Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Estland’

Jag läser just på nätet att Sverigedemokraterna ska genomföra två annonskampanjer, en i Sverige och en internationellt. Den svenska kampanjen ska stödja kravet på en folkomröstning om invandringen. Den internationella ska varna folk för hur hemskt det är att leva i vårt land.

Som Sverigedemokraternas integrationspolitiska talesperson Paula Bieler uttrycker det: ”Det är tält, det är snö, det är kyla, det är ingen hjälp, för det klarar inte Sverige… Ingen ska ens tänka tanken att komma hit,”.

Det är konstigt att ett parti som påstår sig älska Sverige har en så negativ syn på vårt land. Tror man förresten att snön är mer avskräckande än de jordanska flyktinglägrens heta ökensand? Dessutom brukar en grekisk bekant alltid säga att vintern i Sverige inte är något problem eftersom vi alltid har ordentlig värme inomhus då. Att vi inte skulle klara att ta hand om de verkligt hjälpbehövande är också en bisarr nedvärdering av vår nationella förmåga.

I Dagens Nyheter idag skriver historikern Pär Frohnert en lång och intressant artikel under rubriken: ”Så blev flyktingmottagande en svensk paradgren”. Han erinrar förstås om Sverigedemokraternas ideologiska företrädare som på 30-talet ville förbjuda ”judeimporten” men han påpekar också att det tidigt fanns en humanistisk motståndsrörelse:

Ofta glöms det bort att det också fanns en antifascistisk och flyktingvänlig opinion även utanför de judiska kretsar som försökte hjälpa sina trosfränder. De här uppfattningarna återfinns inom delar av arbetarrörelsen, bland kommunisterna, hos vissa liberaler och inom folkrörelser som till exempel frikyrkorna. För arbetarrörelsen och kommunisterna var ju nazismen en ideologisk huvudmotståndare. LO:s uppmaning till köpbojkott av tyska varor 1933 och den omfattande Spanienhjälpen kan här illustrera den antifascistiska opinionen.

Han pekar också på att det var i samband med mottagandet av de danska judarna i oktober 1943 som en markant omsvängning av flyktingpolitiken inleddes:

Krigshändelserna gjorde också att man helt enkelt ställdes inför att flyktingar tog sig in på Sveriges territorium. Framför allt kom man att ta emot skandinaviska flyktingar och i krigets slutskede också en stor grupp av evakuerade finländare. Här kunde man dock räkna med att flyktingarna skulle återvända hem när kriget var slut. Det var med balterna som kom hösten 1944 som Sverige på allvar ställdes inför att ta emot en flyktinggrupp som antagligen skulle bli kvar i landet.

estn

Estniska flyktingar i Filadelfiakyrkan, Gimo,  september 1944. Foto: Paul Sandberg, Upplandsmuseet

Det var de baltiska flyktingarna som jag själv kom att möta i min barndom. På den större sörmländska gård där jag bodde hette en av ladugårdskarlarna Henry Köster. Han hade nyligen flytt med sin familj  från Estland . Vad han hade för yrke i sin hembygd har jag ingen aning om men han var i alla fall en skicklig byggare av modellbåtar. Min pappa hade uppenbarligen hjälpt honom med en del praktiska saker i samband med ankomsten till Sverige och fick som tack för detta ett vackert tvåmastat skepp som sedan i alla år stod på en chiffonjé på gårdskontoret. ”Vad heter pojken?” frågade han min pappa och pekade på mig när båten överlämnades. Han fick besked i saken och skrev med blyerts båtens namn i akterspegeln: ”Torsten av Stockholm.”

Jag har berättat lite utförligare om saken i min bok ”Vägen mellan öst och väst” som publicerades för några år sedan.

Jag tittade nyss i den digitaliserade inflyttningslängden från min gamla hemsocken Länna utanför Strängnäs (ungefär 700 invånare på den tiden). Där ser jag att familjen Köster kom till församlingen den 20 december 1945. ”Inflyttad på pass” har komministern noterat. I januari nästa år flyttar den statslöse ingenjören Nikolaj Nikolajevitj Panov in. Den likaledes statslöse jordbruksarbetaren Theodor Pull kommer i mars. De tre estniska skogsarbetarna Anton, Paul och Herman Suuster kommer i oktober.

Utöver dessa asylsökande från andra sidan Östersjön kan man under krigsåren inräkna ett antal landsflyktiga norrmän. De finska krigsbarnen Eila och Ritva kom också till bygden och adopterades så småningom. Och så fanns förstås Felix Kersten (Himmlers omskrivne massör) där med familj, inklusive fru Kerstens far, en tidigare överhovjägmästare från Tyskland. Plus deras holländska hembiträde som sedan gifte sig med en man från bygden.

Så kunde det se ut i en liten landsortssocken i Sörmland under 1940-talets andra hälft. Det är en bild av ett öppet och välkomnande Sverige som jag levt med i många år. Sedan kan Sverigedemokraterna säga vad de vill.

Read Full Post »

Två faktorer under mina barndomsår kom att delvis forma min världsbild. Den ena hängde samman med det interneringsläger för sovjetiska soldater (”Rysslägret i Byringe”) som fanns i min hembygd och som jag skrivit om flera gånger på den här bloggen. Det upplöstes när jag knappast var medveten om dess existens men indirekt kom det senare att påverka mig och tidigt göra mig intresserad av det ryska.

Den andra faktorn var den estniska flyktingfamilj som i mitten på 40-talet kom till gården där jag bodde och som sedan stannade några år innan de drog vidare västerut.

Deras närvaro betydde för mig personligen ett första medvetande om ett land och ett språk bortom min egen verklighet. Den yngste sonen lärde mig räkna på estniska, det första främmande språk jag kom i kontakt med. Kanske var jag då fyra eller fem år; jag vet inte så noga. I alla fall fick jag klart för mig att det fanns ett land österut som hette Estland. Om min generation generellt sett kom att betrakta Baltikum som ett terra incognita så har det i varje fall aldrig gällt för mig.

Om allt detta har jag för övrigt skrivit lite mer utförligt i min bok Vägen mellan öst och väst som kom ut 2012.

Kanske var det blandningen av ryskt och estniskt som under 1990-talet väckte mitt intresse för tonsättaren Arvo Pärt. Hans bakgrund i estnisk och västerländsk musikkultur i kombination med en förankring i en rysk ortodox andlig tradition fascinerade mig. Det ledde till att jag 2002 fick tillfälle att samtala med honom en eftermiddag i Berlin och att jag något senare publicerade boken Arvo Pärt. Om musiken vid tystnadens gräns.

Den boken är slutsåld och den är för övrigt bara delvis aktuell eftersom Arvo Pärt under det senaste decenniet varit oupphörligt verksam som kompositör. Därför har jag skrivit en ny bok, kanske mest att se som en längre essä, där jag i och för sig upprepar basfakta om tonsättarens liv och verk men där jag framför allt dels speglat hans fortsatta arbete och internationella framgångar, dels belyst hans nära relation till den ortodoxa kyrkans andliga arv.

Jag citerar i ett inledande avsnitt vad han själv sagt i en radiointervju i New York förra sommaren i anslutning till ett uppförande av hans stora verk Kanon Pokajanen:

For me, there is so much divine power and beauty in the substance of music. Whoever has ears, let them hear.

The liturgical life of the Orthodox church is rich and it feeds all the human senses. But my musical education has been formed mostly on the basis of Roman Catholic church music. The Orthodox faith came to me later and not so much through the music of the church but through the teachings and words of early Christianity and Byzantine holy men, and that spiritual heritage has influenced me greatly.

Boken har fått titeln Aldrig förstummas. Arvo Pärt och musikens källor. Jag betonar liksom tidigare att det inte rör sig om någon musikvetenskaplig analys utan snarare om en kortfattad idé- och personhistorisk presentation av ett av nutidens mest uppmärksammade konstnärskap på den klassiskt musikaliska scenen.

Aldrig-forstummas

För den som vill veta mer om detaljer kring Arvo Pärts speciella kompositionsteknik (den så kallade tintinnabuli-stilen)  finns det numer en ganska omfattande internationell litteratur. Däremot finns det färre försök att sätta in hans kompositioner i det idémässiga (närmast teologiska) sammanhang där de också hör hemma.

Löpande information om Arvo Pärt och hans verksamhet hittar man numera på hemsidan för Arvo Pärt Center i Laulasmaa i Estland. Inför hans 80-årsdag den 11 september i år kommer det säkert att skrivas mycket om honom runt om i världen. Många konserter med hans verk kommer förstås också att ges med anledning av detta.

Om någon är intresserad av min lilla bok så kan man köpa den via närmaste internetbokhandel eller direkt från förlaget (klicka här).

Read Full Post »

I år är det precis 80 år sedan kung Gustav V besökte Tallinn och Estland (för att sedan fortsätta till Lettland och Riga).  Det är något som de flesta verkar ha glömt, men liksom flera gånger tidigare får ni en jubileumspåminnelse här på en av landets mest historiemedvetna bloggar.

Rootsi

En kort journalfilm från besöket finns för övrigt också att skåda på Youtube för den som söker på orden ”Rootsi kuninga”.

Det var knappast därför som vi åkte på en kortkryssning till Tallinn. Men det var hur som helst roligt att återse en stad där jag inte varit på de senaste 20 åren.

Senast det begav sig var jag med en svensk kulturdelegation som reste på UD:s uppdrag 1988. Sovjetunionen höll på att falla sönder, Estland stod på tröskeln till en förnyad självständighet och alla väntade med andlös spänning på vad som skulle hända. Vi inbjöds till regeringsbyggnaden på Domberget i Tallinn och togs emot av Arnold Rüütel, reformkommunisten som var med om att lotsa fram det nya Estland och som senare blev dess första president.

I går stod jag på nytt på Domberget under just den byggnaden under mitt första besök i det fria Estland. Härifrån blickar man ut över stan. Jag såg att det gamla Intourist-hotellet Viru nu fått alltmer konkurrens av nya höghus. SE-bankens kontorskomplex glimmade i solskenet som en påminnelse om de svenska bankernas risktagande i Estland.

På hotell Viru bodde jag under mitt allra första Estlandsbesök. Det måste ha varit efter 1985 för Gorbatjov var ny ledare i Sovjetunionen. Den gången var jag medbjuden som deltagare i en finländsk delegation av journalister och informationsmänniskor och jag minns att jag just på hotell Viru delade rum med Vasabladets dåvarande chefredaktör Birger Thölix. Vi blev ideligen väckta under natten av att telefonen ringde och att okända damer erbjöd oss sällskap när vi lyfte på luren.

Those were the days, som det heter. Men ingen önskar dem tillbaka.

Tallinns gamla stad är verkligen värd ett besök. En charmerande samling av gamla och ofta välrenoverade hus. En blandning av medeltid och 20-tal om man ska beskriva några gatuscener. Förtjusande små kaféer och restauranger överallt. En blandning av ortodoxa och lutherska kyrkor. Vänliga människor som försöker förstå vilket språk man än talar. Det enda man kan klaga på är att souvenirbutikerna (som överallt annars i världen) säljer i stort sett samma saker. Här bärnsten, linnevaror och handstickade vantar. Ikonprisindex (mitt jämförande mått på antikaffärerna) är högt. Stockholm är billigare.

För den som inte likt så många kryssningspassagerare vill släpa hem på stora flak med starköl rekommenderar jag båtbutikens fina burkar med rårörda havtornsbär (20 kronor styck). Ett vrakpris när man vet hur svårt det är att plocka havtorn och med tanke på att motsvarande burk i Sverige kostar minst dubbelt så mycket. Ett av världens mest vitaminrika bär växer helt enkelt på en av världens taggigaste buskar. Dags för havtornsturism över Östersjön med andra ord.

Havtorn

Havtorn (Hippophae rhamnoides)

Read Full Post »