Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2010

Min vän och bloggarkollega Therese Bohman har romandebuterat. Den drunknade heter boken. Jag läste den redan före recensionsdagen för att vara opåverkad av alla andras omdömen.

Det är en stillsam och avklarnad berättelse med en stark visuell prägel. Jag tycker mig ha sett landskapet på olika målningar. Ibland kan jag känna vibrationer från en rysk berättartradition – säkert inte medveten utan snarare en frukt av den förbindelse som uppstår mellan alla som tar litteraturen på blodigt allvar. Jag ser förstås referenser till prerafaeliter och Ola Hansson och det ena med det andra men det är ju inte det som gör att jag läser den ganska korta boken i ett enda svep. Det är stämningsläget och en inneboende spänning som driver mig framåt på sidorna.

I lördags kom romanen välförtjänt upp på DN:s boklista (låt vara att jag egentligen misstror alla rankningar och listor). DN:s Åsa Beckman var också den som kanske bäst förstått vad hon läst. Ett par skribenter var mer tveksamma. Therese konstaterar själv på sin blogg att man kanske inte ska kommentera recensioner men hon får enligt egen uppgift anstränga sig för att inte göra det.

Nja, det anses ju inte vara god ton att offentligt diskutera vad andra tycker om ens skrivande. Jag har själv skrivit ett par böcker av mera fackmässig art och har förstås också råkat ut för recensenter som gör sina bedömningar från vad man skulle kunna kalla för ”inkompatibla referensramar”.

En av dem som tvekade i sitt omdöme om Den drunknade har jag träffat på en konferens i Helsingfors. Vi satt i samma panel och talade om samma författare men befann oss på olika planeter. Vår litterära känslighet handlade om helt olika saker så jag är numera inte förvånad när jag läser hennes kulturjournalistik och märker att vi gång på gång har olika uppfattningar.

Så där är det ju i kulturvärlden. Jag skrev själv en bok om Arvo Pärts andliga landskap – en viktig bakgrund till hans musikaliska skapande – men blev i ett par fall bedömd av skribenter som inte förstod vad som menas med andlighet. Då avstannar ju all diskussion.

Detta om recensioner – förlåt avvikelsen. Det jag egentligen skulle säga är att Den drunknade är en viktig och läsvärd debut av en författare vars ojämförliga stilistiska handlag i åratal redan dokumenterats i otaliga recensioner och blogginlägg.

Read Full Post »

Vi satt i går kväll hos några goda vänner och diskuterade det tråkiga faktum att så många av världens filmer aldrig får en chans på svenska biografer. Här är ju den anglosaxiska dominansen så monumental att man kan tala om en kulturskandal. Filmer som i Frankrike, Ryssland och Italien fyller salongerna kommer aldrig hit eller visas på sin höjd under någon specialiserad filmfestival.

Det ryssarna numera kallar för ”blokbaster”, filmer med en mångmiljonpublik i hemlandet, är okända för svenska filmdistributörer. Filmen Amiralen, som handlar om den ryske amiralen och kontrarevolutionäre ledaren Alexander Koltjak är bara ett exempel bland de mer spektakulära produktionerna.

Den franska film som vi diskuterade över midagsbordet var Le Concert, en prisbelönad produktion regisserad av Radu Mihaileanu och med Aleksei Guskov och den fantastiska Mélanie Laurent i huvudrollerna. Två av oss hade sett den (inte jag). Handlingen sammanfattas så här på Wikipedia:

A former world-famous conductor of the Bolshoï orchestra, known as ”The Maëstro”, Andreï Filipov had seen his career publicly broken by Brezhnev and now works cleaning the concert hall where he once directed. One day, he intercepts an official invitation from the prestigious Théâtre du Châtelet. Through a series of mad antics, he reunites his old orchestra, now composed of old alcoholic musicians, and flies to perform in Paris and complete the Tchaikovski concerto interrupted 30 years earlier. For the concerto, he engages a young violin soloist with whom he has an unexpected connection.

Mélanie Laurent som stjärnviolinist

Kolla en liten trailer här. Flera avsnitt finns att se Youtube om man söker på ”The Concert”.

Oförglömlig är filmens avslutande konsert (kan ses om man klickar här) där den hastigt sammansatta orkestern börjar stapplande för att sedan förtrollas av violinisten och leverera en virtuos föreställning.

Den finns förstås på fransk dvd och kommer med engelsk textning senare i höst. Men bra film ska ju ses på bio. Helst på svensk bio.

Read Full Post »

Jag försöker undvika inrikespolitiska ställningstaganden i den här bloggen men när de käcka politiska förslagen haglar runt omkring oss kan man kanske ändå våga komma med lite sidobelysning.

Det gäller restaurangmomsen. Vid en pressträff i konditori Complé i Kista Galleria igår lovade alliansen att halvera tjänstemomsen på krogen, ”när statsfinanserna så tillåter”. Reformen skulle kosta staten 5,6 miljarder kronor men i gengäld ge 8000 nya jobb om man får tro löftet.

Nu finns det ju faktiskt internationella erfarenheter på området som man kanske borde studera innan reformen genomförs.

I ett land där maten närmast ses som en del av kulturpolitiken (det vill säga Frankrike) är det inte så konstigt att krognäringen har en skattesats som påminner om den svenska kulturmomsen. När regeringen i Paris härom året sänkte restaurangernas mervärdesskatt från 19,6 till 5,5 % lovade krögarna att reducera priserna med 3 % och samtidigt skapa 40.000 nya jobb på två år.

Frankrike: sänkt krogmoms men få nya jobb

Hur det gått? Enligt vad Le Monde rapporterade i somras har priserna i genomsnitt sjunkit med 1,3 % och bara hälften av krogarna serverar billigare mat. De många nya jobben lyser med sin frånvaro.

Mellan 2,5 och 3 miljarder euro har kalaset kostat de franska skattebetalarna. Det är ungefär lika mycket som staten nu tvingas spara genom att under tre år skära bort 100.000 jobb i offentlig sektor. Senatens finansutskott har hotat med att höja momsen igen men enligt fransk press säger Sarkozy nej. Det är presidentval 2012 och fram till dess är den officiella politiken: ”Rör inte min krögarkompis”.

Read Full Post »

Att svenskt flyg fyller hundra år i år firas idag med en flyguppvisning på Gärdet i Stockholm. Jag letar i min bundna årgång av tidskriften Hvar8 Dag från 1910 för att se vad som skrevs om flygbaronen Cederström och hans berömda uppstigningar men fastnar mest i notiser från utlandet. 1910 verkar ha varit ett optimistiskt genombrottsår för flyget över hela Europa. Artiklarna handlar mycket om aviation över engelska kanalen, om en tävling i att flyga mellan Paris och tyska gränsen och så förstås om den berömda flygtävlingen i Reims tidigare samma sommar.

Den svenska tidskriften meddelar i en notis att den kvinnliga flygpionjären Baronessan de Laroche då störtade till marken med sitt plan och blev ”dödligt sårad”. Fast det visade sig så småningom att ryktet om hennes död var överdrivet även om fransk press inledningsvis hade kommit med samma uppgifter.

Jag är dålig på flyghistoria och hade aldrig förrän idag hört talas om Baronessan Raymonde de Laroche. Men jag kom av ren nyfikenhet att tränga in i ett rätt fascinerande öde. Det visade sig då först att hon flög under ett artistnamn. Hennes rätta identitet var varken baronessa eller de Laroche. Hon hette Élise Deroche och hade ett rätt brokigt förflutet, bland annat som skådespelerska, innan hon började ta flyglektioner och så småningom blev den första kvinna som på egen hand lyfte en maskin ovanför markytan. Hon blev också den första kvinna i världen som fick ett flygcertifikat och satte senare i livet rekord för en kvinnlig pilot genom att nå höjden 4 663 meter.

Élise som aktris.

När hon fick sitt efterlängtade certifikat lär hon ha yttrat (i engelsk översättning):

Most of us spread the hazards of a lifetime over a number of years. Others pack them into minutes or hours. In any case, what is to happen, will happen. It may be that I shall tempt Fate once too often, but it is to the air that I have dedicated myself and I fly always without the slightest fear.

Vid flyguppvisningen i Reims (hon var då 28 år) gick det alltså inte så bra. Hon störtade från 50 meters höjd och fick en mängd inre skador plus två brutna ben och en bruten arm. Uppståndelsen blev förstås stor i fransk press och Le Monde fick i sammanhanget fram att hon hade en sjuårig son, ett faktum som dittills varit dolt för den stora allmänheten.

”Baronessan” som flygare.

Élise återhämtade sig alla fall, fortsatta oförskräckt att flyga och deltog de närmaste åren i flera tävlingar. Under första världskriget förbjöds allt privatflyg i Frankrike och det var först efter fredsslutet som hon kunde ge sig upp i luften igen. Som så många andra flygpionjärer fick hon så småningom betala kärleken till luftfarten med sitt liv. I juli 1919 var hon en av två testpiloter i ett nykonstruerat plan. Det störtade dessvärre.

Ett vykort från kraschen i Reims 1910

Till minnet av denna flygpionjär har det rests en staty på Le Bourget-flygfältet utanför Paris. Hon har också fått flera gator uppkallade efter sig, både i Frankrike och i Kanada. Dagens datum, den 22 augusti, var faktiskt hennes födelsedag och hon föddes alltså för exakt 128 år sedan. En kvinna att minnas.

Read Full Post »

Jag ser i tidningarna att regeringen ska ha sin traditionella kräftskiva på Harpsund i kväll. Hoppas att de får en trevlig kväll. Var kräftorna kommer ifrån får man ingen information om i medierna. Åtminstone förr i tiden var sjön nedanför herrgården rik på kräftor. På 30-talet kunde man enligt uppgift dra upp 65 tjog till den fest som de dåvarande ägarna, familjen Wicander, brukade ordna.

Carl August Wicander (gemenligen kallad Charlie) hade födelsedag den 13 augusti och den firades förstås med säsongens inhemska skaldjur. Det var han som så småningom testamenterade Harpsund till staten för att tjäna som fritidsbostad åt sittande statsminister.

Carl August var gift med en ryska, Vera Kozma från Odessa och på 30-talet var det gott om ryssar som på somrarna bodde på familjen Wicanders ägor. De utgjorde ett markant inslag i kräftskivan 1934 där det också fanns en hel del gäster från affärs- och kulturvärld. Anders de Wahl, Lars Hansson och Karin Molander tillhörde den senare kategorin.

Harpsund – här åts det kräftor på ”Charlies” födelsedag

Om denna trevliga tillställning har slavistprofessorn Magnus Ljunggren från Göteborg skrivit en läsvärd skildring som förra året publicerades i den lilla tidskriften Östbulletinen. Han berättar bland annat:

Allt följde 1934 den vedertagna ritualen. Denna gång fyllde Carl August 49 år. Att i någon mån rekonstruera festen ställer sig inte svårt mot bakgrund av de bevarade gästböckerna…

Man började med långbord på gårdsplatsen utanför huset… Här serverades kräftorna. De var många… Till dessa kräftor serverades ”Charlies” egen specialsnaps som skall ha haft 20 olika inslag. Det sjöngs, på svenskt vis. Sedan, vid sex-sjutiden, vidtog supén inne i huset. Stämningen var hög… Det hölls nu tal, framför allt av Hjalmar Wicander till sonen; sådan var traditionen. Den gamle var nästan blind och hade ständigt behov av en sköterska. Hustrun Anna, aktiv teosof, fanns med i bilden men spelade en mer undanskymd roll.

Läs hela artikeln här. Det är en skildring från den tid när kapitalet fortfarande hade goda kontakter med kulturen.

Read Full Post »

När israelisk militär i slutet av maj bordade det skepp i Gaza-flottiljen som författaren Henning Mankell befann sig ombord på beslagtogs alla passagerarnas tillhörigheter.  Och för någon månad sedan rapporterade svensk press att Henning Mankell inte hade fått tillbaka sin dator.

Nu meddelar israeliska medier att ett antal militärer i landets armé häktats misstänkta för stöld av bland annat datorer och mobiltelefoner från skeppens passagerare. Till nätsajten Ynet säger en militärkälla på hög nivå:

”This matter is very problematic in terms of values, as the incident allegedly took place after it was clear that the flotilla was a serious international affair. An officer who under such circumstances steals equipment which does not belong to him, and then tries to sell it – it’s almost incomprehensible.”

Ship to Gaza – vart tog datorerna vägen?

Helt obegripligt är det kanske inte ändå med tanke på den allmänna moraliska förflackningen i den israeliska armén, illustrerad häromdagen av den incident där en tidigare värnpliktig, Eden Abergil,  publicerade bilder på Facebook där hon leende sågs betrakta förödmjukade palestinska fångar.  Om detta hade den liberala tidningen Haaretz hårda ord att säga:

Aberjil’s photographs are troubling not only because they wreak untold damage on Israel’s image abroad, one already eroded by the long years of occupation. Focusing solely on the soldier’s behavior, including her decision to post the images online, is a mistake. Instead, we should look at the intolerable norm represented by her photos, and others released yesterday by the advocacy group Breaking the Silence. Taken together, they underscore commanders’ failure to inculcate their soldiers with the humane values the IDF touts, and the difference between Israel’s military and those of other countries.

It is imperative that explicit, unambiguous rules for what soldiers are and are not permitted to do to detainees are set, and to impress upon troops an ethical code that makes clear such behavior will not be tolerated. The humiliation of Palestinian detainees must not be remembered as the ”best time” of any soldier’s army experience.

Stöld av datorer är förstås en bagatell i jämförelse med offentligt förödmjukande av fångar. Men det är allvarligt nog i en demokrati.

Det ska förresten bli intressant att se om Henning Mankells dator finns med bland stöldgodset.

Read Full Post »

För att anknyta till det tidigare inlägget om universitetets idé kan man notera att årets upplaga av den internationella universitetsrankningen från Jiao Tong-universitetet i Shanghai nu har publicerats. Den får stor medial uppmärksamhet, inte minst i Sverige, eftersom vi hävdar oss väl i den internationella konkurrensen med tre högskolor bland de hundra bästa i världen (lika bra som Frankrike och strax efter Tyskland).

En förklaring till Sveriges utmärkta placering är förstås att vi passar in i Jiao Tongs omdiskuterade metodik: vi har helt anpassat oss till ett anglosaxiskt publiceringsmönster, vi delar ut nobelpris och vår forskning är i huvudsak  integrerad i universiteten (till skillnad från vad som gäller i Frankrike och Tyskland där de många fristående forskningsinstituten inte ger universiteten några rankningspoäng).

Uppsala universitet – nr 66 i världen enligt kineserna

Som alltid ska man ta rankningar med många nypor salt. Kritiska perspektiv hittar man på sajten University Ranking Watch som följer floden av internationella ligatabeller kring olika aspekter av universitetens liv.

Read Full Post »

Older Posts »