Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Språk’ Category

Jag skrev för några år sedan ett inlägg med titeln Till textremsans lov. Där noterade jag bland annat den utländska avogheten mot textremsor. I många länder tror man inte att biobesökare och tv-tittare klarar av att läsa text samtidigt som man följer med bildernas växling. Därav det utbredda bruket att dubba filmer. De som sett J. R. Ewing i Dallas tala högtyska eller pariserfranska vet hur löjligt det kan bli.

En fördel med vårt svenska textande är att originalspråket hörs samtidigt som man får en uppfattning om innehållet.Vad detta betytt för svensk språkinlärning och språkförståelse är nog svårt att överskatta.

Med det ständigt stigande antalet tv-kanaler och den höga andelen engelskspråkiga program ökar förstås behovet av textare närmast exponentiellt. Speciella firmor tar sig an uppdraget och det verkar som om man i många fall utgår från något slags maskinöversättning som sedan putsas till. Dock förefaller inte alltid den språkliga kompetensen vara tillräcklig. Inte sällan kan man som felfinnande kverulant ondgöra sig över brist på kunskap om rätt frekventa ord.

Härom dagen såg jag ett program i den trevliga engelska serien Antiques Roadtrip som går på TV8. Den skildrar i olika avsnitt två antikexperter som åker runt i Storbritannien på jakt efter saker som de med förtjänst kan sälja på auktion. Den som tjänar mest efter fem dagars resa vinner. Man får under resans gång många fina bilder från charmerande brittiska städer och byar.

I just det här avsnittet besökte de båda experterna en liten ort som heter Dunwich i East Anglia. Vi fick veta att den under medeltiden var en betydande stad med många kyrkor innan den genom stormar och erosion mer eller mindre försvann i havet  på 1200-talet. Ett bevis på dess storhet framhölls av speakern: ”It had its own mint”. Det betyder förstås att staden till och med hade sin egen myntprägling.

På textremsan löd översättningen: ”Den hade också sin egen mintchoklad”. Det måste i så fall ha varit en för medeltiden unik import av kakaobönor.

Dunwich – mintchokladens urhem?

Jag kom att tänka på detta med textremsor också i ett annat sammanhang. Jag läste nyss att parlamentet i Ukraina just röstat för ett lagförslag som säger att 75% av innehållet i nationella tv-kanaler måste vara på ukrainska. BBC berättar:

Russian-language programming on TV has to have Ukrainian subtitles – even though it would be hard to find anyone in Ukraine who did not understand Russian. Any TV programmes that are seen as Russian propaganda are banned outright.

The latest move has divided opinion in Ukraine. Critics say it will do nothing to win the hearts and minds of Russian speakers.

Den ukrainska nyhetsbyrån UNIAN preciserar också några av lagförslagets krav:

The draft law provides for a mandatory share of news broadcasts in state language, namely no less than 75% of the total duration of all news broadcasts in each of the time intervals from 07:00 to 18:00 and from 18:00 to 22:00.

In addition, the draft law stipulates that movies and programs that are not made by broadcasting organizations and not aired in state language should be subtitled using state language.

Enligt ukrainska kommentatorer kommer den nya lagstiftningen att ge många extra arbetstillfällen inom de företag som producerar textremsor eller dubbningar. Det är förstås alltid glädjande med någon del av ekonomin som expanderar.

Read Full Post »

De vackraste orden

Svenska Dagbladet har något slags tävling där det gäller att utses det svenska språkets vackraste ord. Läsarna har kommit med tusentals förslag och nu finns det en lista där man senast den 21 september kan gå in och välja bland fyrtio olika ord. Den toppas av följande tävlingsbidrag (i bokstavsordning):

Aftonland – Annorlunda – Barfota – Böljande – Chilla – Dagsmeja – Du – Finurlig – Förgätmigej – Glänta.

Frågan är förstås om en anglicism som ”chilla” ska kunna anses som ett svenskt ord. Än har det väl inte blivit allmän egendom. Fast man kan i och för sig ifrågasätta hela idén med en verbal skönhetstävling. Det är ju lika meningsfullt som att rösta om den vackraste blomman. Å andra sidan förstår man att kultursidan kan behöva en relativt billig spaltfyllnad i en tid av minskad budget.

Jag vet att det internationellt ibland har avhållits liknande tävlingar. En handlade om den vackraste meningen. Minns jag rätt var det en finsk sats som vann: ”Alavilla mailla hallan vaaraa” vilket lär betyda ”risk för frost på låglänt mark” (rätta mig om jag har fel).

Goetheinstitutet  och det tyska språkrådet ordnade 2004 en omröstning om det vackraste tyska ordet och vinnare blev då ”Habseligkeiten”. Det är en mångtydig glosa men den kan (enligt tävlingsanordnarna) användas t. ex om ”ett sexårigt barn som breder ut innehållet ur sina byxfickor för att glädja sig åt rikedomen och mångfalden i en kär samling”.

På femte plats i den tyska tävlingen kom ”Rhabarbermarmelade”, ett vackert ord som ju också ger omedelbara smakassociationer. Hur man än vrider och vänder på saken är det väl uppenbart att enbart fonetiskt välljud inte räcker för att samla många röster. De flesta ord som nomineras i dessa tävlingar är relaterade också till det begreppsliga innehållet.

rab

Rabarber – som marmelad ett vackert ord

Den minst välljudande meningen på något indoeuropeiskt språk finns kanske i en rad från ett klassiskt polskt poem: ”W Szczebrzeszynie chrząszcz brzmi w trzcinie”. Det betyder väl ungefär ”en ollonborre surrar i vassen i Szczebrzeszyn”. Det är en tungvrickande mening som gjort denna blygsamma polska stad mer allmänt känd. I mitt lilla polsk-svenska lexikon anges just ”ollonborre” som översättning av ordet ”chrząszcz”. Varför man då valt att på stadens torg resa en staty av en fiolspelande syrsa är för mig obegripligt. Men det måste förstås finnas någon tanke bakom – insekt som insekt.

Annars tycker jag med Hjalmar Gullberg att ”de riktiga orden” är viktigare än de vackra. Han definierade ju dem som ”orden med krona och fågelsång”.

Read Full Post »

Jag körde några lass med blandat skräp från huset och trädgården till tippen häromdagen. Alla som varit på en modern soptipp vet vilken vetenskap det är att slänga rätt. Hur ska man bedöma vad som är plast eller trä eller textil när så många saker är sammansatta av olika komponenter?

Ett trasigt paraply skulle enligt sakkunnig uppgift sorteras som metall. En halvtom cementsäck skulle slängas på avdelningen för krossmaterial. Om den gamla slangen var av plast eller gummi kunde jag inte riktigt avgöra men jag slängde den utan att fråga i containern för plast eftersom någon motsvarande för gummi inte verkade finnas.

sopor

Sopsortering – vad slängs var?

I något fall fick jag hjälp av en vänlig man i 35-årsåldern. Han bar de gamla skivorna från ett korrugerat plasttak till ett särskilt ställe. När jag gick tackade jag så mycket för hjälpen varpå han svarade: ”Det är lugnt”.

Jag måste medge att jag hoppade till något när jag hörde svaret. Det är kanske min framskridna ålder som får mig att tycka att det inte är en riktigt relevant replik. Å andra sidan har det alltid varit svårt att tacka för ett tack. De historiska alternativen som ”varsågod”, ”ingen orsak” eller ”tack själv” låter också lite konstiga. Ett mer naturligt svar i vår anglifierade tid vore kanske ”Du är välkommen” men det är knappast en helt försvenskad replik än så länge.

Jag tror att jag redan skrivit om dialogen i ett radioprogram härom året. ”Tack för att du kom till studion” möttes av ett ”Tack för att du hade mig”. Här hör man utan tvekan den engelska förebilden: ”Thanks for having me”.

Om man nu ska fortsätta med någon språklig iakttagelse så gäller den det faktum att alla politiska förslag numera ska vara skarpa eller vassa. Ibland ska de vara bådadera som när Annie Lööf en gång muntert twittrade: ”Många skarpa och vassa förslag i vårt miljöprogram”. Men hon är förstås inte ensam i sin retorik. Miljöpartiet i Uppsala hade före det senaste valet också positiva saker att komma med: ”Miljöpartiet föreslår skarpa förslag om studentbostadsbyggandet i vårt gröna kommunbudgetförslag.” Mycket förslagsställande i en och samma mening.

Nätet är fullt av utspel där skärpemetaforerna blommar. Och det är inte bara politikerna som vet hur en slipsten ska dras. Språkbruket sprider sig till fack och ideella föreningar, till kyrka och försvarsmakt. Försvaret har i och för sig länge talat om ”skarpa lägen” men nu verkar de också komma med dito förslag. Vad är det för resten för skillnad på vasst och skarpt? Det är svårt att avgöra även för den som lärt sig slipa liar av en småländsk bonde.

Detta om det språkliga. På tal om politik ser jag annars att Carl Bildt dels ska bli rådgivare åt styrelsen för ett ryskägt oljebolag, dels ska sitta med i ett gäng internationella rådgivare som Ukrainas president Porosjenko har dragit samman. Som det brukar heta: Man ska inte lägga alla ägg i samma korg.

Read Full Post »

Plötsligt känns 1600-talet väldigt aktuellt. På lördagsmorgonen läser jag två stora artiklar som handlar om detta århundrade. Egentligen rör båda texterna en bok med en intressant stormaktsgestalt i centrum: Håkan Håkanssons ”Vid tidens ände: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand”. Den är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen och får man tro dagens artiklar så borde den ha en stor chans att vinna.

I Svenska Dagbladet är det Dick Harrison som skriver och i Dagens Nyheter Sverker Sörlin. Den intressanta gestalt som boken handlar om är Johan Bure, kanske mera känd för eftervärlden som Johannes Bureus. Håkansson karakteriserar honom tydligen som ”en skäligen träig karaktär, inbunden, humorlös och ofta enerverande självhögtidlig”. Samtidigt är han enligt båda recensenterna en fascinerande och bitvis gåtfull man som i hög grad speglar sin tid. Harrison skriver:

Bure var av den fasta övertygelsen att han själv var identisk med ”Lejonet från Norden” – det vill säga den frälsargestalt som Gustav Adolf identifierades som under trettioåriga kriget – och att han höll nyckeln till Guds hemligheter i sin hand. I allt han tog sig för såg Bure en kosmisk betydelse som varken samtid eller eftervärld har förmått ta till sig. I dag hade han måhända klassificerats som en galenpanna, men i den tidiga stormaktstidens Sverige gjorde han succé.

Det verkar vara en bok som man borde läsa, oavsett om den får något Augustpris eller inte. Jag skulle också gärna vilja läsa den bok som just fått den finländska prisparallellen: Mirkka Lappalainens Pohjolan leijona – Kustaa Adolf ja Suomi 1611-1632. Den utsågs till bästa bok i det prestigefyllda Finlandiaprisets fackboksklass. Översatt till svenska blir titeln ”Lejonet från Norden – Gustaf Adolf och Finland 1611-1632”. Fast själva boken är ju ännu inte översatt men jag hoppas att den blir det eftersom mina dåliga kunskaper i finska språket hindrar mig från att läsa den.

Porträtt

Gustaf II Adolf – Lejonet från Norden

Annars har jag själv varit försjunken i 1600-talet och det tidiga 1700-talet de senaste dagarna. Jag var med på ett litet symposium i Uppsala kring en akademisk avhandling som Nicolaus Bergius publicerade 1704 under titeln Exercitatio Historico-theologica de Statu Ecclesiæ Et Religionis Moscoviticæ. Bergius (1658-1706) var en svensk präst, teolog och språkman, som under sin tid som superintendent i Narva och senare generalsuperintendent i Livland av Karl XII ålades att utforska den ryska kyrkans teologi; kungen ville få klarhet i en fråga som varit på tapeten ända sedan freden i Stolbova 1617, nämligen om ryssarna var tillräckligt kristna för att få vara ifred för luthersk mission.

Mitt eget bidrag till symposiet handlade om en katekes för den ortodoxa kyrkan som Bergius ägnar åtskilliga sidor i sin avhandling. Den var 1640 sammanställd av Peter Mogila, metropolit i Kiev och en betydelsefull andlig ledare i det som då var det polsk-litauiska riket. Denne kyrkofurste var en fascinerande gestalt, född i Suceava i det nuvarande Rumänien, utbildad i Lviv i det nuvarande Ukraina, en man av många språk och kulturer som dock ansåg att polska och latin var de språk som intellektuella samtal helst skulle föras på.

På grund av hans mångkulturella bakgrund hittar man idag artiklar om honom på nätet under en rad olika varianter av hans namn: Mogila, Mohyla eller Movilă. I Ukraina, Rumänien och Moldavien är han en nationell historisk centralgestalt, helgonförklarad 1996. Kyrkan i Grekland håller sig mer avvaktande eftersom man med viss rätt ser Mogila som en man med något tvivelaktiga böjelser åt det latinskt västerländska hållet.

Från hans gestalt och hans gärning kan man för övrigt se raka spår in i dagens Ukraina. Vill man förstå en del av de aktuella politiska och kulturella striderna där (för att inte tala om den kyrkliga situationen i Kiev) kan det vara bra att gå tillbaka till Mogilas epok. 1600-talet är ofta närmare än man tror.

Fast Bergius betraktar honom nog som en äkta företrädare för det moskovitiska. Också det kan säga någonting om vår egen tid.

Read Full Post »

Språkstudier

Det är skillnad på det språk man lär sig i skolan och det som talas i vardagslivet. Då tänker jag bland annat på alla ord som vi inte mötte under våra tidiga språkstudier och som man plötsligt skulle behöva. Jag ställdes många gånger inför problemet när jag i slutet på 80-talet skulle installera mig i en lägenhet i London. Plötsligt behövde jag en vanlig enkel visp men hade ingen aning om vad detta triviala redskap hette på engelska. Med hjälp av teckenspråket fick jag klart för mig att det var en whisk jag var ute efter. Hade jag sökt den mer mekaniska varianten hade det handlat om en egg-beater. Förmodligen hade vi aldrig i skolan haft några texter kring matlagningens elementa eller kökslådornas innehåll. Im. Björkhagens berömda lärobok hade sina förtjänster men den handlade inte så mycket om det dagliga livets mysterier.

Jag kom att tänka på saken när jag i New York Times läste en artikel av Nicholas Christof där han uppmanade alla amerikanska ungdomar att studera utomlands ett tag för att lära sig språk. Han berättade själv om ett språktest som han ofta använde:

I have a one-question language test that people who have lived abroad do better on than those who studied in a classroom. Try my test yourself: In a foreign language you’ve studied, how do you say “doorknob”?

As you’re looking blank and thinking of those four wasted years studying French (poignée de porte) or Spanish (pomo), consider this joke: If someone who speaks three languages is trilingual, and a person who speaks four languages is quadrilingual, what is a person called who speaks no foreign language at all?

Answer: An American.

När vi hade tråkigt på fransklektionerna i skolan satt jag och en kamrat och slog upp lite ovanliga ord i vårt fransk-svenska lexikon. Det gav en del kunskaper för livet. Så t.ex. kommer jag aldrig att glömma att det franska ordet goupillon bland annat betyder vigvattensviska. Trots mina senare teologiska studier är det ett ord som jag haft väldigt lite användning för.

goupillon

Vigvattensviska (goupillon på franska)

När jag som gymnasist var på en studieresa i Finland hade jag med mig ett litet svensk-finskt ficklexikon. I slutet av det fanns olika konversationsexempel av den gamla beprövade sorten: ”Var finnes närmaste rum för resande?” Men lexikonet innehöll märkligt nog också ett utkast till en danskonversation av typ: ”Går ni ofta hit?”, ”Mycket folk på banan i kväll” plus en del annat som jag nu inte kommer ihåg. Dock glömmer jag aldrig den tilltänkte kavaljerens avslutande mening: ”Suloinen enkeli” vilket på svenska uttydes ”O ljuva ängel”.

Den finskspråkiga läsekretsen får rätta mig om jag minns fel.

Under senare ryska studier lärde jag mig vad ”regementschef” heter, till skillnad från ”chef för regementsstaben”. På den tiden var jag krigsplacerad på Gotlands östkust och skulle vid ett s.k. skarpt läge ha tagit emot den första omgången av ryska krigare. Numera påstås Gotland sakna försvar och antalet värnpliktiga som vet hur en rysk regementschef ska tituleras är väl begränsat.

När jag läste grekiska hade vi Xenofons Anabasis som första lärobok. Den har nu kommit ut i en ny och fullständig svensk översättning av Ingemar Lagerström, recenserad i Svenska Dagbladet av Birgit Munkhammar. Hon nämner bokens klassiska roll i språkundervisningen:

”Anabasis” har varit obligatorisk läsning i den gamla lärdomsskolan och senare i gymnasierna, vilket ligger bakom dess något överskattade rykte. Skämtar man om hur många ”parasanger” man tillryggalagt i sitt klassrum är det ett diskret sätt att visa att man är ”lärd”, en legitim kulturarvstagare.

Jag ska inte dra något sådant skämt. Jag kunde inte ens erinra mig hur lång en parasang var förrän jag via nätet inhämtade att det är en sträcka på närmare sex kilometer. Så löst satt alltså mitt kulturarv.

Read Full Post »

Jag har just kommit tillbaka från två veckor i Norge. Här är några notiser från vår granne i väster:

Sverige i norsk skoldebatt

Det är stortingsval i Norge den 9 september och opinionsmätningarna tyder just nu på ett regeringsskifte. På den lokala hembygdsdagen har partierna satt upp sina små partytält. Arbeiderpartiets unga stortingsledamot Lene Vågslid är där och delar ut röda rosor i regnet. Hon bekymrar sig för den privatiseringsvåg som kan följa när högern och borgerligheten får makten. Liksom så många andra i partiet pekar hon på Sverige som varnande exempel.

Högern tänker införa det svenska friskolesystemet, påstår Arbeiderpartiet. Det är lögn och ren skrämselpropaganda, svarar Høyre. Inget politiskt läger vill förknippas med en skolpolitik av svensk modell, särskilt inte som media i Norge under sommaren haft ingående reportage om kaoset och vinstbegäret på det gamla broderlandets friskolemarknad.

skole

Bergens tidende sammanfattar den norska diskussionen i relation till den svenska verkligheten under rubriken ”Svenskefanden på skoleveggen”:

Allerede i januar gikk Arbeiderpartiet og statsministeren ut og advarte mot «svenske tilstander» i skolene dersom Høyre får hånd om Kunnskapsdepartementet. Ikke minst advarer de mot omfanget av private skoler.

Høyre på sin side, liker dårlig å klistres for tett til svensk skole. Det Arbeiderpartiet glemmer å fortelle, er at de i sin kritikk av svensk skolepolitikk, også kritiserer sosialdemokratisk skolepolitikk i svensk versjon.

Fast till skillnad från det som gäller i Sverige verkar alla partier i Norge vara eniga om att det bör finnas något slags kommunalt veto. Som en företrädare för Høyre uttrycker det: ”Vi vil beholde en mulighet for at det kan sies nei til etablering av friskoler dersom det vil true det offentlige skoletilbudet”. Alltså: hotas det gemensamma skolsystemet blir det stopp. På den punkten är som bekant de svenska kommunerna maktlösa.

——————

Bokbyen Tvedestrand

Vi tog en tripp till Tvedestrand, en liten idyllisk kuststad med vitmålade trähus och en tegelröd kyrka som tronar högt uppe på ett berg. Den ligger en kort avstickare från E18 och är värd ett besök. På den huvudgata som leder ner mot hamnen ligger antikvariaten tätt. Allra längst ner finns Nynorsk antikvariat som uppges vara Norges största med tusentals volymer i tre våningsplan och med en omfattande försäljning på internet.

Tvedestrand har blivit Norges svar på Hay-on-Wye, den berömda brittiska bokstaden. I tio år har man nu arbetat under konceptet ”Bokbyen vid Skagerrak” och kan så här långt summera ett ganska gott resultat, inklusive startandet av ett eget förlag med 46 titlar.

Tvedestrand_2

Gågata i Tvedestrand

Regniga sommardagar kommer de seglande klasserna i hamn för att köpa feriekrim eller gammal nautisk litteratur. De verkliga bokentusiasterna kommer även om solen skiner och havet är badbart. På den gata där de flesta antikvariaten ligger kan man för övrigt äta några av Norges bästa fiskekakor. De serveras med Tvedestrandsallad, ett slags inhemsk variant på skagenröra. Så skönt kan andliga och materiella behov förenas i en och samma stad.

—————-

Ivar Aasen tvåhundra år

Hela augusti firas tvåhundraårsminnet av Ivar Aasens födelse. Det var han som skapade det norska skriftspråk som han själv och hans meningsfränder ville ha som ersättning för det skriftspråk som var ett arv från den danska tiden och som i mitten på 1800-talet fortfarande var de bildade klassernas skriftliga rättesnöre. I linje med samtidens nationella väckelse (som i Finland bröt väg för finskans erkännande i samhällslivet) ville han att också Norge skulle ha sitt eget skriftspråk baserat på bygdernas olika dialekter. Han reste runt, samlade ord och skapade den grammatik och det ordförråd som legat till grund för det som idag kallas för nynorsk.

Ivar aasen

Aasen var på sitt sätt ett språkligt geni. Enligt en ny biografi av Ottar Grepstad hade han i ungdomen lärt sig åtta språk på egen hand men som självlärd hade han förstås svårt att meddela sig muntligt på de språk som han grammatiskt behärskade. Trots att han egentligen aldrig höll ett offentligt tal blev hans kulturella inflytande stort.

Hur står det då till med nynorskan idag? Som alla minoritetsspråk är det förstås hotat i masskulturens tidevarv. Andelen elever som har nynorska som skolspråk har stadigt minskat och för den majoritet som har sin undervisning på bokmål finns ett motstånd mot den obligatoriska undervisningen i det skriftspråk som Aasen konstruerade men som sedan dess reviderats ett antal gånger. ”Spynorsk” kallas det ibland för av missnöjda ungdomar som inte förstår nyttan med ännu ett sätt att uttrycka sin tankar på norska.

När den nynorska intresseorganisationen Noregs mållag nyligen föreslog att norska landslagsspelare bak på sina tröjor skulle ha både Norge och den nynorska formen Noreg väckte det häftiga reaktioner i Aftenpostens spalter. En kommentator skrev ”Nedlegg Noreg. 15 prosent av befolkningen skal ikke tyrannisere oss med tåpeligheter”. Och när en företrädare för nynorskan framhöll: ”Den som kan fleire språk, får fleire tankar i hovudet og kan lettare forstå mangfald og variasjon i det norske samfunnet” svarade en motståndare: ”Det mangler bare å føye til at bilen du kjører vil bruke mindre bensin…”

På den nivån kan debatten föras. Under tiden är det nu alltfler i Norges medier och kulturliv som talar dialekt utan att skämmas. Men att använda ett skriftspråk som egentligen inte speglar någon viss dialektform verkar det inte finnas något bredare intresse för. Hur det långsiktigt går för nynorskan är svårt att sia om. Men det är klart att språkfrågan också får sin beskärda del i valdebatten. Ledaren för Sosialistisk Venstreparti, Audun Lysbakken, var en av huvudtalarna på minnesfesten för Ivar Aasen och han hade förstås en känga att rikta mot högern: ”Eg vert ofte provosert over kor lettvint omgang spesielt nokre Høgre-politikarar frå Austlandet har med språkspørsmål”.

Nej, på Östlandet och kring Oslo är intresset för nynorskan lamt. Det är på Vestlandet och i fjälldalarna som Ivar Aasens mäktiga språkbygge fortfarande har sitt starkaste fäste.

Read Full Post »

Nu kommer jag (förmodligen) inte att uppdatera den här bloggen på ett par veckor. Jag drar iväg till en internetfri miljö i Norge där den närmaste uppkopplingen finns utanför turistbyrån nere i dalen.

Under tiden kan ni ju begrunda det tyska språkets förmåga till nyskapande ord. Jag skrev en liten notis om det i Aftonbladet häromdagen men den ligger inte ute på tidningens nätsajt så då får ni den här i stället.

Nog för att det svenska språket utvecklas snabbt men ordet ”förbullerbyserat” har jag ännu inte stött på. Kanske förändras tyskan snabbare för nyss kunde man i ärevördiga Frankfurter Allgemeine hitta rubriken ”Verbullerbüsiert”. Med denna verbala nyskapelse med svenska rötter ville författaren säga att något framställts som alltför idylliserat.

Bakgrunden var rätt seriös. Den tyska statistiska centralbyrån har just presenterat en rapport om att andelen ensamhushåll i landet på tjugo år stigit från 34 till 41 procent. När saken sedan illustrerades i medierna blev det oftast med bilder på unga fräscha singelmänniskor i grönskande landskap eller på soffan i ljusa och rymliga lägenheter.

I själva verket handlar ökningen främst om pensionärer som i allt större utsträckning lever ensamma i trånga bostäder som sällan är åldersanpassade. Det är en grupp som inte twittrar och facebookar och som har svårt att göra sig hörd. Men de finns – på långt avstånd från Astrid Lindgrens grönskande idyll.

Vid närmare eftertanke: Nog ser vi en hel del bullerbysering också i den svenska samhällsdebatten?

bull

Som det konstateras i titeln på ovanstående tyska bok så finns ju Bullerbyn överallt. Hittar ni bra exempel på bullerbyseringen också i vårt land så meddela mig.

Vi hörs!

Read Full Post »

Older Posts »