Försvaret av Gotland

Min bana inom försvaret slutade med att jag blev civilmilitär löjtnant med kryptologi som specialitet. Det är kanske en något smal professionell bas för att ifrågasätta ÖB:s beslut att placera en stridsgrupp på 130 man på Gotland. Vi länstolsstrateger ser kanske inte hela vidden av det aktuella säkerhetsläget kring Östersjön. Å andra sidan kan det vara bra att det finns några som försöker tänka lite mer fördomsfritt i den rådande mediala och strategiska likriktningen.

Det finns lätta inslag av hysteri i dagens rubriker kring topphemliga underrättelser om nya ryska hot. Som vanligt levereras de av Dagens Nyheters Mikael Holmström, landets mest okritiske journalist och främste jägare av ”sannolika” ubåtar. Hans uppgifter bör dock, för att citera den mer nyktre Carl Bildts uttalande i Expressen och Aftonbladet idag, tas med en nypa salt: ”I den konkreta bild jag är medveten om finns inget som stöttar det här. Jag förhåller mig inledningsvis skeptisk till uppgifterna.” En klok inställning.

Vem avskräcks förresten av ett kompani utan egentliga militära muskler? Knappast ryssarna. Och vad ska de för övrigt med Gotland till? För att erövra de baltiska länderna? Fast varför skulle de det? Det är säkert som Putin nyligen framhöll i en lång och uppmärksammad intervju med amerikanska Bloomberg news:

I think all sober-minded people who really are involved in politics understand that the idea of a Russian threat to, for example, the Baltics is complete madness. Are we really about to fight NATO? How many people live in NATO countries? About 600 million, correct? There are 146 million in Russia.

Men sånt får man väl inte citera i det här landet utan att bli anklagad för att vara Putin-kramare. Putins yttrande skulle möjligen kunna ses som ett skäl för att Sverige skulle gå med i Nato men å andra sidan tror väl inte ens Mikael Holmström på att Ryssland skulle ha något intresse av Sverige annat än i relation till just de baltiska länderna.

Man har en känsla av att den utplacerade svenska stridsgruppen framkallar ungefär samma muntra känslor i det ryska miltärhögkvarteret som en gång överväldigade den tyske generalen Helmuth von Moltke d. ä. vid åsynen av Vaxholms fästning – om man nu får tro den apokryfa berättelse som ni kan läsa mer om genom att klicka här.

Vill man diskutera säkerhetsläget runt Östersjön skulle man annars kunna inbjuda Rysslands ÖB Valerij Gerasimov till Sverige för en diskussion generaler emellan. Han mottogs ju häromdagen i Ankara med militära hedersbetygelser av sin turkiske kollega Hulusi Akar vilket visar att det inte är förbjudet ens för det största Nato-landet på den här sidan Atlanten att tala direkt med ryssarna för att undanröja onödiga missförstånd. Men ett mer avspänt militärt läge runt vår östkust är kanske inget som de svenska försvarsaktivisterna är intresserade av.

Gerasimov – gäst hos Nato-landet Turkiet

Vår egen ÖB, Micael Bydén, bor för övrigt bara någon kilometer från vårt hus här i Södertälje och kanske vore det roligt om han vid ett besök generaler emellan kunde få visa sin ryske motsvarighet de platser här i stan där ryssarna faktiskt härjade sommaren 1719.

Försvaret av Gotland har verkligen intresserat mig ända sedan jag på 70-talet var krigsplacerad på öns östkust och vid ett skärpt läge under det kalla kriget hade order att bege mig dit. Vad jag skulle göra där är svårt att veta. Min utbildning vid FRA handlade om att forcera chiffer, uppfångade genom signalspaning, och det är ett arbete som bäst bedrivs under relativt lugna förhållanden och är knappast en rent fältmässig uppgift på stranden för en väntad invasion. Så småningom ändrades dock krigsplaceringsordern till ett mer centralt ställe en bra bit in i landet.

Kanske låg det en högre militär vishet bakom min tänkta insats vid Östersjökusten. Jag har bara inte kunnat räkna ut vilken. Den ligger väl på samma höga nivå som dikterat beslutet om den aktuella stridsgruppen på den vackra ön.

Read Full Post »

Historiekampen

Efter kommunismens fall pågår det en historiekamp i Öst- och Centraleuropa. Ni minns kanske hur bronssoldaten i Tallinn var ett av de första monument som stod i centrum för en kontrovers med historiska övertoner. För ryssarna var han en symbol för dem som offrat sina liv i kampen mot den nazistiska ockupationen av Estland. För många ester blev han i stället en påminnelse om Röda armén som mångårig ockupationsmakt.

En konflikt med någon annan vinkling har just pågått i Sankt Petersburg. Det handlar om en plakett som satts upp till minnet av Carl Gustaf Mannerheim, en gång generallöjtnant i tsarens armé, senare i livet överbefälhavare för Finlands krigsmakt och i ett ännu senare skede republikens president.

Svenska YLE ger bakgrunden:

Minnestavlan sattes upp i en snabbt arrangerad ceremoni den 16 juni. Reliefplattan invigdes av landets kulturminister Vladimir Medinskij och Kremls dåvarande kabinettschef Sergej Ivanov.

Minnestavlan gestaltar Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867–1951) som generallöjtnant i rysk officersuniform där texten berättar att marsken tjänstgjorde i den ryska armén åren 1887 till 1918.

Plaketten finns i centrala Petersburg, på ytterväggen till det ryktbara Chevaliergardet där Mannerheim tjänstgjorde.

Mannerheim är en kontroversiell person i Ryssland. En del lyfter fram hans karriär i den tsarryska armén, hans resa till Centralasien, hans insatser i det rysk-japanska kriget och i det första världskriget. Andra menar att han var Hitlers hantlangare och betonar hans aktiva roll i den 900 dagar långa belägringen av Leningrad (S:t Petersburg) där nästan en miljon människor svalt ihjäl.

Minnesmärket hade inte suttit uppe länge innan det vandaliserades genom att demonstranter kastade rödfärg utefter väggen. Några manifesterade sitt motstånd med plakat som påminde om blockaden av Leningrad. Och protesterna verkar ha fått gensvar. Nu sägs det att stadens myndigheter kommit fram till att det satts upp illegalt och enligt ett nytt beslut ska det plockas ned senast den 8 september.

En av Rysslands mest populära författare, översättare och bloggare, Dimitrij Pusjkov, tillhör kritikerna. Han säger att ett minnesmärke över Mannerheim är lika dumt som de nyresta statyerna av Bandera i Ukraina. Han syftar på den moderna ukrainska idoliseringen av nationalistledaren Stepan Bandera, ledare för en organisation vars väpnade milis mördade polacker, judar och andra minoriteter. Europaparlamentet, Ryssland och Polen har officiellt uttalat sig om Bandera som nazikollaboratör med ett moraliskt ansvar för massmord.

Under sommaren beslöt Polens parlament att massakern på polacker i Volynien av ukrainska nationalister 1943 ska betecknas som folkmord. Detta hindrar inte att hyllandet av denne nationalhjälte fortgår i oförminskad takt, framför allt i västra Ukraina. I Kiev har för övrigt Moskvaboulevarden nyligen döpts om till Banderaboulevarden. Det för många kontroversiella namnbytet uppmärksammades bl. a. i The Times of Israel:

The complex figure is an icon for Ukrainian nationalists who is widely reviled by Russia and viewed with great skepticism by Israel.

But Ukrainian parliament member Oleksandr Brygynets said Bandera Avenue marked only the start of a wholesale change in Kiev.

“Dear friends, Bandera Avenue is a good thing, but it is not enough,” Brygynets wrote on Facebook. ”We also need an airport named after Ivan Mazepa.”

Mazepa was an ethnic Ukrainian who fought alongside Sweden in its losing 1709 war with Russia and is also demonized by Moscow.

Gustaf Cederström: Karl XII och Ivan Mazepa efter förlusten vid Poltava 1709

Kanske dröjer det inte så länge innan någon av de stora gatorna i Kiev får namn efter Karl XII. Alla som någon gång kämpat mot ryssen (oavsett ideologi i övrigt) har just nu stjärnstatus i Ukraina. Historiekampen fortsätter.

Read Full Post »

Strategisk skandal

Det är sällan jag använder ordet skandal på den här bloggen. Men jag tycker faktiskt att det är en riktig karakteristik av ett väntat politiskt beslut. Det handlar om försvarsminister Peter Hultqvists önskan att ansluta Sverige till Natos Strategic Communications Center of Excellence (StratCom) i Riga.

Jag har skrivit om saken ett par gånger i Aftonbladet, senast i en artikel i dagens tidning. Enligt min bestämda mening är StratCom en organisation som saknar det som namnet påstår: excellens. Den har till syfte att bland annat studera rysk propaganda men den har inget att ge utöver vad vi själva kan prestera i Sverige. Verksamheten har (som det numera heter) hajpats genom obegripligt okritiska artiklar av bl. a. Mikael Holmström i Dagens Nyheter.

Jag hänvisar i min senaste artikel till ett reportage som publicerades i The Baltic Times i augusti 2015 efter det att centret invigt sina nya lokaler i centrala Riga med en stor konferens. Så här skrev ett par journalister med stor erfarenhet av europeiska möten:

At least, in some cases, the EU Council meetings had been worth it. Those intensely circuitous, jargon-filled discussions did slowly lumber towards some form of progress — whether that was for the EU’s digital single market agenda, or its moribund Eastern Partnership.

Last week’s NATO meeting, however, was a waste of time. The event was the first of its kind to be hosted by NATO’s preposterously named Strategic Communications Center of Excellence — or NATO StratCom COE, if you’re fond of clunky acronyms and abbreviations.

Somewhat inevitably, the event was hosted with all the delusions of grandeur you’d imagine from an institution with such a name.

Men om det är något som centret inte är bra på så är det kommunikation, särskilt inte med pressen eller allmänheten:

It was beautiful weather on both days of the conference; a perfect chance for NATO StratCom to put journalists in their place — the basement.

At EU events, journalists could often wander upstairs and discuss matters with participants. Not with NATO. The invites mentioned an area “dedicated to journalists”, but mentioned nothing about journalists not actually being able to attend or ask questions in most of the discussions.

Instead, you had to watch the discussions from the basement on a projector screen, shut off from the debate and forced to sit and listen as “experts” pontificated about the need to “educate” journalists.

Ironically enough, no one made much of an attempt to educate journalists present about what was going on.

När man granskar StratComs verksamhet lite mer i detalj märker man en besvärande brist på vetenskaplig stringens. Man ger ut en ”academic journal” men den domineras av skrivglada ideologer utan någon nämnvärd vetenskaplig bas. Det var väl också det intryck som den beramade konferensen förra året gav de kritiska journalisterna:

Many of the speakers were like bakers at the end of a long week: they had only stale bread crumbs to offer.

The ethical and practical questions of information security and information war were skimmed over; the findings of the research they had done came across as little more than lazy plagiarisms from countless security conferences that have taken place in the region over the last several months.

Most speakers spent more time showing off their knowledge of historical thinkers rather than providing anything fresh…

The apparent research breakthrough that everyone got excited about seemed to be some rather baffling, pseudo-scientific findings about men over forty-five being more prone to interact online with misinformation-spreading social media users if the profile picture features a scantily clad woman.

The researcher called these users “bikini trolls”.

Det är sant. På den nivån ligger den analys som centret står för. Det har ju egentligen till syfte att granska det man kallar för ett ryskt hybridkrig via etablerade nyhetskanaler eller sociala medier. Men redan StratComs grundläggande utgångspunkt är tvivelaktig. På sin hemsida publicerar man i alla fall en rapport som kan vara läsvärd men den är inte författad i Riga utan vid universitetet i Helsingfors. Och där lyder en av slutsatserna: ”The idea that Russia is pursuing a campaign of ‘hybrid warfare’ against the West is at best an extreme oversimplification and at worst a misuse of the word ‘war’ that could lead to dangerous unintended consequences.”

Också ett Nato-perspektiv: Turkiet i centrum

Min rekommendation i dagens artikel är att man inte ska slänga svenska skattebetalares pengar i ett svart hål i Riga utan i stället se vad som kan åstadkommas om en betydligt mer kvalitetssäkrad svensk forskningskompetens tas till vara. Då får man också en balanserad och alliansfri analys av de propagandaströmmar som når oss från skilda väderstreck.

Det är kanske ofint att påminna om det, men en av de största desinformationskampanjer i modern svensk presshistoria var när Dagens Nyheter 2002-2003 med kolumnisten Per Ahlmark i spetsen spred uppgifter om Iraks massförstörelsevapen och samtidigt på allt sätt försökte svärta ner FN:s vapeninspektörer med Hans Blix i spetsen. Den propagandaoffensiven i en stormakts tjänst borde så här i efterhand granskas av forskare specialiserade på psykologiskt försvar.

Read Full Post »

Bubbeltrubbel

De som varit i Ryssland eller Baltikum under den sovjetiska tiden har säkert kommit i kontakt med det mousserande vin som produceras under namnet Sovjetskoje sjampanskoje. Det handlar om en lokalt tillverkad festdryck som varit omåttligt populär när något festligt skulle firas, typ nyår eller internationella kvinnodagen. Jag har själv prövat lite olika varianter (mest åt det halvsöta hållet) och kan inte påstå att det var någon omtumlande smakupplevelse.

Detta inhemska sovjetiska märke uppstod under Stalintiden. Det fanns i Ryssland en gammal tradition från det förra sekelskiftet att göra mousserande dryck på importerade viner. Något fabrikat lär t.o.m. ha slagit ut äkta franska champagner på världsutställningen i Paris år 1900. Efter revolutionen 1917 försvann förstås de privata vinproducenterna och det var egentligen först under 30-talet som den nya sovjetiska ”champagnen” slog igenom.

Sovjetunionen har upplösts men det nostalgiska begäret efter billigt bubbel lever vidare. Nu produceras vin under samma märke i flera av de gamla sovjetstaterna. Minsk Grape Wines Factory i Belarus erbjuder t. ex. en variant som på företagets hemsida beskrivs på följande sätt (på en engelska som bitvis är lika hemmagjord som champagnen):

”Soviet Champagne” is produced  by reservoir method. This sparkling drink is endowed with beautiful light and harmonious flavor, a very pleasant and delicate aroma with notes of fruit. The glass filled with sparkling wine ”Soviet champagne”, you can see the game a long mousse and bubbles shades of golden tones. Excellent gastronomic combinations ”Soviet Champagne” is a fruit, desserts and cheeses. Brut perfectly set off the fish and seafood. Semi-dry sparkling wine accentuate the taste of white chocolate, nuts and desserts are not very sweet biscuits. Semi-sweet ”Soviet Champagne” is better served with sweet fruit desserts, cakes and ice cream.

Inte ens balterna har kunnat frigöra sig från detta sovjetiska arv. Den stora sprit- och vinfirman Latvijas Balzams fortsätter att producera tusentals flaskor men eftersom Lettland numera är med i EU får man förstås inte använda beteckningen champagne på något som inte kommer från den franska regionen. I stället har vinet döpts om till Sovjetskoje igristoje, vilket helt enkelt i fri översättning betyder ”sovjetiskt bubbel”. Smaken lär dock vara oförändrad.

Även i Ukraina är den traditionella drycken omåttligt populär. Där kan man fortfarande utan legala problem använda beteckningen champagne. Däremot stöter det traditionella namnet på trubbel av annat slag. Enligt en något bisarr nationalistisk lagstiftning är det sedan i våras förbjudet att i Ukraina använda bl.a. kommunistiska och sovjetiska symboler. Alltså måste det producerande företaget ändra på namnet. Det har man på ett listigt och ironiskt sätt gjort genom att lägga till två bokstäver varför vinet nu säljs under beteckningen Sovjetovskoje sjampanskoje. Om denna kosmetiska förändring kommer att godkännas av de ukrainska censurmyndigheterna undandrar sig mitt bedömande.

Dock har man inte gjort några förändringar på sin ryska hemsida där det berättas om hur Stalin i början av 1945 gav order om att alla sovjetiska vinfabriker skulle producera mousserande vin så att medborgarna skulle kunna fira den förväntade fredsdagen. Och man avslutar historiken på följande sätt (i fri översättning):

Tiderna skiftar, länder och regeringar förändras. Det som består är ändå traditionen att fira högtider med bubblande produkter från vår fabrik.  Självklart är ”Sovjetisk champagne”, tillsammans med lukten av gran och mandariner en symbol för det nya året.

Som sagt, murar faller och nya gränser upprättas. Ryssland rustar och Nato utvidgar. Men fortfarande är Sovjetskoje sjampanskoje (eller dess politiskt korrekta varianter) för många östeuropéer en nostalgisk förenande länk.

Read Full Post »

Flyktingar

Jag läser just på nätet att Sverigedemokraterna ska genomföra två annonskampanjer, en i Sverige och en internationellt. Den svenska kampanjen ska stödja kravet på en folkomröstning om invandringen. Den internationella ska varna folk för hur hemskt det är att leva i vårt land.

Som Sverigedemokraternas integrationspolitiska talesperson Paula Bieler uttrycker det: ”Det är tält, det är snö, det är kyla, det är ingen hjälp, för det klarar inte Sverige… Ingen ska ens tänka tanken att komma hit,”.

Det är konstigt att ett parti som påstår sig älska Sverige har en så negativ syn på vårt land. Tror man förresten att snön är mer avskräckande än de jordanska flyktinglägrens heta ökensand? Dessutom brukar en grekisk bekant alltid säga att vintern i Sverige inte är något problem eftersom vi alltid har ordentlig värme inomhus då. Att vi inte skulle klara att ta hand om de verkligt hjälpbehövande är också en bisarr nedvärdering av vår nationella förmåga.

I Dagens Nyheter idag skriver historikern Pär Frohnert en lång och intressant artikel under rubriken: ”Så blev flyktingmottagande en svensk paradgren”. Han erinrar förstås om Sverigedemokraternas ideologiska företrädare som på 30-talet ville förbjuda ”judeimporten” men han påpekar också att det tidigt fanns en humanistisk motståndsrörelse:

Ofta glöms det bort att det också fanns en antifascistisk och flyktingvänlig opinion även utanför de judiska kretsar som försökte hjälpa sina trosfränder. De här uppfattningarna återfinns inom delar av arbetarrörelsen, bland kommunisterna, hos vissa liberaler och inom folkrörelser som till exempel frikyrkorna. För arbetarrörelsen och kommunisterna var ju nazismen en ideologisk huvudmotståndare. LO:s uppmaning till köpbojkott av tyska varor 1933 och den omfattande Spanienhjälpen kan här illustrera den antifascistiska opinionen.

Han pekar också på att det var i samband med mottagandet av de danska judarna i oktober 1943 som en markant omsvängning av flyktingpolitiken inleddes:

Krigshändelserna gjorde också att man helt enkelt ställdes inför att flyktingar tog sig in på Sveriges territorium. Framför allt kom man att ta emot skandinaviska flyktingar och i krigets slutskede också en stor grupp av evakuerade finländare. Här kunde man dock räkna med att flyktingarna skulle återvända hem när kriget var slut. Det var med balterna som kom hösten 1944 som Sverige på allvar ställdes inför att ta emot en flyktinggrupp som antagligen skulle bli kvar i landet.

Estniska flyktingar i Filadelfiakyrkan, Gimo,  september 1944. Foto: Paul Sandberg, Upplandsmuseet

Det var de baltiska flyktingarna som jag själv kom att möta i min barndom. På den större sörmländska gård där jag bodde hette en av ladugårdskarlarna Henry Köster. Han hade nyligen flytt med sin familj  från Estland . Vad han hade för yrke i sin hembygd har jag ingen aning om men han var i alla fall en skicklig byggare av modellbåtar. Min pappa hade uppenbarligen hjälpt honom med en del praktiska saker i samband med ankomsten till Sverige och fick som tack för detta ett vackert tvåmastat skepp som sedan i alla år stod på en chiffonjé på gårdskontoret. ”Vad heter pojken?” frågade han min pappa och pekade på mig när båten överlämnades. Han fick besked i saken och skrev med blyerts båtens namn i akterspegeln: ”Torsten av Stockholm.”

Jag har berättat lite utförligare om saken i min bok ”Vägen mellan öst och väst” som publicerades för några år sedan.

Jag tittade nyss i den digitaliserade inflyttningslängden från min gamla hemsocken Länna utanför Strängnäs (ungefär 700 invånare på den tiden). Där ser jag att familjen Köster kom till församlingen den 20 december 1945. ”Inflyttad på pass” har komministern noterat. I januari nästa år flyttar den statslöse ingenjören Nikolaj Nikolajevitj Panov in. Den likaledes statslöse jordbruksarbetaren Theodor Pull kommer i mars. De tre estniska skogsarbetarna Anton, Paul och Herman Suuster kommer i oktober.

Utöver dessa asylsökande från andra sidan Östersjön kan man under krigsåren inräkna ett antal landsflyktiga norrmän. De finska krigsbarnen Eila och Ritva kom också till bygden och adopterades så småningom. Och så fanns förstås Felix Kersten (Himmlers omskrivne massör) där med familj, inklusive fru Kerstens far, en tidigare överhovjägmästare från Tyskland. Plus deras holländska hembiträde som sedan gifte sig med en man från bygden.

Så kunde det se ut i en liten landsortssocken i Sörmland under 1940-talets andra hälft. Det är en bild av ett öppet och välkomnande Sverige som jag levt med i många år. Sedan kan Sverigedemokraterna säga vad de vill.

Read Full Post »

Arvo Pärt igen

Två faktorer under mina barndomsår kom att delvis forma min världsbild. Den ena hängde samman med det interneringsläger för sovjetiska soldater (”Rysslägret i Byringe”) som fanns i min hembygd och som jag skrivit om flera gånger på den här bloggen. Det upplöstes när jag knappast var medveten om dess existens men indirekt kom det senare att påverka mig och tidigt göra mig intresserad av det ryska.

Den andra faktorn var den estniska flyktingfamilj som i mitten på 40-talet kom till gården där jag bodde och som sedan stannade några år innan de drog vidare västerut.

Deras närvaro betydde för mig personligen ett första medvetande om ett land och ett språk bortom min egen verklighet. Den yngste sonen lärde mig räkna på estniska, det första främmande språk jag kom i kontakt med. Kanske var jag då fyra eller fem år; jag vet inte så noga. I alla fall fick jag klart för mig att det fanns ett land österut som hette Estland. Om min generation generellt sett kom att betrakta Baltikum som ett terra incognita så har det i varje fall aldrig gällt för mig.

Om allt detta har jag för övrigt skrivit lite mer utförligt i min bok Vägen mellan öst och väst som kom ut 2012.

Kanske var det blandningen av ryskt och estniskt som under 1990-talet väckte mitt intresse för tonsättaren Arvo Pärt. Hans bakgrund i estnisk och västerländsk musikkultur i kombination med en förankring i en rysk ortodox andlig tradition fascinerade mig. Det ledde till att jag 2002 fick tillfälle att samtala med honom en eftermiddag i Berlin och att jag något senare publicerade boken Arvo Pärt. Om musiken vid tystnadens gräns.

Den boken är slutsåld och den är för övrigt bara delvis aktuell eftersom Arvo Pärt under det senaste decenniet varit oupphörligt verksam som kompositör. Därför har jag skrivit en ny bok, kanske mest att se som en längre essä, där jag i och för sig upprepar basfakta om tonsättarens liv och verk men där jag framför allt dels speglat hans fortsatta arbete och internationella framgångar, dels belyst hans nära relation till den ortodoxa kyrkans andliga arv.

Jag citerar i ett inledande avsnitt vad han själv sagt i en radiointervju i New York förra sommaren i anslutning till ett uppförande av hans stora verk Kanon Pokajanen:

For me, there is so much divine power and beauty in the substance of music. Whoever has ears, let them hear.

The liturgical life of the Orthodox church is rich and it feeds all the human senses. But my musical education has been formed mostly on the basis of Roman Catholic church music. The Orthodox faith came to me later and not so much through the music of the church but through the teachings and words of early Christianity and Byzantine holy men, and that spiritual heritage has influenced me greatly.

Boken har fått titeln Aldrig förstummas. Arvo Pärt och musikens källor. Jag betonar liksom tidigare att det inte rör sig om någon musikvetenskaplig analys utan snarare om en kortfattad idé- och personhistorisk presentation av ett av nutidens mest uppmärksammade konstnärskap på den klassiskt musikaliska scenen.

För den som vill veta mer om detaljer kring Arvo Pärts speciella kompositionsteknik (den så kallade tintinnabuli-stilen)  finns det numer en ganska omfattande internationell litteratur. Däremot finns det färre försök att sätta in hans kompositioner i det idémässiga (närmast teologiska) sammanhang där de också hör hemma.

Löpande information om Arvo Pärt och hans verksamhet hittar man numera på hemsidan för Arvo Pärt Center i Laulasmaa i Estland. Inför hans 80-årsdag den 11 september i år kommer det säkert att skrivas mycket om honom runt om i världen. Många konserter med hans verk kommer förstås också att ges med anledning av detta.

Om någon är intresserad av min lilla bok så kan man köpa den via närmaste internetbokhandel eller direkt från förlaget (klicka här).

Read Full Post »

Glöm inte passet!

Vi har väl alla någon gång haft en mardröm om att vi befinner oss på resa och ska checka in på en flygplats när vi plötsligt upptäcker att vi glömt passet hemma. När jag i vaket tillstånd ska ge mig iväg till något land som kräver pass brukar jag därför maniskt kontrollera både två och tre gånger att den lilla röda boken verkligen ligger på sin plats i handbagaget.

Att det kan ha sina följder att glömma resedokument påmindes jag om när jag ur bokhyllan råkade ta fram en essäsamling av Osip Mandelstam med titeln Ordet och kulturen. Den gavs ut av FIB:s lyrikklubb 1992 och essäerna är översatta och kommenterade av den mångkunnige slavisten och författaren Bengt Jangfeldt. Det var speciellt inför en fotnot längst bak i boken som jag stannade upp:

Ivan Konevskoj (1877-1901), av svensk härkomst (Oréus), betraktas av Roman Jakobson i en översiktsartikel över rysk poesi som den mest begåvade personen i sin generation. Genom sin tidiga död fick han dock aldrig spela den roll av poetisk nydanare som onekligen var hans. Konevskoj dog tjugotre år gammal: han var på hemväg från Riga, men hade glömt sitt pass på hotellet och steg därför av tåget i Segewold för att ta nästa tåg tillbaka. I väntan på tåget tog han en simtur i floden Aa och drunknade.

Ett verkligt tragiskt öde för en ung poet. Jag blev hur som helst nyfiken på mannen, särskilt som han uppgavs vara av svensk härkomst. Mina efterforskningar på nätet förefaller visa att han närmast hade en finlandssvensk bakgrund. Släkten hette Orraeus och hans förfäder hade sedan några generationer tillbaka gått i rysk tjänst och då förenklat namnet till Oreus. Pappan var generallöjtnant och knuten till krigsarkivet i Sankt Petersburg.

Ivan Oreus/Konevskoj

Därför stod det också Oreus i det glömda passet för Konevskoj var bara hans litterära pseudonym, taget sedan han besökt det ortodoxa kloster i Ladoga som heter Konevskij monastyr (på finska Konevitsan luostari). Det var på 1800-talet ett pilgrimsmål för många Sankt Petersburgsbor och det besöktes också av berömda författare som Alexander Dumas d. ä. och Nikolaj Leskov.

Den station där den stackars Oreus/Konevskoj steg av tåget för att åka tillbaka efter sitt pass låg alltså i den litauiska staden Segewold, en populär turistort på 1800-talet. Den heter numera Sigulda och ligger i det kuperade landskap som i dåtidens turistbroschyrer kallades Livländische Schweiz.Under en period i historien tillhörde hela trakten för övrigt det svenska stormaktsväldet.

Stationen i Segewold

Den flod som han drunknade i heter numera Gauja. Det är ett relativt brett vattendrag som här och där uppenbarligen är fullt av virvelströmmar och det var väl detta som beseglade den unge poetens öde.

Efter några dagar hittades kroppen av några lettiska bönder och den okände drunknade begravdes av den lokale lutherske pastorn. Fadern hade dock börjat sakna sonen och gjorde efterforskningar som ledde till att man kunde identifiera den döde. Eftersom familjen var russifierad och ortodox ordnades för säkerhets skull en ny begravning, den här gången enligt den ryska kyrkans ritual.

Nu har jag beställt den ovan avbildade boken om honom. Den beskrivs så här på Amazons hemsida:

Ivan Konevskoi: Wise Child of Russian Symbolism is the first study in any language of Ivan Konevskoi poet, thinker, mystic for many decades the lost genius of Russian modernism. A fresh and compelling figure, Konevskoi plunged deeply into the currents of modern mystical thought and art in the 1890s. A passionate searcher for immortality, he developed his own version of pantheism meant to guard his unique persona from dissolution in the All-One. The poetry of Tiutchev, Vladimir Soloviev and Rossetti, William James’s psychology, paintings of Pre-Raphaelites and Arnold Boecklin, Old Russian historical myth, the Finnish Kalevala: all engaged him during his brief life. His worldview grew more audacious, his confidence in the magical power of the word grew more assured. Drowning in 1901 at 23, Konevskoi left a legacy unfinished, rich, and intriguing.

Tänk så mycket unga människor lyckades hinna med för drygt hundra år sedan. Det ska bli spännande att läsa mer om honom. Och som sagt: Glöm inte passet nästa gång ni reser!

 

Read Full Post »

Från Riga

Just som jag återkommit från Riga läser jag en liten ledarkommentar i Svenska Dagbladet där Sanna Rayman föreslår att vi ska värna om torghandelns småskalighet. Detta som en reaktion på Skatteverkets propåer om att torghandlarna måste skaffa sig nya och relativt dyra kassaregister.

I och för sig är dagens torghandel ofta lika likriktad som affärskedjorna runtom torgen vilket Sanna Rayman också påminner om. På Hötorget i Stockholm verkar t ex de flesta varor ha passerat Årsta partihallar. Men inte blir det bättre av hårdare bokföringskrav för handlarna.

Vill man se en småskalig torghandel ska man åka till den underbara mat- och odlingsmarknaden i Riga. Där finns förstås också en centraliserad leverantörsorganisation. De flesta djupröda bifftomater som såldes där i förrgår visade sig vara import från Polen. Men vid sidan av detta finns en rad små stånd där folk från landet kommer med sina olika produkter. Så här års är det förstås inte särskilt mycket hemodlad frukt eller egenproducerade grönsaker som säljs men det finns gott om plantor, frön och växter för den som vill variera floran i sin egen trädgård. Just nu doftar för övrigt hela torget av liljekonvaljer,

En lands kultur speglas ju ofta i saluhallar och på matmarknader. Så är det också i Riga där de gamla zeppelinhangarerna nära centralstationen är ett levande matkulturmuseum (jag har visst skrivit om det tidigare). Men jag upprepar gärna: kommer ni till den lettiska huvudstaden så ta er absolut dit. Här blandas gristrynen med hemlagade ostar och svart surt bröd. Plus diverse konserver och bakverk som man aldrig hittar här hemma.

En annan källa till en stads kulturella själ är förstås också antikhandlarna och antikvariaten. I de senare blandas tysk, rysk och lettisk litteratur på hyllorna. Ikoner och ryskt silver varvas med den tyska borgerlighetens inredningsdetaljer. Det påminner om den omvälvande historia som Riga genomgått under de senaste hundra åren.

I den första upplagan av Nordisk Familjebok, med tryckår 1889, kan man läsa att befolkningen i Riga (då en viktig handelsstad i det ryska imperiet) år 1881 bestod av 67.000 tyskar, 50.000 letter, 32.000 ryssar och 3.000 polacker – resten judar, ester m.m.:

Lifvet i staden har en alltigenom tysk karakter, men ryssarna och ännu mer letterna och esterna ådagalägga en liflig intellektuel verksamhet. Båda söka motverka det tyska inflytandet genom att öka antalet uppfostringsanstalter. Grosshandeln är i tyskarnas och, till mindre utsträckning, i engelsmännens händer.

‘

Från det rysk/tyska Riga: Peter den stores staty

Enligt mellankrigstidens upplaga av Familjeboken hade Riga före det första världskriget en befolkning på 569.000 invånare, en siffra som förstås snabbt förändrades av den första europeiska katastrofen. 1920 var befolkningstalet nere i 185.137 invånare och nu blev snabbt letterna i majoritet med 60 procent. Sedan vet vi vad som hände under det andra världskriget och sovjettiden. Enligt uppgifter är dagens befolkningsfördelning 42.4 procent letter, medan drygt 48 procent är etniska ryssar, vitryssar eller ukrainare. Då är det inte så konstigt att man på gatorna hör lika mycket slaviska språk som lettiska även om enspråkspolitiken är totalt rådande när det gäller gatuskyltar med mera.

Hur som helst;  den stad som på 1600-talet låg inom det svenska väldet men som historiskt sett varit en del av den tyska kulturen är fortfarande en metropol där språk och litteratur möts. Men tiderna förändras och nu är det främst i antikvariaten som besökaren påminns om den gamla kulturblandningen från det forna Europa.

PS.  Beträffande den diskussion om Rigabalsam som förts här den senaste tiden kan man notera att detta begrepp verkar rymma två olika vätskor. Den ena är den bittra och örtrika universalmedicinen i lerkrus (för invärtes bruk i måttliga doser) som fortfarande saluförs som en lettisk nationalprodukt, den andra är vad som i äldre uppslagsböcker definieras som ”en blandning av 42 delar slagvatten (spiritus apoplecticus), 6 d. tinktur på sumatrabenzoë och 2 d. gurkmejetinktur”. Denna blandning användes förr i tiden utvärtes för sårläkning och kan – som man nästan begriper – knappast ha varit lämplig att förtära.

Read Full Post »

Senkomna noteringar om 11 september

Jag var upptagen av annat den 11 september, annars fanns det ju mycket att blogga om den dagen. Inte bara terrorattentatet mot World Trade Center utan också årsdagen av kuppen i Chile den 11 november 1973 när den demokratiskt valde presidenten Allende störtades av en militärjunta med amerikanskt stöd.

I The Guardian analyserar Raúl Zibechi arvet från kuppen: 200.000 chilenare flydde utomlands medan ett utländskt kapitalflöde ledde till ett industriellt uppsving parat med ökade sociala klyftor. En följd av general Pinochets regim som landet fortfarande lider av gäller utbildningssektorn:

The dictatorship’s most devastating long-term effects are in education and the question of the Mapuches, Chile’s southern indigenous people. Pinochet pushed through the education law just four days before leaving power; it placed the responsibility for education in the hands of the private sector at the same time as allowing complete freedom to create educational centres. The result was the deterioration of the quality of education, while making it prohibitively expensive. Working class people now struggle to get into university and have to make do with municipal secondary colleges – in other words, a second class education. In 2006 the so-called Penguins movement (thus named because of their school uniform) mobilised half a million school students in support of the de-privatisation of education and the rescinding of the law.

Så fanns det ett annat jubileum att notera i lördags: Arvo Pärt fyllde 75 år vilket Svenska Dagbladet uppmärksammade med en stor och läsvärd artikel av Jenny Leonardz.

Pärt är ju en av samtidens mest spelade kompositörer men rätt tillbakadragen och svår att få intervjua. Jag fick själv också nej 2002 från hans musikförlag med sedan Arvo Pärt fått klart för sig att jag egentligen inte är en musikskribent utan främst intresserad av hans andliga landskap blev jag vänligt inbjuden till hans hem i Berlin där vi samtalade i rätt många timmar en kylig lördag i mars.

Den ortodoxa tradition som är själva centrum i detta andliga landskap märktes tydligt i hans hem. Vi satt tillsammans med hans hustru Nora i husets vardagsrum omgivna av guldglänsade ikoner. Plötsligt ville han förklara något kring sina kompositioner, han sprang ner i sitt musikrum och hämtade upp ett papper som innehöll några aforismer av vilka de första löd så här:

Min musik kan bara i begränsad utsträckning betecknas som tonal. Den passar inte utan vidare in i det klassiska begreppet tonal musik. En mer träffande beskrivning är att det rör sig om en generell tillämpning av dur/moll-treklangen.

Det fascinerande med treklangen är dess naturliga renhet, dess lakonism och melodiska egenskaper.

Om man talar om en viss tendens till tonalitetens återkomst så kan man tillfoga att inte ens stilar uppstår av en slump.

Det är som andningen: man kan inte hela tiden andas in, man måste också andas ut.

Gud är starkare än vi. Tonaliteten är också en obestridlig kraft.

Sanningen är enkel och vägen till den är rak. Om detta är jag övertygad.

Uttrycksformernas integritet är på ett naturligt sätt en del av min musik.

Det här var alltså för åtta år sedan. Jag skrev en liten bok om mötet och om hans musik och den är väl fortfarande giltig när det gäller hans historia fram till det nya seklets början. Under de år som sedan gått har ju Arvo Pärt varit febrilt verksam som kompositör. Hans enkla tidlösa musik är förstås omdiskuterad men ingen som är intresserad av det konstnärliga skapandets roll och den musikaliska gestaltningens grundläggande frågor kan gärna gå förbi hans verk.

Read Full Post »

Purgatorium

Ola Larsmos recension i dagens DN av Mats Delands bok Purgatorium – Sverige och andra världskrigets krigsförbrytare är en angelägen läsning för den som är intresserad av historia och av Sveriges roll i hävdandet av mänskliga rättigheter i vår omvärld. Larsmo sammanfattar innehållet:

Boken är uppdelad i tre olika delar – en som försöker kartlägga Förintelsen främst i Lettland och de misstänkta letter som sökte sig till Sverige; en som försöker följa de minst sagt snåriga, internationella försöken att hantera skuldfrågan rättsligt i samband med andra världskrigets slut; samt en som resonerar kring Sverige och svenska juristers beröringsskräck för brottet ”folkmord”.

Jag har ända sedan barndomens möte med en estnisk flyktingfamilj haft positiva och starka känslor för de baltiska länderna. Det hindrar inte att jag djupt oroas av den nynationalism i framför allt Lettland och Litauen som försöker dölja 40-talets nationalistiska samarbete med nazisterna och baltiska hantlangares delaktighet i Förintelsen. De gamla protyska legionernas marscher i Riga och Vilnius nu under våren är dessutom otäcka påminnelser om en ovilja att göra upp med historien.

Nynationalistisk symbol i Litauen

I något tidigare inlägg på den här bloggen har jag pekat på sajten Holocaust in the Baltics som en viktig källa till påminnelser om de brott som begicks under 40-talet. Nu läser jag där att Norges ambassadör i Vilnius tagit rakryggad ställning mot dessa nationalistiska manifestationer:

Norway’s ambassador to Lithuania HE Steinar Gil has emerged as a Baltic region champion of human rights, at a time when the Lithuanian government’s gestures of support for the March 11th neo-Nazi marchers (parallel to Latvian leaders’ stout defense of the March 16th Waffen SS march in Riga) seem to have resulted in a veil of timid silence among western powers when it comes to human rights issues. Speaking at a pre-arranged March 19th forum on ‘European and Lithuanian Values’ at the Lithuanian parliament, Ambassador Gil remarked for the record: ‘Every foreigner in Lithuania noticed this march, where the participants were shouting “Lithuania for Lithuanians”. We were shocked.’  The ambassador also pointed out politely that fifty parliamentarians had signed a petition to ban the Baltic Pride gay-rights parade. He asked: How many had spoken up against the nationalist march? He added that every person with respect for herself or himself and for her or his country should condemn this kind of manifestation.

Ambassadör Gil har förstås inte blivit populär i Vilnius efter sitt ställningstagande och det ledde till en mindre demonstration utanför den norska ambassaden. Vad Sveriges ambassad eller vår utrikespolitiska ledning tycker om saken är oklart. Gäller även här tystnadens politik och beröringsskräck?

Jag har inte läst Purgatorium ännu men nu beställer jag den omgående. Det finns förresten en särskild blogg om boken.

Read Full Post »