Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

Lotte Laserstein

Jag köpte på en auktion i veckan tre pasteller och en litografi av Lotte Laserstein (1898-1993). Det var verkligen inga av hennes mest betydande konstverk men jag hade personliga skäl för att ropa in något med hennes signatur på.

Jag träffade aldrig Lotte Laserstein medan hon levde men hon målade i början på 70-talet porträtt av mina småländska svärföräldrar. Sedan dess har jag känt till hennes namn och fascinerats av hennes levnadsöde.

I ateljén, 1930

”Sternverdunkelung” var namnet på Judiska Museets utställning om henne och poeten och nobelpristagaren Nelly Sachs sommaren 2005, en påminnelse om två tysk-judiska kvinnor som båda tvingades i exil och kom till Sverige. Deras villkor försämrades dramatiskt efter Hitlers makttillträde 1933, och det blev i det närmaste omöjligt för dem att verka i Tyskland. Museets hemsida beskriver kortfattat deras situation under främlingskapets villkor:

Exilen var krävande för dessa två konstnärssjälar. De betalade ett högt pris för sin flykt. Deras inre bagage var nedtyngt av smärtan över att ha fördrivits från hemlandet. De bar på sorg, saknad, längtan och djup oro för de nära de hade lämnat efter sig i Tyskland. Nelly Sachs beskriver hur hon ständigt plågas av dåligt samvete med tanke på vad som hände dem som blev kvar.

De fåtaliga föremål som de lyckades få med sig till Sverige kom att ge dem en viktig förankring i det nya hemlandet.

I Sverige hamnade Lotte Laserstein dessvärre utanför de etablerade konstnärskretsarna. Hon kunde dock försörja sig genom att måla porträtt, något hon egentligen inte tyckte om. Vid 90-års ålder fick hon emellertid uppleva en internationell upprättelse. Hon betraktas idag som en av Tysklands mest betydande konstnärer under mellankrigstiden.

Efter att 1927 ha gått ut akademin i Berlin, blev Lotte Laserstein snabbt uppmärksammad för sina känsliga och skickligt utförda porträtt. Hon höll sig på avstånd från den avantgardistiska och abstrakta konsten men förenade traditionell konstnärsskicklighet med moderna motiv.

Abend über Potsdam, 1930

Efter nazismens maktövertagande 1933 avbröts karriären på grund av hennes judiska påbrå. En utställning på Galerie Moderne i Stockholm 1937  gav henne möjlighet att lämna Tyskland. Hon levde sedan i Sverige fram till sin död 1993 och var under den senare delen av sitt liv bosatt i Kalmar – hennes grav finns på kyrkogården i Räpplinge på Öland.

Här i Sverige blev hon aldrig något stort namn i konstärskretsar. Hon försörjde sig i stor utsträckning som porträttmålare. Det var brittiska konsthistoriker och gallerister som egentligen först uppmärksammade henne.

Caroline Smyth beskrev hennes återupptäckt i en minnesruna i The Independent 1993:

When I visited Laserstein in the summer of 1986, in the course of preparing an exhibition of her teacher Erich Wolfsfeld, I found her surrounded by her early works which covered every inch of available wall-space in her small apartment in Kalmar in southern Sweden, and quite a bit of floor-space as well. They were a revelation. Her masterpiece was a picture seven feet long showing five young people grouped round a table on a balcony with an extensive view of Potsdam. The preparations for this picture were elaborate, as her regular model Traute Rose wrote – ‘The very long canvas was first transported to Potsdam on the Berlin railway, and then by horse-drawn carriage to its destination with friends who had a roof garden looking over Potsdam . . .’ She used her friends and relations in Berlin, as well as Rose, as models and her influences can be traced through the 19th-century German realist painters Adolf von Menzel and Wilhelm Leibl to Holbein.

Aged 89, Laserstein flew over to London for her 1987 exhibition, as she did for the later show, which also featured the work of Erich Wolfsfeld and Gottfried Meyer, a former pupil of hers.

Lotte Laserstein was a forceful and determined lady who told me that she decided at the age of 11 that she would never marry, but devote her life to painting. She survived a difficult time in Berlin under the Nazis – her mother died at Ravensbruck – and built up a career for herself in Sweden after having arrived with the equivalent of pounds 2 in her pocket. I am very grateful to have had the opportunity of helping to bring her work to a wider public.

Motocycliste, 1929 (i Deutsches Historisches Museum, Berlin)

Två prestigefyllda Londongallerier ställde 1987 ut hennes verk under titeln: Laserstein: Paintings and Drawings from Germany and Sweden, 1920-1970, En av dem som ansvarade för denna breda presentation av hennes konst var William Joll som senare i The Spectator skrev om hennes återupptäckt i hemlandet genom en utställning i Berlin 2004:

The key to Laserstein’s importance as an artist – and this exhibition demonstrates triumphantly just how good she is – is her technical excellence. For me, the two outstanding pictures are ‘In My Studio’ (1928) and ‘Evening over Potsdam’ (1930). Both were in the London exhibition in 1987, whose catalogue was written by Caroline Stroude, who knew more about Laserstein than anyone else in the UK, largely basing it on what the artist herself had told her. It now transpires that some of this information was not accurate; perhaps not surprising, given that the artist was 89 at the time.

What is not in question is the intensity of the best Berlin pictures, painted at a level never regained in the years of exile in Sweden. In her introduction to the catalogue, the curator of the Berlin show, Anna-Carola Krausse, expresses relief that the artist did not sink ‘along with her impressive oeuvre into the sealed recesses of oblivion’. It was noticeable at the opening of the show early in November that many of the lenders had been strongly affected by these pictures – and not only by those they owned – so that I felt that Laserstein could communicate with her viewers on several levels simultaneously: as a woman who could depict her own form of realism, as a painter who could display the virtuosity of 15 years of academic study, as a German who could identify what was of interest to her chosen circle, and as a Jew who could comprehend her increasing isolation.

It seems almost miraculous that so many of these images have survived, when one considers the fate of so much else caught up in Germany post-1933. I suspect that the circumstances of Lotte Laserstein’s life continued to concentrate her attention on what really mattered to her.

Sedan kom återupptäckten i Sverige, först i form av en minnesutställning på Kalmar museum 2004 och därefter den redan nämnda utställningen på Judiska Museet plus Bror Hjorts hus i Uppsala.

För den tyska utställningen och dess katalog svarade Anna-Carola Krausse som också skrivit sin doktorsavhandling om henne plus en presentation av hennes liv och verk. Meine einzige Wirklichkeit var förresten temat för Berlinutställningen, ett citat från Lotte Laserstein som såg konsten som den verklighet hon levde i och för.

Som jag skrev inledningsvis. Mina pasteller är inga mästerverk, snarare skisser från några olika stadslandskap. I den svartvita litografin nedan ser man ändå något av hennes porträttkonst.

Hur som helst så är jag glad över att genom Lotte Lasersteins verk ha kommit närmare ett konstnärsöde som man inte kan undgå att fascineras av.

Read Full Post »

Som en uppföljning till tidigare inlägg om läget i det tusenåriga kungariket Danmark kan det vara intressant att notera att den blåbruna högern – liksom en gång den rödbruna svenska vänstern – alltmer drabbas av hätska inbördes strider och fraktionsbildningar.

Det började ju med att det så kallade Trykkefrihedsselskabets ledare Lars Hedegaard i en intervju före jul tänkte lite för högt om muslimer och bland annat yttrade följande:

När som helst är det tillåtet för en muslim att dölja sina sanna intentioner genom att ljuga och begå mened i sin egen eller islams tjänst… Man kan aldrig vara säker på att han säger sanningen.

Han fortsatte sina tirader med att säga att när en muslimsk man våldtar en kvinna så är det hans rätt att göra det:

När svenska flickor blir våldtagna, massvåldtagna etc. etc. så är det inget fel i det sett ur ett islamskt perspektiv. Det är din rätt… De våldtar sina barn. Det hör man hela tiden. Flickor i muslimska familjer blir våldtagna av sina farbröder, kusiner eller fäder.

Och 17 minuter in i intervjun slog han fast följande sanning om muslimsk kultur:

Kvinnor har inget värde. Det är inte människor. Deras funktion är som livmoder – de bär krigarens avkomma och skapar nya krigare, men i övrigt… Visst, de kan brukas som sexuella objekt men annars har de inget värde.

Detta ledde, som jag tidigare noterat på den här bloggen, till att de mest anständiga medlemmarna i Trykkefrihedsselskabets rådgivande grupp lämnade sina poster. Till och med det högerpopulistiska Dansk Folkepartis (DF) ledare Pia Kjærsgaard drog öronen åt sig. Hedegaard meddelade så själv i slutet av januari att han lämnar DF eftersom han efter sina extrema uttalanden inte ville vara en belastning för partiet.

Blåbrun röra men enad trosbekännelse

Han hade dock strax dessförinnan fått ett kraftfullt stöd av DF:s folketingsledamot Jesper Langballe som i en debattartikel i den ledande dagstidningen Berlingske Tidende slog fast att det inte handlar om våldtäkt när det gäller muslimska fäder utan om mord:

Selvfølgelig skulle Lars Hedegaard ikke have sagt, at der er muslimske fædre, der voldtager deres døtre, når sandheden i stedet synes at være, at de nøjes med at slå døtrene ihjel (de såkaldte æresdrab) – og i øvrigt vender det blinde øje til onklers voldtægt.

Langballe bygger sin religionsfenomenologiska sakkunskap bland annat på en bok som ”historikern” Hedegaard och en medförfattare skrivit om muslimernas kamp under 1400 år.

Antag att Langballe kommit till DN Debatt eller SvD:s Brännpunkt och bett om att få sina 30-talsrasistiska fördomar publicerade. Hade han fått det?

Nej, i Sverige sätter anständigheten fortfarande en gräns men uppenbarligen inte i Danmark. Det kan vara bra att ha i minnet när man värderar den aktuella debatten mellan Lena Sundström och Per Landin.

Read Full Post »

Jag håller med Åsa Linderborg när hon i Aftonbladet idag (24/2) kritiserar en krönika av Per Landin i Dagens Nyheter i går (inget av inläggen verkar ligga på nätet just nu). I krönikan sänkte sig Landin under sin egen värdighet när han försökte infantilisera Sundström och hennes rapportbok om främlingsfientligheten i Danmark.

Landin gör allt för att förringa främlingsfientligheten i Danmark och hans analys ger, som Åsa Linderborg konstaterar, ”en lika dålig bismak som en härsken remoulad:

Framför allt illustrerar den just det Lena Sundström visar i boken Världens lyckligaste folk: hur acceptansen för intoleransen smyger sig in i politiken och media. Att främlingsfientligheten inte är specifikt dansk, utan något som kan drabba vilket land och vilken liberal kultursida som helst.

Ingen av de skribenter som deltagit i vad som närmast liknar en förtalskampanj mot Sundströms bok vet naturligtvis en fjärdedel så mycket om Danmark som Svenska Dagbladets recensent Håkan Arvidsson som sakkunnigt bedömde den när den kom ut i september. Arvidsson har arbetat som universitetslärare i vårt sydliga grannland i 35 år, han är sedan länge en pålitligt konservativ skribent som inte kan misstänkas för några vänstervridna åsikter. Men så här skrev han:

Jag har arbetat i Danmark i 35 år. När jag kom till landet 1973 var det till förväxling likt det svenska samhälle som jag lämnade om man bortser från att öl, vin och starksprit fick säljas i vanliga butiker och att skolväsendet var friare organiserat. I det avseendet liknade Danmark mera kontinenten än sina nordiska grannar. Kanske kan man säga att Danmark var mer liberalt och kulturradikalt än Sverige. Arvet efter bröderna Brandes och Poul Henningsen var fortfarande levande.

Idag är situationen den omvända. Den danska kulturradikalismen är utrotad, kanske med undantag för tidningen Politikens kultur- och ledarsida. Den offentliga debatten har vänt 180 grader och det har även de politiska åsikterna gjort. Danmark har förvandlats till ett konservativt och slutet land och danskarna tycks leva i en ständig skräck för att bli invaderade och ockuperade av de muslimer som de anser ”ynglar av sig som råttor”.

Vad är det då som hänt under de senaste decennierna? Varför denna fullkomliga helomvändning och varifrån kommer den främlingsfientlighet som tidigare såvitt jag kan minnas var obefintlig.

I Sverige har vi i och för sig haft tendenser i samma riktning men de har hittills kvävts i sin linda och inte nått det inflytande som dessa hållningar har i Danmark. I Sverige tycks man heller inte intressera sig nämnvärt för vad som händer i det södra grannlandet vilket jag finner märkligast av allt. Vi är ju inte immuna mot sådana attityder som breder ut sig i Danmark och vi borde av ren självbevarelsedrift intressera oss för utvecklingen där. Sanningen är nämligen den att Danmark inte längre är ett angenämt land att vistas i för utlänningar och det gäller även svenskar.

Därför är det med ett äntligen på läpparna jag slår upp Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk . Boken är inträngande, genomarbetad och nyanserad, helt enkelt lysande.

Arvidssons kritiska invändning gällde den idéhistoriska analysen och där finns det naturligtvis möjligheter att gräva djupare, inte minst i det tveeggade danska arvet från Grundtvig och 1800-talets nationalromantiska heroisering av ”folket”. Men det förringar enligt honom inte bokens övergripande värde:

Lena Sundströms bok är ett nära nog fulländat reportage. Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Boken tecknar också mycket välinformerat Dansk Folkepartis väg till makt och inflytande. Det är inte det största partiet i det danska folketinget, men det har det största inflytandet. Det är Pia Kjærsgaard som sätter dagordningen i dansk politik och stundtals förefaller hon också ha vetorätt mot förslag hon ogillar. Jag tvekar inte att säga att detta är en av årets viktigaste böcker. Den rymmer allt som en nyfiken svensk kan vilja veta om dagens Danmark och som han eller hon inte får veta vid det årliga besöket på Tivoli, då Danmark visar sig från sin soligaste sida. Vardagen är, tro mig, inte lika ljus och friktionsfri.

Ja, så skriver en kritiskt skolad historiker som verkligen har sett Danmark inifrån. Detta till skillnad från den sverigedemokratiska kommentarspöbel som alltid dyker upp på diverse bloggar runt om i landet och som nu excellerar i nedsättande epitet om Lena Sundström varav ”mediavänsterbimbo” är ett av de mildare.

Den danska sjukan, också omvittnad av en rakryggad dansk intellektuell som Carsten Jensen, har verkligen tagit sig över Öresundsbron. Det han nyligen skrev i en essä om den obekväma journalistiken förtjänar att upprepas:

Som alltid finns en säker lösning på problemet med obekväma sanningar. Döda budbäraren. Avskeda honom, ignorera honom, undergräv hans trovärdighet eller säg honom att han är en stor berättare men en obetydlig journalist. Eller gör som Putin och camorran: skjut budbäraren med en kula i nacken.

Vad är det att söka sanningen? I sin sista bok ”På resa med Herodotos” skrev Ryszard Kapuscinski att den människa som mister förmågan att låta sig förvånas och överraskas är ihålig, hans hjärta är dött. Om någon tror sig ha sett allt är han färdig inte bara som journalist, utan också som människa. För Kapuscinski var nyfikenheten själva drivkraften. Man kan tillägga att nyfikenheten har en namnlös släkting, den sorts sinne för rättvisa som inte nödvändigtvis anser att förtryckta människor alltid har rätt, men väljer att ställa sig på sanningens sida.

PS.

Ulf Bjereld har på sin blogg också en träffande kommentar till Landins nedsättande språkbruk.  Läs den.

Read Full Post »

Gårdagens och nattens snöfall här i Södertälje gjorde att jag nu på morgonen i höga gummistövlar fick pulsa mig fram till brevlådan för att i besvikelse upptäcka att inga morgontidningar hade anlänt.

Alltså är det lika bra att fortsätta blogga lite på temat om de svenska deckarna som plötsligt blivit så populära i Storbritannien, ett land där det för tjugo år sedan (då jag jobbade som kulturattaché på ambassaden i London) var nästan omöjligt att hitta en titel av en svensk författare i en engelsk bokhandel.

För någon dryg månad sedan filosoferade Boris Johnson, Londons färgstarke konservative borgmästare, kring fenomenet i sin kolumn i The Daily Telegraph. Han hade av en tillfällighet råkat fastna i en av BBC:s Wallanderfilmer och kunde inte slita sig:

After about 10 minutes I confess I was completely gripped by the mystery. I don’t mean I wanted to know who the baddie was, or why he was importing human organs from Africa. I didn’t really care why the shawl-wearing debt-relief activist had been blown up in her Volvo.

I was completely indifferent to Wallander’s problems with women, or his difficult relationship with his father. What I wanted to know – and what I have been brooding on ever since – is why is the British public so obsessed with Nordic crime yarns? Why has the BBC spent millions of pounds of hard-pressed licence-payers’ money to send Branagh to roam the fjords in search of Swedish gangsters? Can they really affjord it? And don’t we have plenty of perfectly respectable gangsters here in the UK?

I ask the question because Wallander is only one of the new Scandinavian detectives who have been hitting British bookstores with the ferocity of a Viking invasion.

Boris Johnson – gillar svenska deckare

Johnson hade fått inte mindre än två ex av samma Stieg Larsson-bok i julklapp och han misstänkte att fler än han hade fått liknande presenter. Men hur började fascinationen för de nordiska brottsplatserna. Var det kanske Peter Høeg och hans Miss Smilla som skapade intresset för en ny sorts deckare med ibland dystra filosofiska undertoner?

There is the appeal of the mise-en-scene: the twilit beaches, the Ibsenian gazing through windows at the rain on the fjord. There is the way these Nordic types are like us, but in subtle ways not like us. They look roughly the same. They speak English almost like us (or in many cases, alas, rather better); but in one crucial and fascinating respect Nordic society is different from ours – and it is here that we come to the heart of the mystery.

What is it about the agonised mumblings of Wallander, or Blomquist, his equivalent in the Stieg Larsson novels? It is the earnestness. It is the deep, pale-eyed sincerity with which they try to do the right thing. And what is it about Sweden and the other Nordic countries that serve as the scenes of these crimes? Why are they such powerful landscapes of the imagination?

I am afraid it is because we think of these Nordic societies as being in some important respects more virtuous than our own. Denmark, Sweden, Norway, Finland – these are the pre-eminent UN countries, the people with an international conscience. Wherever there have been earthquakes, famines, diseases – there you have found Scandinavians doing their best to help. For 50 years their model of social democracy has been held up as an example to us in Britain of how you can lead the world in building slimline mobile phones, and still look after the poor.

En konservativ London-borgmästare som längtansfullt blickar mot nordiskt samförstånd och gammaldags socialdemokrati? Det låter otroligt men Boris Johnson säger att den bild av ett fridsamt och välordnat Skandinavien som man i andra länder så länge matats med gör att skuggsidorna blir så mycket mer intressanta:

Nordic crime writers profit from the fact that the blood is all the more vivid on the snow, the corpse more horrifying on the swish hygienic IKEA furniture. Scandinavia is still a mental landscape where crime is shocking, and that is a great compliment to Scandinavia.

I dagens nummer av The Sunday Times (God bless the Internet!) kan man förresten läsa vidare om det svenska deckarundret. Där publiceras en lång intervju med Noomi Rapace och den inleds med en betraktelse över det svenska mordiska landskapet:

In the world of crime fiction, certain places are entered at one’s peril: Oxford, the county of Midsomer, any chintzy establishment with the names Poirot or Marple on the guest register. To the roster of literary death zones, one can now add an entire country: Sweden. According to the current wave of Scandinavian crime writers “hitting British bookstores with the ferocity of a Viking invasion”, as Boris Johnson put it, the hitherto innocuous home of Saab, Sven-Goran Eriksson and stuff that requires an allen key for assembly is one almighty killing field, its pine forests a veritable repository for body parts, those scenic small towns seething cauldrons of murderous malice.

Sverige som en ”literary death zone”. Det låter inget vidare. Men vänta bara; det ligger stora pengar i detta. Sedan länge har Ystad varit en vallfartsort för de tyska Wallander-fansen och Skånska Dagbladet påstod nyligen att den deprimerade kommissarien är värd tre miljarder för Skåne. I Stockholm vandrar fransmän nyfiket i Lisbeth Salanders fotspår. Snart hittar säkert deckarturisterna också till Sveg.

PS – Uppdatering

I New Statesman har Rachel Cooke skrivit om Mankell och Wallanderfilmerna – både de svenska och de brittiska – och i The Observer finns en lång intervju med Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson. I Frankrike går just nu till recensenternas förtjusning BBC:s Wallanderfilmer på kanalen Arte – dubbade på franska förstås. Så nu kan man höra Kurt Wallander tala franska via Kenneth Branaghs munrörelser. Sublimt.

Read Full Post »

Mr Wallander

Det tog tid för Henning Mankell att slå igenom i den engelskspråkiga världen på samma sätt som i den tyskspråkiga där han sedan lång tid tillbaka ofta legat på bestsellerlistorna. Jag minns när min gamle vän Laurie Thompson i Lampeter höll på med översättningen av Den vita lejoninnan som kom ut i England 1998. Den sålde inledningsvis ganska dåligt och inte heller de följande böckerna blev några bokhandelssuccéer.

BBC:s filmade version av några Wallanderböcker – med Kenneth Branagh i huvudrollen – har förstås bidragit till de senaste årens framgång. I USA har just The Man from Beijing mottagits av entusiastiska recensenter. I Los Angeles Times skriver Jonathan Shapiro:

Fans of Mankell’s earlier Kurt Wallander mystery series will enjoy the intellectual provocations of the new book. Part police procedural, part political manifesto, Mankell manages to wrap an erudite analysis of imperialism around an entertaining whodunit.

Not even fellow Swede Stieg Larsson has managed to pull that off…

All of which raises the question: Who is the better writer? The answer, of course, depends on your taste and mood.

Like the songs of ABBA, Larsson is sometimes insipid but never boring; like the plays of August Strindberg, Mankell is often dull but never stupid. Larsson’s books are immediately addictive and impossible to put down. Mankell’s books are an acquired taste, as catchy as a cello sonata, but filled with the kind of deep, ruminative writing that rewards concentration and patience…

Enligt Shapiro är The Man from Beijing en bok som verkligen stannar i läsarens minne:

It raises important questions about modern China and its role in the world; about the responsibility of the West, especially toward its former colonies; about the meaning of revenge. Even with its flaws, the book cements Mankell’s reputation as Sweden’s greatest living mystery writer.

And, no, that’s not just because Larsson is dead.

Mr Wallander – a.k.a. Kenneth Branagh

Även i Wall Street Journal är recensenten Tom Nolan entusiastisk:

As unlikely as the scenario might seem, Mr. Mankell—who has been well served by translator Laurie Thompson—succeeds in transfixing the reader with a masterly balance of character sketches and pell-mell storytelling. He is entirely convincing in his depiction of ordinary people, ”absorbed in their own thoughts, their own fates,” becoming enmeshed in geopolitical intrigue.

I dagens nummer av The Guardian publiceras en lång intervju med Henning Mankell som på webbplatsens förstasida får epitetet Mr Wallander. Intervjuaren Nicholas Wroe noterar att Mankell har uppskattande läsare också utanför den vanliga kretsen av deckarentusiaster:

Michael Ondaatje claimed his works ”transcend their chosen genre to become thrilling and moral literature”. John Pilger speaks admiringly of his ”principled political life” and recalls talking enthusiastically about Mankell to Martha Gellhorn, another ”huge fan”. Not that Mankell’s worldview is to everyone’s taste. The acclaimed Scottish writer Val McDermid ”loves Nordic crime, but I find Mankell just too bloody bleak.” And it took some time, even after the Wallander books were translated into English, before he attracted a large anglophone audience. Ian Rankin remembers interviewing Mankell, who was a late addition to the Edinburgh Book Festival, after he had published just a couple of Wallander books in English. ”Only a handful of fans turned up to the event, but interestingly most of them seemed to be fellow authors. For me the baton of Swedish crime fiction was passed from Sjöwal and Wahlöö to Mankell. They charted changes in Swedish society in the 60s and 70s. Mankell does the same for more recent decades. And his own biography makes him every bit as interesting as any of his characters. It will be fascinating to see what he does post-Wallander. I’ll be looking for tips regarding my own post-Rebus writing career.”

Forstättning följer säkert. You ain’t seen nothing yet. Kolla bara på sajten Inspector-Wallander.org där den engelskspråkiga världens fans har ett forum.

Read Full Post »

De av läsarna som är tillräckligt gamla minns kanske den klassiske DN-kåsören Red Tops uttalande: ”Jag har ingenting emot monarkin, det är kungen personligen jag vill åt”.

Jag skulle kunna travestera det och säga: ”Jag har ingenting emot tidskriften Axess, det är Johan Lundberg personligen jag vill åt”.

Men skämt åsido. Det är sant: jag har absolut ingenting emot Axess. Några av mina bästa vänner jobbar till och med där.  (Nja, det är en överdrift, men åtminstone en god vän finns med i det redaktionella gänget). Liksom alla kultursidor eller kulturtidskrifter bjuder man på både lysande och mindre lysande skribenter. Det är en tidskrift värd att ta på allvar eftersom man både nickar instämmande eller tyst protesterar medan man läser den.

Jag har heller ingenting emot Johan Lundberg personligen även om han någon gång i överilat mod slängt fula epitet efter mig. I vissa frågor delar vi säkert ståndpunkter, i andra divergerar vi totalt. Dessa motsättningar har vi delvis avhandlat i en mejlväxling förra året.

Axess – vacker tidskrift med blandat innehåll

Idag uppmärksammar Johan Lundberg på Axess-bloggen att jag i ett par sammanhang uttalat mig kritiskt om några personer som medarbetar i hans tidskrift, framför allt Christopher Hitchens och Roger Scruton. Jag har förstås inget emot att de publiceras i svenskt sammanhang men jag vände mig beträffande Hitchens mot påståendet att han skulle vara en internationell intellektuell fixstjärna. Han är en god och slagkraftig debattör med betydande kunskaper (typ Jan Guillou) men redan hans onyanserade språkbruk i vissa sammanhang utmönstrar enligt min bedömning honom ur kategorin ”intellektuella fixstjärnor”. Jämför man honom med en allsidig och kunnig svensk kommentator som Göran Rosenberg så är det ju ingen tvekan om att Rosenberg vinner på poäng.

Beträffande Roger Scruton är problemen likartade. Han har skrivit bra om skönheten och diverse andra begrepp men hans bisarra försvar för hetsjakt på räv, hans oetiska ekonomiska mellanhavanden med tobaksindustrin och hans flört med avgrundshögern i Vlaams Belang gör att jag omöjligt kan se honom som någon stor samtidsfilosof. Att han dessutom kommit att bli Sverigedemokraternas filosofiska stöd kan han ju själv inte rå för men det säger något om hans politiska attraktionskraft.

Då undrar Johan Lundberg vilka andra skribenter jag hellre skulle vilja se (jag håller med honom om att Fjodor Dostojevskij inte är aktuell, även om en seriös analys av hans syn på skönheten verkligen skulle platsa i konstdebatten – varför inte trycka om ett avsnitt ur Zenta Maurinas klassiska bok från 1951).

Det ankommer förstås inte på mig att värva skribenter för Axess men om man bara ser inom landet så levererar en institution som Svenska Dagbladets understreckare ständiga bevis på begåvade (ofta unga) skribenter som kan vara rätt oförutsägbara. Går man internationellt så räcker det med att läsa Die Zeit, Frankfurter Allgemeines kultursida, London Review of Books, den breda franska kulturtidskriften Études etc för att hitta exempel på både ämnen och författare som skulle göra den svenska debatten mer pluralistisk och mindre polariserad. Kunde man dessutom komma ifrån den svenska kulturdebattens förbannelse – den anglosaxiska slagsidan – så skulle mycket vara vunnet.

Men som sagt; det är inte jag som ska ge Axess råd, men eftersom Johan Lundberg nu ändå frågade så kommer de här helt gratis. Liknande råd ger jag också vid olika frilansmöten till Aftonbladets kultursida, där jag då och då medarbetar, men inte heller där är det jag som kan bestämma innehållet.

Till sist: Johan Lundberg är en engagerad skribent som väcker debatt, inte minst på Axessbloggen. Det är bra i vårt kulturella konsensusklimat. Jag skulle bara önska att hans inlägg mindre ofta följdes av en svans av sykofantiska kommentatorer, ibland från den politiska urskogen. Både Axess och den intellektuella samhällsdebatten skulle må bra av lite bättre renhållning i kommentarsspalterna. Man behöver inte publicera allt, inte ens på nätet.

Read Full Post »

Fel filosofer

Jag får väl börja med att citera mig själv när jag i ett av inläggen nedan kommenterade Erik Wallrups artikel i Svenska Dagbladet om debatten mellan höger och vänster och de fantasilösa positioneringar som den ofta innebär.

Efter att ifrågsatt tanken på Christopher Hitchens som en ”intellektuell fixstjärna” skrev jag så här: ”Själv anser jag att det bör gå att förena skrivande på en hövlig nivå med en estetisk kulturkonservatism och en frisinnad socialliberalism med sinne för solidaritet och internationell rätt. Men jag vet att en sådan hållning är näst intill omöjlig i det svenska debattklimatet.”

Fast jag var kanske lite väl pessimistisk i den sista meningen. Jag är säkert oenig med Magnus Eriksson i olika ideologiska sakfrågor men när han i Svenska Dagbladet idag skriver om att högern har fel filosofer kan jag bara hålla med. Han säger där att problemet med liberalerna kan vara att de bara läser ekonomisk teori och Ayn Rand, medan problemet med många konservativa är att de läser Roger Scruton istället för Aristoteles, Burke och Martin Heidegger:

De intellektuella i borgerligheten borde också vara tydligare med att nyliberal ekonomism inte nödvändigtvis följer av ett konservativt värdesystem. Kristdemokraterna kan väl inte vara det enda partiet som minns socialkonservatismens omsorgstanke?

Kanske kan välfärdsstaten också relateras till en konservativ idé. Den har skapats inom rådande institutioner, utan någon revolutionär omvälvning. Rimligen står välfärdsstaten mer i samklang med Edmund Burkes idé om ”generationernas samlade visdom” än nyliberalismens lössläppta kapitalism.

Som liberal, kristen och vanligen borgerlig väljare skräms jag också av aktivismen och det militanta antingen/eller-tänkandet hos dagens borgerlighet. Det märks både på det ekonomiska och det kulturella området. Varför driva en kampanj för figurativt måleri mot den abstrakta konsten? Varför kan inte de båda leva i fredlig samexistens i debatten likaväl som på konstälskarens väggar? Måste hela socialförsäkringssystemet raseras bara för att några fuskar? Konservatismens intellektuella kunde kanske påminna sina partier om den konservativa dygden besinning.

Dostojevskij – bra läsning

Visst är det bättre att läsa Dostojevskij än Scruton. Jag har aldrig förstått den nyliberala förtjusningen över denne mediala filosof vars forskningsetik varit minst sagt omdiskuterad. Och när man läser hans senaste utspel för gallerierna (som handlar om att muslimer bör dricka mer vin) blir man ännu mer tveksam. The Telegraph rapporterar:

Roger Scruton, 65, urged ”lunatic fundamentalists who have set their heart on giving Islam a bad name” to imbibe, although it is considered against their religion, claiming it would help them to a more moderate view.

Dr Scruton’s statement is part of an article in the latest issue of Decanter, the international wine magazine, in which he argues for the Latin maxim ‘in vino veritas’, or from wine comes truth…

The philosopher, a research professor for the Institute for the Psychological Sciences in both Washington and Oxford, considers himself one of the first to ”extract the philosophical truth in wine”, which is the topic of his new book ‘I Drink Therefore I Am’.

He observes that the most important thing about wine is the reality that is contained within it, rather than ”what you blurt out under its influence.”

Tidigare har han extraherat den filosofiska sanningen i tobak och nu har alltså turen kommit till vinet. En träffande kommentar förefaller ha lämnats av Ajmal Masroor, en företrädare för brittiska muslimer:

I wonder, has he made these comments while sober or intoxicated?

Mr Scruton is entitled to his opinions, but it seems to me he just wants to make a headline. This is not a comment I, or most Muslims, will be giving much thought to.

I april förra året noterade jag här att Roger Scruton och vänsterskribenten John Pilger hade en likartad syn på rådande vinkultur. Rödvinsvänstern och portvinshögern hade faktiskt funnit varandra.

Read Full Post »

Older Posts »