Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2015

Aktuellt

Jag har ingen synpunkt på striden inom det internationella fotbollsförbundet FIFA. Möjligen har jag en känsla av att Sepp Blatter suttit lite för länge. Det börjar väl snart bli lite Brezjnev-varning kring honom.

Jag surfade omkring lite i den internationella pressen och det jag i sammanhanget mest fastnade för var en mening i Süddeutsche Zeitung som skrev om någon penningtransaktion med anknytning till FIFA-skandalen: ”Das Geld landete auf Konten, die vom damaligen Fifa-Vizepräsidenten Jack Warner kontrolliert worden sein sollen.”

Alltså: pengarna hamnade på ett konto som ska ha kontrollerats av Jack Warner. Men det var inte själva fifflandet jag fäste mig vid utan den underbara tyska meningen med fyra verb på slutet: ”kontrolliert worden sein sollen”. Vilket praktexempel på grammatiken i Luthers och Goethes språk.

Detta om fotboll som jag i huvudsak inte hyser något passionerat intresse för, i varje fall inte i den kommersialiserade form som FIFA, UEFA och andra organisationer representerar.

I övrigt kan man notera att det är Mors dag i morgon. Det märks om inte annat på besöksstatistiken för den här bloggen dit många halkar in eftersom jag någon gång tidigare skrivit om hur just den dagen lockar många till poetiska utsvävningar.

Nu hittade jag på nytt några välmenande skaldeförsök på nätet:

En mor är det bästa vi har
För du har lämnat kärleken kvar
Till och med mer än Påven i Rom
Har du givit oss kärlek och mängder av visdom.

Du lärde oss att vara riktigt snälla
Att kunna slå två flugor med en flygsmälla.
Klarar man inte av det ena får man försöka med det andra.
På så sätt har du gjort att det har blivit lättare att vandra.

Man kan notera att författaren hyser en betydande aktning för påvedömet och att vederbörande (hen) använder den mindre vanliga formen flygsmälla där många andra skulle ha valt flugsmälla.

morsd2

En annan skald på nätet sätter in kärleken till modern i ett kosmiskt perspektiv:

Jag älskar dig mer än allt på jorden
Och försöker förklara det med dessa enkla orden

Mer än du kan förstå, universum, och tillbaka
Om det nu går göra så

Du är vackrare än alla blommor i ett
Och de som inte tycker det har dig aldrig sett

Du är min förebild jag hoppas jag blir som du,
Fast det är långt ifrån vad jag är nu

Dikten rymmer en verkligt existentiell fråga: Går det att tänka sig universum och tillbaka? Jag måste medge att tanken svindlar.

Hoppas att alla trägna och goda mödrar även i år uppvaktas av tacksamma barn och barnbarn!

Read Full Post »

Jag läste just nr 19 av Vecko-Journalen för 1935. Det var en på sin tid både välredigerad och innehållsrik tidskrift, läst av en stor del av den svenska borgerligheten. På omslaget ser man en stor bild från festligheterna i London när kung Georg V och drottning Mary firade 25-årsjubiléet av sitt trontillträde. Det var som tidens sed bjöd en ganska devot hyllning av kungadömet och ett journalistiskt betygande av folkets spontana kärlek.

Redaktionen kunde förstås inte veta att Georg V skulle ha mindre än ett år kvar att leva. Han hade sedan länge varit ganska sjuklig och i januari 1936 somnade han in. Detta sedan hans läkare, Lord Dawson of Penn, i viss mån assisterade vid hans hädanfärd. För att citera Wikipedia:

Dawson wrote that he hastened the King’s death by giving him a lethal combination of morphine and cocaine. Dawson noted that he acted to preserve the King’s dignity, to prevent further strain on the family, and so that the King’s death at 11:55 p.m. could be announced in the morning edition of The Times newspaper rather than ”less appropriate … evening journals”.

Mediestrategier har aldrig varit ett okänt begrepp i kungliga sammanhang. Tänk om kvällstidningarna hunnit före!

Men tillbaka till det aktuella numret av Vecko-Journalen. På omslaget får vi ockå veta att vi ska få följa drottning Astrid på Brysselutställningen och läsarna utlovas dessutom en intervju med biskop Sam Stadener i Växjö som redan då karakteriserade Sveriges religiösa liv som: ”brokigt, hållningslöst, pratsjukt”.

På sidan 15 noterar jag några bilder. Två av dem visar Första majdemonstrationen i Stockholm som det här året samlade cirka 50.000 personer. Banderollerna kräver fred, arbete och demokrati men en av dem har ett specifikt budskap: ”Mot nazism och judeförföljelse!” På en bild längre ned på sidan ser man hur Adolf Hitler tar emot ungdomens hyllning i Lustgarten i Berlin, entusiastiska tonåringar i uniform ses lyfta sina händer till den nazistiska hälsningen.

Några sidor senare publiceras ett ”Berlinbrev” från Stig Almqvist, Vecko-Journalens filmkritiker. Han har just sett Leni Riefenstahls omskrivna film Viljans triumf, skildringen av den nazistiska partikongressen i Nürnberg 1934. Almqvist begränsar inledningsvis sitt perspektiv: ”Här vill jag se den som film, inte alls diskutera den åskådning den uttrycker”.

rief

Leni Riefenstahl och Himmler under inspelningen (Källa: Bundesarchiv)

Begränsningen är ändå inte helt lätt att hålla sig till, för hur mycket han än skriver om kameraåkningar och filmen som teknisk och konstnärlig bragd kan han ändå inte låta bli att komma in på dess skildring av huvudpersonen Adolf Hitler och hans triumftåg genom massorna:

Det finns en mycket belysande detalj från hans eriksgata: en mor bär fram sin lilla blonda flicka, som skänker kanslern en knippa ängsblommor; han tar emot dem med det vänligaste leende i världen. Återigen detta religiösa: låten barnen… Dessutom: vilket publikknipande inslag!

Almqvist är uppfylld av de skickliga regigreppen. Kameran tar från 37 meters höjd bilder av Führern som vandrar mellan de tätt slutna leden. Ändå är det närbilderna som fascinerar honom mest:

Hitler själv tar man nyfiket emot. ”Viljans triumf” förevigar en bild av honom, som eftervärlden inte kan komma ifrån, när det gäller att studera denne märklige man. Med värdighet och allvar tar han emot de organiserade hyllningarna, med barnslig glädje de spontana, Han verkar lycklig och rörd, glad och överraskad, och i sådana små episoder som den ovannämnda med modern, barnet och blommorna ser han så rar ut, att man väl förstår den kärlek och det förtroende som strömmar emot honom: han är som en liten far.

Jag tror inte för ett ögonblick att Stig Almqvist var nazist. Han fortsatte i många år som filmkritiker i olika sammanhang. Möjligen kan man kalla honom naiv och så fördjupad i filmkonstens estetik att han var blind för det politiska innehållet. När han skrev sin artikel hade judar redan börjat avskedas från statliga tjänster i Tyskland och de ökända Nürnberglagarna var på väg att läggas fram. Att det fanns människor och grupper också i Sverige som kunde se vartåt det barkade framgår ju av den socialdemokratiska banderollen samma vår: ”Mot nazism och judeförföljelse”.

Jag tycker att de här sidorna i ett gammalt nummer av Vecko-Journalen griper in i den moderna debatten om vem som visste vad och vid vilken tidpunkt. Egentligen handlar det ju om en oförmåga att se vad som händer i omvärlden, en brist på ideologisk skarpsyn. Vänstern och upplysta liberaler som Torgny Segerstedt fattade galoppen redan 1933. För en traditionellt tyskvänlig småborgerlighet tog det betydligt längre tid.

Dessutom påminner det här numret om hur nazismens estetik kunde uppfattas. Några såg i den en välregisserad teatralisk skönhet, andra genomskådade massuggestionens förföriska psykologi.

Read Full Post »

Visst är det skillnad på kultursidorna förr och nu. Många av dagens sidor är ofta tama och försiktiga. En del kulturredaktörer verkar hela tiden snegla mot ledarskribenterna när de ska bedöma världens affärer. Vad ska de möjligen tycka om man kommer med ett annat perspektiv än den konventionella visdomen?

Dagens Nyheters kulturdel får man som prenumerant ofta leta efter någonstans bland alla annonsbilagor. Ibland kan jag se det symboliskt: ”Erst kommt der Markt, dann die Kultur”. Först det kommersiella, därefter konst och litteratur.

Fast ibland hettar det till och man läser så att hela intellektet grips. Som i Dagens Nyheter idag där Karl Ove Knausgård går till en våldsam attack mot det svenska kulturklimat som han sammanfattar under begreppet ”cyklopernas land”. Det finns säkert invändningar att göra mot hans text men man kan inte komma ifrån att han skulle kunna ställa sig under Strindbergs proklamationer: ”Ni tror att snille är gott skarpt huvud – ingalunda – jag har icke det skarpaste huvudet – men elden; min eld är den största i Sverige och jag skall om Ni vill sätta eld på hela detta usla nästet!”

Knausgård

Tänder eld i debatten

Som när Knausgård på ett ställe i sin artikel säger:

Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?

Kultursidorna i cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen. Litteraturen är inte fri i cyklopernas land. Den är tvärtom bunden till händer och fötter. Jag känner inte till något land i världen, förutom de totalitära, där författarna är så osynliga i den offentliga debatten. Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land. Man ser aldrig en författare riskera något i offentligheten.

Sant eller falskt? Man måste tänka efter ordentligt ett tag. Det är hur som helst en utsaga att förhålla sig till. Och den som varit med några decennier kan med viss nostalgi blicka tillbaka på den tid när också författare var ledande opinionsbildare. Själv saknar jag dessutom den krets av fritänkande akademiker som förr ofta gjorde sidorna läsvärda. Men alla vet att dagens professorer och docenter är alltför upptagna av att skriva anslagsgivande uppsatser för internationella tidskrifter för att ha tid och ork att engagera sig i tidens stora frågor.

Detta om kultursidorna mer generellt. Numera rymmer de ju för övrigt också en massa texter om populärmusik och spotifylistor. I anslutning till det kanske något också bör sägas om Eurovision song contest. Som gammal logdansare tycker jag förstås (liksom åtskilliga låg- och mellanstadiebarn i omgivningen) att Hasse Andersson borde ha vunnit den svenska deltävlingen med sin svängiga låt ”Guld och gröna skogar”. Men nu är det ju Måns Zelmerlöv som ska rädda Sveriges ära med en inte helt trallvänlig melodi. I skrivande stund leder han vadslagningsfirmornas bedömningar men den ryska konkurrenten Polina Gagarina ligger hack i häl (Unibet har odds 2,62 för Måns mot 4 för Polina).

Självklart har redan Putins ande frammanats i samband med det ryska bidraget. Allt som kommer från Ryssland är, som vi ju numera vet, dirigerat av Putin personligen. Men kanske kommer de röstande runt om i Europa till slut att se mer till de musikaliska kvaliteterna. För att citera Aftonbladets bedömare:  ”Numret ‘A million voices’ är ett välgjort Eurovision-drama som reser sig flera våningar högre än de flesta av konkurrenterna. Dessutom har hon ­lika mycket krut i pipan som en fälthaubits.”

På lördag får vi se hur det går. Ska Putin eller Stefan Löfven vinna genom sina musikaliska ombud?

Read Full Post »

Jag körde några lass med blandat skräp från huset och trädgården till tippen häromdagen. Alla som varit på en modern soptipp vet vilken vetenskap det är att slänga rätt. Hur ska man bedöma vad som är plast eller trä eller textil när så många saker är sammansatta av olika komponenter?

Ett trasigt paraply skulle enligt sakkunnig uppgift sorteras som metall. En halvtom cementsäck skulle slängas på avdelningen för krossmaterial. Om den gamla slangen var av plast eller gummi kunde jag inte riktigt avgöra men jag slängde den utan att fråga i containern för plast eftersom någon motsvarande för gummi inte verkade finnas.

sopor

Sopsortering – vad slängs var?

I något fall fick jag hjälp av en vänlig man i 35-årsåldern. Han bar de gamla skivorna från ett korrugerat plasttak till ett särskilt ställe. När jag gick tackade jag så mycket för hjälpen varpå han svarade: ”Det är lugnt”.

Jag måste medge att jag hoppade till något när jag hörde svaret. Det är kanske min framskridna ålder som får mig att tycka att det inte är en riktigt relevant replik. Å andra sidan har det alltid varit svårt att tacka för ett tack. De historiska alternativen som ”varsågod”, ”ingen orsak” eller ”tack själv” låter också lite konstiga. Ett mer naturligt svar i vår anglifierade tid vore kanske ”Du är välkommen” men det är knappast en helt försvenskad replik än så länge.

Jag tror att jag redan skrivit om dialogen i ett radioprogram härom året. ”Tack för att du kom till studion” möttes av ett ”Tack för att du hade mig”. Här hör man utan tvekan den engelska förebilden: ”Thanks for having me”.

Om man nu ska fortsätta med någon språklig iakttagelse så gäller den det faktum att alla politiska förslag numera ska vara skarpa eller vassa. Ibland ska de vara bådadera som när Annie Lööf en gång muntert twittrade: ”Många skarpa och vassa förslag i vårt miljöprogram”. Men hon är förstås inte ensam i sin retorik. Miljöpartiet i Uppsala hade före det senaste valet också positiva saker att komma med: ”Miljöpartiet föreslår skarpa förslag om studentbostadsbyggandet i vårt gröna kommunbudgetförslag.” Mycket förslagsställande i en och samma mening.

Nätet är fullt av utspel där skärpemetaforerna blommar. Och det är inte bara politikerna som vet hur en slipsten ska dras. Språkbruket sprider sig till fack och ideella föreningar, till kyrka och försvarsmakt. Försvaret har i och för sig länge talat om ”skarpa lägen” men nu verkar de också komma med dito förslag. Vad är det för resten för skillnad på vasst och skarpt? Det är svårt att avgöra även för den som lärt sig slipa liar av en småländsk bonde.

Detta om det språkliga. På tal om politik ser jag annars att Carl Bildt dels ska bli rådgivare åt styrelsen för ett ryskägt oljebolag, dels ska sitta med i ett gäng internationella rådgivare som Ukrainas president Porosjenko har dragit samman. Som det brukar heta: Man ska inte lägga alla ägg i samma korg.

Read Full Post »

Jag såg den brittiska valvakan på BBC. Det mest minnesvärda under denna natt av skrällar var kanske Paddy Ashdowns löfte att äta upp sin hatt om vallokalsundersökningen var rättvisande. Det var den nu inte. Den var värre än han kunde drömma om. Och nu spekulerar den brittiska pressen kring frågan hur den gamle liberaldemokraten ska kunna hålla sitt löfte. Chokladhattar har redan överlämnats men räcker det?

Att liberaldemokraterna skulle gå mot en katastrof kunde man (eller åtminstone jag) förutse redan den dag de bestämde sig för att gå i koalition med de konservativa. De sålde sin själ och kunde ju inte heller göra särskilt stora avtryck i politiken. Och precis som så många redan konstaterat valde väljarna till slut ”the real thing” framför en blek kopia.

10

Fortsatt bostadsförmån för Cameron

Huffington Post Comedy har en rätt rolig översättning av David Camerons tal utanför 10 Downing Street när seger var klar. Så här sa Cameron i ett av talets avsnitt:

I truly believe we’re on the brink of something special in our country. We can make Britain a place where a good life is in reach for everyone who is willing to work and do the right thing.

Och så här tolkas retoriken av Huff Post:

I truly believe we’re on the brink of something horrific in our country. We can make Britain a place where a good life is in reach for everyone who earns enough to be able to buy a house in London, afford private healthcare and never have to rely on benefits.

I övrigt rekommenderar jag läsaren att ta del av kollegan Gunnar Petterssons initierade kommentarer från Londons horisont. Klicka här.

Jag såg också den stora segerparaden i direktsändning från Moskva på Russia Today. Det var förstås en grandios uppvisning för den som gillar uniformer, marschmusik och stridsvagnsrassel. Samtidigt var det en show som fördunklade dagens allvar: minnet av de miljontals sovjetmedborgare som gav sina liv i kampen mot nazismen (om det var 26 miljoner eller någon annan siffra spelar kanske mindre roll).

Jag skämdes faktiskt över de stora svenska tidningar som denna dag vinklade allt kring Putin och Rysslands agerande i Ukraina. Antag att man på Förintelsens minnesdag hade glömt offren och i stället koncentrerat sig på Israels övergrepp och annektion av främmande territorium. Det hade varit något som enhälligt fördömts av alla sansade människor. Ibland måste faktiskt den dagspolitiska retoriken få tystna. Det finns 364 andra dagar om året när man kan kritisera Putin i vilka tongångar man vill.

skytt

En rysk prickskytt från Andra världskriget

Jag håller med den ryska som uttalar sig i Anna-Lena Lauréns reportage i Svenska Dagbladet idag: ”Kan man inte vara överens om att glömma de här konflikterna för en enda dag?”

Just idag, söndag, ska Angela Merkel och Vladimir Putin i alla fall tillsammans lägga ned en krans vid den okände soldatens grav intill Kremls mur. Det är väl den minsta gärd av aktning som man kan begära av en västlig ledare. Och Tjeckiens president Zeman vill på liknande sätt hedra de 150 000 sovjetiska soldater som dog för Tjeckoslovakiens befrielse från Hitlerväldet. Som han själv uttrycker det på sitt vanliga rättframma sätt: ”Det är dem vi har att tacka för att vi inte behöver tala tyska i det här landet”.

Sverige skulle väl möjligen också kunna tacka för att det var efter Stalingrad som tyska inte längre blev det första språket i våra läroverk. Och vi som på 50-talet tacksamt nog ändå fick läsa detta språk blir med åren allt färre.

Read Full Post »

Den har skrivits en del om ”Bodströmaffären” i media de senaste dagarna. Detta sedan den förre TCO-ledaren, utrikes- och utbildningsministern Lennart Bodström avlidit, 87 år gammal.

I Wikipedias artikel om honom definieras affären på följande sätt:

Utrikesminister Bodström blev 1984 huvudpersonen i den så kallade Bodströmaffären. Journalister från TT, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hävdade att Bodström vid en pressträff i informella ordalag hade förnekat att det skett några ubåtskränkningar efter incidenten vid Hårsfjärden 1982. Palme och Bodström dementerade att något sådant hade sagts, och Bodström menar i sin självbiografi (2001) att han aldrig uttalat sig på det viset. Han ansåg, till skillnad från ubåtskommissionen och till skillnad från Sveriges officiella hållning vid denna tid, att det inte fanns tillräckliga bevis för att utpeka Sovjetunionen som ansvariga för ubåtskränkningarna.

Den sittande utrikesministern hade förstås rätt. Något bevis för nationaliteten bakom de ”möjliga” kränkningarna har aldrig framlagts, varken då eller senare.

bod

Jag träffade Lennart Bodström vid olika tillfällen, bl. a. när han var utbildningsminister 1985-89. Det fanns något slags dubbelhet i hans framträdanden. Som uppläsare av politiska manuskript kunde han vara träaktigt tråkig. Som spontan middagstalare, till exempel efter en promotionsmiddag eller liknande, var han en av de mest humoristiska och lättsamma som jag någonsin lyssnat till bland det offentliga livets personer.

Senare träffade jag honom ibland under mer avspända förhållanden hos gemensamma bekanta. Då samtalade vi gärna om Strängnäs läroverk. Lennart Bodström hade tagit studenten där 1948, jag gick ut gymnasiet tolv år senare. Men vi hade båda under vår skoltid varit ordförande i den litterära gymnasieföreningen Concordia. Och det var i den egenskapen som Lennart Bodström på sin tid blivit indragen i en annan affär som gav genljud i spalterna.

Concordia hade 1947 fått rektors tillåtelse att hålla en julfest på Stadshotellet i Strängnäs. Dispens krävdes nämligen för elever att vistas i den typen av miljöer. Samtidigt påmindes föreningen om det strikta förbudet mot alkoholförtäring. Vad som sedan hände under festen har Bodström berättat om i sin memoarbok Mitt i stormen:

Festen hölls i god stämning och läskedryckerna flödade till julmaten. När kvällen började lida mot sitt slut inträdde flera besökare i lokalen. Det var studenter som kommit hem från Uppsala för att fira jul och som nu slog sig ned bland oss. I Uppsala hade man fått andra vanor. Snart var det inte bara läskedrycker som stod här och var på borden. Så var läget, när ett par äldre herrar uppenbarade sig i en dörröppning. Det var två lektorer, som deltog i stadsfullmäktiges julfest som hölls i ett rum bredvid Concordias.

Det blev räfst och rättarting när vårterminen började, Lennart Bodström fick som ordförande bära ansvaret och hans uppförandebetyg sänktes. Samtidigt kom incidenten att bli ett slagträ i en infekterad strid vid Strängnäs läroverk och ett argument mot rektorns fortsatta förordnande, en ståndpunkt hårt driven av en del av kollegiet. Småstadsskandalen nådde rikspressens spalter och eftersom rektorn var gift med författarinnan Berit Spong blev allt snart skildrat i nyckelromanen Sjövinkel, där stadens biskop och de oppositionella lektorerna svartmålades i en nidskrift utan hämningar.

sjöv

En försvarsskrift mot Berit Spongs roman

När romanen kom ut hade Lennart Bodström redan tagit studenten men han deltog ändå i utkanten av debatten och stödde med sin radikala grundhållning snarare rektorn än det borgerligt rättsinniga lärarkollegiet. Av de lärare som stod bakom rektorn fick han också ett erkännande i en av deras långa inlagor till Kungl. Skolöverstyrelsen: ”en rakryggad och högt begåvad yngling som bl.a. som scoutledare gjort sig allmänt respekterad”.

Kanske var Lennart Bodström livet igenom något av en scoutledare: ”Alltid redo” var hans motto när de offentliga uppdragen väntade.

Read Full Post »