Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘England’

Jag skrev för några år sedan ett inlägg med titeln Till textremsans lov. Där noterade jag bland annat den utländska avogheten mot textremsor. I många länder tror man inte att biobesökare och tv-tittare klarar av att läsa text samtidigt som man följer med bildernas växling. Därav det utbredda bruket att dubba filmer. De som sett J. R. Ewing i Dallas tala högtyska eller pariserfranska vet hur löjligt det kan bli.

En fördel med vårt svenska textande är att originalspråket hörs samtidigt som man får en uppfattning om innehållet.Vad detta betytt för svensk språkinlärning och språkförståelse är nog svårt att överskatta.

Med det ständigt stigande antalet tv-kanaler och den höga andelen engelskspråkiga program ökar förstås behovet av textare närmast exponentiellt. Speciella firmor tar sig an uppdraget och det verkar som om man i många fall utgår från något slags maskinöversättning som sedan putsas till. Dock förefaller inte alltid den språkliga kompetensen vara tillräcklig. Inte sällan kan man som felfinnande kverulant ondgöra sig över brist på kunskap om rätt frekventa ord.

Härom dagen såg jag ett program i den trevliga engelska serien Antiques Roadtrip som går på TV8. Den skildrar i olika avsnitt två antikexperter som åker runt i Storbritannien på jakt efter saker som de med förtjänst kan sälja på auktion. Den som tjänar mest efter fem dagars resa vinner. Man får under resans gång många fina bilder från charmerande brittiska städer och byar.

I just det här avsnittet besökte de båda experterna en liten ort som heter Dunwich i East Anglia. Vi fick veta att den under medeltiden var en betydande stad med många kyrkor innan den genom stormar och erosion mer eller mindre försvann i havet  på 1200-talet. Ett bevis på dess storhet framhölls av speakern: ”It had its own mint”. Det betyder förstås att staden till och med hade sin egen myntprägling.

På textremsan löd översättningen: ”Den hade också sin egen mintchoklad”. Det måste i så fall ha varit en för medeltiden unik import av kakaobönor.

Dunwich – mintchokladens urhem?

Jag kom att tänka på detta med textremsor också i ett annat sammanhang. Jag läste nyss att parlamentet i Ukraina just röstat för ett lagförslag som säger att 75% av innehållet i nationella tv-kanaler måste vara på ukrainska. BBC berättar:

Russian-language programming on TV has to have Ukrainian subtitles – even though it would be hard to find anyone in Ukraine who did not understand Russian. Any TV programmes that are seen as Russian propaganda are banned outright.

The latest move has divided opinion in Ukraine. Critics say it will do nothing to win the hearts and minds of Russian speakers.

Den ukrainska nyhetsbyrån UNIAN preciserar också några av lagförslagets krav:

The draft law provides for a mandatory share of news broadcasts in state language, namely no less than 75% of the total duration of all news broadcasts in each of the time intervals from 07:00 to 18:00 and from 18:00 to 22:00.

In addition, the draft law stipulates that movies and programs that are not made by broadcasting organizations and not aired in state language should be subtitled using state language.

Enligt ukrainska kommentatorer kommer den nya lagstiftningen att ge många extra arbetstillfällen inom de företag som producerar textremsor eller dubbningar. Det är förstås alltid glädjande med någon del av ekonomin som expanderar.

Read Full Post »

Det är något visst med engelska prästgårdar. De dyker ju numera ofta upp i kostymfilmer och tv-serier som en illustration av det fridsamma livet i Englands ”green and pleasant land”.

Min första engelska prästgård var Aldermaston vicarage i Berkshire utanför Reading. Året var 1956, jag var på ungdomsutbyte, och den gamla byn Aldermaston var verkligen en idyll av det slag som BBC:s historiska dramer gärna vill visa oss. Prästgården var en låg tegelbyggnad utefter en sluttande bygata.

Aldermaston (suddig bild från 1959)

Därinne bodde Rev. Stanley Young, en vänlig man med rundkrage och tweedkavaj. Prästgården var väl från 1700-talet,  och jag minns att man mer eller mindre kunde krypa in i vardagsrummets stora öppna spisanläggning där två säten var inmurade på var sin sida om den stilla flammande kolbrasan.

Rev. Young tillhörde den högkyrkliga delen av Church of England, den som hade sin grund i 1800-talets anglokatolska väckelse och som starkt påverkat engelskt kultur- och konstliv kring det förra sekelskiftet. Men han var en fridens man och ingen extrem partigängare. Han var ogift och satt i sin prästgård där han läste teologisk litteratur medan en del Miss Marple-typer (mer om Miss M. nedan) gärna tittade förbi på ett glas sherry (jag tror att han ibland hade problem med att få ut dessa hängivna och fromma damer ur huset).

I Aldermaston fick jag lära mig att det fanns olika moraluppfattningar i England och Sverige. I Sverige var det på den tiden otänkbart att kyrkan ordnade en danstillställning. I England var dansen i The Parish Hall en del av det naturliga kyrkliga livet. I Sverige finansierades mycket av den frivilliga kyrkliga verksamheten genom syföreningarnas årliga lotterier. I England ansågs lotterier vara ett slags hasardspel som absolut var oförenligt med ett etiskt försvarbart församlingsliv.

Fast det fridsamma skenet i Aldermaston bedrog. Inte långt från kyrka och prästgård låg The Atomic Weapons Research Establishment, den plats där de brittiska atomvapnen utvecklades (det var ju under det kalla krigets höjdpunkt). Jag minns att jag en kväll gick förbi stängslet där när strålkastare plötsligt började lysa med ett otäckt avslöjande sken. Allt som försiggick bakom detta stängsel var naturligtvis mycket hemligt.

1958 började den brittiska kommittén mot atomvapen (CND) anordna regelbundna marscher mellan Aldermaston och London och den lilla byn blev plötsligt en välkänd plats i det engelska landskapet. Det är ju en bra bit till London och marscherna genomfördes i etapper under fyra dygn.

Hur som helst; hur kom jag nu på att skriva om allt detta. Jo, ikväll sänds på nytt (i TV4+) en tv-version av Agatha Christies klassiska Mordet i prästgården. Det är den första roman av deckardrottningen där Miss Jane Marple uppträder i huvudrollen. Handlingen sammanfattas på svenska Wikipedia så här:

Berättelsen utspelas i miss Marples hemby, Saint Mary Mead, och berättas i jag-form av Leonard Clement, byns kyrkoherde. Denne gör en dag en obehaglig upptäckt hemma i prästgården; den illa omtyckte kyrkvärden, överste Protheroe, hittas mördad, och det finns hela minst sju personer som är misstänkta – bland dem kyrkoherden själv! Samtidigt som polisen utreder brottet inleder miss Marple en egen undersökning – och det blir förstås hon som löser fallet och kan peka ut överstens mördare.

Originalomslaget

Jag har säkert sett filmen flera gånger förut (den finns i två olika versioner med Joan Hickson respektive Geraldine McEwan i huvudrollen). Men jag kommer ändå aldrig ihåg vem mördaren är och den kan vara värd att se på nytt, om inte annat för miljöskildringens skull.

Och varje gång jag ser en prästgård eller en kyrkoherde i en engelsk film går mina tankar till Aldermaston och Rev. Stanley Young.

Read Full Post »

Det var ett märkligt sammanträffande. I går omorganiserade jag några bokhyllor och bläddrade bland annat igenom ett snyggt inbundet exemplar av Gustaf Hellströms bok Från redingot till kavajkostym. Den har undertiteln Engelska studier och kom ut på Bonniers förlag 1933. Förordet börjar i tidens anda rätt så ödmjukt:

Det är med stor tvekan, som undertecknad härmed, på uppmaning från olika håll, samlar ett litet urval av de Londonkorrespondenser, som jag under loppet av de sista sex, sju åren sänt till Dagens Nyheter.

När jag höll i boken tänkte jag att Gustaf Hellström nog är orättvist bortglömd. Då anade jag inte att måndagens tidningar så effektivt skulle påminna om hans namn. Anledningen är den bok som Gustaf Hellström-sällskapet gett ut med titeln Det var ingen tjusande idyll, en samling essäer om författaren, journalisten och akademiledamoten och hans liv och verk. Boken ägnas en understreckare av Carina Burman i Svenska Dagbladet och en stor artikel av Johan Svedjedal i Dagens Nyheter.

Gustaf_Hellström

Gustaf Hellström – bl. a. Londonkorrespondent

Jag tillhör också dem som inte läst Hellströms mest kända roman om snörmakare Lekholm (kanske i ungdomlig protest för att den tillhörde den kanoniska lista som vår modersmålslärare delade ut i gymnasiet) men det hindrar inte att jag på grundval av hans Londonskildringar och annat jag läst av hans hand verkligen gillar hans litterära stil och iakttagelseförmåga.

Dagens artiklar fick mig förstås också att besöka Gustaf Hellström-sällskapets hemsida. Inte minst intressant är den avdelning på sidan som noggrant förtecknar Hellströms vistelseorter och adresser. Bara under åren som korrespondent i London verkar han ha flyttat mellan stadens olika delar. Inte konstigt då att han bättre än de flesta verkligen lyckas fånga 20- och 30-talets engelska samhällsliv.

Johan Svedjedal skriver om ”Hellströms trassliga privatliv, med alkoholmissbruk, skilsmässor och kringflackande.” Det är aspekter som speglas också i hans bok om England. Ett kapitel handlar om skilmässoprocesser, ett annat har rubriken ”England och alkoholen”. Och när han skriver om East End så bygger det på att han faktiskt bodde några veckor på det svenska sjömanshemmet i Whitechapel för att insupa atmosfären i den då rätt illa beryktade stadsdelen.

Fast särskilt klarsynt är han ändå inte i det kapitel som han ägnar Winston Churchill (nu befinner vi oss alltså i tidigt 30-tal). Så här skriver han:

Churchill har hittills inte blivit mannen som gjorde det. Hans utsikter att nu, ehuru ännu inte sextioårig, spela en avgörande eller ens en betydelsefull roll i Englands historia bli för varje dag allt mindre. Det är väl också tämligen troligt att han inte ens själv längre gör sig några illusioner i den vägen. Hans tid är förbi. Frågan är – som vi senare skola se – om hans tid överhuvudtaget funnits inom gränserna för hans liv, med andra ord, om han inte haft olyckan att födas ett eller ett halvt århundrade för sent för att ha kunnat skapa tillräckligt utrymme och fulla utvecklingsmöjligheter för sina många lysande egenskaper.

Hellström verkar med andra ord ha varit en god psykolog men en dålig profet. Men det är förmågan till en genomskådande inlevelse som gör att jag skulle vilja utnämna hans bok om England som en av de bästa i genren. Och jag har faktiskt läst en hel del.

Read Full Post »

De nordiska vikingarna har inte haft ett särskilt bra rykte i Storbritannien eller på Irland. Det är väl som The Guardian konstaterade i en ledare häromdagen:

There’s no disputing that the Vikings have had a bad press – and not without reason. Immense whirlwinds and fiery dragons signalled their sacking of Lindisfarne in 793, states the Anglo-Saxon Chronicle, while Alcuin of York thought such terror had never before been suffered in Britain. For the ensuing centuries the Vikings have been so synonymous with rape and pillage that the question ”What did the Vikings ever do for us?” might seem to have no mitigating answer.

Men kanske håller bilden av krigiska och rasande bärsärkar på att revideras. En konferens vid Cambridge University under helgen får nog ses som en lätt rehabilitering av de sjöfarande nordmännen. Ett tjugotal forskare visade i olika föredrag hur vikingarna gav betydande och fredliga bidrag till utvecklingen på de brittiska öarna:

Together, the research further revises our standard image of the Vikings, who academics argue should be seen as an early example of immigrants being successfully assimilated into British and Irish culture.

”The latest evidence does not point to a simple opposition between ‘Vikings’ and ‘natives’,” Dr Fiona Edmonds, from the University of Cambridge’s Department of Anglo-Saxon, Norse and Celtic, said.

”Within a relatively short space of time – and with lasting effect – the various cultures in Britain and Ireland started to intermingle. Investigating that process provides us with a historical model of how political groups can be absorbed into complex societies, contributing much to those societies in the process. There are important lessons that can be gained from this about cultural assimilation in the modern era,” her colleague, Dr Máire Ní Mhaonaigh added.

The Guardian konstaterar att männen i vikingarnas samhällen bar säckiga byxor och smycken och ägnade rätt mycket tid åt att vårda sitt hår. Kanske var de innerst inne riktiga mjukisar som fått ett sämre rykte än de förtjänat.

Read Full Post »