Den brittiske politikern Tony Benn dog i fredags, 88 år gammal. De engelska tidningarna är fulla av vittnesbörd från olika politiska läger. Som radikal vänsterman med överklassbakgrund var han både hatad och älskad. Kanske kan man som bloggarkollegan Gunnar Pettersson i London jämföra hans ställning i offentligheten med Olof Palmes.
Tony Benn 1925-2014
Fast nu verkar han mest älskad över alla blockgränser. Även de som en gång tyckte illa om hans radikala åsikter kunde beundra hans debattskicklighet och formuleringskonst. Som Margaret Thatcher uttryckte det i en replik när Benn hade kritiserat Falklandskriget: ”He would not enjoy the freedom of speech that he put to such excellent use unless people had been prepared to fight for it”.
Själv hade han faktiskt varit med och kämpat som pilot i slutskedet under det andra världskriget men det visste kanske inte Maggie. Hans äldre bror hade dött i aktiv tjänst.
När han i början på 60-talet kampanjade för att bli av med sitt ärftliga adelskap fick han en alldeles särskild status i brittisk politik. Han lyckades också ändra lagstiftningen och genom The Peerage Act 1963 kunde han komma tillbaka till underhuset. Sin aristokratiska bakgrund ville han inte riktigt kännas vid. I Who’s who för 1975 lät han stryka alla hänvisningar till sin utbildning vid prestigefyllda institutioner som Westminster School och Oxford och ändrade det till ”Education – still in progress”.
Han kunde vara en formuleringens mästare: ”The Labour party has never been a socialist party, although there have always been socialists in it – a bit like Christians in the Church of England.” Eller som han hävdade när han var som mest ansatt av den konservativa pressen: ”If I rescued a child from drowning, the press would no doubt headline the story: ‘Benn grabs child”‘.
Jag har ett personligt minne av Tony Benn. Någon gång omkring 1990 var min hustru och jag på besök i parlamentshuset, guidade av Sverigevännen Lord Craigavon – en av de få medlemmar av överhuset som brukade åka runt i London på moped. Plötsligt stötte vi ihop med Benn i en korridor. Han var vänligheten själv och ville gärna visa oss vad han ansåg vara ett av parlamentshusets mest intressanta rum: en städskrubb. Det var i den som suffragetten Emily Wilding Davison hade gömt sig under folkräkningen 1911 för att kunna uppge ”House of Commons” som adress, en demonstration för den kvinnliga rösträtten.
Lite senare satte Tony Benn upp den här plaketten på insidan av skrubbens dörr:
Han förklarade detta och andra liknande tilltag under ett anförande i underhuset 2001:
I have put up several plaques—quite illegally, without permission; I screwed them up myself. One was in the broom cupboard to commemorate Emily Wilding Davison, and another celebrated the people who fought for democracy and those who run the House. If one walks around this place, one sees statues of people, not one of whom believed in democracy, votes for women or anything else. We have to be sure that we are a workshop and not a museum.
Tony Benn var en politiker som i kraft av sin personlighet kunde vinna en parlamentsplats i England. Frågan är om han i Sverige hade placerats på valbar plats av partikansliernas strateger.
En okänd belackare har definierat Tony Benn som The Bertie Wooster of Marxism.
Om städskrubben var jag ovetande, däremot inte om hästkapplöpningen – minns jag fel att händelsen finns filmad?
Här står en del om Emily Wilding Davison och andra suffragetter, med anledning av att det hade gått hundra år sedan derbyt, dock utan länk till någon journalfilm:
http://blog.nationalarchives.gov.uk/blog/emily-davison-and-the-1913-epsom-derby/
Jag skulle ha letat lite mera ihärdigt på internet – här är sju minuters dokumentärfilm från derbyt, upptagen av British Pathé.
En minut från slutet kommer Emily Wilding Davison i bild, fast på avstånd, snabbt och otydligt, och genast efter händelsen åskådarna som väller in över banan så att den blir svart av folk. Loppet tycks ha gått vidare och slutförts:
Det finns ett annat klipp på Youtube som också ger en del av bakgrunden:
Ett veritabelt martyrium för demokratin.
Att Tony Benn avsade sig sitt adelskap banade också vägen för Alec Douglas-Hume… Som Andrew Rawnsley skriver i Observer idag, praktiskt taget allting Tony Benn företog sig misslyckades, eller fick rakt motsatt effekt (http://www.theguardian.com/commentisfree/2014/mar/16/tony-benn-labour-politics) Min parallel skulle snarare varit Churchill: misslyckad politiker, men en djädervul på att tala inför publik.
Ursäkta om jag introducerar ett alltför långt citat efter youtube-klippen, men det slog mig som så enkelt och distanserat, och dessutom aktuellt for ever, i väst och i öst:
”On Ireland, Benn is uncompromising. Set a date and withdraw, he says. It’s as simple as that. Indeed, he can see it all happening. “Mrs Thatcher pulled out of Hong Kong, she’s obviously pulling out of Gibraltar, she will eventually pull out of the Falklands. The process is a very common one. When I was born, 20 per cent of the world was governed from the House of Commons. When I was a child I went to the Coronation in 1937, and I sat on a stand and watched all these soldiers march by — they were from everywhere, and it was just normal. Everyone who fought „against us was a ‘terrorist’, and then the ‘terrorists’ always end up having tea with the Queen at Buckingham Palace, because they became heads of Commonwealth countries.”
Ur catholicherald/nätet