Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2014

Glöm för all del inte att ställa om klockorna i natt eller innan ni går och lägger er (det är lördag eftermiddag när jag skriver detta). Jag justerar klockorna med glädje varje år eftersom jag älskar ljusa kvällar men däremot är mer likgiltig inför morgonljuset. Jag tillhör den generation som levt en stor del av mitt liv utan sommartid här i landet (den infördes 1980) och ser reformen som minst lika viktig som pizzans etablering på våra breddgrader.

Är det en vinst- eller förlustaffär rent samhällsekonomiskt? Om detta tvistar kanske de lärde. I en tid när elpriset är säsongsberoende och energin delvis förnyelsebar spelar det kanske ingen större roll. Annat var det förr. Tyskland var som land först ut med tidsomställningen år 1916 eftersom man befann sig mitt i ett brinnande krig och behövde kol till rustningsindustrin snarare än till gastillverkning för hushållens behov. Och vilka enorma vinster man skulle kunna göra i Paris för 230 år sedan räknade Benjamin Franklin ut i ett berömt brev till Journal de Paris 1784:

In the six months between the 20th of March and the 20th of September, there are

Nights: 183
Hours of each night in which we burn candles: 7
Multiplication gives for the total number of hours: 1,281
These 1,281 hours multiplied by 100,000, the number of inhabitants, give: 128,100,000
One hundred twenty-eight millions and one hundred thousand hours, spent at Paris by candle-light, which, at half a pound of wax and tallow per hour, gives the weight of: 64,050,000

Sixty-four millions and fifty thousand of pounds, which, estimating the whole at-the medium price of thirty sols the pound, makes the sum of ninety-six millions and seventy-five thousand livres tournois: 96,075,000

Vad 96 miljoner pund motsvarar i dagens penningvärde är kanske svårt att säga. Uppgifterna varierar på nätet men omräknat till kronor handlar det säkert om besparingar i miljardklassen. (Om nu Franklin över huvud taget räknade rätt från början).

Att frågan om sommartid ibland lett till politiska motsättningar framgår av nedanstående propagandakort:

Saving-Daylight-580x392

Även i Sverige var det länge svårt att nå enighet i frågan. Ett kort försök med sommartid gjordes redan 1916 men eftersom kornas mjölkningsrytm länge var politiskt avgörande här i landet (innan Bondeförbundet/Centern hade blivit ett Stureplansparti) dröjde det alltså till 1980 innan vi införde systemet.

Framåt på våren och bakåt på hösten är den regel man ska ha i huvudet. Eller ”Spring forward” som de säger i de anglosaxiska länderna.

 

Read Full Post »

Språkstudier

Det är skillnad på det språk man lär sig i skolan och det som talas i vardagslivet. Då tänker jag bland annat på alla ord som vi inte mötte under våra tidiga språkstudier och som man plötsligt skulle behöva. Jag ställdes många gånger inför problemet när jag i slutet på 80-talet skulle installera mig i en lägenhet i London. Plötsligt behövde jag en vanlig enkel visp men hade ingen aning om vad detta triviala redskap hette på engelska. Med hjälp av teckenspråket fick jag klart för mig att det var en whisk jag var ute efter. Hade jag sökt den mer mekaniska varianten hade det handlat om en egg-beater. Förmodligen hade vi aldrig i skolan haft några texter kring matlagningens elementa eller kökslådornas innehåll. Im. Björkhagens berömda lärobok hade sina förtjänster men den handlade inte så mycket om det dagliga livets mysterier.

Jag kom att tänka på saken när jag i New York Times läste en artikel av Nicholas Christof där han uppmanade alla amerikanska ungdomar att studera utomlands ett tag för att lära sig språk. Han berättade själv om ett språktest som han ofta använde:

I have a one-question language test that people who have lived abroad do better on than those who studied in a classroom. Try my test yourself: In a foreign language you’ve studied, how do you say “doorknob”?

As you’re looking blank and thinking of those four wasted years studying French (poignée de porte) or Spanish (pomo), consider this joke: If someone who speaks three languages is trilingual, and a person who speaks four languages is quadrilingual, what is a person called who speaks no foreign language at all?

Answer: An American.

När vi hade tråkigt på fransklektionerna i skolan satt jag och en kamrat och slog upp lite ovanliga ord i vårt fransk-svenska lexikon. Det gav en del kunskaper för livet. Så t.ex. kommer jag aldrig att glömma att det franska ordet goupillon bland annat betyder vigvattensviska. Trots mina senare teologiska studier är det ett ord som jag haft väldigt lite användning för.

goupillon

Vigvattensviska (goupillon på franska)

När jag som gymnasist var på en studieresa i Finland hade jag med mig ett litet svensk-finskt ficklexikon. I slutet av det fanns olika konversationsexempel av den gamla beprövade sorten: ”Var finnes närmaste rum för resande?” Men lexikonet innehöll märkligt nog också ett utkast till en danskonversation av typ: ”Går ni ofta hit?”, ”Mycket folk på banan i kväll” plus en del annat som jag nu inte kommer ihåg. Dock glömmer jag aldrig den tilltänkte kavaljerens avslutande mening: ”Suloinen enkeli” vilket på svenska uttydes ”O ljuva ängel”.

Den finskspråkiga läsekretsen får rätta mig om jag minns fel.

Under senare ryska studier lärde jag mig vad ”regementschef” heter, till skillnad från ”chef för regementsstaben”. På den tiden var jag krigsplacerad på Gotlands östkust och skulle vid ett s.k. skarpt läge ha tagit emot den första omgången av ryska krigare. Numera påstås Gotland sakna försvar och antalet värnpliktiga som vet hur en rysk regementschef ska tituleras är väl begränsat.

När jag läste grekiska hade vi Xenofons Anabasis som första lärobok. Den har nu kommit ut i en ny och fullständig svensk översättning av Ingemar Lagerström, recenserad i Svenska Dagbladet av Birgit Munkhammar. Hon nämner bokens klassiska roll i språkundervisningen:

”Anabasis” har varit obligatorisk läsning i den gamla lärdomsskolan och senare i gymnasierna, vilket ligger bakom dess något överskattade rykte. Skämtar man om hur många ”parasanger” man tillryggalagt i sitt klassrum är det ett diskret sätt att visa att man är ”lärd”, en legitim kulturarvstagare.

Jag ska inte dra något sådant skämt. Jag kunde inte ens erinra mig hur lång en parasang var förrän jag via nätet inhämtade att det är en sträcka på närmare sex kilometer. Så löst satt alltså mitt kulturarv.

Read Full Post »

Den ärade läsekretsen får ursäkta om jag än en gång återvänder till politiken kring Ukraina men det handlar trots allt om en av de mest centrala utrikespolitiska frågorna i Europa under det senaste decenniet. För att undvika alla missförstånd vill jag först bara upprepa den åsikt jag framförde redan för tre veckor sedan: ”Att Krim – Chrusjtjovs jubileumsgåva från 1954 – ska stanna i Ukraina men med vidsträckt kulturell och politisk autonomi, ungefär som Åland.”

Nu har det ju inte blivit så men det är svårt att se det ryska maktövertagandet som det nya millenniets största geopolitiska katastrof. I den klassen leder ju invasionen av Irak med minst 20 – 1. I grunden håller jag ändå med utrikesminister John Kerry i hans uttalande: ”You just don’t in the 21st century behave in 19th century fashion by invading another country on completely trumped up pretext.”  Problemet med Kerry är väl bara att han var en av dem som röstade för invasionen av Irak under en förevändning som verkligen var påhittad.

Den gamle realpolitikern (och historikern) Henry Kissinger har kanske en mer nykter syn på saken när han i Washington Post nyligen konstaterade: ”Far too often the Ukrainian issue is posed as a showdown: whether Ukraine joins the East or the West. But if Ukraine is to survive and thrive, it must not be either side’s outpost against the other — it should function as a bridge between them.”

Att Ryssland, Europa och USA har hamnat i detta politiska kaos är ju inte bara en enda parts fel. Kissinger vill för sin del lägga en del av skuldbördan på europeiska politikers oskickliga agerande (man kan ana en underförstådd kritik mot tandemparet Bildt/Sikorski):

The European Union must recognize that its bureaucratic dilatoriness and subordination of the strategic element to domestic politics in negotiating Ukraine’s relationship to Europe contributed to turning a negotiation into a crisis. Foreign policy is the art of establishing priorities.

En annan kritiker av EU:s agerande är Günter Verheugen, en gång ansvarig för utvidgningsfrågorna inom EU-kommissionen. I en intervju med Deutschlandsfunk säger han (i min översättning): ”EU har utvecklat en politik gentemot Ukraina, men också gentemot andra länder i regionen, som för dem innebär en väg in i unionen utan att man över huvud taget diskuterar saken med den största och viktigaste grannen”.

Verheugen var på sin tid indragen i de baltiska ländernas anslutning till EU och på den tiden var man mån om att föra en dialog med Ryssland och att också för de nya medlemmarna inskärpa vikten av att skydda de ryska minoriteterna. Det har EU:s nuvarande politiker glömt. Till det kommer ett allvarligt och helt avgörande felsteg, nämligen att företrädare för det högerextrema Svoboda nu är en del av regeringsmakten:

Was die jetzige Situation so schwierig macht und auch das Gespräch so schwierig macht, hat ja eine Ursache auch in Kiew selber, nämlich die Tatsache, dass dort ein fataler Tabubruch begangen worden ist, dem wir auch noch applaudieren, der Tabubruch nämlich, zum ersten Mal in diesem Jahrhundert völkische Ideologen, richtige Faschisten in eine Regierung zu lassen, und das ist ein Schritt zu weit.

Ett tabu har alltså brutits när man i Kiev tagit in rena fascister i regeringen. Verheugen pekar på att Svoboda historiskt sett drivits av hat mot ryssar, judar och polacker. Det företräder en extrem nationalism som egentligen inte vill ha något med en verklig europeisk gemenskap att göra. Han påminner om hur EU för femton år sedan bestraffade Österrike när det nationalistiska FPÖ under Jörg Haider kom in i regeringen i Wien. Ändå är FPÖ enligt Verheugen rena söndagsskolan jämfört med Svoboda.

Svoboda-2012

Svobodas resultat regionvis i parlamentsvalen 2012

När ett gäng parlamentariker från det partiet häromdagen med strypgrepp och knuffar tvingade chefen för den statliga tv-kanalen att skriva under sin avskedsansökan var det en bekräftelse på en mentalitet som inte tvättats bort, trots delaktigheten i regeringsinnehavet. USA:s ambassad i Kiev blev förstås pinsamt berörd men ville ändå markera sitt förtroende: ”Over the past months, we have commented positively on Svoboda’s productive, indeed key, role during the Maidan protests…”

Visst har Svoboda spelat en nyckelroll i revolutionen i Ukraina. Och ambassadens skönmålning sammanfaller väl i stort sett med den godtrogna bedömning som Carl Bildt gjorde i en radiointervju nyligen där han framhöll att partiets företrädare numera måste ses som ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”.

Vem representerar utrikesministern när han talar om värderingar som är ”våra”? De är i varje fall inte mina.

Read Full Post »

Minns ni Ålandsfrågan? Nej, jag misstänkte det eftersom den var högaktuell för närmare hundra år sedan. Inte ens vi som flyktigt läst om den i historieböckerna kan kanske redogöra för alla turer. Man kan med Wikipedias ord rekapitulera en del av det som hände:

Åland hade varit en del av Sverige före Finska kriget och freden i Fredrikshamn år 1809 och fram till 1917 ansågs den svensktalande befolkningen på Åland vara ”expatrierade sverigesvenskar”. På Åland bildades i augusti 1917 Ålandsrörelsen som för ålänningarnas räkning kämpade för återförening med det gamla moderlandet Sverige. Rörelsen sände en delegation till Sverige för att framföra beslutet att begära Ålands återförening med Sverige. Den 27 januari 1918 – dagen efter det finska inbördeskrigets utbrott – anlände den åländska delegationen till Stockholm. Sändebuden hade med sig namnunderskrifter från 7 097 ålänningar (motsvarande 96 % av den myndiga befolkningen) till stöd för kravet på återförening med Sverige.

Jo, det är sant. 96,2 procent ville ha en anslutning till det gamla moderlandet! Det låter nästan som ett valresultat på Krim. Nu slutade ju tvisten mellan Sverige och Finland med att Nationernas Förbund 1921 avgjorde frågan och Åland fick sin kulturella och statsrättsliga autonomi inom Finlands gräns.

åland3

Så här i efterhand är ju många glada för den lösningen. Om inte Finlandsfärjorna hade fått stanna sina 10 minuter i Mariehamn (utanför EU:s punktskatteområde) hade ju spriten ombord varit mycket dyrare och rederinäringen kanske gått omkull.

Ålandsfrågan var ändå något som engagerade svenska politiker och opinionsbildare också efter det att Nationernas Förbund fattat sitt beslut. Besvikelsen fanns både till höger och till vänster inom det politiska åsiktsfältet. Den kände socialdemokratiske skribenten Erik Hedén vädrade sin frustration i en artikel i Svensk Tidskrift 1921. Han skriver, säger han själv, ” med en känsla av djup hopplöshet”. Den svenska passiviteten i frågan vittnar enligt hans åsikt om ett nationellt avtynande. Och han framhåller vad som egentligen borde ha skett från svensk sida för att tillgodose de 96 procentens önskningar:

Det enda säkra men också absolut säkra sättet att skaffa Åland dess rätt hade varit att Sverige satt sig i besittning av ögruppen. Naturligtvis borde och hade vi sedan hänskjutit avgörandet till Folkens Förbund efter en garanterat opartisk folkomröstning. Det torde icke vara obekant vilken oerhörd betydelse den faktiska besittningen utövar på stormakternas avgöranden, allrahelst när den som i detta fall stämde med folkmeningen. Nu hade vi ju också en gång besatt Åland men bortkördes av tyskarna. Varför besatte vi det ej på nytt, när dessa måste draga bort? Skulle detta ha retat ententen? Det finns icke ett enda faktum, ett enda skäl som talar därför. Skulle det framkallat krig med Finland? Finland hade sannerligen aktat sig för att då börja krig, utmattat som det var efter inbördeskriget, hotat av krig med Ryssland, bankruttmässigt till sin ekonomi, fruktande för hungersnöd och därtill med en mycket svag internationell ställning samt utan flotta.

”Den faktiska besittningen har betydelse”. Det insåg Erik Hedén och det inser också dagens internationella politiker i dragkampen om Krim. Det är mycket man kan lära av historien.

Read Full Post »

Tony Benn

Den brittiske politikern Tony Benn dog i fredags, 88 år gammal. De engelska tidningarna är fulla av vittnesbörd från olika politiska läger. Som radikal vänsterman med överklassbakgrund var han både hatad och älskad. Kanske kan man som bloggarkollegan Gunnar Pettersson i London jämföra hans ställning i offentligheten med Olof Palmes.

Tony_Benn2

Tony Benn 1925-2014

Fast nu verkar han mest älskad över alla blockgränser. Även de som en gång tyckte illa om hans radikala åsikter kunde beundra hans debattskicklighet och formuleringskonst. Som Margaret Thatcher uttryckte det i en replik när Benn hade kritiserat Falklandskriget: ”He would not enjoy the freedom of speech that he put to such excellent use unless people had been prepared to fight for it”.

Själv hade han faktiskt varit med och kämpat som pilot i slutskedet under det andra världskriget men det visste kanske inte Maggie. Hans äldre bror hade dött i aktiv tjänst.

När han i början på 60-talet kampanjade för att bli av med sitt ärftliga adelskap fick han en alldeles särskild status i brittisk politik. Han lyckades också ändra lagstiftningen och genom The Peerage Act  1963 kunde han komma tillbaka till underhuset. Sin aristokratiska bakgrund ville han inte riktigt kännas vid. I Who’s who för 1975 lät han stryka alla hänvisningar till sin utbildning vid prestigefyllda institutioner som Westminster School och Oxford och ändrade det till ”Education – still in progress”.

Han kunde vara en formuleringens mästare: ”The Labour party has never been a socialist party, although there have always been socialists in it – a bit like Christians in the Church of England.” Eller som han hävdade när han var som mest ansatt av den konservativa pressen: ”If I rescued a child from drowning, the press would no doubt headline the story: ‘Benn grabs child”‘.

Jag har ett personligt minne av Tony Benn. Någon gång omkring 1990 var min hustru och jag på besök i parlamentshuset, guidade av Sverigevännen Lord Craigavon –  en av de få medlemmar av överhuset som brukade åka runt i London på moped. Plötsligt stötte vi ihop med Benn i en korridor. Han var vänligheten själv och ville gärna visa oss vad han ansåg vara ett av parlamentshusets mest intressanta rum: en städskrubb. Det var i den som suffragetten Emily Wilding Davison hade gömt sig under folkräkningen 1911 för att kunna uppge ”House of Commons” som adress, en demonstration för den kvinnliga rösträtten.

Lite senare satte Tony Benn upp den här plaketten på insidan av skrubbens dörr:

plakett

Han förklarade detta och andra liknande tilltag under ett anförande i underhuset 2001:

I have put up several plaques—quite illegally, without permission; I screwed them up myself. One was in the broom cupboard to commemorate Emily Wilding Davison, and another celebrated the people who fought for democracy and those who run the House. If one walks around this place, one sees statues of people, not one of whom believed in democracy, votes for women or anything else. We have to be sure that we are a workshop and not a museum.

Tony Benn var en politiker som i kraft av sin personlighet kunde vinna en parlamentsplats i England. Frågan är om han i  Sverige hade placerats på valbar plats av partikansliernas strateger.

Read Full Post »

”Alla protestanter är kryptopapister”, skrev den ryske författaren och filosofen Aleksej S. Chomjakov i ett brev 1846 till den engelske teologen William Palmer. Eftersom den bildade Chomjakov skrev på engelska kan man ju citera hans motivering i original:

Indeed, it would be a very easy task to show that in their Theology (as well as philosophy) all the definitions of all the objects of creed or understanding are merely taken out of the old Latin System, though often made negative in the application. In short, if it was to be expressed in the concise language of algebra, all the West knows but one datum, a; whether it be preceded by the positive sign +, as with the Latins, or with the negative , as with the Protestants, the a remains the same.

Jag kom att tänka på detta när jag fick höra att Livets Ords grundare Ulf Ekman tillsammans med sin hustru nu tar steget från sin gamla församling in i den katolska kyrkan.

Kanske är detta steg trots allt inte så långt om man ser det med Chomjakovs ögon. Ur sitt ortodoxa perspektiv betraktade han västerlandets kyrkor som olika varianter på en något olycklig strävan att kunna peka ut en påtaglig auktoritet. Mot den kyrka som hävdade Roms biskop och en historisk tradition som yttersta fundament måste reformatorerna fastställa en annan grund för trons sanning. Det blev Bibeln. Med den i handen på Livets ords estrad har Ekman hittills tillhört den ena falangen av den västerländska kristenheten. Nu går han in i ett sammanhang som säger att biskopen av Rom ”har den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt” (Katolska kyrkans katekes, § 882).

Fast katekeser är som alla vet en sak, trons liv något helt annat. Detsamma gäller bibelordet.

Kanske hade Chomjakov en poäng när han också framhöll: ”Rome kept unity at the expense of freedom, while  Protestants had freedom but lost unity.”

chomjakov

Aleksej Chomjakov, självporträtt 1842

Hur som helst: Alldeles bortsett från det aktuella fallet kan man annars konstatera att katolikskräcken inte längre är så påtaglig här i landet som den var ännu på 50-talet när jag gick i skolan och fick läsa berättelserna om Luthers modiga uppgörelser med avlatshandel och klosterliv. Bara några decennier tidigare hade det för övrigt skrivits indignerade insändare i de skånska tidningarna när prosten Lysander i Malmö tänt ljus på altaret: ”Skall något sådant få förekomma i Gustaf II Adolfs land!”

1938 ordnades en högkyrklig konferens i småländska Burseryd där Gunnar Rosendal (mer känd som ”Fader Gunnar”) och den lokale kyrkoherden Vilhelm Harsten höll i trådarna. Den gav eko i rikspressen och Nya Dagligt Allehanda drog till med flerspaltiga rubriker:

Sverige öppnar porten för katolicismen?
VÄGEN TILL ROM GÅR ÖVER BURSERYD…
FARLIGA SIGNALER ELLER INGENTING ATT VARA RÄDD FÖR?

Burseryd i all ära, men nu visar det sig att vägen till Rom snarare går över Uppsala. Fast det är knappast något att vara rädd för längre.

Read Full Post »

För att inte bara fastna i dagens utrikespolitiska problem ägnar jag en stund åt att läsa gamla nummer av Hufvudstadsbladet från Helsingfors. Det är det finländska Nationalbiblioteket som låter oss ta del av livet i Storfurstendömet på andra sidan Östersjön för mer än hundra år sedan. Jag har skrivit om det förr här på bloggen: Finland ligger mycket långt före Sverige när det gäller digitalisering av gamla tidningar och tidskrifter.

Nu fastnade jag för en notis från den 16 mars 1905, egentligen en rättelse av en tidigare rapport om en allvarlig incident i den finländska huvudstaden:

Iföljd af att den i förgår på aftonen å andra polisdistriktets station dejourerande polisöfverkonstapeln missuppfattade en af oss per telefon gjord förfrågan om ett af en annan tidning tidigare omtaladt knifdåd, beskyllde vi orättvist igår maskinisten Herman Alexander Blomster för att hafva tillfogat kyparen Hjalmar Sigfrid Vestling ett knifhugg i ryggen.

Herrar Blomster och Vestling hade visserligen nämnda afton varit i delo med hvarandra, men enligt hvad i dag å andra polisdistriktets station erfarits, hade Blomster blifvit öfverfallen af Vestling. Kl. 12 på natten anmälde nämligen Blomster å polisstationen, att han utanför gården n:o 10 vid Georgsgatan blifvit slagen af kyparen Hjalmar Sigfrid Vestling med något skarpt föremål mot ansiktet, så att två tänder lossnade och blod flöt från näsa och mun. Någon knifhuggning hade icke förekommit. Blomster och Vestling skola tidigare råkat i gräl å en restauration vid Georgsgatan.

Någon vidare utredning torde icke vinnas, emedan Blomster och Vestling ingått förlikning.

Underbart när två kontrahenter ingår en förlikning så att rättsväsendets kvarnar inte behöver mala i onödan. Tidningen visade dessutom ett gott prov på pressetik när man friade Blomster från de orättvisa anklagelserna.

Den 13 oktober 1903 publicerade Hufvudstadsbladet ett resebrev från badorten Feodosia på Krim av signaturen C.U., vem nu denna person kan vara. Brevet har ju trots allt en viss aktualitet som bakgrund till dagens nyhetsrubriker. Författaren orienterar inledningsvis om språksituationen på halvön:

Här får man i de flesta fall veta intet, om man ej är hemma i ryska språket. En fullständig språkförbistring råder för öfrigt; det talas lillryska, grekiska, italienska, armeniska, tscherkessiska turkiska, tatariska och obetydligt franska, och af alla dessa olika språkljud uppstår på gatorna ofta liksom en underlig, diabolisk musik, i hvilken man ej kan igenfinna någon bestämd melodi.

Lillryska är som bekant en gammal benämning på ukrainska. Den språkliga mångfalden beror på att befolkningen vid den här tiden var ännu mer blandad än idag:

De egendomligaste typer framskymta förstås öfverallt, än mörkhyade, banditlika, än fina och väl bildade ansikten. Turkar, som sitta klädda i röda turbaner med benen i kors, turkinnor med brokiga kläder och långa byxor, halfnakna barn och tiggare i alla former, de gräsligaste uppenbarelser man kan tänka sig…

aivaz

Feodosia. Målning av stadens store konstnär Ivan Ajvazovsky, 1839.

Många kommer enligt brevskrivaren till Krim för att ”återställa försvagade nerver, en af vällefnad öfveransträngd mage eller leder, plågade af reumatiska smärtor”:

Alla komma till Feodosia för att bada i detta Svarta haf, hvars starkt saltiga, jodrika vatten anses bringa den bästa kända bot för reumatism och nervsmärtor. »Där intet annat hjälper, där blir man frisk af bad i Svarta hafvet i förening med drufkuren» heter det. Man börjar och slutar sin dag med drufvor; minst två, men helst fyra skålpund bör man försöka få ned dagligen under tre veckors tid. Och drufvorna äro goda och icke heller dyra…

Det låter som en rekommendation från något slags gammal socialstyrelse: två till fyra skålpund druvor om dagen.  Fast den krimska ordinationen är relativt måttlig i jämförelse med vad doktor John Harvey Kellogg (mannen bakom flingorna) några år tidigare förespråkade som medel mot högt blodtryck: 10 till 14 skålpund om dagen.

I valet mellan dessa alternativ skulle jag själv föredra de salta baden på Krim i kombination med en måttlig mängd druvor i fast eller flytande form.

Read Full Post »

Older Posts »