Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Språk’ Category

”I Sverige pratar vi svenska”, sa moderatledaren Ulf Kristersson häromdagen. Visst, så är det. Men i Schweiz och Belgien, vad pratar man där? Och vad ska man säga om Finland där så många envisas med att tala sitt svenska modersmål vid sidan av majoritetsspråket finska.

Jag ska inte förvränga Kristersson uttalande eftersom hans poäng förstås är att grundläggande kunskaper i svenska har stor betydelse för integrationen. Vill man bli  en del av vårt samhälle är det därför rimligt att man också lär sig det ledande nationella språket. Men det är det kategoriska i moderatledarens uttalande som får åtminstone mig att hoppa till.

Vad var det nitiska folkskollärare i Tornedalen präntade in i sina finsktalande elever under 1930-talet om inte just budordet: ”I Sverige pratar vi svenska”. Det var först 1958 som Kungliga Skolöverstyrelsen i ett cirkulär lät meddela att man inte borde förbjuda finsktalande lärjungar att tala sitt modersmål på raster och i skolhemmen.

Den svenska språklikriktningen var på sätt och vis en spegelbild av fennomanernas fältrop på andra sidan gränsen: ”Suomessa puhutaan suomea” – i Finland ska man tala finska. Det är ju också en sats som många okunniga svenskar tagit till sig så till den grad att de tror att invandrande finlandssvenskar lärt sig språket först här i landet. Om detta skrev Sydsvenskans Heidi Avellan för några år sedan samtidigt som hon kommenterade det nygamla hatet mot svenskan bland nationalister i Finland:

Jag har vant mig vid okunskapen. Att jag kallas ”finska”, att Helsingfors kallas Helsinki, att Åbo får heta Turku och att operafestivalens Nyslott bara är känt som Savonlinna är inte mycket att orda om. Att ”rikssvenskar” inte har full koll på finlandssvenskarnas liv och historia går att förstå.

Men finnar ska veta bättre.

De är uppvuxna i det land där folket tiger på två språk, för att citera Bertolt Brecht. Svenska är Finlands ena officiella språk. Dagens språkfejd där svenskan ses som inkräktarnas tungomål är historielös.

Ändå hotas kända kvinnor som förknippas med finlandssvenskan: de ska våldtas och dödas – så att ”blodet stänker ända till Sverige”.

Språkpolitik blir faktiskt ofta blodig, särskilt om den kombineras med skillnader i religion och kultur. Men även utan vapenskrammel kan den bli intolerant. Oftast kanske mer löjeväckande. Jag skrev någon gång här på bloggen om erfarenheter av att köra bil i Belgien. Har man siktet inställt på Liège och följer de skyltar som pekar ditåt blir man plötsligt villrådig när man passerat gränsen till en flamländsk kommun och i stället hänvisas mot Luik. Och reser man mot den sydbelgiska staden Mons kan skyltarna i nästa kommun visa mot samma stad som då heter Bergen. Den kommunledning som ville införa tvåspråkiga skyltar skulle kanske bli bortröstad i nästa val (med undantag för Bryssel som har en lagfäst tvåspråkighet).

Den som haft kontakt med republiken Irlands officiella liv vet att talaren i en parlamentsdebatt ofta inleder med några ord på iriska (som man kanske knappt behärskar) för att sedan övergå till den mer bekväma engelskan. Men symbolpolitiken i att markera landets första officiella språk är här viktig. I Katalonien har språkfrågan också fått en allt starkare politisk färg. Där får man numera kanske väga sina ord innan man öppnar munnen.

Den gamla språkstriden i Norge är väl inte så dramatisk nu för tiden men Noregs Mållag, som kämpar för nynorskans ställning i landet, skrev häromdagen bland annat så här efter en granskning av den nya regeringsplattform som presenterades i veckan:

Til forskings- og høgare utdanningsminister Iselin Nybø
I Jeløy-plattforma står det at «Regjeringen vil sikre gode bruks- og opplæringsvilkår for de offisielle språkene i Norge og de to likestilte målformene i norsk.». Mållaget ønsker at statsråd Nybø skjerpar tonen mot universitet og høgskular som år etter år bryt mållova når det gjeld regelen om at minst 25 % av det dei skriv, skal vere på nynorsk. For å sikre gode opplæringsvilkår for elevar med nynorsk hovudmål er det òg viktig at ein styrker nynorskopplæringa for lærarskulestudentar og sørger for at dei får avgangsvitnemål som viser at dei kan nynorsk.

Nynationalister av olika schatteringar är numera ofta nitiska språkpoliser. Jag har tidigare skrivit om Ukraina där utbildningssystemet nu ska likriktas från högstadiet och uppåt. All undervisning måste då ske på ukrainska. Ryska, ungerska och rumänska minoriteter protesterar vilt och den ungerska regeringen hotar med att lägga in veto mot Ukrainas närmande till EU och landets samarbete med Nato.

En ukrainsk hantverkare som jag träffat här i Sverige berättar om hur hans hustru, född i Ukraina men i ett helt ryskspråkigt område, blev trakasserad när hon i västra Ukraina vågade kritisera ruttna grönsaker i ett snabbköp: ”Åk hem till Ryssland om varorna här inte duger”, replikerade den tjugoåriga bodbetjänten som naturligtvis förstod hennes ryska men som ville markera sin språkliga renlärighet.

Exemplen på kontroversiell språkpolitik kan mångfaldigas. Men visst har Ulf Kristersson rätt: i Sverige talar vi svenska. Plus förstås de officiella minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch.

Read Full Post »

Jag var i Paris i förra veckan och passade då på att kolla lite vad Franska Akademien har för sig, denna församling av 40 ”odödliga” som varit förebilden för vår svenska motsvarighet. Nu är de för tillfället inte så många som stadgarna föreskriver eftersom det finns ett antal vakanser och rekryteringen till de åtråvärda ”fåtöljerna” (les fauteuils) kan ta sin rundliga tid. Detta eftersom utomstående faktiskt kan anmäla sitt intresse för en plats på stolen, något som ibland leder till ett omständligt omröstningsförfarande.

Det var kardinal Richelieu som 1635 grundade Akademien som genom seklerna haft sammanlagt 729 ledamöter, varav 8 kvinnor. Dock har man just nu en kvinna som ständig sekreterare, den förträffliga historikern Hélène Carrère d’Encausse, specialist på Rysslands öde genom seklerna.

Franska Akademiens höge grundare

En huvuduppgift för ledamöterna är att vårda det franska språkets höghet och renhet. Det gör man genom sin normativa ordlista men också genom att då och då slå larm mot oroväckande tendenser i samtiden. Senast skedde det genom ett enhälligt beslut den 27 oktober där ledamöterna med kraft vänder sig mot ”écriture inclusive”, det vill säga att man använder både maskulina och feminina former av ord för att markera att det manliga perspektivet inte alltid har företräde.

Det finns många förespråkare för detta nyare synsätt, bland annat en sajt på nätet där det heter: L’écriture inclusive désigne l’ensemble des attentions graphiques et syntaxiques permettant d’assurer une égalité des représentations entre les femmes et les hommes. Det handlar alltså om att med skrivsätt och syntax försäkra sig om också en språklig jämställdhet mellan kvinnor och män. Ska man skriva ordet ”medborgare” bör man till exempel använda både maskulin och feminin form för att markera att medborgarskapet omfattar båda könen: Citoyen-ne.

Men Franska Akademien (som just nu räknar fem kvinnliga ledamöter) är inte med på noterna. De pekar i sitt uttalande på de problem för både skrivning och läsning som en reform skulle innebära. De ringer i stora larmklockan och säger att det franska språket med denna utveckling står inför en dödlig fara som måste bemötas med tanke på ansvaret inför kommande generationer.

De höga språkvårdarna kan möjligen ha en poäng i att ett inklusivt språkbruk kan skapa problem, till exempel när man ska sjunga de manande orden i Marseljäsen: ”Aux armes, citoyens”. Som texten nu lyder är det bara manliga medborgare som kallas till vapnen. Men när hymnen sjungs kan ju den som vill i stället använda den kvinnliga formen. Det stör i vart fall inte rytmen nämnvärt.

Read Full Post »

Vi som använt gamla skrivmaskiner minns hur man skrev ett semikolon: Man måste först slå ett kolon på tangentbordet, därefter ett backsteg och sedan ett komma. Denna operation gav en kort tid för eftertanke.

Jag bloggade om saken för fem år sedan och påminde då om hur jag min gröna ungdom såg en pjäs på Uppsala Stadsteater som hette ”Klara”. Den var skriven av Sven Stolpe och handlade om de gamla tidningskvarteren kring Klara kyrka i Stockholm. Scenen var närmare bestämt en kvällstidningsredaktion. Året var förmodligen 1962. Som dramatik var pjäsen en bagatell (fast roande) och den är väl vid det här laget både bortglömd och förlåten.

Jag minns egentligen bara ett replikskifte och det började med att en gammal typograf klagade över att det tidiga 60-talets journalister i allt mindre utsträckning använde sig av semikolon. Därmed missade de också ett tillfälle att tänka ett varv till kring det de just höll på att skriva.

Allt detta dök upp i mitt minne när jag läste en lysande liten bok med titeln Interpunktion. Det är skriven av Alva Dahl, doktor i nordiska språk och dessutom översättare och författare. Hon verkar vara inne på exakt samma linje som Sven Stolpes fiktiva tryckerifaktor när hon skriver:

Eftertankens främsta skiljetecken är nog semikolonet. Det kräver reflektion av både skribent och läsare. Semikolonet visar att de båda satserna hänger samman; ofta, men inte alltid är det fråga om en orsaksrelation.

Hon fortsätter:

Att använda semikolon i stället för bindeord (som och eller därför att) är att visa läsaren förtroendet att själv lista ut sambandet. Det kan tyckas vanskligt, men på detta sätt knyter också skribenten till sig de läsare som uppskattar inviten att tänka själva. Bland annat därför är semikolon ett yperligt hjälpmedel för den medvetna skribent som vill utnyttja skriftens möjligheter och bjuda in läsaren till samförstånd.

Alva Dahl noterar att det finns de som anser att semikolon är ”för pretentiöst” eller ”inte hör hemma i svenskan”. Hon kontrar med att vi mycket väl kan vara pretentiösa – särskilt om vi med detta menar att vi tar språket och skrivandet på allvar och är noga med hur vi formulerar oss:

När jag hör att tidningsredaktioner konsekvent förbjuder semikolon undrar jag alltid om detta inte måste innebära att också eftertanke och komplexitet stryker på foten. Om alla ska skriva rappt och enkelt, vem belyser då de aspekter av tillvaron som är krångliga och invecklade?

Hear, hear! – som engelsmännen säger.

Om jag för fem år sedan klagade över bristen på semikolon så har väl grunden för denna klagan blivit än starkare idag. Vem slösar bort ett dyrbart utrymme på twitter på ett gammaldags skiljetecken? När såg ni Carl Bildt senast ge rum för eftertanke genom ett semikolon?

Semikolonet har verkligen både vänner och fiender i den litterära världen. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut (1922-2007) tillhörde den senare kategorin: Det här är ett råd han gav till blivande författare: ”First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites representing absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college.”

Å andra sidan visade hans författarkollega Lewis Thomas (1913-1993) sin uppskattning av detta tecken som enligt honom också kan markera en behaglig förväntan:

I have grown fond of semicolons in recent years. The semicolon tells you that there is still some question about the preceding full sentence; something needs to be added; it reminds you sometimes of the Greek usage. It is almost always a greater pleasure to come across a semicolon than a period. The period tells you that that is that; if you didn’t get all the meaning you wanted or expected, anyway you got all the writer intended to parcel out and now you have to move along. But with a semicolon there you get a pleasant little feeling of expectancy; there is more to come; to read on; it will get clearer.

Semikolonets vänner bör inte ge upp; det kommer kanske en dag när tecknet får en renässans. Å andra sidan kan man nu skriva det direkt på datorns tangentbord utan någon operation med backsteg. Den tidsfrist som förr fanns för eftertankens kranka blekhet har därmed besegrats av den moderna tekniken.

Read Full Post »

Jag skrev för några år sedan ett inlägg med titeln Till textremsans lov. Där noterade jag bland annat den utländska avogheten mot textremsor. I många länder tror man inte att biobesökare och tv-tittare klarar av att läsa text samtidigt som man följer med bildernas växling. Därav det utbredda bruket att dubba filmer. De som sett J. R. Ewing i Dallas tala högtyska eller pariserfranska vet hur löjligt det kan bli.

En fördel med vårt svenska textande är att originalspråket hörs samtidigt som man får en uppfattning om innehållet.Vad detta betytt för svensk språkinlärning och språkförståelse är nog svårt att överskatta.

Med det ständigt stigande antalet tv-kanaler och den höga andelen engelskspråkiga program ökar förstås behovet av textare närmast exponentiellt. Speciella firmor tar sig an uppdraget och det verkar som om man i många fall utgår från något slags maskinöversättning som sedan putsas till. Dock förefaller inte alltid den språkliga kompetensen vara tillräcklig. Inte sällan kan man som felfinnande kverulant ondgöra sig över brist på kunskap om rätt frekventa ord.

Härom dagen såg jag ett program i den trevliga engelska serien Antiques Roadtrip som går på TV8. Den skildrar i olika avsnitt två antikexperter som åker runt i Storbritannien på jakt efter saker som de med förtjänst kan sälja på auktion. Den som tjänar mest efter fem dagars resa vinner. Man får under resans gång många fina bilder från charmerande brittiska städer och byar.

I just det här avsnittet besökte de båda experterna en liten ort som heter Dunwich i East Anglia. Vi fick veta att den under medeltiden var en betydande stad med många kyrkor innan den genom stormar och erosion mer eller mindre försvann i havet  på 1200-talet. Ett bevis på dess storhet framhölls av speakern: ”It had its own mint”. Det betyder förstås att staden till och med hade sin egen myntprägling.

På textremsan löd översättningen: ”Den hade också sin egen mintchoklad”. Det måste i så fall ha varit en för medeltiden unik import av kakaobönor.

Dunwich – mintchokladens urhem?

Jag kom att tänka på detta med textremsor också i ett annat sammanhang. Jag läste nyss att parlamentet i Ukraina just röstat för ett lagförslag som säger att 75% av innehållet i nationella tv-kanaler måste vara på ukrainska. BBC berättar:

Russian-language programming on TV has to have Ukrainian subtitles – even though it would be hard to find anyone in Ukraine who did not understand Russian. Any TV programmes that are seen as Russian propaganda are banned outright.

The latest move has divided opinion in Ukraine. Critics say it will do nothing to win the hearts and minds of Russian speakers.

Den ukrainska nyhetsbyrån UNIAN preciserar också några av lagförslagets krav:

The draft law provides for a mandatory share of news broadcasts in state language, namely no less than 75% of the total duration of all news broadcasts in each of the time intervals from 07:00 to 18:00 and from 18:00 to 22:00.

In addition, the draft law stipulates that movies and programs that are not made by broadcasting organizations and not aired in state language should be subtitled using state language.

Enligt ukrainska kommentatorer kommer den nya lagstiftningen att ge många extra arbetstillfällen inom de företag som producerar textremsor eller dubbningar. Det är förstås alltid glädjande med någon del av ekonomin som expanderar.

Read Full Post »

De vackraste orden

Svenska Dagbladet har något slags tävling där det gäller att utses det svenska språkets vackraste ord. Läsarna har kommit med tusentals förslag och nu finns det en lista där man senast den 21 september kan gå in och välja bland fyrtio olika ord. Den toppas av följande tävlingsbidrag (i bokstavsordning):

Aftonland – Annorlunda – Barfota – Böljande – Chilla – Dagsmeja – Du – Finurlig – Förgätmigej – Glänta.

Frågan är förstås om en anglicism som ”chilla” ska kunna anses som ett svenskt ord. Än har det väl inte blivit allmän egendom. Fast man kan i och för sig ifrågasätta hela idén med en verbal skönhetstävling. Det är ju lika meningsfullt som att rösta om den vackraste blomman. Å andra sidan förstår man att kultursidan kan behöva en relativt billig spaltfyllnad i en tid av minskad budget.

Jag vet att det internationellt ibland har avhållits liknande tävlingar. En handlade om den vackraste meningen. Minns jag rätt var det en finsk sats som vann: ”Alavilla mailla hallan vaaraa” vilket lär betyda ”risk för frost på låglänt mark” (rätta mig om jag har fel).

Goetheinstitutet  och det tyska språkrådet ordnade 2004 en omröstning om det vackraste tyska ordet och vinnare blev då ”Habseligkeiten”. Det är en mångtydig glosa men den kan (enligt tävlingsanordnarna) användas t. ex om ”ett sexårigt barn som breder ut innehållet ur sina byxfickor för att glädja sig åt rikedomen och mångfalden i en kär samling”.

På femte plats i den tyska tävlingen kom ”Rhabarbermarmelade”, ett vackert ord som ju också ger omedelbara smakassociationer. Hur man än vrider och vänder på saken är det väl uppenbart att enbart fonetiskt välljud inte räcker för att samla många röster. De flesta ord som nomineras i dessa tävlingar är relaterade också till det begreppsliga innehållet.

rab

Rabarber – som marmelad ett vackert ord

Den minst välljudande meningen på något indoeuropeiskt språk finns kanske i en rad från ett klassiskt polskt poem: ”W Szczebrzeszynie chrząszcz brzmi w trzcinie”. Det betyder väl ungefär ”en ollonborre surrar i vassen i Szczebrzeszyn”. Det är en tungvrickande mening som gjort denna blygsamma polska stad mer allmänt känd. I mitt lilla polsk-svenska lexikon anges just ”ollonborre” som översättning av ordet ”chrząszcz”. Varför man då valt att på stadens torg resa en staty av en fiolspelande syrsa är för mig obegripligt. Men det måste förstås finnas någon tanke bakom – insekt som insekt.

Annars tycker jag med Hjalmar Gullberg att ”de riktiga orden” är viktigare än de vackra. Han definierade ju dem som ”orden med krona och fågelsång”.

Read Full Post »

Jag körde några lass med blandat skräp från huset och trädgården till tippen häromdagen. Alla som varit på en modern soptipp vet vilken vetenskap det är att slänga rätt. Hur ska man bedöma vad som är plast eller trä eller textil när så många saker är sammansatta av olika komponenter?

Ett trasigt paraply skulle enligt sakkunnig uppgift sorteras som metall. En halvtom cementsäck skulle slängas på avdelningen för krossmaterial. Om den gamla slangen var av plast eller gummi kunde jag inte riktigt avgöra men jag slängde den utan att fråga i containern för plast eftersom någon motsvarande för gummi inte verkade finnas.

sopor

Sopsortering – vad slängs var?

I något fall fick jag hjälp av en vänlig man i 35-årsåldern. Han bar de gamla skivorna från ett korrugerat plasttak till ett särskilt ställe. När jag gick tackade jag så mycket för hjälpen varpå han svarade: ”Det är lugnt”.

Jag måste medge att jag hoppade till något när jag hörde svaret. Det är kanske min framskridna ålder som får mig att tycka att det inte är en riktigt relevant replik. Å andra sidan har det alltid varit svårt att tacka för ett tack. De historiska alternativen som ”varsågod”, ”ingen orsak” eller ”tack själv” låter också lite konstiga. Ett mer naturligt svar i vår anglifierade tid vore kanske ”Du är välkommen” men det är knappast en helt försvenskad replik än så länge.

Jag tror att jag redan skrivit om dialogen i ett radioprogram härom året. ”Tack för att du kom till studion” möttes av ett ”Tack för att du hade mig”. Här hör man utan tvekan den engelska förebilden: ”Thanks for having me”.

Om man nu ska fortsätta med någon språklig iakttagelse så gäller den det faktum att alla politiska förslag numera ska vara skarpa eller vassa. Ibland ska de vara bådadera som när Annie Lööf en gång muntert twittrade: ”Många skarpa och vassa förslag i vårt miljöprogram”. Men hon är förstås inte ensam i sin retorik. Miljöpartiet i Uppsala hade före det senaste valet också positiva saker att komma med: ”Miljöpartiet föreslår skarpa förslag om studentbostadsbyggandet i vårt gröna kommunbudgetförslag.” Mycket förslagsställande i en och samma mening.

Nätet är fullt av utspel där skärpemetaforerna blommar. Och det är inte bara politikerna som vet hur en slipsten ska dras. Språkbruket sprider sig till fack och ideella föreningar, till kyrka och försvarsmakt. Försvaret har i och för sig länge talat om ”skarpa lägen” men nu verkar de också komma med dito förslag. Vad är det för resten för skillnad på vasst och skarpt? Det är svårt att avgöra även för den som lärt sig slipa liar av en småländsk bonde.

Detta om det språkliga. På tal om politik ser jag annars att Carl Bildt dels ska bli rådgivare åt styrelsen för ett ryskägt oljebolag, dels ska sitta med i ett gäng internationella rådgivare som Ukrainas president Porosjenko har dragit samman. Som det brukar heta: Man ska inte lägga alla ägg i samma korg.

Read Full Post »

Plötsligt känns 1600-talet väldigt aktuellt. På lördagsmorgonen läser jag två stora artiklar som handlar om detta århundrade. Egentligen rör båda texterna en bok med en intressant stormaktsgestalt i centrum: Håkan Håkanssons ”Vid tidens ände: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand”. Den är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen och får man tro dagens artiklar så borde den ha en stor chans att vinna.

I Svenska Dagbladet är det Dick Harrison som skriver och i Dagens Nyheter Sverker Sörlin. Den intressanta gestalt som boken handlar om är Johan Bure, kanske mera känd för eftervärlden som Johannes Bureus. Håkansson karakteriserar honom tydligen som ”en skäligen träig karaktär, inbunden, humorlös och ofta enerverande självhögtidlig”. Samtidigt är han enligt båda recensenterna en fascinerande och bitvis gåtfull man som i hög grad speglar sin tid. Harrison skriver:

Bure var av den fasta övertygelsen att han själv var identisk med ”Lejonet från Norden” – det vill säga den frälsargestalt som Gustav Adolf identifierades som under trettioåriga kriget – och att han höll nyckeln till Guds hemligheter i sin hand. I allt han tog sig för såg Bure en kosmisk betydelse som varken samtid eller eftervärld har förmått ta till sig. I dag hade han måhända klassificerats som en galenpanna, men i den tidiga stormaktstidens Sverige gjorde han succé.

Det verkar vara en bok som man borde läsa, oavsett om den får något Augustpris eller inte. Jag skulle också gärna vilja läsa den bok som just fått den finländska prisparallellen: Mirkka Lappalainens Pohjolan leijona – Kustaa Adolf ja Suomi 1611-1632. Den utsågs till bästa bok i det prestigefyllda Finlandiaprisets fackboksklass. Översatt till svenska blir titeln ”Lejonet från Norden – Gustaf Adolf och Finland 1611-1632”. Fast själva boken är ju ännu inte översatt men jag hoppas att den blir det eftersom mina dåliga kunskaper i finska språket hindrar mig från att läsa den.

Porträtt

Gustaf II Adolf – Lejonet från Norden

Annars har jag själv varit försjunken i 1600-talet och det tidiga 1700-talet de senaste dagarna. Jag var med på ett litet symposium i Uppsala kring en akademisk avhandling som Nicolaus Bergius publicerade 1704 under titeln Exercitatio Historico-theologica de Statu Ecclesiæ Et Religionis Moscoviticæ. Bergius (1658-1706) var en svensk präst, teolog och språkman, som under sin tid som superintendent i Narva och senare generalsuperintendent i Livland av Karl XII ålades att utforska den ryska kyrkans teologi; kungen ville få klarhet i en fråga som varit på tapeten ända sedan freden i Stolbova 1617, nämligen om ryssarna var tillräckligt kristna för att få vara ifred för luthersk mission.

Mitt eget bidrag till symposiet handlade om en katekes för den ortodoxa kyrkan som Bergius ägnar åtskilliga sidor i sin avhandling. Den var 1640 sammanställd av Peter Mogila, metropolit i Kiev och en betydelsefull andlig ledare i det som då var det polsk-litauiska riket. Denne kyrkofurste var en fascinerande gestalt, född i Suceava i det nuvarande Rumänien, utbildad i Lviv i det nuvarande Ukraina, en man av många språk och kulturer som dock ansåg att polska och latin var de språk som intellektuella samtal helst skulle föras på.

På grund av hans mångkulturella bakgrund hittar man idag artiklar om honom på nätet under en rad olika varianter av hans namn: Mogila, Mohyla eller Movilă. I Ukraina, Rumänien och Moldavien är han en nationell historisk centralgestalt, helgonförklarad 1996. Kyrkan i Grekland håller sig mer avvaktande eftersom man med viss rätt ser Mogila som en man med något tvivelaktiga böjelser åt det latinskt västerländska hållet.

Från hans gestalt och hans gärning kan man för övrigt se raka spår in i dagens Ukraina. Vill man förstå en del av de aktuella politiska och kulturella striderna där (för att inte tala om den kyrkliga situationen i Kiev) kan det vara bra att gå tillbaka till Mogilas epok. 1600-talet är ofta närmare än man tror.

Fast Bergius betraktar honom nog som en äkta företrädare för det moskovitiska. Också det kan säga någonting om vår egen tid.

Read Full Post »

Older Posts »