Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Hurtigruten

Det har ju blivit en klyscha att man någon gång i livet ska åka Hurtigruten, den norska kustsjöfartslinjen med anor från 1893. Och nu ska det äntligen bli av för vår del. Vi flyger till Bergen och går där ombord på m/s Trollfjord som under närmare sex dygn ska ta oss till Kirkenes i norr. På vägen dit stannar vi till vid alla de hamnar som syns på kartan längre ned.

När Hurtigruten startade för snart 120 år sedan var det förstås det snabbaste sättet att ta sig till en mängd orter utefter Norges långa kust men trots utvecklingen av andra kommunikationer är det fortfarande en trafik som har stor samhällsekonomisk betydelse. För att nu inte tala om linjens värde som turistattraktion.

Varje likhet med dagens passagerare är en ren tillfällighet.

Engelska Wikipedia upplyser om Hurtigrutens historia och berättar sedan utan omskrivningar om båtresans huvudsyfte: ”The voyage is a simple way of combining lodging, eating, and transportation. Unlike many other cruise ferries, Hurtigruten is not a place for drinking and partying”.

Det låter befriande. Kanske är det snarare en plats för läsning, korsordslösning eller andra långsamma aktiviteter. Till skillnad från Östersjöfärjorna finns det ju ingen taxfree-avdelning och de norska priserna på vin och starkare drycker motverkar säkert effektivt alla utsvävningar.

Naturupplevelserna är förstås en viktig del av resan och så här års  går fartygen också in i den spektakulära Geirangerfjorden. Längst i norr lyser midnattssolen om vi har tur med vädret. Ljust lär det i varje fall vara. På Nordkap väntar en temperatur på cirka +3 grader om man får tro de norska meteorologernas långtidsprognos.

Om jag inte uppdaterar bloggen den närmaste veckan så vet ni vad det beror på. Jag får återkomma med en rapport om resan så fort jag har tillfälle.

Hurtigruten – från Bergen till Kirkenes

Read Full Post »

Mors dag

De senaste dygnen har jag på den här bloggen fått ett par hundra klickar baserade på sökorden ”Dikter på Mors dag” och liknande. Allt detta beror på att jag förra året vid den här tiden hade ett litet inlägg om Mors dags-poesi där jag bland annat citerade några klassiska rader av Grönköpingsskalden A:lfr-d V:stl-und:

Vad diktkonstens glansperioder
av tysta små mödrar berott!…
Ack, mor, lilla mor, lilla moder,
du väger  långt mer än du trott.

Till hjälp och eventuell glädje för dem som under dagen kommer att fortsätta sökandet efter verser eller hyllningsbilder till Mor kommer här några gamla kort, i vissa fall försedda med texter som man kan låna för att mejla eller twittra till mamma.

Och glöm för all del inte de regler för firandet av Mors Dags som blev fastlagda i en liten broschyr från 1920:

1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushålls-
arbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt
gjorts och tillhandahållas för mors dag.

Read Full Post »

Det var en underbar försommarkväll igår. Kvällssolen fick den blommande häggen att lysa, de första liljekonvaljerna började synas och en hackspett trummade på en gammal tall. Och så kändes för första gången en typisk sommardoft: grilloset från någon granne längre ned i den lilla sänka som vår trädgård sluttar mot.

Den som inte själv är någon grillentusiast har en ambivalent hållning till sommartidens matlagningskultur. Blandningen av kol, grillolja och vidbrända flintastekar tenderar att ta över doftpanoramat från äppelblom och syrener. Man undrar för övrigt om grannarna grillar på gehör eller om de följer anvisningarna i den (enligt förlagsreklamen) ultimata grillbok som heter Grilla med Salming. Det är förstås ishockeylegenden Börje Salming (han med de kända underkläderna) som slår ett slag för denna den manligaste av matlagningsformer.  Samma förlagsreklam låter oss förstå att grillning inte är något för effeminerade hemmamän:

– En sak har jag lärt mig på rinken. Man måste våga för att vinna. Samma sak gäller vid grillen. Man måste våga. Ju mer man grillar desto mer vågar man.

Resultatet blir hett som en perfekt glödbädd. ”Grilla med Salming” sitter som ett slagskott i krysset.

Kanske någon granne hellre väljer att följa recepten från en annan tuffing framför glödbädden. Morberg grillar heter Per Morbergs bidrag till kokboksfloran. Och även han låter oss förstå att det finns något existentiellt över sommarens matlagning under bar himmel:

”Så fort det är sol ska det grillas. Varför? Därför att vi gillar lite utmaning och ursprung. Och vi känner oss som kungar i eget rike när vi står där en vindstilla kväll i ångorna av varm sommarjord med ett glas vin och en lååång stekspade i nyporna. Dofterna som sprider sig synbart och retar varenda grannes grillsug. Här finns utrymme för värstingmätning också. Vem har den största grillen? Vem har den snabbaste? Vem har den minsta?”

Tja, problemet är väl att det inte alltid är så vindstilla och att det inte är säkert att det är just grillsuget som blir retat av grannarna. Hur som helst så får Salmings och Morbergs böcker mig att fundera över det fenomen som Dagens Nyheter skrev om häromdagen under rubriken Kokboken är vår tids statusmarkör. Där konstaterade man att matlagningskunskaper har blivit ett sätt att visa status, inte bara för de hemmakockar som köper böckerna, utan också för de hobbykockande kändisar som i första hand gjort sig ett namn på helt andra arenor. Deckardrottningen Camilla Läckberg har gett ut två kokböcker och Pernilla Wahlgren är inte sämre.  Tony Irving från Let’s Dance har just gett oss regianvisningar för 10 danser, 10 rätter och 10 drinkar. Fast han är undantaget som bekräftar regeln eftersom han enligt uppgift faktiskt har en bakgrund i restaurangbranschen.

Jag funderar på hur det var förr. Visst försökte man även då att i någon liten utsträckning sälja kokböcker med hjälp av kända namn. Skådespelaren Erik ”Bullen” Berglund är kanske det mest kända exemplet (hans berömda pilsnerkorv firar 60-årsjubileum nästa år). Men han var lika mycket matspecialist som aktör. Jag citerar Wikipedia:

På 1920-talet – före tiden på radion och teatern – hade Bullen skickats till sin morfar i Paris, där han lärde sig franska och fick smak för det finare köket. Han utbildade sig till kock och arbetade på flera restauranger i Frankrike, bland annat på Le Chapon Fin i Bordeaux  innan han kom till Claridge Hôtel i Paris. En period var han även i England för att förkovra sig i kokkonsten. Under sin tid i England lär han även refererat till engelsk kokkonst som pure guess work. Andra kända Bullen-citat är ”…delikatessaffärerna i Paris utgör enligt mitt förmenande en minst lika stor sevärdhet som någonsin de stora modehusen…”.

Men annars var det väl inte många skådespelare eller författare som förr gav sitt namn åt kokböcker. Det finns så vitt jag vet ingen volym som heter ”Till bords med Ingrid Bergman”. Maria Lang gav ut mängder av deckare mellan 1949 och 1990 men har till skillnad från dagens kriminaldrottning inte lämnat något gastronomiskt arv efter sig. Det finns en bok som heter Stieg Trenters mat men den skrevs inte av deckarkungen utan av hans efterlevande hustru Ulla.

En av 30- och 40-talets storsäljare i kategorin kökslitteratur var Prinsessornas kokbok men det var förstås inga prinsessor som hade skrivit den. Författare var Jenny Åkerström-Söderström som hade en hushållsskola där hon undervisat prinsessorna Märtha, Margaretha och Astrid i matlagning. I den boken finns för övrigt ursprungsrecepet till den i dagarna så aktuella prinsesstårtan fast där heter den enkelt och simpelt ”grön tårta”.

Jag har ett tips till en driftig förläggare som vill verka för Sverige i tiden: Ge ut en bok med titeln ”Estelles barnmat”. Den behöver inte ha något med den nydöpta tronarvingen att göra eftersom det kungliga förnamnet knappast är varumärkesskyddat. Med rätt marknadsföring kan den bli en verklig bästsäljare.

Read Full Post »

Idag den 19 maj är det hundra år sedan August Strindberg fördes till den sista vilan på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Det skedde enligt hans egen önskan tidigt på morgonen, men riktigt som han tänkt sig den sista färden – i stillhet och utan alltför mycket uppmärksamhet – blev det förstås inte.  Som tidningen Social-Demokraten dagen efter konstaterade: ”I tidig morgontimma hade han velat läggas i jord, enkelt och utan ceremonier. Men nationen, som stått sörjande vid sin störste sons bår, kände det som en plikt att följa honom på den sista färden. Och aldrig har Stockholm bevittnat ett sorgetåg av sådan omfattning.”

Strindbergs begravning den 19 maj 1912

Redan vid femtiden på morgonen var det fullt med folk utefter processionsvägen och mer än 4.000 gick i själva tåget med fanor och fackföreningsstandar.

I dag skriver biskop em. Caroline Krook en läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet om begravningen. Den förrättades som bekant av Nathan Söderblom, Uppsalaprofessorn som några år senare kom att bli ärkebiskop. Han följde Strindbergs önskan om att inget tal skulle hållas och i stället han läste några bibelord och äldre texter.  Men de psalmer som sjöngs hade Strindberg själv valt.

En av dem var Magnus Gabriel de la Gardies psalm O Jesu, när jag hädan skall (nr 471 i den dåvarande wallinska psalmboken). Strindberg ville att man skulle börja med vers 3:

Jag kommer av ett brusand’ hav
På rätta glädjestranden;
Min kropp han lägges ned i grav,
Men Gud upptager anden,
Ur mörker kommer jag till ljus,
Från armod till Guds rika hus,
Från oro till god vila.

Den sjöngs tillsammans med de följande tre verserna. Det är en psalm som funnits med i den svenska psalmboken alltsedan 1695 och när J.O. Wallin i ett tidigare skede stod som medförfattare berodde det enbart på att han moderniserat stavningen. Idag finns den fortfarande kvar som nummer 621 men i den senaste psalmboken finns det ju inga hämningar när det gäller att bearbeta gammal poesi. Vers 5, som speglar de la Gardies kärva livssyn (den talar om livets ”jämmer, brist och nöd”, en uppfattning som Strindberg uppenbarligen inte skydde) är struken. Men den gamla vers 6 finns kvar, den som i originalversionen lydde:

O usla liv, o bräcklighet,
Ho dig kan rätt betrakta,
Han må din lust och härlighet
Ej synnerligen akta.
Men döden är nu ingen död:
En gång till livet från all nöd,
Förlossning av elände.

Dagens version är bearbetad av Britt G. Hallqvist (en i och för sig utmärkt poet) men nog har en del av den poetiska kärvheten försvunnit.

Du jordeliv, du bräcklighet,
när jag dig rätt begrundar,
vad är din lust och härlighet
emot det liv som stundar?
Se, döden är alls ingen död.
En gång jag lyfts ur natt och nöd
till evigt liv därovan.

Jag vet att det är lönlöst att diskutera gamla texters integritet i förhållande till psalmbokens funktion som en sångbok för alla åldrar. Men nog kunde man väl ibland låta originalen stå orörda som ett minne om den svenska diktningens historiska kontinuitet och gångna tiders mer pessimistiska livssyn. All poesi kan inte vara begriplig eller ens uppbygglig. Och den som inte vill sjunga förment stötande psalmverser kan ju avstå.

Man undrar vad Strindberg skulle ha sagt i ämnet.

Read Full Post »

Jag läser i tidskriften Ord och Bild för 1901 en hätsk debatt om det då pågående boerkriget i Sydafrika. På ena sidan stod  den unge författaren Per Hallström sedermera ledamot av Svenska Akademien. På den andra stod docenten i botanik vid Lunds universitet John af Klercker.

Det var af Klercker som hade börjat debatten. I en tid då en förkrossande majoritet av etablissemanget i Sverige, Tyskland och andra germanskt präglade länder stod på boernas sida utmanade han opinionen genom att säga att boerna stod för ”ett förhatligt och utsugande fåvälde”. Han vände sig mot att ”dessa förstockade oligarker och kafferplågare i nästan hela världen prisas som frihetshjältar” medan England skymfats som förtryckets fanbärare.

Den gode lundadocenten uppträdde alltså till kolonialismens och den ledande militära stormaktens försvar. Per Hallström blev honom inte svaret skyldig. Han var företrädare för den kulturelit som ville vända hela sin sympati mot boerna ”som frysande under Sydafrikas nätter se sig ensamma utan hjälp, med stjärnorna över sig och sin vilja klar och fast”. Och han pekade på deras enkla livsföring och gammaltestamentliga fromhet:

I kojorna ha de läst bibeln högt, och vaggad av versernas rytm har från barndomen inpräglat sig i deras minne Exodus’ skildring av stammarnas färd genom öknarna mot den utlovade säkerhetens land. Det har tyckts dem vara deras eget öde de hört sias. Den ark de fört med sig, det har varit det obetvingliga begäret att få leva i frihet utan trängsel av andra, det har varit nationalitetens lag och evangelium, och ur berättelserna ha de hämtat hopp och styrka och fördomar.

Vem hade egentligen rätt i denna diskussionen som i fråga om smädelser söker sin like? Var det Hallström eller af Klercker? Med facit i hand skulle vi kanske säga att det var den avvikande Lundadocenten som säkrast skådade in i framtiden, som såg faran i boernas känsla av utvaldhet och vilja till avgränsning, som kanske i fantasin såg framför sig ett kommande apartheidsystem som det skulle ta decenniers kamp att bli kvitt.

Krigsskildring – med aktualitet?

Men naturligtvis hade också Per Hallström en poäng i sitt försvar för boerna. Han företrädde en klassisk svensk linje mot den brittiska kolonialismen, den stormaktskritik som redan vid 1800-talets början sammanfattats av Tegnér i orden: ”Negern piskas till döds, ack för att sockra ditt te”.

Läs diskussionen ovan och pröva i vilken utsträckning argumenten går att relatera till dagens internationella politik. Vad tycker vi idag om ”nationalitetens lag och evangelium”? Man skall var försiktig med paralleller från det förflutna. Men kanske finns det ett och annat att lära av historien.

Read Full Post »

Currywurst är en tysk specialitet som för mig är förknippad med den snart nedlagda flygplatsen Tegel i Berlin. Där har man kunnat få denna snabbmatsrätt serverad i en gammal tunnelbanevagn som stått uppställd någonstans intill utgången mot säkerhetskontroll och avgångshall. Jag tror inte att jag ätit denna varmkorvvariant  på någon annan plats.

När, var och hur currywursten uppfanns är tydligen omstritt.  Men berlinarna vill förstås ta åt sig äran för denna kulinariska produktutveckling. Enligt deras version är Hertha Heuwer kvinnan bakom verket. Hon började i september 1949 sälja currywurst i en korvkiosk i hörnet av Kantstrasse/Kaiser-Friedrich-Strasse i Berlinstadsdelen Charlottenburg. Såsen som hon skapade genom en blandning av  tomatpuré, currypulver, worcestershiresauce med mera gav hon namnet Chillup. Den hälldes sedan över tumstjockt skurna bitar av bratwurst.

En minnestavla över hennes kulinariska nytänkande har numera satts upp på platsen. Ett speciellt museum för ”der beliebte urbane Snack” öppnades också i Berlin 2009. Currywursten figurerar t.o.m. på ett tyskt frimärke från 2011 tillsammans med två andra tyska innovationer: termosen och tepåsen (de senare möjligen inte uppfunna i Tyskland men i alla fall kommersiellt utvecklade där).

Hur som helst; nu har currywursten fått en aktuell politisk dimension genom att hamna på valaffischer i samband med delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen den 13 maj. ”Currywurst ist SPD” heter det på en socialdemokratisk affisch som inte helt oväntat har blivit mycket kontroversiell, inte minst eftersom korven här serveras tillsammans med pommes frites – en inte helt idealisk kombination ur näringsfysiologisk synpunkt. En del reklammakare tycker att affischen är genial men SPD:s regeringschef i delstaten, Hannelore Kraft, är inte helt lycklig på sin facebooksida: ”Tidigare hette det att kol och stål är SPD, idag är det currywurst. Sorgligt.”

Vi får väl se hur det går i valet. Samtidigt kan man inte låta bli att fundera över hur en liknande affisch skulle kunna se ut i Sverige: ”Falukorv är Socialdemokraterna”. Eller: ”Lingonsylt är Centerpartiet”.

Finns det andra förslag?

———–

PS: Uppdatering

Enligt det färdigräknade valresultatet får SPD 39,1 procent av rösterna. Tillsammans med de gröna (11,3 procent) får de absolut majoritet i delstatsparlamentet.

Om korvaffischen hade någon delaktighet i den socialdemokratiska framgången får väl valforskarna försöka utröna.

Read Full Post »

Det finns ju en gammal historia om latinlektorn som påverkad av sin lingvistiska bakgrund vid något tillfälle utbrast till en elev: ”Om dig Svensson har jag, då du, då jag vid en nyss iråkad förkylning hostade, skrattade, fått en ytterst ofördelaktig uppfattning”. Man får ju läsa några gånger för att bena ut den egentliga meningen.

Jag kom att tänka på detta då jag, vid nyss genomförd beställning av en artikel från Frankfurter Allgemeine Zeitung, fick följande meddelande i ett mejl:

Der Rechnungsbetrag wird von dem von uns mit der Zahlungsabwicklung beauftragten Unternehmen…  per Kreditkarte eingezogen.

De tyska (och kanske ytterst latinska) satskonstruktionerna satt ju länge fast i det svenska kanslispråket. På väggen i ett mindre avskilt rum i vårt hus har vi hängt upp följande meddelande från det förra seklets början:

Tillkännagifvande.

Person, som till viss tid beställt bad, är, äfven om han ej begagnar sig av detsamma, skyldig att erlägga afgift för det sålunda beställda badet, för såvidt ej beställningen återkallas minst en timma  före den för badet beställda tiden

Växjö i december 1908.

Drätselkammaren.

Något mindre präglade av kanslispråk men ändå rätt åldersstigna är de anvisningar för telefonering från automatisk telefonapparat som jag häromdagen hittade i en lokal telefonkatalog för Södertälje från år 1942:

Sätt hörtelefonen till örat. Börja koppla så snart oavbruten ton (svarston) höres, men icke förr.

Koppla det önskade numret genom att siffra för siffra insätta fingret i mot siffran svarande hål å fingerskivan och vrida skivan åt höger ned till stoppet. För varje siffra släppes skivan och lämnas att fritt återgå till utgångsläget.

Har orätt siffra kopplats, lägg då genast mikrotelefonen i klykan under några sekunder och gör om kopplingen från början sedan ny svarston erhållits.

Telefon – med fingerskiva

I samma katalog meddelas att abonnenter med samma efternamn är ordnade efter titel eller yrke. Katalogredaktören ger motivet för denna ordning: ”Man känner nämligen i de flesta fall till vad titel eller yrke den abonnent har, som man önskar ringa upp men mera sällan vet man personens förnamn.”

I katalogen ser jag sedan följdriktigt att lärarinnan Karin Pettersson kommer före osthandlaren Albert Pettersson och strykerskan Elin Pettersson. Men idag skulle det där systemet förstås aldrig fungera. Vem vet i vår globaliserade tid om någon man känner är ”kamrer” eller ”internal account manager”. Den som var informationschef igår kan mycket väl vara kommunikationschef idag. Och så där håller det på.

Och ingen är längre ”fröken”, vilket faktiskt är en av de vanligaste titlarna i 1942 års telefonkatalog.

Read Full Post »

Older Posts »