Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Film’ Category

Jag skrev för några år sedan ett inlägg med titeln Till textremsans lov. Där noterade jag bland annat den utländska avogheten mot textremsor. I många länder tror man inte att biobesökare och tv-tittare klarar av att läsa text samtidigt som man följer med bildernas växling. Därav det utbredda bruket att dubba filmer. De som sett J. R. Ewing i Dallas tala högtyska eller pariserfranska vet hur löjligt det kan bli.

En fördel med vårt svenska textande är att originalspråket hörs samtidigt som man får en uppfattning om innehållet.Vad detta betytt för svensk språkinlärning och språkförståelse är nog svårt att överskatta.

Med det ständigt stigande antalet tv-kanaler och den höga andelen engelskspråkiga program ökar förstås behovet av textare närmast exponentiellt. Speciella firmor tar sig an uppdraget och det verkar som om man i många fall utgår från något slags maskinöversättning som sedan putsas till. Dock förefaller inte alltid den språkliga kompetensen vara tillräcklig. Inte sällan kan man som felfinnande kverulant ondgöra sig över brist på kunskap om rätt frekventa ord.

Härom dagen såg jag ett program i den trevliga engelska serien Antiques Roadtrip som går på TV8. Den skildrar i olika avsnitt två antikexperter som åker runt i Storbritannien på jakt efter saker som de med förtjänst kan sälja på auktion. Den som tjänar mest efter fem dagars resa vinner. Man får under resans gång många fina bilder från charmerande brittiska städer och byar.

I just det här avsnittet besökte de båda experterna en liten ort som heter Dunwich i East Anglia. Vi fick veta att den under medeltiden var en betydande stad med många kyrkor innan den genom stormar och erosion mer eller mindre försvann i havet  på 1200-talet. Ett bevis på dess storhet framhölls av speakern: ”It had its own mint”. Det betyder förstås att staden till och med hade sin egen myntprägling.

På textremsan löd översättningen: ”Den hade också sin egen mintchoklad”. Det måste i så fall ha varit en för medeltiden unik import av kakaobönor.

Dunwich – mintchokladens urhem?

Jag kom att tänka på detta med textremsor också i ett annat sammanhang. Jag läste nyss att parlamentet i Ukraina just röstat för ett lagförslag som säger att 75% av innehållet i nationella tv-kanaler måste vara på ukrainska. BBC berättar:

Russian-language programming on TV has to have Ukrainian subtitles – even though it would be hard to find anyone in Ukraine who did not understand Russian. Any TV programmes that are seen as Russian propaganda are banned outright.

The latest move has divided opinion in Ukraine. Critics say it will do nothing to win the hearts and minds of Russian speakers.

Den ukrainska nyhetsbyrån UNIAN preciserar också några av lagförslagets krav:

The draft law provides for a mandatory share of news broadcasts in state language, namely no less than 75% of the total duration of all news broadcasts in each of the time intervals from 07:00 to 18:00 and from 18:00 to 22:00.

In addition, the draft law stipulates that movies and programs that are not made by broadcasting organizations and not aired in state language should be subtitled using state language.

Enligt ukrainska kommentatorer kommer den nya lagstiftningen att ge många extra arbetstillfällen inom de företag som producerar textremsor eller dubbningar. Det är förstås alltid glädjande med någon del av ekonomin som expanderar.

Read Full Post »

Rubrikerna i veckan har handlat om ”rysskylan” som nu gripit landet och resten av Europa. Det är väl ingen tvekan om att det är Putin personligen som beordrat fram den. Han förefaller ju ha en enorm simultankapacitet och får man tro de utrikespolitiska ”analytikerna” är det ju han som ligger bakom det mesta som är fel här i världen.

Jag skriver inte detta för att försvara Rysslands militära agerande i världen utan mera för att påpeka det enfaldiga i tanken på att en enda person kan sitta och dra i alla trådar. Det är ungefär lika fantasifullt som att jultomten (eller ryska Farbror Frost) klarar av att besöka miljontals hem under ett enda dygn.

1932-_%d0%b1%d0%b8%d0%bb%d0%b8%d0%b1%d0%b8%d0%bd-_%d0%bc%d0%be%d1%80%d0%be%d0%b7%d0%ba%d0%be

Farbror Frost (illustrerad av I. Bilibin)

”Putin avlyssnar dig”, brukar det heta på en annons från någon militär aktivistsajt som oombedd dyker upp om man läser några internationella nyheter på nätet. Kanske finns han i en telefonledning nära dig? Vem som finansierar denna dyrbara annonsering vet jag inte, förmodligen någon stiftelse med aktier i Bofors.

Fast det är klart att Ryssland tjänar på kylan och det europeiska energibehovet när snön just nu faller vid Medelhavet och temperaturen i Thessaloniki sjunkit till -7 grader. Jag läser vad Gazproms chef Aleksej Miller skriver i ett nyårsbudskap på företagets hemsida:

We set new records in terms of gas deliveries to Europe. On November 29, 2016, Gazprom’s gas supplies to that market totaled 614.5 million cubic meters per day. That amount is unprecedented for the Soviet Union and modern Russia alike. Add to that the fact that our total gas exports set an absolute record as well. The aggregate amount of gas exported to Europe in 2016 – and I can say that for certain – is expected to exceed 179 billion cubic meters. That is a historic high.

Gas supplies to our major, largest European consumers keep growing. I would like to give a special mention to Germany. Our gas deliveries to Germany are expected to be close to 50 billion cubic meters this year. The current estimate is 49.8 billion cubic meters.

Overall, our gas exports to Europe will have added 12 per cent by the end of the year.

Det finns förstås mängder av klimatpolitiska och säkerhetspolitiska aspekter på detta men det ska jag inte utveckla här. Den ryska gasen kommer säkert att fortsatt strömma även om Sverige sagt nej till lagringen av rör i Slite och Karlshamn. DN rapporterar idag om ett andra hamnar runt Östersjön verkar vara intresserade så NordStream-ledningen kommer nog att dras hur som helst. Starka tyska intressenter trycker på för att planerna ska bli verklighet.

Men tillbaka till Putin. Han hinner verkligen med en hel del. Nu har han just firat den ryska julen (-32 grader i Moskva) och till nyår skickade han ut en massa lyckönskningstelegram till politiska ledare runt om i världen, dock inte till Sverige. Däremot fick Finlands president en nyårshälsning som också innehöll ett tack för inbjudan att fira Finlands 100-årsjubileum som självständig stat under 2017. Han lovar komma, en stadig gäst hos president Niinistö numera.

Den 30 december var han för övrigt på en specialvisning av den nya ryska storfilmen Viking, av någon internationell filmsajt karakteriserad som en rysk ”Game of Thrones”. Den har en hel del svenska anknytningar och handlingen är enligt Wikipedia i stort sett följande:

Kievan Rus, late 10th century. After the death of his father, Svyatoslav I, ruler of Kievan Rus, the young prince Vladimir (Danila Kozlovsky) is forced into exile across the frozen sea in Sweden to escape his treacherous half-brother Yaropolk (Aleksandr Ustyugov), who has murdered his other brother Oleg (Kirill Pletnyov) and conquered the territory of Kievan Rus. The old warrior Sveneld (Maksim Sukhanov) convinces Vladimir to assemble a force of Viking mercenaries led by a Swedish chieftain (Joakim Nätterqvist), hoping to reconquer Kiev from Yaropolk.

Enligt uppgift ska Nätterqvist tala ett slags blandning av svenska och norska i ett försök att få fram något slags fornnordiskt tungomål. Det ska bli intressant att se, om nu filmen över huvud taget kommer till Sverige. Den kan ju innehålla försåtlig rysk propaganda av det slag som skidåkarna på Folk och Försvars stora konferens i Sälen nu verkar upptagna av.

russianvikingfilm

Affisch för filmen Viking

Hur knäpp han än kan vara i övrigt så har förstås Donald Trump ändå en poäng i de twittermeddelanden som han just skickat ut: “Having a good relationship with Russia is a good thing, not a bad thing. Only ”stupid” people, or fools, would think that it is bad! We have enough problems around the world without yet another one. When I am president, Russia will respect us far more than they do now and both countries will, perhaps, work together to solve some of the many great and pressing problems and issues of the WORLD!” 

Det är förstås uttalanden av detta slag som kommer att skapa dålig stämning bland en del försvarshökar i Sälen. Och frågan är dessutom om de världsproblem som Trump talar om också innefattar klimathot och ekonomisk ojämlikhet.

Men en som redan fattat de nya säkerhetspolitiska signalerna är Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg. I en tysk intervju i veckan talade han om behovet av dialog och deeskalering när det gäller Ryssland: ”Von Russland geht keine unmittelbare Gefahr für einen Bündnispartner aus, Russland ist unser Nachbar und Russland wird unser Nachbar bleiben”. En truism förstås, detta att man inte kan ändra på geografin. Men grannsämja skapas kanske inte främst med vad den tyske utrikesministern Steinmeier i somras betecknade som ”vapenskrammel”.

Vågar vi tro på en allmän deeskalering i världen under det år som kommer? De internationella tecknen ser i och för sig inte särskilt lovande ut. Men hoppet är ju det sista som överger oss.

Read Full Post »

När jag mötte Joan

Dagens Nyheters lättsamma sida Namn och Nytt har en tid haft en rad bidrag på temat ”När jag mötte Lassie”. De flesta känner väl till själva begreppet. Det bygger på en serie i Expressen på 90-talet kring berättelser om möten eller indirekta möten med hel- eller halvkändisar. Fenomenet har till och med ett eget uppslagsord på Wikipedia där det bland annat definieras så här:

Några kännetecken för typiska ”jag mötte Lassie”-händelser:

Mötet bör ha ägt rum i andra eller tredje hand – typ ”min systers expojkvän”.

Kändisen får gärna vara av typen b-kändis, kultkändis eller föredetting, alternativt en större kändis långt före dennes karriär.

Mötet bör ha ägt rum utanför kändisens offentliga liv – till exempel i ett snabbköp eller ett flygplan.

Mötet bör ha varit flyktigt och spontant. Att avsiktligt söka upp en kändis för meritens skull räknas inte riktigt.

I och för sig är nog regelverket inte så strikt. I DN:s serie kan det handla om någon som åkt i samma hiss som Kjell Lönnå eller stått i samma kö som Lasse Lönndahl. I dag var det någon som berättade om hur hon fått en lift av Konrad Adenauer. Med andra ord: direkta personliga möten och inte bara något man hört om i andra eller tredje hand verkar vara godkända i de moderna Lassiereglerna.

Min senaste upplevelse i denna kategori var väl när jag för något år sedan på Stockholms central råkade stå bakom Sven Wollter i en kö till ett café. Han hade tappat en handske, jag tog upp den och gav den till honom. ”Tack”, sa Wollter vänligt och jag kände förstås en omedelbar direktkontakt med svensk dramatik när den är som bäst.

Om ett oväntat möte med Nobelpristagaren Sjolochov 1965 har jag redan skrivit här på bloggen. Lika oväntad var en annan händelse från de år på tidigt 90-tal då jag jobbade på ambassaden i London.

Tillsammans med den älskvärda ambassadörsfrun Karin Leifland skulle jag på Heathrow möta drottning Silvia som kom med ett reguljärt flyg från Spanien. Vi fick gå innanför de vanliga avspärrningarna och såg kabindörren öppnas. Men det var inte vår drottning som först klev av planet utan en drottning av en annan typ: Joan Collins, känd bland annat från tv-serien Dynastin som var en långkörare på 80-talet, även i svensk television. Där hade hon en av de kvinnliga huvudrollerna. Nu hade hon rest från Spanien i en stor, röd och bredbrättad hatt och steg med självsäker min ut som denna flights verkliga ”first lady”.

Alexis2

Joan Collins i Dynastin

Som nummer två ut ur planet kom den något mindre uppseendeväckande svenska drottningen med sin uppvaktning. När vi väntade på bagaget uttryckte överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister sin stora förtrytelse över besättningens fadäs att inte följa rangordningen. Men vem kunde egentligen klandra de spanska flygvärdinnorna? Dynastins eleganta (och intriganta) Alexis Carrington i Joan Collins gestalt var naturligtvis i deras ögon en större VIP än en nordisk kunglighet.

För drygt ett år sedan utnämnde för övrigt drottning Elizabeth Joan Collins till Dame Commander of the Order of the British Empire så hon har i alla fall stigit i rang sedan jag såg henne. Hur hon genom detta skulle bordsplaceras i relation till en svensk överhovmästarinna överlåter jag åt etikettsexperterna.

Read Full Post »

Jag läste just nr 19 av Vecko-Journalen för 1935. Det var en på sin tid både välredigerad och innehållsrik tidskrift, läst av en stor del av den svenska borgerligheten. På omslaget ser man en stor bild från festligheterna i London när kung Georg V och drottning Mary firade 25-årsjubiléet av sitt trontillträde. Det var som tidens sed bjöd en ganska devot hyllning av kungadömet och ett journalistiskt betygande av folkets spontana kärlek.

Redaktionen kunde förstås inte veta att Georg V skulle ha mindre än ett år kvar att leva. Han hade sedan länge varit ganska sjuklig och i januari 1936 somnade han in. Detta sedan hans läkare, Lord Dawson of Penn, i viss mån assisterade vid hans hädanfärd. För att citera Wikipedia:

Dawson wrote that he hastened the King’s death by giving him a lethal combination of morphine and cocaine. Dawson noted that he acted to preserve the King’s dignity, to prevent further strain on the family, and so that the King’s death at 11:55 p.m. could be announced in the morning edition of The Times newspaper rather than ”less appropriate … evening journals”.

Mediestrategier har aldrig varit ett okänt begrepp i kungliga sammanhang. Tänk om kvällstidningarna hunnit före!

Men tillbaka till det aktuella numret av Vecko-Journalen. På omslaget får vi ockå veta att vi ska få följa drottning Astrid på Brysselutställningen och läsarna utlovas dessutom en intervju med biskop Sam Stadener i Växjö som redan då karakteriserade Sveriges religiösa liv som: ”brokigt, hållningslöst, pratsjukt”.

På sidan 15 noterar jag några bilder. Två av dem visar Första majdemonstrationen i Stockholm som det här året samlade cirka 50.000 personer. Banderollerna kräver fred, arbete och demokrati men en av dem har ett specifikt budskap: ”Mot nazism och judeförföljelse!” På en bild längre ned på sidan ser man hur Adolf Hitler tar emot ungdomens hyllning i Lustgarten i Berlin, entusiastiska tonåringar i uniform ses lyfta sina händer till den nazistiska hälsningen.

Några sidor senare publiceras ett ”Berlinbrev” från Stig Almqvist, Vecko-Journalens filmkritiker. Han har just sett Leni Riefenstahls omskrivna film Viljans triumf, skildringen av den nazistiska partikongressen i Nürnberg 1934. Almqvist begränsar inledningsvis sitt perspektiv: ”Här vill jag se den som film, inte alls diskutera den åskådning den uttrycker”.

rief

Leni Riefenstahl och Himmler under inspelningen (Källa: Bundesarchiv)

Begränsningen är ändå inte helt lätt att hålla sig till, för hur mycket han än skriver om kameraåkningar och filmen som teknisk och konstnärlig bragd kan han ändå inte låta bli att komma in på dess skildring av huvudpersonen Adolf Hitler och hans triumftåg genom massorna:

Det finns en mycket belysande detalj från hans eriksgata: en mor bär fram sin lilla blonda flicka, som skänker kanslern en knippa ängsblommor; han tar emot dem med det vänligaste leende i världen. Återigen detta religiösa: låten barnen… Dessutom: vilket publikknipande inslag!

Almqvist är uppfylld av de skickliga regigreppen. Kameran tar från 37 meters höjd bilder av Führern som vandrar mellan de tätt slutna leden. Ändå är det närbilderna som fascinerar honom mest:

Hitler själv tar man nyfiket emot. ”Viljans triumf” förevigar en bild av honom, som eftervärlden inte kan komma ifrån, när det gäller att studera denne märklige man. Med värdighet och allvar tar han emot de organiserade hyllningarna, med barnslig glädje de spontana, Han verkar lycklig och rörd, glad och överraskad, och i sådana små episoder som den ovannämnda med modern, barnet och blommorna ser han så rar ut, att man väl förstår den kärlek och det förtroende som strömmar emot honom: han är som en liten far.

Jag tror inte för ett ögonblick att Stig Almqvist var nazist. Han fortsatte i många år som filmkritiker i olika sammanhang. Möjligen kan man kalla honom naiv och så fördjupad i filmkonstens estetik att han var blind för det politiska innehållet. När han skrev sin artikel hade judar redan börjat avskedas från statliga tjänster i Tyskland och de ökända Nürnberglagarna var på väg att läggas fram. Att det fanns människor och grupper också i Sverige som kunde se vartåt det barkade framgår ju av den socialdemokratiska banderollen samma vår: ”Mot nazism och judeförföljelse”.

Jag tycker att de här sidorna i ett gammalt nummer av Vecko-Journalen griper in i den moderna debatten om vem som visste vad och vid vilken tidpunkt. Egentligen handlar det ju om en oförmåga att se vad som händer i omvärlden, en brist på ideologisk skarpsyn. Vänstern och upplysta liberaler som Torgny Segerstedt fattade galoppen redan 1933. För en traditionellt tyskvänlig småborgerlighet tog det betydligt längre tid.

Dessutom påminner det här numret om hur nazismens estetik kunde uppfattas. Några såg i den en välregisserad teatralisk skönhet, andra genomskådade massuggestionens förföriska psykologi.

Read Full Post »

I söndags, den 8 mars, kunde vi notera de första blåsipporna i vår trädgård. Det är nog det tidigaste datum som registrerats sedan observationerna började (som det brukar heta). I vårt fall började de 1997. Näst tidigast i annalerna är 2002 när de stod i backarna den 12 mars och därefter följer 2012 med noteringen 13 mars. 2010 var vintern kanske lång (man glömmer så fort) för då syntes den första blå nyansen i de bruna löven först den 2 april. 2011 var läget ungefär detsamma. Någon entydig trend när det gäller tidiga vårar eller global uppvärmning är med andra ord svår att belägga när det gäller just denna botaniska parameter.

Den arabiska våren har däremot kommit av sig. Den stora västliga demokratins främsta bundsförvant i området har just förvägrat Margot Wallström rätten att tala vid Arabförbundets möte. Jag har svårt att se något annat i detta än ett vårtecken för svensk diplomati. Man måste, som det brukar framhållas på de stora liberala ledarsidorna när det passar sig, kunna kalla en spade för en spade. Att Sverige nu är illa omtyckt av såväl Israel som Saudiarabien är inget att gråta över. Det visar  ju bara att vi försöker hålla en konsekvent linje när det gäller försvaret av mänskliga rättigheter. Man kan inte vara älskad av alla om man vill bevara något slags moralisk trovärdighet.

Och varför skulle det vara så attraktivt med en plats i FN:s säkerhetsråd, den församling som ständigt förlamas av stormakternas vetorätt. Om Sverige skulle bli medlem och lansera ett resolutionsutkast mot den piskande regimen i Riyad så vet vi att det skulle stoppas av USA som ”obalanserat” och ”not conducive to peace in the region”.

Vad bryr vi oss om stormaktspolitiken? Se sipporna, se sipporna. För att nu travestera Karlfeldt.

Sent omsider kom jag går iväg till den uppmärksammade filmen The Imitation Game, den som handlar om Alan Turing och hans insats för att knäcka den tyska chiffermaskinen Enigmas inställningar. Filmen slutar ju också med hans olyckliga öde som dömd för homosexuella handlingar och hans alltför tidiga död.

imitationgame

Det är på många sätt en sevärd film även om alla flashbacks kan vara irriterande och även om de historiska fakta ibland har fått vika för filmiska fantasier. Jag kan ändå hålla med en del av de kritiska kommentarer som Christian Caryl gjort på The New York Review of Books nätplats:

To anyone trying to turn this story into a movie, the choice seems clear: either you embrace the richness of Turing as a character and trust the audience to follow you there, or you simply capitulate, by reducing him to a caricature of the tortured genius. The latter, I’m afraid, is the path chosen by director Morten Tyldum and screenwriter Graham Moore in The Imitation Game, their new, multiplex-friendly rendering of the story. In their version, Turing (played by Benedict Cumberbatch) conforms to the familiar stereotype of the otherworldly nerd: he’s the kind of guy who doesn’t even understand an invitation to lunch. This places him at odds not only with the other codebreakers in his unit, but also, equally predictably, positions him as a natural rebel.

Det finns uppenbarligen en hel historiska förvanskningar i filmen, fast det är ju inte så ovanligt när man ska göra scenisk dramatik av ett mångfacetterat levnadsöde. Caryl tycker för sin del att även Turings homosexualitet har fått en något udda skildring:

In perhaps the most bitter irony of all, the filmmakers have managed to transform the real Turing, vivacious and forceful, into just the sort of mythological gay man, whiney and weak, that homophobes love to hate.

This is indicative of the bad faith underlying the whole enterprise, which is desperate to put Turing in the role of a gay liberation totem but can’t bring itself to show him kissing another man—something he did frequently, and with gusto… The Imitation Game is a film that prefers its gay men decorously disembodied.

Vill man ha en mer positiv bedömning av filmen kan man läsa en recension i det Newsletter som ges ut av Association for Women in Mathematics. Där lyfter man förstås bland annat fram de insatser som gjordes av den kvinnliga matematikern Joan Clarke som arbetade tillsammans med Turing och som faktiskt var förlovad med honom under en period. Hon var en lovande forskare men, som recensenten Sarah Rees konstaterar, efter kriget gifte hon sig med en annan man och ”prioritized marriage and family”.

En sevärd film alltså, om än med en hel del historiska och dramatiska frågetecken.

Read Full Post »

Downton Christmas

Något måste väl skrivas om Downton Abbey Christmas Special som sändes på lördagskvällen. Även som serien blivit mer och mer av en tvålopera är det svårt att undvika att följa de aristokratiskt färgade förvecklingarna och den troget återgivna yttre miljön.

Den som såg julupplagan vet vad det handlar om och ni andra kan ju sluta läsa här. Men kortfattat kan man säga att familjen Crawley var på jaktutflykt till den nyrike Lord Sinderbys hyrda praktslott och att slutet på årgången blev så lyckligt som det brukar bli i gamla sagor. Här var det hårt prövade älskande som återförenades samtidigt som ett segt gammalt parförhållande resulterade i ett värdigt frieri i form av ett fastighetsköp.

En handling i handlingen rörde vid det förhållande som satte fart redan på de gamla grekiska dramerna: hur hybris leder till den högmodiges välförtjänta fall. Lord Sinderbys butler Stowell förödmjukar familjen Crawleys medförde betjänt Thomas Barrow, något som leder till att såväl Stowell som hans husbonde får en ordentlig näsbränna. Allt detta är mästerligt skildrat av engelska Radio Times som beskriver Barrows utstuderade hämnd:

That night he melted into the rooms of the angrily drunk Stowell and pumped him expertly for info on Sinderby. Before you could say “reputational armageddon”, a woman called Diana had received a fake telegram and crashed a drinks party under the impression that Sinderby would wish to talk to her and her small, Sinderby-esque son.

He did not, and made this plain by hyperventilating and grabbing the dado rail for support. Rose stepped in and, with help from Lord Grantham and a horrified, guilty Lady Mary, passed the woman off as a London friend before Lady Sinderby could clock the crisis and file for divorce. All was saved. So it was that Ebenezer Sinderby realised the error of his ways and welcomed Rose into the family.

Prövad av vad som kunde ha blivit en förödande social skandal mjuknar alltså den hårdhjärtade Lord Sinderby (precis som Ebenezer Scrooge i A Christmas Carol). Ripjakten kan fortsätta medan underklassen laddar bössorna och hämtar det skjutna bytet.

sinder

Lord Sinderbys hyrda slott

Man hade kanske väntat sig en mer dramatisk cliffhanger i slutet på den femte årgången men nu är man inför den väntade sjätte upplagan mest nyfiken på vem som till slut ska vinna den hårdflörtade Lady Marys hjärta. Också här ger Radio Times en expertkommentar:

Mary was paired with Henry Talbot, a new acquaintance who announced himself as a potential suitor by being played by a quite famous actor, and by competing lustily in Mary’s preferred method of courtship, which is to exchange cold insults without making eye contact. Doing this while casually murdering birds took his game to another level…

The clincher came the next morning when Mary, light blue with arousal, intercepted Talbot’s pre-breakfast departure and said she hoped to watch him unload again sometime. Talbot angled his hat still more raffishly and replied that although he is of course brilliant at it, shooting isn’t his sport. It’s cars. He leapt into his sexy sports chariot and, as Mary nearly fainted from desire, drove off. Talbot is pale, rude, clever and generally makes Tony Gillingham look like a golf bag with a face drawn on. He’s the one.

Vi får vänta och se. Men sätt gärna ett pund på att det blir Talbot som till slut vinner den unga änkans hjärta.

Allt detta kan man spekulera kring medan man begrundar några tänkvärda yttranden av allas favoritgestalt, the Dowager Countess, mästerligt gestaltad av Maggie Smith:

* ”Principles are like prayers. Noble, of course, but awkward at a party”.

* ”There’s nothing simpler than avoiding people you don’t like. Avoiding one’s friends, that’s the real test?”

* ”My maid. She’s leaving. To get married. How could she be so selfish?”

God fortsättning, as we say in Sweden.

Read Full Post »

Begränsningsproblem

Varför blir dagens böcker allt tjockare och varför blir de moderna filmerna allt längre? Jag funderar ibland över den uppenbara bristen på begränsningar bland dagens kulturskapare och producenter.

I Dagens Nyheter för idag ställer Moa Matthis frågan varför en del av den samtida litteraturen gått upp i vikt. Hon noterar att böckerna rent fysiskt blir tyngre och tyngre och ser ett visst släktskap mellan dagens tungviktare och 1800-talets tjocka romaner. Redaktionen illustrerar texten med några bilder av vilka det framgår att Gabriella Håkanssons bok Aldermanns arvinge är en av de senaste årens tyngre bidrag till den svenska litteraturen (1.250 gram).

Själv har jag just läst Pierre Schoris memoarer som är på 700 sidor och väger över ett kilo (jag kollade på vår hushållsvåg). Böcker av den storleksordningen är omöjliga att ta med sig som sänglektyr. Somnar man under läsningen kan de falla ned och orsaka kroppsskada. De förutsätter att man sitter rakt upp och ner i en fåtölj och låter boken vila i knät.

Fast det är ju som Moa Matthis noterar: det skrevs tjocka böcker också förr. Dostojevskij och Tolstoj är ett par exempel. Den förstnämndes Brott och straff är i sin svenska pocketutgåva på 646 sidor men utan hårda pärmar och tjockt papper har man fått ner vikten till 356 gram enligt boksajterna. Den publicerades ursprungligen som en följetong i tolv delar i tidskriften Russkij Vjestnik och då spelade omfång och vikt en mindre roll. Bröderna Karamazov gick också först tidskriftsvägen i rätt många avsnitt. Tolstojs Krig och fred är på drygt tusen sidor i sin svenska utgåva men den presenterades bit för bit i den tidigare nämnda tidskriften under närmare fyra år, mellan 1865 och 1869. En långsamhetens läsning som kanske främjade både eftertanke och spänning.

The_Russian_

Russkij Vjestnik med ett avsnitt av Brott och straff

I Sverige är väl följetongen sedan länge en död litterär form. Men jag minns att det förr fanns tidningar som längst ner på kultursidan publicerade romanavsnitt som man dag för dag kunde klippa ut och lägga ihop till en bok om man var intresserad.

Oviljan till begränsning drabbar också dagens filmer. Förr var cirka en och en halv timme det normala filmformatet. Kanske berodde det på filmrullarnas och projektorernas kapacitet, vad vet jag. Idag verkar minst två timmar vara det ideala formatet. Med den längden fordras det en bra regissör och en engagerande story om man ska hålla åtminstone mitt intresse på topp hela tiden.

Tittar man lite i filmhistorien kan man se att en klassiker som Casablanca var på 102 minuter. Hitchcock skapade på 109 minuter en förtätad spänning genom Psycho.  Ingmar Bergman åstadkom mästerverk genom Jungfrukällan på 89 minuter och Det sjunde inseglet som klockade in på 92 minuter. Ännu med Höstsonatens 99 minuter låg han nära det gamla idealformatet. Det var innan Fanny och Alexander markerade en ny filmepok. Tarkovskijs lysande debutfilm Ivans barndom var på 95 minuter men senare tog ju också han ut svängarna.

casa

Casablanca – kärlek och dramatik på 102 minuter

Jag såg häromdagen Ulf Malmros film Min så kallade pappa. Den är på 126 minuter, alltså dryga två timmar. Det är ingen dålig produktion och några av skådespelarna är lysande men jag kan hålla med den recensent som skrev att den kanske hade blivit ännu bättre om den skurits ned med någon halvtimme.

Men vem är jag att ifrågasätta konstnärers ambitioner. Och det finns säkert många som gillar att sitta länge i biomörkret. Jag noterar ändå att Roy Anderssons nyligen prisbelönade film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har ett nästan klassiskt format på 101 minuter. Den måste jag absolut se.

Read Full Post »

Older Posts »