”Kräftor fångas med håf, och smaka så väl att de ätas vid Konungens hof”. Citatet är hämtat från en gammal rättskrivningslära. Idag gäller väl snarare att kräftor smakar så väl att de äts vid var mans bord.
För visst har kräftätandet demokratiserats. Förr var det kanske mest ett nöje för överklassen och storstadsborna. I Svenska Dagbladet för den 7 augusti 1937 ställer en reporter frågan om hur många kräftor som brukar gå åt i Stockholm. Han får svaret: ”Det finns det ingen statistik på, men jag skulle tro att Stockholm konsumerar lika mycket som hela det övriga Skandinavien”.
Nu är förmodligen konsumtionen rätt jämn över hela landet (utom möjligen i det norrländska surströmmingsbältet). Det kan vi tacka djupfrysningstekniken för. Den har i hög grad underlättat importen. Fast Sverige har alltid importerat kräftor, paradoxalt nog samtidigt som exporten till kontinenten för mer än hundra år sedan var betydande.
Jag hittar en artikel i den svensk-amerikanska tidningen Pacific Tribune från 1910, ett organ för skandinaver på den amerikanska västkusten. Där kan man inhämta att det 1904 exporterades 116.000 tjog kräftor från den stora fångstplatsen Hjälmaren (dvs. 2.320.000 stycken). 1907 var siffran 104.200 tjog men 1909 – sedan kräftpesten slagit till – bara 26.000 tjog.
Den kräftpest som drabbade Sverige från 1907 och framåt gav enligt tidningen upphov till många tragedier:
Den fiskeriidkande befolkningen kring Hjälmaren, Mälaren och Öljaren m. fl. sjöar har genom kräftpästen lidit en synnerligen stor minskning i sina inkomster. Personer, som spekulerat i kräftfiskearrenden, hafva ruinerats, och till och med själfmord har af sådan anledning inträffat.
Smittan ansågs ha kommit från Finland och just 1907 infördes förbud mot import av levande kräftor därifrån. Det hävdes senare men infördes efter ett antal år på nytt. Sedan det hävts än en gång kunde Svenska Dagbladet den 4 augusti 1931 rapportera att betydande kvantiteter av skaldjuren anlänt österifrån:
Med ångarna Mariehamn, Birger Jarl och Oihonna ha under söndagen och måndagen inkommit från Finland sammanlagt 481 lådor levande kräftor. Ångaren Kalewipoeg, som hitkom på söndagen från Reval, medförde 548 lådor estniska kräftor.
Idag ser importmönstren som bekant annorlunda ut. Jag åt själv djupfrysta kräftor från Kina häromdagen. Det var inget större fel på smaken men inte kunde de till storlek och kvalitet mäta sig med de inhemska exemplar som jag var med om att fiska upp ur Lännaån under min sörmländska barndom på 50-talet. Det var innan kräftpesten slagit till i just det vattnet.
När barndomsminnena dyker upp i augustimånens sken är det ändå inte smaken av nykokta kräftor som främst tränger sig på utan själva fiskandets stämningsfulla ritual: det ljudlösa glidandet i en roddbåt, skenet av ficklampor över relingen, rasslet av kräftklor mot en plåthink.
Den upplevelsen kan ju tyvärr aldrig ersättas genom djupfryst import från utlandet.
Lämna en kommentar