Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Natur’ Category

Potatis

Knappt har vi firat kanelbullen förrän det är dags för Potatisens dag (26 oktober). Denna s.k. temadag instiftades 2008 av Potatisakademin som verkar under det vackra mottot ”För potatisen i tiden”.

Jag läser i dagens lokaltidning en intervju med en torghandlare i Södertälje som säger att King Edward är den potatissort som säljer bäst. Han meddelar samtidigt att andra klassiska sorter som Vit drottning och Bintje är svåra att få tag på. Det är tydligen ingen som odlar dem längre.

Från min barndom minns jag andra vanliga sorter som Magnum Bonum (populärt kallad Magnus bror min) och Röd amerikanare. Det var på den tid vi hade potatislov i skolan för att alla barn skulle kunna vara hemma och hjälpa till med en av årets viktigaste skördar. Att Magnum Bonum numera är svår att få tag på beror enligt vad jag inhämtat på det faktum att skörden 1986 innehöll för stora halter solanin och att försäljningen därför upphörde i stort sett över en natt.

Magnum

Magnum Bonum (mycket gammal  bild)

Jag gillade potatislovet. Man fick gå i stövlar i de fåror där hästen nyss dragit plogen, gräva lite i myllan och lägga skörden i en spånkorg så att en del av jorden skulle kunna rinna ut i gliporna. Det doftade höst kring åkern. När allt var upptaget kördes potatisarna till mörka och kyliga jordkällare. Vinterns basföda var säkrad för gårdens olika hushåll.

Få har väl hyllat potatisens roll i det svenska folkhemmet som Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist. I det jultal som han 1993 höll inför Grönköpings Gille framhöll han bland annat följande:

Det gives föga inom den mänskliga odlingens historia, som i detta ögonblick kan mäta sig med den svenska Potatisen! Evad vi i övrigt må äta och dricka, Potatisen intager dock en innerlig särställning  i varje sammanhang, ty vare det sill eller skinka, lutfisk eller köttbulle eller måhända ytterligare något annat – icke kunna vi tänka oss minsta munsbit därav utan en inblandad Potatis! Därför må denna den ätliga florans verkliga pärla, denna topp över rotfrukternas krona bliva utslagsgivande för oss alla såsom dagens förnämsta insats i våra ivriga munnar, huru mycket vi än förtära av allt det andra.

Huru anspråkslös hon än kan te sig för en otränad tunga, bjuder vår kära Pot. likväl ut sig för oss alla i ett otal former, den ena läckrare än den andra o. vice versa, hart intill oräknelighet, blott man tänker efter.

1993 åt man ju inte bara kokt och stekt potatis, som i min barndom på 50-talet. Nej med tiden har denna rotfrukt kommit att serveras också i en rad olika former, något som borgmästaren i sitt tal naturligtvis uppmärksammade:

Här möta vi också med väl så vattnad mun den strimlade Pot., sådan vi framför allt återfinna henne i pommfrittens ymniga form, varförutan vi ogärna kunna tänka oss vår svenska entrecå, för att icke tala om den enklaste grillkorv. Glänsande av stekfett se vi henne här pryda en av sina verksammaste platser på det moderna bordet, som vi ju icke sällan vilja låna från något franskt kök – men ehuru fransk å ytan är hon dock alltjämt vår egen fäderneärvda Potatis, om vi granska henne innerst inne!

Ja, nog är potatisen fäderneärvd. Fast det beror förstås på hur man räknar. Den är ju en invandrad produkt som blev mer allmänt odlad i Sverige först på 1700-talet. Om det är en tillräcklig ålder för att platsa i Sverigedemokraternas nationella program är jag osäker på.

Read Full Post »

Äpplet faller

Vi som var med på 60-talet minns säkert en dåtida schlager som i några veckor 1967 låg på svensktoppen. Den svenska texten (av Gösta Rybrant) hade en något vemodigt tillbakablickande ansats:

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.

Jag undrade då och undrar fortfarande på vilket sätt livet är mer redoboget i september än under det fjärde kvartalet. Går man till Svenska Akademiens ordbok (SAOB) får man ganska långa utläggningar om detta ord. Till exempel följande: ”färdig, rustad; numera nästan bl. med tanke väsentligen på sinnesbeskaffenheten (icke på de yttre förberedelserna): beredd l. (bered)villig l. benägen”. Alltså: livet i september är öppet och benäget. Till vad, kan man fråga. Men passa på innan månaden tar slut.

Lite senare i samma text kommer dessa rader:

Ljuv är september – en helt annan timbre
Får fåglars drill och vart källsprångs bölja

Det är nog den enda svenska schlager där ordet ”timbre” förekommer. SAOB konstaterar att detta ord i svenskan användes ”med mer l. mindre genuint franskt uttal”. Här får man nog tänka sig att uttalet blir mer snarare än mindre franskt om man ska få något slags rim med september.

Hur som helst; anledningen till att jag kom att tänka på den gamla svensktoppslyriken var utsagan i den första strofen om september som den tid då äpplet faller moget. Mogen fallfrukt tillhör ju verkligen septembers ljuvligheter. Problemet är att vi på våra fyra äppelträd knappast har någon frukt alls i år. Några gravensteiner, det är allt. Ingrid Marie-trädet som brukar digna av röd vinterfrukt är i år tomt liksom Åkerö och Signe Tillisch.

Malus_Signe_Tillisch_4167

Signe Tillisch (foto Sven Teschke, Wikimedia)

Vad hände egentligen under blomningen? Var det för kallt, blåsigt och regnigt? Jag vet inte. Jag ser in i olika grannträdgårdar och märker att några av deras träd också står tomma medan andra bär en normal skörd. Säkert måste det ha någon tillfällig klimatisk orsak här i Mälardalen eftersom jag ser i media att den svenska äppelskörden är mycket god i år. Men det gäller kanske Kivik och övriga Österlen (Sveriges Provence, som det heter i fastighetsannonserna). Tv4:s nyheter meddelade bl.a. följande:

En rekordskörd av svenska äpplen väntas i höst. Från att tidigare ha dragits med olönsamhet blir branschen allt mer fruktsam med nya sorter och odlingssätt och snart kan vi ha svenska äpplen i butik året om.

En alltmer fruktsam bransch. Det är något att se fram emot. Glädjande nog har man kunnat köpa ovanligt mycket svenska äpplen i de lokala affärerna på sistone. 15 kronor kilot har jag betalat för utomordentligt aromatiska frukter. Kanske är de låga priserna en följd av allmän recession på den europeiska äppelmarknaden eftersom det ryska importstoppet slagit hårt mot främst de polska äppelodlarna. Samtidigt har den serbiska exporten av äpplen till Ryssland ökat med 48% fast ryssarna har misstänkt att det är polska frukter som tagit en omväg över Balkan och begränsat inflödet. Stridsäpplen alltså.

Jag hoppas att fruktskörden i vår trädgård blir bättre nästa år, särskilt som Äpplets dag för första gången kommer att firas i Sverige den 25 september 2016. Det är Riksförbundet Svensk Trädgård som tagit ett första initiativ till en ny landsomfattande temadag och man uppger att ”flera intressenter, organisationer och verksamheter har visat intresse för och ställer sig bakom initiativet.” Förmodligen också Sveriges pomologiska sällskap som just nu firar sitt 15-årsjubileum, bland annat med en stor äppelutställning på Nynäs slott utanför Nyköping under helgen.

Blott Sverige svenska äpplen har. Passa på att njuta och minns sedan i december hur gott det smakade med mogen fallfrukt.

Read Full Post »

Jag har nog läst det någon gång förut men nu var det en minnesruna över en gammal lärare som påminde mig om Vilhelm Ekelunds aforism:

Vad är ljuvligare än den vita nordiska junimorgonhimlen! Hur många junimorgnar är där på ett människoliv? De äro ej så synnerligen svåra att räkna, – och allra minst dem man verkligen mött!

Nej, få saker är mer underbara än att få gå ut i trädgården en junimorgon. Är det solsken  ser man hela paletten av färger från träd och blommor. Just nu finns det en oerhört vacker kontrast mellan gullregn, vallmo och kaprifol.

gullr

I gullregnets tid

Är det småregnigt (som i morse) kan naturen vara insvept i ett dis som utjämnar kontrasterna men då känns dofterna desto starkare. Just den här morgonen trängde också doften av tjära in i näsborrarna. Vi har fått nya grindstolpar, monterade och tjärade av en förträfflig man som driver firman Gärdsgårdsgubben. Han kom ända från Vilhelmina med de nya stolparna, utvalda med omsorg i den norrländska skogen, dessutom barkade och behandlade med kunskap grundad på seklers erfarenhet av hur trä uppför sig. Och så fick tjäroljan fullborda verket.

De gamla stolparna lyftes bort med hjälp av en grävskopa i förra veckan. De hade nog stått där sedan huset byggdes 1916, nedgrävda utan någon cement till en dryg meter under markytan. Men nu hade de i stort sett gjort sin tjänst.

I fredags vaknade jag av solskenet klockan fem och då kom jag att tänka på några rader ur Tomas Tranströmers dikt Minnena ser mig.

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken…

Kanske känner man tidens hastiga flykt som allra mest påtaglig just i juni. Allt är som vackrast, dagarna är längst, skolavslutningar och fester avlöser varandra. Samtidigt vet man att året snart vänder.

Få har beskrivit det bättre än Erich Kästner i en underbart humoristisk dikt som heter Der Juni. Jag tror knappast att den finns i svensk översättning. Här är i alla fall några strofer för den som vill pröva sin skoltyska:

Aus Gras wird Heu. Aus Obst Kompott.
Aus Herrlichkeit wird Nahrung.
Aus manchem, was das Herz erfuhr,
wird, bestenfalls, Erfahrung.

Es wird und war. Es war und wird.
Aus Kälbern werden Rinder
und, weil’s zur Jahreszeit gehört,
aus Küssen kleine Kinder.

Die Vögel füttern ihre Brut
und singen nur noch selten.
So ist’s bestellt in unsrer Welt,
der besten aller Welten.

En kort sammanfattning i alla fall: Gräset blir till hö och frukten till kompott, kalvarna blir nötkreatur (kanske en oxstek). Och – emedan det hör till årstiden – av kyssar kan det bli små barn. Det senare påståendet får väl ses som en ytterst summarisk redogörelse för ett komplicerat händelseförlopp.

Vill någon höra dikten läsas på diktarnas och tänkarnas eget språk så går det bra att lyssna här:

Dikten slutar med en bild av en trädgårdsfest där det festas och glammas men där det vid ett bord också förs en djup filosofisk diskussion mellan en hedning och en troende kring frågan om det finns under:

Am letzten Tische streiten sich
ein Heide und ein Frommer,
ob’s Wunder oder keine gibt.
Und nächstens wird es Sommer.

En intressant fråga. Men nog inbjuder väl varje junimorgon till tron på under även för dem som tvivlar resten av året.

Read Full Post »

Ännu har vi inte haft någon riktig frostnatt och i ett träd nära vårt hus sitter det fortfarande djupröda äpplen av den sort som heter Ingrid Marie. Wikipedia upplyser om ursprunget för dessa frukter som fortfarande är krispigt goda när man tar ned dem från trädet:

Ingrid Marie är en dansk äppelsort som i Sverige brukar räknas som ett höst- och vinteräpple. Sorten har sitt ursprung från ön Fyn i Danmark och är uppkallat efter läraren K. Madsens dotter. Det var Madsen som hittade trädet vid Høed skola, där det växte bland hallonbuskar, och hade troligen kommit från ett Cox Orange-frö. Frukten är rund och medelstor och skalet är mörkrött i färgen med ljusbruna prickar. Fruktköttet är gulvitt och friskt syrligt i smaken.

Sorten är bäst att äta från november och framåt och blir därför ett typiskt juläpple. Ingrid Marie är hållbart och kan hålla sig ända fram till april.

Visst är det ett perfekt äpple för juldekorationer. Men det har också en frisk och fyllig smak som kanske är allra bäst just nu innan de blir plockade och lagrade.

Ingrid_Marie

Hur smakar förresten äpplen? Jag har funderat en del på saken. Vi har fyra klassiska sorter i vår trädgård: Gravensteiner, Signe Tillisch, Åkerö och, som sagt, Ingrid Marie. Jag kan med förbundna ögon säga exakt vilken sort det är jag får smaka om någon stoppar en klyfta i munnen. Men hur ska man beskriva smaken?

Jag tänker på det närmast metafysiska språk som numera utvecklas när det gäller att beskriva viner. Jag tror att jag med ett visst mått av ironi tidigare har skrivit om vinprovarjargonen  men så här kan det ju låta:

”Torrt, fruktigt vin med knapp medelfyllig smak, balanserad friskhet och något fet eftersmak. Smak av gula äpplen, mineraler, tropiska frukter, örter och mandel”. Går man till Systembolagets lista för doft- och smakattribut för vita viner så säger man där om attributet ”äpplen”: ”En odefinierbar blandning av olika äppeltyper.”

Odefinierbar var rätta ordet. För vi vet ju alla att olika äppeltyper har helt olika smak. Hur ska man karakterisera en fullmogen frukt av det klassiska Åkeröträdet? ”Smak av sörmländsk lerjord, herrgårdsost, smörblomma och röda vinbärsblad?” Där börjar man närma sig det mumbo-jumbo-språk som vinprovarna har utvecklat till fulländning.

Sanningen är ju att smaken av  Signe Tillisch eller Gravensteiner inte går att beskriva på något vettig sätt. De smakar helt enkelt sin egen sort.

Jag tänker ofta på den geniale sociologen Johan Asplunds bok ”Hur låter åskan?” Alla vet ju hur åskan låter men hur ska man beskriva den? Varje försök till onomatopoetisk återgivning blir förstås platt. Och ställer man frågan ”Hur luktar åskan?” så är det väl närmast åskvädrets sekundäreffekter  som man kan återge i form av regndoft och röklukt i brända ledningar. Asplund utvecklar sina tankar med begrepp som ”simulering” och ”simulacrum” men det är för komplicerat för att gå in på här.

Men återigen: Hur smakar en specifik äppelsort? Inte är det som när Carl Jan Granqvist i radion igår beskrev ett Pinot Noir-vin:

Doft: Inbjudande kryddig doft fylld av jordgubbar, hallon och muskot, följt av angenäma ekfatstoner.

Munhåleupplevelse: Läskande, lite kryddig smak med ekfat, jordgubbar och härligt saliverande örter.

Det nyplockade äpplet från vårt ovanligt rikt givande träd har inga spår av vare sig jordgubbar, hallon eller muskot. Snarare bjuder det på en härligt saliverande smak av Ingrid Marie.

 

Read Full Post »

I sommarvärmen

Sverige verkar lite avslaget i sommarvärmen. Det är inte så konstigt när temperaturen nu pendlar mellan 25 och 30 grader. Det är stiltje på många fronter. Mejlboxen fylls inte så flitigt. Det är mest företag som Dammsugarpåsar.nu och Bookatable som hör av sig. Besöksstatistiken på bloggen går också nedåt vilket delvis kan bero på att jag inte uppdaterat så ofta.

På kvällen kan man svalka sig med retsina och en grekisk sallad och låtsas att man sitter vid Medelhavet. I går kändes dock den vanliga retsinan (Kourtaki) ovanligt fadd i smaken. Hade de snålat med kådan? Jag vet inte, men jag har just för säkerhets skull beställt en annat (och billigare) märke ur Systembolagets beställningssortiment. Minimiantalet för beställningen var 12 flaskor men de kan ju gå åt om sommarvärmen fortsätter in i augusti.

Min erfarenhet från Grekland säger mig att priset inte är någon garanti för smaken när det gäller just den sortens vin. Den bästa retsina jag någonsin druckit var någon hemkörd variant som jag bjöds på av en antikhandlare i Delfi tillsammans med den norske filosofiprofessorn Egil A. Wyller, en framstående Platon-specialist. Det var någon gång på 70-talet när vi smitit från en relativt tråkig akademisk konferens som hölls på denna gamla kultort.

Värmen och torkan kan vara ett hot mot växtligheten men annars kan man glädja sig åt att den milda vintern och våren varit gynnsam för många arter. Jag tror att jag någon gång har rapporterat om min ”Berlinerek”, en planta som jag själv drivit fram från ett ekollon upplockat från gatan utanför Universität der Künste i Berlin. Den skiljer sig något från vår vanligaste svenska art och har ibland sett ut som om den tänkte dö. I mars var det nästan bara en liten grå pinne som stack upp. Men under våren har den tagit fart och kan beskådas på det något oprofessionella fotot nedan (taget med min iPad). Nu visar plantan i alla fall livskraft och kanske kan den nå manshöjd om några år.

bild(2)

Tänker ni gå på någon sommarauktion den närmaste månaden? Passa då på att ropa in gammalt svenskt porslin som just nu är otroligt billigt. Jag har skrivit om den saken i Aftonbladet i samband med en recension av en ny bok om Rörstrands historia och produktion från 1700-talet och framåt. Jag konstaterade bland annat att en modern tallrik stämplad Rörstrand kostar cirka 200 kronor i en inredningsbutik och då är den trots varumärket tillverkat i något lågprisland:

Vill man köpa en genuint svensk Rörstrandstallrik får man i stället vända sig till Blocket, Tradera eller någon av de många auktionsfirmor som finns på nätet. Mot inredningsbutikens styckepris på 200 står auktionens betydligt blygsammare belopp. 57 delar av dekoren ”Rättvik” (cirka hundra år gammal) klubbades nyss för 1.200 kronor. Även med provisionen inräknad blir det knapp 25 kronor per del och då ingår både en snygg soppterrin och ordentliga uppläggningsfat. 86 delar av mönstret Provence från omkring 1900 fick ny ägare för 1.776 kronor. 59 delar stengods från 1970-talet – passande för ett ungt hem i retrostil – såldes för 600 kronor.

Bla_eld300x212

Blå eld av Hertha Bengtson – en Rörstrandsklassiker

Många verkar dra sig för att köpa gammalt porslin i tron att det inte går att diska i maskin. Men min erfarenhet säger mig att man mycket väl kan köra också tallrikar med guldkant om man har moderna diskmedel och ett skonsamt program.

Återerövra det svenska konsthantverket och folkhemmet! Än är det inte för sent. Och billigare kan det knappast bli.

Read Full Post »

När vi flyttade till vårt hus för snart 18 år sedan var vi beroende av den gamla tv-antennen som fanns monterad på den ena skorstenen. Den fångade upp fyra signaler i det marksända nätet: Svt:s båda kanaler, TV4 och de finländska program som skickades ut från Nackasändaren.

Så släcktes de analoga marksändningarna ned och vi fick skaffa en parabol som i en hast tiodubblade antalet alternativ: nyhetskanaler från öst och väst, naturprogram, gamla filmklassiker och populära barnprogram för alla åldrar.

Nästa steg i utvecklingen blir nu en anslutning till Södertälje stadsnät med både tv och telefoni via bredband. En kabel är redan indragen i källaren och nu återstår bara den tekniska uppkopplingen inne i huset under våren eller försommaren.

Samtidigt har andra fantastiska möjligheter för tv-tittande öppnat sig. På min iPad kan jag via appen FilmOn Live se hur många olika program som helst. Förutom en massa sändningar med popmusik, matlagning och blandad underhållning kan jag se en rad rad nyhetskanaler från världens alla hörn varav minst tio var från Frankrike och Tyskland plus sex från Ryssland. En iPad har sina begränsningar i bildformatet men å andra sidan har den en stor fördel: man kan ta med den i sängen om man nu vill följa världens affärer till dess att man utmattad av nyhetsflödet somnar.

Fast nu var det egentligen tv-antennen jag tänkte skriva om. Borde man inte ta ner denna relikt från en svunnen teknisk epok? Jag umgicks förstås med tankar i den riktningen men  har tvingats besinna mig. Den gamla antennen har nämligen fortfarande en funktion: Den har blivit en favoritplats för koltrastens kvällskonsert så här om våren. När solen börjar gå ned sitter den där med sin gula näbb och flöjtar sina drillar över den skira vårgrönskan.

kolt

Koltrast på antenn (Foto. L. Haywood)

Koltrastar och tv-antenner har blivit ett kapitel för sig. Det märker man vid en snabb sökning på nätet. Där kan man hitta flera Youtube-klipp med de svarta fåglarna på sin post på någon av antennens grenar. Ett av klippen visar t. ex. en koltrast i Athen (en stad med ett oändligt antal antenner), ett annat fångar sången från ett tak i West Sussex.

Koltrasten hade häromveckan det hedersamma uppdraget att vara P2-fågel i Sveriges Radio och den introducerades så här:

Koltrasten utnämndes för många år sedan till Sveriges nationalfågel och det får man anta bero i första hand på fågelns något melankoliska, klangfyllda sång, som man numer kan höra överallt i samhällen, inte minst i stora städer. Där uppsöker den gärna upphöjda sångplatser som hustak och TV-antenner. Det tycks som om den letar rätt på den sångplats som erbjuder den största akustiken.

Vårt tak erbjuder antagligen bästa möjliga akustik. Och där vill fågeln sitta ensam med sin revirsång.

Den amerikanske poeten Wallace Stevens (1879-1955) skrev 1917 dikten: Thirteen Ways of Looking at a Blackbird. Strof nummer IV lyder så här i svensk översättning:

Jag var av tre viljor,
Likt ett träd
I vilket det sitter tre koltrastar

På en gammal tv-antenn sitter det så vitt jag vet aldrig mer än en enda sjungande koltrast.

Read Full Post »

Stormars namn

Det stormar över Europa. Nu rapporteras att Simone nått Sverige med vindhastigheter som eventuellt når upp till orkanstyrka. Norra Tyskland är redan drabbat och där heter samma oväder Christian. I England är det St. Jude som härjar.

Var kommer alla ovädrens namn ifrån? De brittiska tidningsläsarna kan nu fördjupa sig i artiklar om Judas Taddeus, en av de tolv apostlarna, kanske mindre omskriven än sin namne med tillnamnet Iskariot. Fast ingen vill ta på sig ansvaret för att just han har fått ge namn åt en storm. Man förstår att det i grunden är en obrittisk vana:

”We don’t actually know where it has come from,” said Laura Young, a spokesperson for the Met Office said: ”We don’t name storms in the UK. The Americans name hurricanes, and the Europeans sometimes name storms, but we don’t.

”It could have been Americans who named it and it was reported in their media. Or it could be someone in the media here saw that it was St Jude’s day and decided to name it that.

Ms Young said she wasn’t aware of any precedents where storms were called after Catholic saints, but say that ”sometimes it’s useful to give storms names.”

Saint-Jude-Thaddeus-WW

Aposteln Judas Taddeus

Alla spekulerar nu kring frågan om Simone ska orsaka mer förödelse än Gudrun, en storm som bär samma namn som min syster. Hennes man Per fick för övrigt ge namn åt ett annat större oväder. Orkanen Torsten har ännu inte slagit till; i så fall blir det en februaristorm.

Jag fastnar för uttalandet ovan, förmodligen framställt med ”stiff upper lip” och med ett visst förakt för utländska seder: ”We don’t name storms in the UK”. Det kommer mig av någon anledning att tänka på när en amerikansk journalist började fråga Tony Blair om hans tro men blev avbruten av premiärministerns mediarådgivare Alistair Campbell som från kulisserna hojtade: ”We don’t do God”.

Norrmännen har valt att inte namnge ovädret eftersom det inte väntas drabba just dem. Å andra sidan var det vårt broderfolk som kom på namnet Gudrun på den storm som tyskarna samtidigt kallade Erwin.

Det råder meteorologisk namnförbistring i Europa. Kanske dags för ett initiativ från Bryssel?

Read Full Post »

Jag läste i Der Spiegel att det den 13 april var jämnt hundra år sedan Karl Hagenbeck, grundaren av den berömda djurparken i Hamburg, lämnade jordelivet. Han var vid sin död en världskändis, vilket New York Times konstaterade i en helsidesartikel veckan efter hans bortgång:

When he died last Monday, nearly seventy years old, he was the most renowned animal collector and dealer in the universe.

His name was Karl Hagenbeck. When the cable announced his death it is safe to say that there was not a region, however remote, to which the daring hunters working for him had not penetrated, at the risk of their lives, to snare the animals of every known species with which their chief supplied circuses and other institutions and individuals.

Han var son till en fiskhandlare och började sin bana med att förevisa några fångade sälar, en verksamhet som så småningom växte till ett världsomspännande imperium. Hagenbeck försåg inte bara sin egen park med olika arter. Han var också en storleverantör till andra zoologiska trädgårdar och cirkusar runt om i världen. Hans specialitet var att bygga panoraman, konstgjorda landskapstyper där djuren kunde röra sig relativt fritt. Dessa scenerier utvecklade han också till s.k. Völkerschau som visade upp exotiska människor i föregivet naturtrogna miljöer: etiopier, samer och eskimåer, för att ta några exempel.

Samer

”Völkerschau” med samer 1893/94

I sin bok Von Tieren und Menschen sammanfattade han djurparkens bestånd i augusti 1908. De 49 lejon och 18 isbjörnar som den bland mycket annat rymde var säkert ett rekord för sin tid:

91 katzenartige Raubtiere, darunter 49 Löwen, 26 Tiger und 3 Löwen-Tigerbastarde, 18 Eisbären und 12 Bären anderer Arten, 40 Hyänen, Wölfe, Hunde in 15 Arten; ferner 15 Menschenaffen, 109 Affen in 22 verschiedenen Arten, 13 Elefanten, 3 Nilpferde, 2 afrikanische Nashörner, 4 Tapire, 3 Giraffen, 21 Kamele, Dromedare und Lamas, 57 Hirsche und Rehe, 43 Rinder, Wisente, Bisons und Büffel, 84 Wildschafe, Steinböcke und Ziegen in 18 Arten, 43 Antilopen, Elenantilopen und Wasserböcke, 73 Einhufer, darunter 21 Zebras.

Till detta kom en lång rad andra djurarter: valrossar, sälar, sköldpaddor, krokodiler, ormar, strutsar med mera. När han i boken beskriver den enorma mängd av kött, foder och annat som alla dessa djur behövde förstår man att det handlade om en verklig storindustri.

hagen

Själv hörde jag nog talas om Hagenbecks för första gången när jag som barn lyssnade till en gammal 78-varvare med Evert Taubes Möte i monsunen. Han skildrar ju där hur hans alias Fritiof Andersson efter diverse äventyr hamnade i Singapore där han av Sveriges konsul kapten Fredrik Adelborg fick ett nytt pass och dessutom bjöds på te av den söta konsulinnan (som hette Elisabeth  och var född Gyllenstierna – hon har förblivit rätt anonym trots Taubes höga uppskattning av hennes skönhet).

Efter denna positiva upplevelse av hur utrikesförvaltningen tog hand om svenskar som förlorat pass och pengar gav sig Fritiof (alias Taube) ut på en ny äventyrlig seglats

Ja, så tog jag en steamer och mönstrade på däck
Och i Siam fick vi last av vilda djur,
Tigrar, lejon, elefanter, som dom sålt till Hagenbeck,
Som du varit hos i Hamburg, eller hur?

Men den resan var värst av alla, det är sant,
Syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,
Ut ur buren smet ett lejon, rök på en elefant,
Vrålet blandades med storm och böljors dån.

Snart var luckorna bräckta och upp kom många djur,
Vår kommandpbrygga den gick överbord,
Elefanten knäckte masterna och kastade en tjur
Ut I havet, gosse, sanna mina ord!

Ja, Hagenbecks ombud åt lejonet ju opp,
En gorilla klättra ner i vår maskin.
För att härma maskinisten slog hon fram och back och stopp,
Tills jag sköt henne med skepparens karbin.

När Hagenbeck själv beskrivit de enorma transporter som han var involverad i förstår man att det inte var så kul för vare sig människor eller djur. På en enda båtfrakt från Alexandria till Trieste fanns ombord 5 elefanter, 14 giraffer, fyra bufflar, en noshörning, tolv antiloper, sju unga lejon, 8 pantrar och 30 hyenor – bland mycket annat. På vägen från Suez från Alexandria hade för övrigt några strutsar rymt vilket försenade hela transporten. Taubes skildring av kaoset ombord var förstås uppdiktad men den kunde säkert ha varit sann om stormarna brakat lös på Medelhavet när den just nämnda lasten gick.

satir

Hagenbeck kommer! Satir i Fliegende Blätter 1893

Djurhandlaren Hagenbeck var i och för sig en föregångare när det gällde djurens relativa frihet i parkerna men många av de stora rovdjur som han sålde vidare till cirkusar och andra zoologiska inrättningar fick fortfarande trängas i minimala burar bakom järngaller. Några år innan den nya parken i Hamburg öppnades stod poeten Rainer Maria Rilke och betraktade en olycklig panter, fängslad i Jardin des Plantes i Paris:

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, dass er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

eller som den återgetts i Johannes Edfelts  översättning:

Hans blick är trött av alla dessa stänger.
Den fångar inget mera på sin färd.
För honom finns det, så långt blicken tränger,
Blott galler – och bak dessa ingen värld.

En dyster bild av en zoologisk värld som bara i begränsad utsträckning har förändrats  under de senaste hundra åren.

Read Full Post »

Vi har inte haft någon fågelmatning utanför huset på många år. Så fick vi en modern fröautomat i julklapp och hängde upp den i ett äppelträd. Uppmärksamheten från talgoxar, blåmesar och domherrar var väntad. Koltrastarna är för stora för att sitta på den smäckra anläggningen men de pickar tacksamt i sig smulorna från de mindre arternas kalasbord.

Häromdagen uppenbarade sig några färggranna fåglar som jag i min allmänna ornitologiska okunnighet inte omedelbart kunde identifiera. Efter en stunds googlande insåg jag att det var steglitsor. Jag kan inte påminna mig att ha sett den arten i våra omgivningar tidigare men här satt nu fyra stycken och tog för sig av solrosfröna.

600px-European_Goldfinch

Ju mer man börjar läsa om just steglitsorna desto mer fascinerar de (man kan förresten enligt ordlistan använda såväl formen steglits som steglitsa). Goldfinch kallas de på engelskspråkigt område. Gamle Linné gav dem det latinska namnet Carduelis carduelis. Den franska benämningen anknyter förstås till det latinska men med ett typiskt franskt tillägg: Chardonneret élégant. I båda de senast nämnda språken är det anknutet till tistlar eftersom steglitsan är specialist på att peta i sig tistelfrö. Min gamla Larousse från slutet på 1800-talet har en lång artikel om denna skönsångare som genom århundradena varit mycket populär som burfågel och som dessutom lätt producerar bastarder med andra släktingar.

I renässanskonsten har steglitsan en viktig symbolisk betydelse, något som går tillbaka på den legend enligt vilken fågeln försökte ta en tagg ur Kristi törnekrona och samtidigt fick sitt huvud färgat med blod:

The bird that repeatedly, almost obsessively, turns up in Renaissance religious painting is the European Goldfinch… almost always in the hands of the Infant Jesus, and symbolising variously the soul, resurrection, sacrifice and death, but with a particular further dimension of meaning, following the plagues of the fourteenth century, as an augur (and hence relating to the healing of the sick, and thus redemption). The distinguished ornithologist Herbert Friedmann (1946) made a scholarly study of this phenomenon in which he traced no fewer than 486 devotional pictures containing the Goldfinch attributed to 254 artists, 214 of them Italian. Some of the most famous artists to make use of the theme are Leonardo da Vinci (Madonna Litta, 1490–1491), Raphael (Solly Madonna, 1502, and Madonna of the Goldfinch, 1506), Zurbarán (Madonna and Child with the Infant St John, 1658) and Tiepolo (Madonna of the Goldfinch, 1760)…

VINCI MADONNA LITTA

Leonardo da Vinci: Madonna Litta – notera steglitsan på barnets vänstra lår

Det finns förstås också en hel del historiska litterära referenser till steglitsan. Den har besjungits av John Keats och i svensk diktning dyker hon upp i Wivallius berömda klagovisa över den torra och kalla våren:  ”Lät qwittra, lät tittra, Steglisor små”. Att den lilla burfågeln kunde omfattas med kärlek belyses också av det faktum att Jacob Frese i början på 1700-talet publicerade en gravdikt betitlad ”Klagan öfwer en Steglisa”.

Ett sorgligt öde mötte också den fågel i Uppsala som Lydia Wahlström berättar om i sin biografi över Erik Gustaf Geijer. Han ordnade berömda litterära fredagsaftnar i sitt hem, men, skriver hon: ”En afton hos Geijer stördes njutningen däraf, genom att katten listat sig in i ett närgränsande rum och ätit  upp en tam steglitsa, som var Geijers förtjusning.”

Några decennier senare, närmare bestämt 1891, förärades steglitsan en alldeles egen dikt i samlingen Eftersommar – En skizzbok på vers av A. T. Gellerstedt

I kardborrbråten sitter
en fågel. Tideli!
Han har så vackert kvitter,
som låter: Tideli!

På maten in nog spar han,
den fågeln. Tideli!
Ty granna kläder har han
som prinsar. Tideli!

Han kommer hit så sällan
och kvittrar: Tideli!
och skrattar smått åt fällan:
Tack vackert! Tideli!

Vad fågeln månde heta,
den vackra – Tideli! –
det skall du nu få veta:
Steglitsa. Tideli!

Ja, än bland tistelstänglar,
hur döda – Tideli! –
oss vinka glädjeänglar
på jorden. Tideli!

Det finns med andra ord en omfattande kulturhistoria att begrunda när man ser de vackra steglitsorna dyka upp vid vinterns fågelbord.

Bellman steglitsa

Steglitsa målad av Carl Michael Bellman år 1752 och förärad hans syster fru Arrhén von Kapfelman

Read Full Post »

Kastanjeblad

Jag ägnade en del av dagen åt att räfsa ihop en massa löv från en kastanj som står nära trädgårdsgrinden. Den planterades säkert när huset byggdes 1916 och måste snart fällas eftersom den har flera grenar som verkar murkna och som i värsta fall kan hota grannens fina bil. Men lövbildningen är det inget fel på.

Det har varit ömsom sol, ömsom regn idag. Temperaturen har knappast överstigit 10 grader och i natt var det nog nära noll. Medan jag räfsar påminner jag mig några rader i en klassisk dikt av A:lfr-d V:stl-und i Grönköping:

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår...

Riktigt så dyster som skalden påstår tycker jag inte att hösten är. Just nu är färgerna lysande. Gula björkar och rödaktiga lönnar. Ekarna skiftar i olika nyanser av brunt. De små ekar som jag för några år sedan drev fram ur ett par ekollon från Berlin och sedan planterade ut har dock fortfarande helt gröna blad. Kanske tror de att de växer i den tyska huvudstaden. Det är hur som helst en annan variant än våra svenska ekar.

Hästkastanj: Aesculus hippocastanum

Vad gör man med kastanjelöven? Flera skribenter på nätet beklagar sig över att de är ”hårdsmälta”. Någon påstår att de behöver tio år för att förmultna. Det tror jag inte på. Jag sprider varligt ut dem i naturen på en allmänning nära vår trädgård. Jag ser inte så mycket spår av fjolårets skörd men noterade idag att det verkade finnas ovanligt fina och kraftiga blåsippsblad i det område där jag brukar deponera dem. Kanske finns det något slags symbios mellan kastanjer och blåsippor?

Som sagt: vår kastanj ska fällas så fort vår vidtalade arborist får någon tid över. I väntan på detta läser jag några rader ur Pablo Nerudas Ode till en fallen kastanj. Jag har aldrig systematiskt läst spanska men förstår tillräckligt mycket för att fängslas av originalets slutrader:

Porque eres
sólo
una semilla,
castaño, otoño, tierra,
agua, altura, silencio
prepararon el germen,
la harinosa espesura,
los párpados maternos
que abrirán, enterrados,
de nuevo hacia la altura
la magnitud sencilla
de un follaje,
la oscura trama húmeda
de unas nuevas raíces,
las antiguas y nuevas dimensiones
de otro castaño en la tierra.

Kan någon litteraturkunnig person berätta om dikten finns tolkad till svenska. Här kommer i alla fall samma rader i en engelsk översättning av M. S. Peden:

Because you are
only
a seed,
chestnut tree, autumn, earth,
water, heights, silence
prepared the germ,
the floury density,
the maternal eyelids
that buried will again
open toward the heights
the simple majesty of foliage,
the dark damp plan
of new roots,
the ancient but new dimensions
of another chestnut tree in the earth.

Odet var förmodligen skrivet till en äkta kastanj men även en svensk hästkastanj kan väl i någon utsträckning ta åt sig av den poetiska hyllningen.

Read Full Post »

Older Posts »