Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

Jag har varit åtskilliga gånger i Unescos högkvarter i Paris. Och (som det brukar heta) några av mina bästa vänner har arbetat nära organisationen. Jag har tagit grupper av prorektorer och dekaner från svenska universitet dit på studiebesök flera gånger genom åren. För trots alla sina påtagliga brister (och de är både ekonomiska och organisatoriska) är Unesco ändå ett forum där alla världens nationer kan samlas för att diskutera utbildning, en av den globala gemenskapens mest brännande frågor, särskilt viktig för jordens fattigaste länder.

Idag skedde omröstningen om Palestinas upptagande som medlemsstat. Det blev en överväldigande seger för den stat som ännu inte finns i realiteten på marken men som alla hoppas ska bli en fullvärdig medlem av FN under de närmaste åren. 107 medlemsstater röstade för, 53 avstod och bara 14 röstade emot. Israel hade fört en intensiv diplomatisk kampanj emot men utan att lyckas. USA måste av inrikespolitiska skäl naturligtvis rösta nej och hota med ekonomiska sanktioner. Tyskland måste som vanligt agera försiktigt i frågor som rör Mellanöstern. Nationalistiskt färgade EU-länder som Nederländerna, Tjeckien och Litauen tillhörde också vägrarfronten. Och så Sverige!

Den svenska nejrösten är obegriplig om man ser på hur Europas stater i övrigt har röstat. EU-länder som Frankrike, Spanien, Belgien, Finland, Luxemburg, Österrike, Irland, Island, Slovenien och Malta  röstade ja. Så gjorde också Norge. Länder som Storbritannien, Italien och Danmark hade den goda smaken att inte rösta emot utan avstod.

Hur ska man tolka den avvikande svenska rösten? Naturligtvis som regeringens eftergift för de allianspartier och ministrar som okritiskt stöder israelisk politik.  Jan Björklund bär som Unesco-minister det yttersta ansvaret för beslutet men han tar förstås hänsyn till kollegor som Birgitta Ohlsson och raden av kristdemokratiska riksdagsledamöter som likt den kristna högern i USA ser allt som sker i Mellanöstern i ett apokalyptiskt ljus.

Men nog är det både obegripligt och tragiskt att Sverige i detta ställningstagande också skiljer ut sig från de liberal-konservativa regeringar i Europa som inser att palestinierna behöver allt moraliskt stöd om en tvåstatslösning över huvud taget ska kunna komma till stånd. I den svenska utrikespolitikens historia får denna omröstning ses som ett förvillelsens beslut.

Read Full Post »

Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar är en av höstens mest uppmärksammade fackböcker. Från början fick den mycket publicitet av fel orsaker eftersom den mediala fokuseringen kom att ligga på de fördjupade kunskaperna om att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad hade nazistiska sympatier under kriget och även senare fortsatte en vänskap med den fascistiske ideologen Per Engdahl.

Men huvudpersonen är inte Kamprad utan hans judiske vän och kamrat Otto Ullmann, ett ensamkommande flyktingbarn från det av nazisterna dominerade Wien. Hans resa till Sverige organiserades av Svenska Israelsmissionen, en organisation som ville få judarna att inse att de en gång hade förkastat sin frälsare och att de borde omvända sig till kristendomen. Missionens ledare, pastorerna Pernow och Hedenquist, såg sig som judafolkets vänner men de betraktade samtidshistorien i främst teologiska termer. Israels barns öde var förvisso hemskt men en tröst för de svenska missionärerna var att prövningarna trots allt ledde nya judiska skaror till det kristna dopet i deras kapell i Wien.

Ingvar Kamprad kommer in i bilden eftersom Otto efter en del kringflackande i Småland kom att få arbete på Kamprads gård i Elmtaryd. Det finns en paradox just i relationen mellan Ingvar och Otto Ullmann. Elisabeth Åsbrink beskriver den så här: ”Ingvars bästa vän var fascisten Engdahl. Ingvars bästa vän var flyktingen Otto”.

Jag recenserade boken i Aftonbladet och skrev att den är en av höstens viktigaste böcker. Men den bör läsas inte bara som historia utan i lika hög grad som levande historia:

Den relation mellan Otto Ullmann och Ingvar Kamprad som boken beskriver får lätt ett medialt övertag över det verkliga dramat som handlar om den ensamma pojken och det svenska samhället. Det är olyckligt om kändisfaktorn förvrider perspektiven. För det viktiga med denna bok är att den också pekar rakt in i samtiden.

Per Engdahl är död men hans tankar lever. Efter kriget hävdade han att det besudlade begreppet ras måste överges i kampen mot invandring och minoriteter. I stället skulle de europeiska nationalisterna beskriva hur inslag av främmande kulturer kan hota ett folks existens.

Det är ju knappast Ingvar Kamprad som för dessa idéer vidare utan de grupper som nyligen skickat 20 ledamöter till Sveriges riksdag. 1939 kunde Bondeförbundets riksdagsman Otto Wallén i den dåtida invandringsdebatten erkänna att han var antisemit. Sjuttio år senare kan en svensk parlamentariker tala om ”muslimerna som vårt största utländska hot”.

I Dagens Nyheter, som publicerade utdrag ur boken redan innan den utkommit, har det uppstått en debatt. Pastor Hedenquists barn ansåg i ett inlägg att den inte gav en rättvisande bild av faderns engagemang för de förföljda judarna. Historikern Ingrid Lomfors ifrågasatte (grovt sammanfattat) att historia skrivs av andra än historiker och undrade om det finns en risk att minnet av Förintelsen är på väg att reduceras till litterär fiktion. Efter en övertygande replik av Elisabeth Åsbrink har debatten nu fortsatts av kyrkohistorikern Ulf Carmesund som forskat kring just Svenska Israelsmissionen och dess efterföljare i Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem (hans mycket läsvärda avhandling finns på nätet). Han granskar kritiskt de svenska pastorernas egendomliga teologi och talar i sammanhanget om ”starka drag av en apokalyptisk egennytta” i deras resonemang. Vad han menar är att de ser det judiska folkets öde som ett led i en övergripande frälsningsplan där slutmålet underförstått är detta folks erkännande av sitt historiska misstag för två tusen år sedan.

Carmesund kontrasterar de svenska prästernas passivitet mot de norska biskopar som kraftigt protesterade mot deportationen av Norges judar 1942. De hade kurage att på teologisk grund stå emot stormaktsvåldet. Han ser i det perspektivet behovet av att lära av historien och inse att samma kurage borde tillämpas också idag, till exempel i konflikten Israel/Palestina, inte minst som ett stöd för palestiniernas mänskliga rättigheter.

Jag upprepar det jag skrev: Elisabeth Åsbrinks bok är en av höstens viktigaste. Den fortsatta debatten understryker verkligen detta med kraft. Och den debatten är säkert inte slut än.

PS – Uppdatering

Nej, debatten är inte slut än. Sedan ovanstående skrevs har Ingrid Lomfors återkommit med synpunkter på förhållandet mellan fiktion och fakta. Man kan hålla med om det mesta. Men just i fallet med Otto Ullmann och hans brev tycker jag nog att faktamaterialet var tillräckligt starkt för den fiktionalisering som Elisabeth Åsbrink står för.

Read Full Post »

Vi var på generalrepetitionen av Natten är dagens mor på Dramaten häromdagen. Jag är verkligen ingen Lars Norén-specialist men jag tänker mig honom alltid som den instängda borgerlighetens skildrare, med en instängdhet som också gäller rummet. Nu hade regissören Björn Melander och scenografen Sören Brunes i stället valt att blåsa ut alla väggar på den stora scenen och det blev, som Leif Zern skriver i Dagens Nyheter, en Norén i storbildsformat: ”en karikatyr av pjäsen i stället för den äkta varan”. Visst var Örjan Ramberg magnifik i sina halvt deliriska utspel men man måste också hålla med Nils Schwartz i Expressen: ”Skådespeleriet är grandiost, variationen begränsad.”

Av de recensioner jag läst är Lars Rings i Svenska Dagbladet den mest positiva. Han har få reservationer och noterar också att det är Ramberg som dominerar scenen. Visst är det en sevärd föreställning – en nationaldramatiker på nationalscenen – men Nils Schwartz summerar sina intryck med ett brutalt konstaterande: ”Om man tycker att det är långtråkigt att se ett fyllo lalla omkring i tre timmar på en teaterscen, kan man alltid tänka sig hur det skulle vara att uppleva samma sak i ett halvt liv.”

Från teater till filosofi: Jag var på ett möte i Uppsala igår och hann som hastigast kila in på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva där jag i min ungdom lärde mig allt som man inte fick höra på dåtidens pedagogiskt undermåliga föreläsningar. I entréhallen fanns en liten utställning om filosofen Axel Hägerström, detta med anledning av att det nyligen gått 100 år sedan han med sin installationsföreläsning öppnade ett nytt kapitel i den svenska filosofihistorien.

Det var en anspråkslös utställning, egentligen bara en stor glasmonter, men det är alltid roligt att se några av en uppmärksammad tänkares böcker och några prov på hans piktur.

Jag har egentligen aldrig satt mig in i Hägerströms filosofi även om jag vet att han var metafysikens stora fiende med allt vad det inneburit i synen på rätt, moral och religion. Men jag blev plötsligt lite mer intresserad av honom som person snarare än som filosof, prästsonen från Vireda som lämnade teologin för de filosofiska studierna, en man som präglade det intellektuella klimatet i Uppsala under rätt många år från 1911 och framåt. Den som senast skrivit mer utförligt om honom är Patricia Mindus från Turins universitet som för ett par år sedan publicerade A Real Mind: The Life and Work of Axel Hägerström.

En del sidor av den boken finns på nätet och i notapparaten läser jag vad Karin Boye en gång skrev: ”Redan hans yttre var ju ägnat att väcka intresse, så måste en filosof se ut. Men dessutom tycktes han på något märkligt sätt vara närvarande, som det tycktes, inte bara i samtalen på studentkulorna utan i själva luften.” Och Ingmar Hedenius har skrivit om hans egendomliga framtoning: ”helt olik andra professorers på detta på gott och ont så individualistiska och provinsiella universitet. Han var en smula konstigt klädd, ibland iförd byxor med revärer, sådana som annars bara så kallade jazzgossar nyttjade, och han hade halvlångt hår, vilket var något oerhört i hans samtid och annars bara kunde ses på fotografierna av Einstein.”

Detta om hans framtoning. Fast egentligen borde man förstås koncentrera sig på viktiga aspekter av hans (enligt experterna) in helt lättbegripliga filosofi. Till exempel det som framhålls i anslutning till den jubileumskonferens som hölls för någon dryg månad sedan i Uppsala:

Questions of right and wrong, be it in relation to individual morality or social policy, would not be illegitimate, but in order to find answers to them, commitments to values and ideals would ultimately provide the basis that theoretical reason could not supply.

Något som tål att begrundas när man har en ledig stund.

Read Full Post »

Jag tror att vi börjar få ett strategiöverskott i Sverige. Landet fylls av allt fler strateger. Man behöver bara titta på några sidor med lediga platser för att övertyga sig om saken. Det vimlar av kommunstrateger, fastighetsstrateger, kommunikationsstrateger, IT- respektive HR-strateger etc. etc.

Mycket förväntas av folk med de här titlarna. När Kiruna kommun rätt nyligen sökte en kommunstrateg ville man enligt platsannonsen ha en person med ”förmåga till ett strategiskt synsätt utifrån en helhetssyn”. Vederbörande skulle dessutom vara ”resultatorienterad och lösningsfokuserad”. Det underströks vidare att förmåga till ett självständigt analytiskt tänkande skulle tillmätas största vikt. Men så skulle befattningen också vara direkt underställd ingen mindre än kommunchefen.

En kommunstrateg i Ängelholm förväntas ha nästan identiskt samma bakgrund och erfarenheter. Också här betonas lösningsfokuseringen, ett välkommet brott med det sena 1900-talets tjat om problemfokusering. Mer positivt tänkande med andra ord.

Piteå kommun har både en kommunstrateg och en samhällsstrateg. Min egen hemstad Södertälje har också en strateg som enligt nätsidan har ”rätt att tänka framåt, bakåt, uppåt, nedåt och inte minst…bakom hörnet”. Om han också har rätt att gå på vatten meddelas inte.

Så har vi förstås alla före detta informationschefer som numera blivit kommunikationsstrateger (jag känner några).  Svenska kyrkan i Örebro sökte i somras en sådan medarbetare med uppgift  ”att kommunicera Svenska kyrkans liv och verksamhet, dess unika djup och bredd, med alla som är medlemmar och alla som bor och vistas i församlingarna, genom att synas där människor finns.” Inget litet uppdrag. Kollegan på Försvarsexportmyndigheten (FXM) har en minst lika knepig uppgift när det gäller att förverkliga tjänstebeskrivningen:  ”att skapa och förmedla bilden av en öppen och förtroendeingivande myndighet som agerar i statens intresse, med full legitimitet såväl externt som internt.” Underförstått handlar det väl om att förklara för svenska folket varför vårt land förra året sålde vapen för 247 miljoner till Saudiarabien och dess scoutintresserade monark.

FXM – För Sverige i tiden, med vapen

SJ har både en kommunikationschef och en kommunikationsstrateg. De sysslar dock, såvitt man förstår, inte med att se till att kommunikationerna i form av tåg och liknande fungerar utan snarare med uppgiften att försöka skylla på Trafikverket.

Än så länge har jag dock inte sett titeln ”ärkestrateg”. Den som är förtrogen med bysantinsk ikonografi vet att det är titeln på ärkeängeln Mikael, han som leder änglaskarornas krig mot ondskans andemakter. Men det är kanske en tidsfråga innan vi hittar också den benämningen i svenska platsannonser.

Read Full Post »

Idag har jag i skrivande stund haft 21 besökare på min blogg som tagit sig hit via sökordet ”Tullgarnspaj”. Varför vet jag inte. Jag skrev hur som helst om denna kungliga utflyktsrätt någon gång i februari, dock utan att ange den fullständiga beskrivningen av hur man tillagar den. Samtidigt konstaterade jag att alla recept som jag hittills hittat på nätet är erbarmliga förfalskningar av originalet.

Till allmänhetens tjänst ska jag nu meddela hur pajen verkligen ska lagas enligt upphovsmannen, Gustaf V:s franskfödde köksmästare Paul Arbin. Han har publicerat receptet i boken ”Kungliga rätter” som kom ut på Norstedts förlag 1952, en kort tid efter det att Monsieur Arbins höge uppdragsgivare hade lämnat det jordiska.

Så här går det till (gör en utskrift och ta med till köksbänken):

150 g smördeg
400 g spaghetti
200 g smält smör
½ liter tjock grädde
150 g riven parmesanost
150 g rivet, salt kött
2 ägg, vispade med 2 dl tjock grädde
250 g kalvbräss, stuvad i grädde och köttglace
200 g kokt eller stekt kyckling, hackad eller i tärningar
2 msk brässerad tomat
1 äggula
salt, peppar, muskot

I botten på en eldfast form eller en metallform, ungefär 15 cm hög och 20 cm bred, läggs en tunn skiva smördeg. Spaghettin skall vara knappt färdigkokt i salt vatten och får i en kastrull koka färdigt tillsammans med 100 g av smöret, den tjocka grädden, salt, peppar och en nypa riven muskot. Litet spaghetti läggs sedan i botten på formen, och parmesanost strös över. Rivet salt kött och några skedar av äggmassan, kalvbräss och litet smält smör lägges ovanpå, därefter åter spaghetti och riven ost. Fyll på detta sätt formen varvvis. Sista varvet skall bestå av kyckling och tomat. En skiva smördeg läggs över och penslas med äggula. Pajen bakas i ugn 20 à 30 minuter. I denna paj kan man använda små kalv- eller fläskfileter, biffar, olika färser, frikadeller och alla sorters fågel som fyllning.

Majestätet på utflykt

Så långt Monsieur Arbin. Att reproducera hans kokkonst tar förstås en del tid. Han meddelar själv i boken att denna paj var kungen speciella utflyktsrätt. Den lagades alltid till kungens fisketurer och jakter: ”Deltagarna, som visste om att tullgarnspaj skulle komma att serveras, brukade motse lunchen med förväntan.”

Man förstår dem.

Read Full Post »

Jag läser sällan tidningarnas ekonomisidor. Kanske borde jag göra det men efter att ha småsparat i fonder genom åren och sett hur kurvorna för det mesta pekar neråt har jag resignerat på något sätt. Det enda jag vet är att bankerna tjänar på min ekonomiska okunnighet genom sina förvaltningsavgifter och ogenomskinliga transaktioner.

Däremot har jag svårt att stänga av tv:n om jag råkar hamna i ett ekonomiskt program som heter Keiser Report och som regelbundet sänds på tv-kanalen Russia Today. Det leds av Max Keiser, en frifräsande amerikansk ekonom som är så uppkäftig och fräck i sina kommentarer att man först häpnar och efter ett tag tyst mumlar: ”Men han verkar ju ha rätt”.

Max Keiser

Keiser är en tidigare Wall Street-mäklare som arbetat både för BBC World och AlJazeera English. Han betecknar sig som en frontreporter i det globala ekonomiska krig där det är banker och finansiella operatörer som är de värsta terroristerna. Ett av hans favorituttryck är ”banksters”, ett sammandrag av orden ”bankers” och ”gangsters”. Jag mötte begreppet för första gången i hans program men det är inte han som har uppfunnit det. På BBC:s hemsida berättar Harold Evans historien:

The word is bankster, derived by a marriage of banker and gangster. It was coined, as far as I can deduce, by an American immigrant, a fiery Sicilian-born lawyer by the name of Ferdinand Pecora. He was the chief counsel to the US Senate Committee on Banking set up in the early 30s to probe the origins of the Crash of 1929.

He exposed quite a lot of the Wall Street practices that Harvard’s Professor William Z Ripley had condemned in 1928. The believable Ripley called them – get ready for these Americanisms – ”prestidigitation, double-shuffling, honey-fugling, hornswoggling and skullduggery”.

The professor had vainly tried to warn President Calvin Coolidge that Wall Street was full of gas and was bound to blow up. To great discomfort all round, Pecora identified Coolidge himself, by then out of office, as one of those who’d been in on the honey-fugling.

The great banking house of JP Morgan had the president on a ”preferred list” by which the bank’s influential friends were given a chance to buy stock at half price. Shall we say, they made out like bandits?

Today the term bankster perfectly fits Bernard Madoff, whose crooked Ponzi scheme lost $50 billion of what the trade calls OPM – other people’s money – invested with him.

För att återvända till Max Keiser: vad man än tycker om hans debattstil och analyser så är det uppenbart att de finansiella aktörerna runt om i världen behöver utsättas för en mycket hårdare granskning från medias sida. Här handlar det ju inte om några orättmätiga bostadsbidrag utan om förskingring i mångmiljardklassen av småsparares pengar.

Anders Borg tillhör dem som har förstått att släpphänthet gentemot banker och finansinstitut kan leda till demokratiska revolter – vi ser just nu en början i aktionen Occupy Wall Street. När han i veckan (tillsammans med Carl Bildt) publicerade en artikel i Financial Times underströk han det i och för sig självklara:

Public capital injections warrant public control of bank management, including strict control of dividend policy, bonuses and salaries. This is vital to deter dangerous risk-taking and to ensure public support for using taxpayers’ money.

Attack mot Wall Street – 1920

I en intervju i Svenska Dagbladet idag påpekar också Borg att bankerna är ett väldigt starkt särintresse som i många länder tillåtits att diktera också den politiska agendan: ”Men om man ska hantera en finanskris kommer man i konflikt med banker. Om man inte gör det utsätter man skattebetalarna för en väldig risk, för då ger man efter för deras krav och önskemål”.

Även den som normalt saknar moderata böjelser måste ju hålla med vår finansminister. ”The global war on banksters” är en angelägenhet för oss alla.

Read Full Post »

Jag har förstås inget emot att Tomas Tranströmer fått det litterära nobelpriset även om jag tycker att det egentligen inte borde få delas ut till svenskar. När man belönar våra landsmän leder det omedelbart till ironiska kommentarer i omvärlden. Dessutom tycker jag att man gott kunde ha delat priset mellan Tranströmer och den syriska poeten Adonis eftersom vi ju ändå lever i den arabiska vårens år 2011. Det går ju bra att dela på alla de andra prisen och det var ju möjligt också när svenskar senast blev litterära medaljörer.

Flera tyska tidningar gör ett stort nummer av att landets veterankritiker och ”litteraturpåve” Marcel Reich-Ranicki aldrig hört talas om den nya pristagaren. Å andra sidan hade han inte heller läst något av Le Clézio när det begav sig. Den stora veckotidningen Focus har karakteristiken ”Schwedisher Nobody” som överskrift på en artikel. Och tidskriften Stern har satt rubriken Tomas wer?, låt vara att man i samma text också påstår att ingen heller kände till den tyskspråkiga författaren Herta Müller när hon var aktuell.

Giorgos Seferis diplom 1963

Så där håller det på även om man måste framhålla att det i varje land finns en eller annan kritiker som faktiskt har läst Tranströmer. På en av The New Yorkers bloggar skriver Paul Muldoon uppskattande:

It’s truly heartwarming to see the Literature prize go to Tomas Tranströmer. One can see how the Swedish Academy might have resisted giving the prize to a local boy out of some sense of propriety, so it’s great to see that sense of propriety give way to a more proper sense of the proprietary. Sweden should be proud to honor a poet who has meant so much to the rest of us throughout the world and who confirms the notion held by many of us that poetry is no less politically charged when it examines the interior world of kettle-boiling and hearsay than when it more obviously takes on the exterior world of “burning witches and heretics in the boiling squares,” as the great Derek Mahon once put it. I had the honor of taking part in Tomas Tranströmer’s eightieth-birthday celebration in Stockholm this past April, and was struck by the extent to which a wide public has embraced a national poet who does not necessarily tell the nation what it thinks it wants to hear. If that occasion was anything to go by, there’ll be dancing in the streets of Stockholm tonight.

Tja, så mycket dans blev det väl inte på Stureplan även om alla svenskar, så när som poeten Kristian Lundberg, verkar nöjda med valet. Lundberg skriver i Sydsvenskan att Tomas Tranströmer inte är värd ett Nobelpris men gärna ett ”folkets pris” för ett författarskap som har så många svenska fans. Själv skulle jag kunna tänka mig att ge ett särskilt pris till Lundberg för hans existentiellt angelägna poesi men det hör ju inte till saken.

Som alltid så här års kan man läsa diverse artiklar om det litterära prisets mindre smickrande historia. I The Guardian skriver John Dugdale under rubriken ”Tomas Tranströmer joins a strange gang”:

Regarding Nobel literature laureates as role models would be a mistake. Half the American winners alone – Faulkner, Ernest Hemingway, Sinclair Lewis, Eugene O’Neill, John Steinbeck – were alcoholics. Hemingway killed himself; Kawabata Yasunari probably did too, and the aforementioned Harry Martinson tried ineffectually to end his life with scissors during the outcry over his questionable shared victory. Maurice Maeterlinck was exposed as a plagiarist, Günter Grass as having fought with the Waffen-SS. André Gide’s long-running relationship with Marc Allégret began when the latter was 15. Sartre has been portrayed as benefiting from, in effect, the procuring of distressed young women by his partner, Simone de Beauvoir.

One future laureate (Vargas Llosa) punched another (Gabriel García Márquez) in public, probably over a woman; it’s also possible that one (Russell) slept with the wife of another (Eliot). Russell’s leading rival for the title of most priapic laureate, Elias Canetti – who, it should be noted, became British and so contributes to the UK tally – wrote callously in a memoir about his former lover, Iris Murdoch, who had depicted him as the sinister enchanter figure in her novels.

Det är inte lätt att vara nobelpristagare. Ännu svårare är förstås att vara prisutdelare.

Read Full Post »

Older Posts »