Jag var i Paris i förra veckan och passade då på att kolla lite vad Franska Akademien har för sig, denna församling av 40 ”odödliga” som varit förebilden för vår svenska motsvarighet. Nu är de för tillfället inte så många som stadgarna föreskriver eftersom det finns ett antal vakanser och rekryteringen till de åtråvärda ”fåtöljerna” (les fauteuils) kan ta sin rundliga tid. Detta eftersom utomstående faktiskt kan anmäla sitt intresse för en plats på stolen, något som ibland leder till ett omständligt omröstningsförfarande.
Det var kardinal Richelieu som 1635 grundade Akademien som genom seklerna haft sammanlagt 729 ledamöter, varav 8 kvinnor. Dock har man just nu en kvinna som ständig sekreterare, den förträffliga historikern Hélène Carrère d’Encausse, specialist på Rysslands öde genom seklerna.
Franska Akademiens höge grundare
En huvuduppgift för ledamöterna är att vårda det franska språkets höghet och renhet. Det gör man genom sin normativa ordlista men också genom att då och då slå larm mot oroväckande tendenser i samtiden. Senast skedde det genom ett enhälligt beslut den 27 oktober där ledamöterna med kraft vänder sig mot ”écriture inclusive”, det vill säga att man använder både maskulina och feminina former av ord för att markera att det manliga perspektivet inte alltid har företräde.
Det finns många förespråkare för detta nyare synsätt, bland annat en sajt på nätet där det heter: L’écriture inclusive désigne l’ensemble des attentions graphiques et syntaxiques permettant d’assurer une égalité des représentations entre les femmes et les hommes. Det handlar alltså om att med skrivsätt och syntax försäkra sig om också en språklig jämställdhet mellan kvinnor och män. Ska man skriva ordet ”medborgare” bör man till exempel använda både maskulin och feminin form för att markera att medborgarskapet omfattar båda könen: Citoyen-ne.
Men Franska Akademien (som just nu räknar fem kvinnliga ledamöter) är inte med på noterna. De pekar i sitt uttalande på de problem för både skrivning och läsning som en reform skulle innebära. De ringer i stora larmklockan och säger att det franska språket med denna utveckling står inför en dödlig fara som måste bemötas med tanke på ansvaret inför kommande generationer.
De höga språkvårdarna kan möjligen ha en poäng i att ett inklusivt språkbruk kan skapa problem, till exempel när man ska sjunga de manande orden i Marseljäsen: ”Aux armes, citoyens”. Som texten nu lyder är det bara manliga medborgare som kallas till vapnen. Men när hymnen sjungs kan ju den som vill i stället använda den kvinnliga formen. Det stör i vart fall inte rytmen nämnvärt.
Tidens tecken 