokiga liv i sportens och politikens tjänst. Han var nämligen inte bara idrottsfrämjare utan även en högernationell politiker som aldrig riktigt avsvor sig de tysksympatier som han hyste under 30- och 40-talet (Hermann Göring var som bekant ingift i släkten).

Det andra jag fäste mig vid var att boken var specialinbunden av  Gustaf Hedbergs hovbokbinderi i Stockholm. Om honom har jag nu bland annat inhämtat följande: Han öppnade 1886 sin egen verkstad i  Klarakvarteren i Stockholm och specialiserade sig på inbindning av biblioteks- och lyxband. 1889 fick han stipendium för besök på Parisutställningen och vid utställningarna i Chicago 1893 och Stockholm 1897 fick han första pris. 1901 blev han hovbokbindare.  Hedberg är känd för sina många praktband i jugendstil, ofta utförda i samarbete med samtida svenska konstnärer som Olle Hjortzberg och Alf Wallander.

Den här lilla bokens band är förvisso inte något av Hedbergs mer lyxbetonade arbeten. Förmodligen ett av de enklare, men ändå.

Den tredje lärdom jag fått idag genom denna vackert gröna volym handlar om tryckort och förläggare. Den trycktes faktiskt i Leipzig – dåtidens absoluta bokmetropol – på Bernhard Tauchnitz förlag. Det var ett företag som bland annat specialiserat sig på att trycka verk av brittiska och amerikanska författare, enbart för försäljning på den europeiska kontinenten. Grundaren Christian Bernhard Tauchnitz (1816-1895) kallas för övrigt ibland för den moderna pocketbokens fader.

En samling av Tauchnitz-Editionen köptes 1992 av British Library i London och den uppgår till 6.700 band. (Jag köpte inom parentes  ytterligare fem Tauchnitz-volymer idag – Sherlock Holmes samlade äventyr, tryckta i Leipzig på 1890-talet. De var bundna av Fr. Ljunggrens bokbinderi i Göteborg men jag undrar om de tillhört hovstallmästaren)

Som sagt; det är mycket man kan lära av en vackert inbunden engelsk femkronorsbok med en grevlig ros i guldtryck på ryggen. Nu återstår bara att läsa den och så småningom fundera ut vilken redan existerande volym som måste slängas för att den ska få plats i någon av bokhyllorna.

Read Full Post »

Skamligt möte i Köln

När man läser debatten i svenska medier om det utbredda hatet mot muslimer i Europa kan man få för sig att det är Andreas Malm och hans bok i ämnet som är det stora problemet. På nyhetssajten Newsmill får läsarna ge omdömen om olika personer och företeelser och där deklarerar närmare 60 procent av de röstande att de är arga på Malm.

I själva verket har ju Malm pekat på en allvarlig farsot som svenska medier och kommentatorer helst sopar under mattan. Just nu pågår en stor anti-islamiseringskongress i Köln men av svenska ledarskribenter verkar det bara vara Lisa Bjurwald i Dagens Nyheter som vaknat. Hon skriver bland annat så här:

Efter de senaste årens intensifierade och allt mer organiserade europeiska muslimhat borde vi ha lärt oss att dechiffrera rasisternas vokabulär. Den aktuella kongressen handlar mer om en särskild folkgrupp än om religion. Men bristen på fördömanden visar att så inte är fallet (bristande intresse från medier och politiker är förstås en mer pessimistisk tolkning). När det gäller hatet mot muslimer tycks vi helt enkelt ha sänkt vår toleransgräns till skamliga nivåer.

En färsk rapport från Anne Frank-stiftelsen och universitetet i Leiden kopplar ökningen av högerextremt våld i Nederländerna till Geert Wilders och hans Frihetsparti, som tros finnas representerat i Köln tillsammans med bland andra Vlaams Belang, Lega Nord och Front National. Partiet anses ha bidragit till den fientliga stämningen mot muslimer genom sina islamofobiska uttalanden.

Den ledande organisation som står bakom konferensen kallar sig oskyldigt nog ”Pro Köln” men är i själva verket en högerextrem grupp som går fram under mottot: Nein zu Großmoscheen, Minaretten und Muezzinruf. Det betyder i klartext att moskéer och minareter inte ska få byggas i Köln. Man försöker frammana bilden av muslimer som terrorister och hämtar stöd från andra extrempartier som FPÖ i Österrike och Vlaams Belang i Nederländerna.

Det är drygt 60 år sedan Köln befriades från nazism, högerextremism och rasism. Men nu är den på marsch igen. Och det är förstås som Lisa Bjurwald säger:

För att skiljelinjen mellan muslimhat och en nyanserad islamdebatt ska kunna upprätthållas, måste fler balanserade röster uppmärksamma de starka antimuslimska strömningarna. När de rasistiska partierna gaddar ihop sig mot vad de uppfattar som Europas gemensamma fiende, och med detta hatiska budskap lyckas lägga beslag på politiska mandat från norr till söder, är frågan mer angelägen än någonsin.

Kanske kan den svenska debatten sluta fokusera på Andreas Malm som person och i stället försöka ta till sig det angelägna budskap han för fram.

Read Full Post »