En stark romandebut

Min vän och bloggarkollega Therese Bohman har romandebuterat. Den drunknade heter boken. Jag läste den redan före recensionsdagen för att vara opåverkad av alla andras omdömen.

Det är en stillsam och avklarnad berättelse med en stark visuell prägel. Jag tycker mig ha sett landskapet på olika målningar. Ibland kan jag känna vibrationer från en rysk berättartradition – säkert inte medveten utan snarare en frukt av den förbindelse som uppstår mellan alla som tar litteraturen på blodigt allvar. Jag ser förstås referenser till prerafaeliter och Ola Hansson och det ena med det andra men det är ju inte det som gör att jag läser den ganska korta boken i ett enda svep. Det är stämningsläget och en inneboende spänning som driver mig framåt på sidorna.

I lördags kom romanen välförtjänt upp på DN:s boklista (låt vara att jag egentligen misstror alla rankningar och listor). DN:s Åsa Beckman var också den som kanske bäst förstått vad hon läst. Ett par skribenter var mer tveksamma. Therese konstaterar själv på sin blogg att man kanske inte ska kommentera recensioner men hon får enligt egen uppgift anstränga sig för att inte göra det.

Nja, det anses ju inte vara god ton att offentligt diskutera vad andra tycker om ens skrivande. Jag har själv skrivit ett par böcker av mera fackmässig art och har förstås också råkat ut för recensenter som gör sina bedömningar från vad man skulle kunna kalla för ”inkompatibla referensramar”.

En av dem som tvekade i sitt omdöme om Den drunknade har jag träffat på en konferens i Helsingfors. Vi satt i samma panel och talade om samma författare men befann oss på olika planeter. Vår litterära känslighet handlade om helt olika saker så jag är numera inte förvånad när jag läser hennes kulturjournalistik och märker att vi gång på gång har olika uppfattningar.

Så där är det ju i kulturvärlden. Jag skrev själv en bok om Arvo Pärts andliga landskap – en viktig bakgrund till hans musikaliska skapande – men blev i ett par fall bedömd av skribenter som inte förstod vad som menas med andlighet. Då avstannar ju all diskussion.

Detta om recensioner – förlåt avvikelsen. Det jag egentligen skulle säga är att Den drunknade är en viktig och läsvärd debut av en författare vars ojämförliga stilistiska handlag i åratal redan dokumenterats i otaliga recensioner och blogginlägg.

Read Full Post »

Filmerna vi aldrig får se

Vi satt i går kväll hos några goda vänner och diskuterade det tråkiga faktum att så många av världens filmer aldrig får en chans på svenska biografer. Här är ju den anglosaxiska dominansen så monumental att man kan tala om en kulturskandal. Filmer som i Frankrike, Ryssland och Italien fyller salongerna kommer aldrig hit eller visas på sin höjd under någon specialiserad filmfestival.

Det ryssarna numera kallar för ”blokbaster”, filmer med en mångmiljonpublik i hemlandet, är okända för svenska filmdistributörer. Filmen Amiralen, som handlar om den ryske amiralen och kontrarevolutionäre ledaren Alexander Koltjak är bara ett exempel bland de mer spektakulära produktionerna.

Den franska film som vi diskuterade över midagsbordet var Le Concert, en prisbelönad produktion regisserad av Radu Mihaileanu och med Aleksei Guskov och den fantastiska Mélanie Laurent i huvudrollerna. Två av oss hade sett den (inte jag). Handlingen sammanfattas så här på Wikipedia:

A former world-famous conductor of the Bolshoï orchestra, known as ”The Maëstro”, Andreï Filipov had seen his career publicly broken by Brezhnev and now works cleaning the concert hall where he once directed. One day, he intercepts an official invitation from the prestigious Théâtre du Châtelet. Through a series of mad antics, he reunites his old orchestra, now composed of old alcoholic musicians, and flies to perform in Paris and complete the Tchaikovski concerto interrupted 30 years earlier. For the concerto, he engages a young violin soloist with whom he has an unexpected connection.

Mélanie Laurent som stjärnviolinist

Kolla en liten trailer här. Flera avsnitt finns att se Youtube om man söker på ”The Concert”.

Oförglömlig är filmens avslutande konsert (kan ses om man klickar här) där den hastigt sammansatta orkestern börjar stapplande för att sedan förtrollas av violinisten och leverera en virtuos föreställning.

Den finns förstås på fransk dvd och kommer med engelsk textning senare i höst. Men bra film ska ju ses på bio. Helst på svensk bio.

Read Full Post »

Fransk momssänkning med frågetecken

Jag försöker undvika inrikespolitiska ställningstaganden i den här bloggen men när de käcka politiska förslagen haglar runt omkring oss kan man kanske ändå våga komma med lite sidobelysning.

Det gäller restaurangmomsen. Vid en pressträff i konditori Complé i Kista Galleria igår lovade alliansen att halvera tjänstemomsen på krogen, ”när statsfinanserna så tillåter”. Reformen skulle kosta staten 5,6 miljarder kronor men i gengäld ge 8000 nya jobb om man får tro löftet.

Nu finns det ju faktiskt internationella erfarenheter på området som man kanske borde studera innan reformen genomförs.

I ett land där maten närmast ses som en del av kulturpolitiken (det vill säga Frankrike) är det inte så konstigt att krognäringen har en skattesats som påminner om den svenska kulturmomsen. När regeringen i Paris härom året sänkte restaurangernas mervärdesskatt från 19,6 till 5,5 % lovade krögarna att reducera priserna med 3 % och samtidigt skapa 40.000 nya jobb på två år.

Frankrike: sänkt krogmoms men få nya jobb

Hur det gått? Enligt vad Le Monde rapporterade i somras har priserna i genomsnitt sjunkit med 1,3 % och bara hälften av krogarna serverar billigare mat. De många nya jobben lyser med sin frånvaro.

Mellan 2,5 och 3 miljarder euro har kalaset kostat de franska skattebetalarna. Det är ungefär lika mycket som staten nu tvingas spara genom att under tre år skära bort 100.000 jobb i offentlig sektor. Senatens finansutskott har hotat med att höja momsen igen men enligt fransk press säger Sarkozy nej. Det är presidentval 2012 och fram till dess är den officiella politiken: ”Rör inte min krögarkompis”.

Read Full Post »

Baronessan de Laroche kraschlandar

Att svenskt flyg fyller hundra år i år firas idag med en flyguppvisning på Gärdet i Stockholm. Jag letar i min bundna årgång av tidskriften Hvar8 Dag från 1910 för att se vad som skrevs om flygbaronen Cederström och hans berömda uppstigningar men fastnar mest i notiser från utlandet. 1910 verkar ha varit ett optimistiskt genombrottsår för flyget över hela Europa. Artiklarna handlar mycket om aviation över engelska kanalen, om en tävling i att flyga mellan Paris och tyska gränsen och så förstås om den berömda flygtävlingen i Reims tidigare samma sommar.

Den svenska tidskriften meddelar i en notis att den kvinnliga flygpionjären Baronessan de Laroche då störtade till marken med sitt plan och blev ”dödligt sårad”. Fast det visade sig så småningom att ryktet om hennes död var överdrivet även om fransk press inledningsvis hade kommit med samma uppgifter.

Jag är dålig på flyghistoria och hade aldrig förrän idag hört talas om Baronessan Raymonde de Laroche. Men jag kom av ren nyfikenhet att tränga in i ett rätt fascinerande öde. Det visade sig då först att hon flög under ett artistnamn. Hennes rätta identitet var varken baronessa eller de Laroche. Hon hette Élise Deroche och hade ett rätt brokigt förflutet, bland annat som skådespelerska, innan hon började ta flyglektioner och så småningom blev den första kvinna som på egen hand lyfte en maskin ovanför markytan. Hon blev också den första kvinna i världen som fick ett flygcertifikat och satte senare i livet rekord för en kvinnlig pilot genom att nå höjden 4 663 meter.

Élise som aktris.

När hon fick sitt efterlängtade certifikat lär hon ha yttrat (i engelsk översättning):

Most of us spread the hazards of a lifetime over a number of years. Others pack them into minutes or hours. In any case, what is to happen, will happen. It may be that I shall tempt Fate once too often, but it is to the air that I have dedicated myself and I fly always without the slightest fear.

Vid flyguppvisningen i Reims (hon var då 28 år) gick det alltså inte så bra. Hon störtade från 50 meters höjd och fick en mängd inre skador plus två brutna ben och en bruten arm. Uppståndelsen blev förstås stor i fransk press och Le Monde fick i sammanhanget fram att hon hade en sjuårig son, ett faktum som dittills varit dolt för den stora allmänheten.

”Baronessan” som flygare.

Élise återhämtade sig alla fall, fortsatta oförskräckt att flyga och deltog de närmaste åren i flera tävlingar. Under första världskriget förbjöds allt privatflyg i Frankrike och det var först efter fredsslutet som hon kunde ge sig upp i luften igen. Som så många andra flygpionjärer fick hon så småningom betala kärleken till luftfarten med sitt liv. I juli 1919 var hon en av två testpiloter i ett nykonstruerat plan. Det störtade dessvärre.

Ett vykort från kraschen i Reims 1910

Till minnet av denna flygpionjär har det rests en staty på Le Bourget-flygfältet utanför Paris. Hon har också fått flera gator uppkallade efter sig, både i Frankrike och i Kanada. Dagens datum, den 22 augusti, var faktiskt hennes födelsedag och hon föddes alltså för exakt 128 år sedan. En kvinna att minnas.

Read Full Post »

Kräftskiva på Harpsund – 1934

Jag ser i tidningarna att regeringen ska ha sin traditionella kräftskiva på Harpsund i kväll. Hoppas att de får en trevlig kväll. Var kräftorna kommer ifrån får man ingen information om i medierna. Åtminstone förr i tiden var sjön nedanför herrgården rik på kräftor. På 30-talet kunde man enligt uppgift dra upp 65 tjog till den fest som de dåvarande ägarna, familjen Wicander, brukade ordna.

Carl August Wicander (gemenligen kallad Charlie) hade födelsedag den 13 augusti och den firades förstås med säsongens inhemska skaldjur. Det var han som så småningom testamenterade Harpsund till staten för att tjäna som fritidsbostad åt sittande statsminister.

Carl August var gift med en ryska, Vera Kozma från Odessa och på 30-talet var det gott om ryssar som på somrarna bodde på familjen Wicanders ägor. De utgjorde ett markant inslag i kräftskivan 1934 där det också fanns en hel del gäster från affärs- och kulturvärld. Anders de Wahl, Lars Hansson och Karin Molander tillhörde den senare kategorin.

Harpsund – här åts det kräftor på ”Charlies” födelsedag

Om denna trevliga tillställning har slavistprofessorn Magnus Ljunggren från Göteborg skrivit en läsvärd skildring som förra året publicerades i den lilla tidskriften Östbulletinen. Han berättar bland annat:

Allt följde 1934 den vedertagna ritualen. Denna gång fyllde Carl August 49 år. Att i någon mån rekonstruera festen ställer sig inte svårt mot bakgrund av de bevarade gästböckerna…

Man började med långbord på gårdsplatsen utanför huset… Här serverades kräftorna. De var många… Till dessa kräftor serverades ”Charlies” egen specialsnaps som skall ha haft 20 olika inslag. Det sjöngs, på svenskt vis. Sedan, vid sex-sjutiden, vidtog supén inne i huset. Stämningen var hög… Det hölls nu tal, framför allt av Hjalmar Wicander till sonen; sådan var traditionen. Den gamle var nästan blind och hade ständigt behov av en sköterska. Hustrun Anna, aktiv teosof, fanns med i bilden men spelade en mer undanskymd roll.

Läs hela artikeln här. Det är en skildring från den tid när kapitalet fortfarande hade goda kontakter med kulturen.

Read Full Post »

Vad hände med Mankells dator?

När israelisk militär i slutet av maj bordade det skepp i Gaza-flottiljen som författaren Henning Mankell befann sig ombord på beslagtogs alla passagerarnas tillhörigheter.  Och för någon månad sedan rapporterade svensk press att Henning Mankell inte hade fått tillbaka sin dator.

Nu meddelar israeliska medier att ett antal militärer i landets armé häktats misstänkta för stöld av bland annat datorer och mobiltelefoner från skeppens passagerare. Till nätsajten Ynet säger en militärkälla på hög nivå:

”This matter is very problematic in terms of values, as the incident allegedly took place after it was clear that the flotilla was a serious international affair. An officer who under such circumstances steals equipment which does not belong to him, and then tries to sell it – it’s almost incomprehensible.”

Ship to Gaza – vart tog datorerna vägen?

Helt obegripligt är det kanske inte ändå med tanke på den allmänna moraliska förflackningen i den israeliska armén, illustrerad häromdagen av den incident där en tidigare värnpliktig, Eden Abergil,  publicerade bilder på Facebook där hon leende sågs betrakta förödmjukade palestinska fångar.  Om detta hade den liberala tidningen Haaretz hårda ord att säga:

Aberjil’s photographs are troubling not only because they wreak untold damage on Israel’s image abroad, one already eroded by the long years of occupation. Focusing solely on the soldier’s behavior, including her decision to post the images online, is a mistake. Instead, we should look at the intolerable norm represented by her photos, and others released yesterday by the advocacy group Breaking the Silence. Taken together, they underscore commanders’ failure to inculcate their soldiers with the humane values the IDF touts, and the difference between Israel’s military and those of other countries.

It is imperative that explicit, unambiguous rules for what soldiers are and are not permitted to do to detainees are set, and to impress upon troops an ethical code that makes clear such behavior will not be tolerated. The humiliation of Palestinian detainees must not be remembered as the ”best time” of any soldier’s army experience.

Stöld av datorer är förstås en bagatell i jämförelse med offentligt förödmjukande av fångar. Men det är allvarligt nog i en demokrati.

Det ska förresten bli intressant att se om Henning Mankells dator finns med bland stöldgodset.

Read Full Post »

Rankningsproblemen igen

För att anknyta till det tidigare inlägget om universitetets idé kan man notera att årets upplaga av den internationella universitetsrankningen från Jiao Tong-universitetet i Shanghai nu har publicerats. Den får stor medial uppmärksamhet, inte minst i Sverige, eftersom vi hävdar oss väl i den internationella konkurrensen med tre högskolor bland de hundra bästa i världen (lika bra som Frankrike och strax efter Tyskland).

En förklaring till Sveriges utmärkta placering är förstås att vi passar in i Jiao Tongs omdiskuterade metodik: vi har helt anpassat oss till ett anglosaxiskt publiceringsmönster, vi delar ut nobelpris och vår forskning är i huvudsak  integrerad i universiteten (till skillnad från vad som gäller i Frankrike och Tyskland där de många fristående forskningsinstituten inte ger universiteten några rankningspoäng).

Uppsala universitet – nr 66 i världen enligt kineserna

Som alltid ska man ta rankningar med många nypor salt. Kritiska perspektiv hittar man på sajten University Ranking Watch som följer floden av internationella ligatabeller kring olika aspekter av universitetens liv.

Read Full Post »

Universitetets idé

Jag påminde nyligen om John Henry Newman och hans klassiska bok från 1852 The Idea of a University. Det ämne han för snart 150 år sedan behandlade är ju ständigt aktuellt.

I den sista artikel som Tony Judt före sin död härom veckan publicerade i The New York Review of Books betraktar han universitetslivets förändringar under senare decennier. Utgångspunkten är hans egen tid vid King’s College i Cambridge dit han kom 1966 i kraft av det meritokratiska system som främjade begåvningar oavsett social bakgrund.

To me, a South Londoner who had never been north of Leicester, our generation of Kingsmen was not just socially mixed but geographically heterogeneous. For the first time I met boys from the Wirral, Yorkshire, Tyneside, East Anglia, and the Celtic fringe. To a remarkable degree, they were—like me—the upwardly mobile products of selective state schools without fees: we had the 1944 Butler Education Act to thank for our presence in Cambridge, although for some of us the social gulf to be bridged was substantial indeed…

My King’s was the very incarnation of meritocratic postwar Britain. Most of us got where we were by doing well in exams and, to a striking extent, we pursued occupations that reflected our early talents and interests. The cohort of Kingsmen who came up in 1966 stand out in their choice of careers: more than any group before or since, we opted for education, public service, the higher reaches of journalism, the arts, and the unprofitable end of the liberal professions.

De akademiska lärarna i Cambridge var på den tiden inte satta under dagens press av performance indicators och bli bedömda främst med utgångspunkt i antalet publicerade och citerade artiklar, ett system som politiker i många länder just nu älskar därför att det är så likt sport- och ekonomisidornas lättbegripliga tabeller.

My supervisors were supremely uninterested in public performance of any sort. It was not that they were indifferent to exam results; they simply took it for granted that our natural talent would carry us through. It’s hard to imagine such people today, if only because they would be doing the college a profound financial disservice in the face of the Research Assessment Exercise, whereby the British government assesses “academic output” and disburses funds accordingly.

King’s College, Cambridge

När Judt ser på dagens brittiska skolsystem är det med en viss sorg i hjärtat. Decennier av politiska reformer i jämlikhetens namn har paradoxalt nog skapat en utbildningsmässig segregering. De offentliga skolorna har tillåtits sjunka ner i misär medan föräldrar kämpar för att sätta sina barn i privata alternativ.

Today, when the British government mandates that 50 percent of high school graduates should attend university, the gap separating the quality of education received by the privately schooled minority from that of everyone else is greater than at any time since the 1940s. They consistently outperform their state-educated peers—a dirty little secret that no one cares to acknowledge but that panicked New Labour governments. It does seem curious to curse the private schools for thriving in a market while enthusiastically rewarding bankers for doing so.

Judts reflektioner kan vara intressanta som utgångspunkt också i en svensk debatt om utbildning och forskning. Vad innebär t ex en starkt framväxande privat skolmarknad för utbildningens kvalitet? I Svenska Dagbladet hänvisade Johan Wennström nyss till Judts artikel men vågade inte dra några andra slutsatser än att humaniora bör stärkas (en i och för sig god och riktig tanke). Och i dagens SvD slår Elise Claeson ett slag för liberal arts-traditionen. Också bra.

Men den grundläggande stora och svåra frågan om det skolsystem som skall förbereda morgondagens studenter för ett liv vid universitet och högskolor ger de sig försiktigtvis inte in på.

Read Full Post »

Till flodkräftans lov

Det var den 8 augusti som man i min barndom åt årets första kräftor. Den 7 augusti kl 17 kunde det lagliga fisket börja men eftersom kräftorna behövde natten på sig för att vandra omkring i det stora laggkärlet i källaren var det tidigast dagen därpå som de förpassades ned i den kokande grytan.

Är det en fiktion att kräftorna var större förr i tiden? I början av 50-talet hade kräftpesten inte slagit till i den sörmländska insjö som jag bodde nära. Den lilla ån flöt stilla som Don och där paddlade man fram båten i den mörka augustinatten. Ficklamporna sken och kräftklorna rasslade mot plåthinken. Det var en stämning av nattlig mystik och förtrollning kring dessa expeditioner på en smal och sumpdoftande vattenväg.

Serverad med dillkvist i munnen

Jag hittade häromdagen Per Erik Wahlunds essäsamling Återspegling från 1990. Wahlund var en av sin tids främsta essäister och det kapitel som heter Äreminne över flodkräftan är en charmerande läsning och en intressant resa i svensk kulinarisk historia.

Wahlund problematiserar den historiska grunden för två av nutidens axiom: att kräftorna ska kokas med en uppsjö av dill och att de ska serveras kalla. Han noterar i stället:

I själva verket är det först i vår egen tid som iskällarsvalkan – eller för all del kylskåpskylan – blivit orubbligt kodifierad. Enligt Charles Emil Hagdahl i ”Kok-konsten som vetenskap och konst” (1879) serveras kräftorna ”både som varma och kalla” och har framför allt inte fått vila i frid i sitt spad, vilket sedan länge är det tredje och för välsmaken avgörande axiomet; tvärtom bör de enligt doktor Hagdahls ordination ”upptagas med hålslev att avrinna”. Och det salomoniska rådet att hembjuda dem antingen varma eller kalla släpar sedan med i den fosterländska kokbokslitteraturen fram till slutet av 1920-talet.

Wahlund noterar vidare att Linné var rätt skeptisk mot kräftor, antagligen därför att han inte själv tålde dem. Han konstaterar också att den rikliga tillgången på de inhemska skaldjuren ledde till en mängd recept där man verkligen kunde slösa med kräftstjärtarna – soppor, pastejer och annat gott. Vid det förra sekelskiftet kunde man t. ex. ur Hjälmaren hämta upp närmare 5 miljoner kräftor under en säsong. Lägger man sedan till alla Sveriges större och mindre sjöar förstår man att det snarare var köparens marknad än säljarens.

Ack ja! Nog var ändå vissa saker bättre förr.

Read Full Post »

John Henry Newman – en ny biografi

Det är alltid lika roligt att läsa Terry Eagleton, en av de mest briljanta brittiska kritikerna och litteraturteoretikerna. Som analytiker är han klargörande, som polemiker bitsk. Minnesvärd är förstås hans uppgörelse förra året med de fyrkantiga neoateisterna Richard Dawkins och Christopher Hitchens i boken Reason, Faith, and Revolution: Reflections on the God Debate.

I det senaste numret av London Review of Books har han skrivit en recension av en nyutkommen biografi över John Henry Newman, en av det engelska 1800-talets stora kulturpersonligheter, mannen som från en ledande anglikansk bakgrund chockade en omvärld genom att konvertera till den katolska kyrkan, tvingades lämna Oxford och som småningom upphöjdes till kardinal (och som vid sidan av allt detta skrivit den klassiska framställningen av ”universitetets idé”).

Biografin är skriven av John Cornwell och heter Newman’s Unquiet Grave: The Reluctant Saint. Eagleton påminner i sin recension om att Newman måste ses i relation till sin epoks olika tillbakablickande rörelser, t. ex. Ruskins medeltidssvärmeri och prerafeliternas eteriska motivkretsar. Framför allt var han en romantiker ut i fingerspetsarna:

Like his Danish contemporary Søren Kierkegaard, he practised an intensely subjective faith which finds God not – in 18th-century fashion – in the evidence of the external world but in the depths of the self. This was a convenient as well as a sincerely held conviction, since in the wake of Darwin, finding God in the material world was becoming something of a problem.

Newman, porträtterad av Sir John Everett Millais

Dagens ateister, skriver Eagleton, tror att religiös tro handlar om att man ska skriva under på vissa påståenden om hur världen är beskaffad:

Newman countered this theological ignorance, pervasive in his own time too, with the Romantic claim (and this from one of the towering intellects of the Victorian age) that ‘man is not a reasoning animal; he is a seeing, feeling, contemplating, acting animal … It is the concrete being that reasons.’ It is the imagination, he holds, which is primary in matters of faith. Yet this passionate subjectivity was never whimsical subjectivism. How could it be, in a Catholic thinker for whom faith and truth were communal and institutional rather than a matter of private intuition? Newman, like Kierkegaard, recognised that religious faith is a kind of love, and like love engages intellect, emotion, experience and imagination together. There is a ‘notional’ kind of knowledge, Newman argues in An Essay in Aid of a Grammar of Assent, by which he means a knowledge of abstract ideas, and there is ‘real’ assent, which involves one’s whole personality.

Newman kommer att saligförklaras av den katolska kyrkan vid en ceremoni i september i år. Frågan är bara om man i det sammanhanget verkligen lyfter fram de drag i hans komplexa tänkande som Eagleton understryker i sin artikel och som gör honom till något mer än en doktrinär kyrkofurste.

Read Full Post »