Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Mellanöstern’ Category

Vladimir Putin bär alltid ett kors om halsen. Det kan man om inte annat se på de bilder där han med bar överkropp rör sig i den ryska vildmarken. Jag kom att tänka på det när jag läste den debatt som uppstått här i landet kring aktionen Mitt Kors, en Facebookgrupp som framträder med följande budskap:

Mitt Kors vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta här på sidan och tagga med #mittkors

Jag ska avstå från att lägga mig i debatten om denna aktion som enligt Expressen har skapat ”storbråk i kyrkan”. Tidningen Dagen noterar att de flesta av Svenska kyrkans biskopar duckar inför frågan om det är en bra kampanj. Å andra sidan har Humanisternas ordförande Christer Sturmark blivit medlem i gruppen och denne normalt så fritänkande debattör poserar nu glatt med ett kors i handen.

Men för att återvända till Putin så kan man på nätet läsa följande om hans kors:

Putin had, in classic Soviet fashion, a secular upbringing. His father was a “model Communist” and a “militant atheist,” though his mother was a devout Eastern Orthodox Christian and she had young Putin secretly baptized into that church.

It was merely symbolic, however, as Putin went through the bulk of his adult life–rising through the ranks of the KGB and the Soviet Communist Party–conforming to Soviet secular convention.

It wasn’t until the double-whammy of 1) his wife’s car accident in 1993 and 2) a life-threatening house fire in 1996 that Putin began questioning his atheism. During a vulnerable moment before Putin departed for a diplomatic trip to Israel, his mother gave him a baptismal cross. He said of the occasion:

”I did as she said and then put the cross around my neck. I have never taken it off since.”

Put

Putin på fisketur (Källa: Wikimedia)

Om detta kan man tänka två saker:

Dels att det påminner om den massiva förföljelsen av kristna i Sovjetunionen, framför allt under 1930-talet men också senare, en förföljelse som många både till vänster och höger ofta ignorerade. Dels att Putins kors möjligen har något att göra med Rysslands inblandning i Syriens inbördeskrig.

Christer Sturmark säger i ett uttalande för Dagen att det pågår ”något som kan beskrivas som ett folkmord på kristna” i Mellanöstern. Även om man kan diskutera vad som menas med ett folkmord så är det ju otvivelaktigt så att länder som Irak och Syrien har åderlåtits på en stor del av sin kristna befolkning.

Den fråga man ställer sig är inte minst varför denna folkfördrivning inte har blivit ett så stort debattämne tidigare, framför allt bland de de kristna grupper som nu så helhjärtat engagerat sig i saken. Jag har redan berört detta i ett blogginlägg från förra året men kan gärna påminna om något av det jag då skrev om den ström av kristna som från 2004 massflydde från Irak och som gjorde att vi här i Södertälje då blev den stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Orsaken till denna massutvandring var förstås invasionen av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Deras krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Jo kriget kom, hemskt med alls icke nödvändigt. Och nu har kriget gjort Syrien till ett helvete. Bilderna från Aleppo chockerar världen. Men det var i oktober förra året som man kunde läsa följande i den kanadensiska tidskriften The Catholic Herald:

Melkite Catholic Archbishop Jean-Clement Jeanbart of Aleppo said that the bombing of rebel positions by Russian jets was ”a source of hope” for Syria, telling Suisse Romande television Oct. 8 that the intervention into the Syrian civil war by Russia ”serves the Christian cause” and generated ”renewed confidence among Christians in Syria.”

”(Vladimir) Putin is solving a problem”…

His comments came three days after the Islamic State released a video showing the murders of three Assyrian Christians captured by in Hasakah province in February. They also came a week after Syriac Catholic Archbishop Jacques Behnan Hindo of Hassake-Nisibi defended the Russian campaign while accusing the United States of arming al-Qaida terrorists under ”a different name.”

Alep

Två biskopar från Aleppo som varit försvunna sedan april 2013

Jag vill inte försvara vare sig den auktoritäre Putin eller diktatorn al-Assad. Inte heller de islamiska fundamentalister av olika schatteringar som med vapenleveranser från väst eller Saudiarabien fördrivit de kristna i Syrien. Likt Svenska kyrkans biskopar skulle jag helst vilja ducka inför en svår fråga eftersom jag inte har någon entydig lösning. Möjligen kan jag tycka att de som nu protesterar mot förföljelsen av de kristna i Mellanöstern också borde ställa kritiska frågor kring vem eller vilka som från 2003 och framåt medverkat till att en urgammal kristen kultur i Irak och Syrien nu hotas av förintelse. Möjligen borde de också utkräva ett retroaktivt moraliskt ansvar på hemmaplan.

Och kanske dessutom kombinera det lättburna korset kring halsen med en mer grundläggande politisk och teologisk analys.

Read Full Post »

På en fjällsida i norska Telemark läser jag Ingmar Karlssons väldokumenterade och välskrivna bok Roten till det onda. Den handlar om uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016 och ger med andra ord ett hundraårigt perspektiv på en region som varit en spelplan för stormakters råvarujakt och geopolitiska ambitioner. Det är därmed också en historia om manipulationer, löften och svek, för att nu inte tala om kulturell okunnighet eller en illa dold rasism.

Vid sidan av läsningen blir jag nyfiken på hur man för snart hundra år sedan såg på regionens framtid. I en av bokhyllorna här i huset finns Aschehougs lexikon i 9 band från 1923. Jag slår upp Irak och hänvisas då till uppslagsordet Mesopotamien. Det är en ganska utförlig berättelse om tvåflodslandet, från kulturens gryning till 1900-talets början. Jag slås speciellt av några profetiska rader:

Langs den persiske grænse er der i senere aar opdaget en række særdeles rike oljeforekomster, hvis utnyttelse sikkert i væsentlig grad vil betinge hele landets fremtidige verdenspolitiske stilling og som maaske vil kunne medføre at disse nu saa avsides beliggende egne i de kommende tiaar vil bli et av verdenspolitikkens brændpunkter.

En världspolitikens brännpunkt blev det verkligen också. Det första världskriget hade resulterat i det osmanska rikets nedgång och fall och det blev britter och fransmän som delade på bytet i det område som kom att utgöras av stater som Syrien, Libanon, Irak och Jordanien. Till det kom de särskilda komplikationerna kring Palestina där judar och araber spelades ut mot varandra.

Jag nämnde ovan den kulturella okunnigheten. Den lyser bland annat fram i ett meddelande som den gamle kolonialkrigaren Winston Churchill skrev till Colonial Office i juni 1914. Han ville ha mer upplysningar om Feisal, den man som britterna senare skulle göra till kung av Irak:

Kan jag få en notering på tre rader om Feisals religiösa karaktär. Är han sunni med sympatier för shaih [sic!] eller en shaih med sunnisympatier eller hur får han ihop det? Vad är hans far? Vilken är den aristokratiska högkyrkan och vilken är lågkyrkan? Vilka är de religiösa personligheterna i Karbala? Jag förväxlar alltid de två.

För britterna var Irak ett av många områden som man indirekt ville kontrollera utan att egentligen bry sig om mångfalden av olika etniska och religiösa grupper. Det blev dessutom på 20-talet ett övningsfält för den brittiska militären, inklusive det unga Royal Air Force som här kunde träna massiva flygbombningar (även med giftgas) mot det som Churchill kallade för ”ociviliserade stammar”.

Okunnigheten om den komplicerade etniska mosaiken var inte mindre på fransk sida där Syrien och Libanon konstruerades som nationalstater av europeisk modell utan hänsyn till historiska och aktuella fakta. Gränslinjerna drogs artificiellt av den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot.

Francois_Picot_Mark_Sykes1

Picot till vänster, Sykes till höger

När terrororganisationen IS sommaren 2014 publicerade en video som visade hur en bulldozer grävde upp sanden i öknen på gränsen mellan Irak och Syrien var det förstås avsett som en djupt symbolisk händelse: ett konkret upphävande av det avtal som Sykes och Picot var huvudmännen bakom, en demonstrativ uppgörelse med det västerländska inflytandet i arabvärlden.

För att återvända till Irak så skrev den svenske diplomaten Einar af Wirsén sommaren 1925 en rapport till Nationernas Förbund om den turkisk-irakiska gränsfrågan. Han noterade bland annat följande:

Trots de goda intentionerna hos Iraks statsmän, vars politiska erfarenhet ofta är begränsad, finns det anledning att befara att allvarliga problem kommer att uppstå ur de olika politiska föreställningarna hos de sydligare områdenas shiamuslimer och de nordligas sunniter, rasskillnaden mellan araber och kurder samt av behovet att kontrollera ibland oroliga klaner och grupper.

Förvisso besannades af Wirséns farhågor. Han kunde ändå knappast föreställa sig att dessa problem åtskilliga decennier senare skulle komma att förvärras genom en ny stormakts inblandning. Det var när USA 2003 under George W. Bush drog igång sitt korståg som förenade en oslagbar politisk arrogans med en oförmåga att hantera de interna etniska och kulturella motsättningar som plötsligt blev blottlagda för oss alla.

Det finns mycket mer att säga om Ingmar Karlssons faktaspäckade bok. Den ger förstås också ett aktuellt perspektiv på hur västlig okunskap bidragit till att mer eller mindre tömma både Irak och Syrien på en urgammal kristen befolkning. Självklart belyser den också Palestinakonflikten i ljuset av det tidiga 1900-talets kolonialpolitik. Men just detta finns utförligare skildrat i Ingmar Karlssons tidigare bok Bruden är vacker men har redan en man.

Efter 240 sidors skildring av politisk kortsynthet (för att inte säga dårskap) vet man inte riktigt hur man ska vända sig. Man kan bara hoppas att de nästa hundra åren ska visa större prov på eftertänksamhet, inlevelse och kulturell kunskap hos världens ledande politiker. Fast det finns förstås skäl att frukta det värsta.

Read Full Post »

Det händer ibland att man även som fast medarbetare på en kultursida levererar saker som sedan inte får plats på grund av att andra akuta händelser tränger sig före. Så var det med en liten recension som jag i oktober förra året skrev om en liten bok av Niklas Orrenius med titlen Drömmen om Sverige.

Det är en skrift på drygt 100 sidor och den bygger på reportage som denne engagerade journalist skrivit för Dagens Nyheter. Den kom redan innan den aktuella stora strömmen av flyktingar nådde Europa via Turkiet, Grekland och det forna Jugoslaviens olika stater.

Jag ska inte här återge allt jag skrev men jag vill gärna lyfta fram några av de personliga öden som möter i Orrenius bok. Så här återgav jag dem i mitt opublicerade manus:

På generalkonsulatet i Beirut väntar en tålmodig skara som drömmer om Sverige. Kristianstad står det på en lapp som 27-åriga Fatme har i handväskan. 36-åriga Huda har en make som hon tror bor nära Stockholm: ”Jag tror att det heter Åmål”. Många av de väntande har nåtts av rykten om att Sverige har fri invandring men får vända med oförrättat ärende…

Utsmugglad via Turkiet hamnar 37-åriga Khalil i ett nergånget läger utanför Sofia tillsammans med två barn. Hon tillhörde de många tusen som flydde från Syrien förra året för att så småningom hamna i ovärdiga förhållanden där rasism och polisvåld rapporterats. Nu vill hon till Eskilstuna och de två mostrar som redan finns där.

Att drömmen om Sverige lever hos många flyktingar har vi sett också i år. För många, särskilt de kristna som nu fått lämna sitt urgamla kulturarv bakom sig, stavas den drömmen Södertälje. I en artikel om just de kristna minoriteternas flykt som nyss publicerades i Aftonbladet påminde jag om detta:

Vi som bor i Södertälje vet mer än de flesta om Mellanösterns kristna. Det är ju hit en del av dem tagit sin tillflykt under senare decennier. Vi har kyrkor och församlingar för assyrier/syrianer, kopter, kaldéer, armenier och ortodoxa av olika schatteringar. Det är Sörmlands Jerusalem för att nu låna en gammal metafor.

Min artikel föranleddes av att Erik Helmerson i Dagens Nyheter för någon dryg månad sedan skrev en ledare under rubriken ”Ingen bryr sig om förtryckta kristna”. Även Lars Adaktusson, känd EU-parlamentariker, hade ett debattinlägg nyligen i Svenska Dagbladet där han ville klassificera förföljelsen av de kristna i Irak och Syrien som folkmord.

Jag känner själv ett stort engagemang för denna förföljda folkgrupp som nu drabbats hårt av det politiska kaos som råder i Irak och Syrien. Samtidigt saknade jag något i både Helmersons och Adaktussons artiklar. Av dem skulle man kunna tro att det som drabbat Mellanösterns kristna vore något slags naturkatastrof eller åtminstone en följd av ”Islamiska statens” framväxt under senare år. Men sanningen är ju att förföljelserna började långt innan begreppet IS fanns på kartan. Redan år 2004 kunde vi se strömmen av kristna irakier som kom hit till Södertälje och vi blev då en stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Sankt_Jacob

Sankt Jakobs syrisk-ortodoxa katedral i Södertälje (Wikimedia)

Orsaken till denna massutvandring var förstås USA:s och Storbritanniens invasion av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Denna krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Ja, kriget kom. Hemskt men absolut inte nödvändigt. Det var en monumental politisk felbedömning som skapade ett nytt Irak, till stora delar tömt på sin kristna befolkning. Och det födde hos så många drömmen om Sverige, ett hopp som de senaste åren väckts hos allt fler, inte minst i det krigshärjade Syrien.

Read Full Post »

När det gäller vapenaffärer råder det ju ofta en alarmerande brist på moral runt om i världen. Det visste vi i och för sig förut. En ny milstolpe på den väg mot underjorden som är kantad av goda föresatser har väl nåtts genom de senaste turerna med de båda fartyg av Mistral-klass som Ryssland ursprungligen beställde från Frankrike.

Så här var det: Frankrike fick 2011 (när Sarkozy var president) det ryska kontraktet på två stora helikopterbärande fartyg som skulle heta Vladivostok och Sevastopol. Den sammanlagda prislappen låg på 1,2 miljarder euro. De skulle ha levererats i år men så kom Ukrainakrisen emellan och president Hollande utsattes för enorma påtryckningar från USA och vissa kollegor inom EU: Inga vapen till ryssarna! Och den franska regeringen bestämde sig efter en del velande för att bryta kontraktet.

Det höll på att bli en dyrbar affär för fransmännen som inte bara skulle betala tillbaka redan levererade pengar utan också kunde ha krävts på betydande skadestånd. Men den breda ryska själen visade sig den här gången förlåtande och Kreml nöjde sig med att få utlagda belopp tillbaka.

Saint-Nazaire_décembre_2014

Vladivostok – måste nu döpas om

Nu stod Hollande & Co. med två jättelika fartyg som man inte hade någon köpare till. Men det finns ju trots allt länder ute i världen som gärna rustar upp sina stridskrafter. Ett av dem är Egypten där regimen al-Sisi plötsligt behövde förstärka sin försvarsförmåga. Eftersom fartygen inte fick säljas vidare utan Rysslands godkännande av köparen var det väl en bra deal. Putin och al-Sisi har stärkt sitt försvarssamarbete och enligt Financial Times kan det t o m bli fråga om att Ryssland får exportera de helikoptrar som ursprungligen specialbyggts för just Mistral-fartygen.

Den egyptiska regimen är också god vän med Frankrike och köpte redan tidigare i år ett antal franska Rafale-plan. Men det var en affär som inte alla vänner av mänskliga rättigheter gillade:

”Unfortunately it is the Egyptian people who pay the price,” Didier Billion of the Paris-based Institute of Strategic and International Relations said at the time of the Rafale sale.

”We can shut our eyes over the rights situation in Egypt but we can’t shut our eyes over Russia, because Russia is at the centre of an international power struggle,” said Billion.

I internationella maktkamper gäller det att välja sina affärsförbindelser. Förresten passade al-Sisi på att benåda ett antal politiska fångar i stort sett samma dag som den nya affären offentliggjordes. Kanske tryckte fransmännen på. Fast den tillfälliga mildheten ändrar kanske inte så mycket i det omdöme som Human Rights Watch gav för några månader sedan:

The United States and European governments should stop overlooking Egyptian government abuses, including a lack of accountability for many killings of protesters by security forces, mass detentions, military trials of civilians, hundreds of death sentences, and the forced eviction of thousands of families in the Sinai Peninsula.

Over the past year, al-Sisi and his cabinet, governing by decree in the absence of an elected parliament, have provided near total impunity for security force abuses and issued a raft of laws that severely curtailed civil and political rights, effectively erasing the human rights gains of the 2011 uprising that ousted the longtime ruler Hosni Mubarak.

Men det är väl som i all vapenhandel: Först kommer affärerna, sedan moralen. Och förresten: enligt uppgifter har Egypten kunnat genomföra affären genom ett betydande ekonomiskt bistånd från Saudiarabien, moralens i alla avseenden hårdföra väktare.

Read Full Post »

Minns ni den amerikanske utrikesministern Donald Rumsfeld som 2003 delade in vår kontinent i ”Old Europe” och ”New Europe”. De gamla länder han syftade på var framför allt Tyskland och Frankrike medan det (enligt hans uppfattning)  nya och vitala Europa fanns i de gamla kommunistländerna i öst som nyligen blivit Natomedlemmar. Deras vitalitet bestod främst i att de friskt struntade i folkrätten och helhjärtat ställde upp på invasionen av Irak.

Som Rumsfeld ordagrant uttryckte det:

Germany has been a problem, and France has been a problem. You look at vast numbers of other countries in Europe. They’re not with France and Germany.

Joschka Fischer, som då var Tysklands utrikesminister, svarade omgående på kritiken från Washington:

Mr. Rumsfeld has described the Europeans as ‘old.’ Indeed, they are — as far as the creation of a state or culture is concerned, [they are] older than the United States. I don’t want to comment any further. But one should deal with each other rationally and with common sense.

Map

Intressant Europakarta från 2007 (Källa CIA)

Nu var väl ”common sense” inte Mr. Rumsfelds starkaste gren. Han var en av arkitekterna bakom den katastrofala Irakpolitiken vars följder vi kan se i det kaotiska läge som nu råder i Mellanöstern. En förnekelse av sambandet mellan denna politik och dagens flyktingsströmmar kan bara bottna i självbedrägeri. Det är ju som den ledande brittiske kommentatorn Peter Oborne skriver i en rapport från Damaskus i Daily Mail:

We in Britain also carry our own share of responsibility. The chaos which has overtaken Syria, and which has unleashed a flood of refugees to the West, can be traced back 12 years to the Western invasion of Iraq.

George W Bush and Tony Blair’s misguided intervention has led to a torrent of genocide in the region, first inflicted by Al Qaeda in Iraq and now taken forward with the rise of ISIS.

ISIS has taken full advantage of the collapse of government created by the chaos in Iraq to wage their bestial war against the Syrian people. Much of Iraq and Syria has already been turned into war zones. It is becoming increasingly likely that Lebanon, Egypt and other major states in the region will suffer exactly the same fate.

In other words the waves of refugees originating from Syria, innocent victims of a conflict they did nothing to create, may well be just the beginning.

Nu delar sig Europa igen, precis som 2003. Samma öst- och centraleuropeiska länder som då skickade militär till Irak och som därmed är medansvariga för utvecklingen i Mellanöstern bildar nu en vägrarfront. Jag skrev om detta redan i mitt förra blogginlägg men nu är klyftan mellan detta ”gamla” och ”nya” läger på vår kontinent ännu mer påtaglig. Igår möttes representanter för de s.k. Visegradsländerna (Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern) i Prag för att cementera sitt motstånd mot de nya kvoter för ett solidariskt flyktingmottagande som EU-kommissionen kan tänkas föreslå.

Om detta skriver Michal Simecka från the Center for European Security of the Institute of International Relations i Prag på sajten Open Democracy:

The intensity, hysteria and hypocrisy of the anti-migrant backlash shocked many, including some in the Visegrad countries themselves. Political cowardice and popular mistrust of supposedly liberal elites has allowed poisonous rhetoric directed at migrants to dominate, which risks political isolation and hinders common European action to address the crisis…

The migration crisis has exposed another crisis – of liberal democracy in post-communist societies.

It is regrettable – indeed ”scandalous”,  as French foreign minister Laurent Fabius put it – that on one of the few issues on which the Visegrad countries have made their collective voice heard, it contradicts European values and the ethos of the EU. Given the region’s history it is particularly concerning that Central Europeans are currently part of the problem rather than part of the solution.

När Europaparlamentets talman Martin Schultz intervjuas i Der Spiegel har han ganska hårda ord att rikta mot denna vägrarfront: ”Solidarität ist keine Einbahnstraße”, säger han. Exakt. Solidariteten kan aldrig vara enkelriktad. Det är nu som alla högtidsdeklarationer om värdegemenskap och om politisk och militär assistans i kristider verkligen sätts på prov.

Read Full Post »

”Herr Hitler är en förolämpning”, skrev Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Söfartstidning den 3 februari 1933. Rättänkande borgerliga skribenter blev förstås förskräckta över så starka ord mot ledaren för en mycket viktig handelspartner. Riksminister Göring protesterade i ett telegram den 8 februari: ”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan”.

Segerstedt gav sig som bekant inte när det gällde hårdmarkeringar mot nazistregimen och den svenska försiktigheten. Den 13 september 1940 skrev han i sin Idag-spalt:

Icke undfallenhet utan smidig anpassning är regeringspolitikens särmärke. Detta var den test hans excellens statsministern förfäktade vid gårdagens valmöte.

Medan hans excellens talade rasslade ett tåg på femton vagnar… fullastade med tyskt krigsfolk genom svenska bygder mot Norge. Det var ”permittenter” som fraktades till vårt forna broderland.

Det var en liten illustration till den smidiga anpassning varav statsministern berömde sig. Illustrationen klarlägger på ett ganska kusligt sätt, vad den smidiga anpassnngen innebär.

Det är mycket man kan lära av historien. För några år sedan gav Forum för levande historia ut boken (O)moralisk handel. Där diskuterades Sveriges ekonomiska förbindelser med det nazistiska Tyskland, inte minst den lönsamma exporten av järnmalm och trävaror. I ett förord konstateras: ”Under Tysklands starka inflytande över svensk ekonomi under krigsåren hade Sverige vissa möjligheter att bjuda motstånd. De utnyttjades ibland, men inte alltid.”

Nej, då som nu kan man ju alltid hitta argument för ett samarbete med obehagliga regimer. Först kommer jobben (vinsterna), sedan moralen. Och då som nu påstås det vara ”kris i svensk utrikespolitik” för att diktaturer eller förtryckarregimer visar sitt missnöje.

Idag hävdar de obotfärdiga att vi ska vara en del av EU:s gemensamma utrikespolitik och alltså inte göra några moraliska ställningstaganden innan alla 28 medlemsländer lyckas enas. Att den tänkta gemensamma ståndpunkten är en fiktion när det gäller just moral och mänskliga rättigheter vet alla eftersom det alltid kommer att finnas länder i den europeiska kretsen som lägger in sitt veto om det gäller tuffare tag mot ständiga återfallsförbrytare.

vänskap

Sverige och Saudiarabien – vapenbröder?

Nu läser jag en hel del kommentarer på nätet om Sveriges agerande mot Saudiarabien. I Foreign Policy noterar Elias Groll att Sveriges politik kan ses som ett tecken på ett europeiskt uppvaknande:

Throughout Europe, Saudi Arabia’s lashing of imprisoned bloggers, public beheadings, and continued restrictions on women’s rights — including their ability to drive — have led many political leaders to conclude the kingdom is a medieval theocracy protected only by its fabulous oil wealth.

Maybe, just maybe, Europe’s defense policies are beginning to catch up to its principles.

På den kanadensiska sajten iPolitics ställer man Sveriges beslut i kontrast till den egna regeringens fortsatta gullande med despoterna i Saudiarabien:

Sweden’s decision, following a similar decision by Germany earlier this year not to sell Leopard tanks to the Saudis, sits uncomfortably beside the Harper government’s determination to fulfil a $10 billion contract to sell Canadian-made armoured cars to the Riyadh regime. That contrast is particularly stark because the Canadian LAV III armoured cars are not going to Saudi Arabia’s army — they’re for the National Guard, which answers only to the king and whose prime job is crushing internal dissent.

It would be interesting to hear how supplying Riyadh with the hardware to trash any drive for civil rights in Saudi Arabia squares with the Harper government’s pompous claim that its foreign policy is driven entirely by respect for moral values and principles. What that means in practical terms has never been spelled out.

I danska Politiken skriver kolumnisten Anders Jerichow berömmande ord om Margot Wallströms utrikespolitik:

Måske var saudierne på forhånd irriteret over, at man i Sverige drøfter moral og betimelighed i at eksportere militært udstyr til så undertrykkende et diktatur, som Saudi-Arabien har ry for at være.

Saudierne har en forventning om større respekt, om ikke for deres undertrykkelse, så for deres kontanter.

Således ikke Margot Wallström. Ganske imponerende.

I The Guardian undrar David Wearing varför Storbritannien inte skulle kunna följa Sveriges goda exempel:

One doesn’t have to hold up Sweden as a utopia to recognise that here we have an example to learn from, on economics and now on foreign policy. The thin excuses have long since run out. It’s time to stop arming Saudi Arabia, and rethink our role in the world while we’re about it.

Konstigt nog har jag inte i den internationella pressen hittat en enda artikel som antyder att Sveriges beslut skulle vara ett utrikespolitiskt misslyckande eller att vårt inflytande i världen skulle minska. I och för sig kan kanske tystnaden bero på att man i så många länder ännu följer den politik av ”smidig anpassning” som Torgny Segerstedt på sin tid gisslade.

Allt tyder ju egentligen på att Sveriges inflytande i världen just nu håller på att stärkas. När stater med dåligt uppförande kallar hem sina ambassadörer visar det ju att man är rädd för att den svenska regeringens handlingar ska smitta av sig. Så blev det ju med Palestina-erkännandet. I land efter land runt om i Europa hänvisade parlamentariska majoriteter till det svenska beslutet när man under hösten röstade för erkännande. Och jag vågar sätta hundra petrodollar på att fler länder inom ett år kommer att följa Sveriges exempel och trappa ner förbindelserna med Saudiarabien.

Man får väl säga som Anders Jerichow om vår utrikesministers självständiga agerande: ”Ganske imponerende”.

Read Full Post »

Jag såg just att Hans Majestät Konungen skickat ett telegram till Palestinas president Mahmoud Abbas och gratulerat på nationaldagen. Egentligen inte så konstigt eftersom kungen (via sina spökskrivare på UD) säkert skickar mer än hundra liknande telegram om året. Det tillhör den diplomatiska etiketten och är ungefär lika rutinartat som när drottning Elisabeth gratulerar vår kung på hans födelsedag genom att skicka sin protokollchef till svenska ambassaden i London för att lyfta ett glas och konversera i en halvtimme (jag har varit med om den ceremonin och kanske skrivit om den tidigare).

Fast nu blev ju kungens telegram ändå en notis i flera tidningar. Även Finska notisbyrån (FNB) hakade på och det var faktiskt i Hufvudstadsbladets elektroniska upplaga som jag först läste om saken.

Allt som handlar om Israel och Palestina blir ju lätt nyheter. Och i bakgrunden spökar förstås det svenska erkännandet av Palestina som av så många dömts ut som ett alldeles för tidigt beslut, allt medan en våg av liknande aktioner är på gång i Europa. Dagens Nyheter rapporterar idag om att Spaniens parlament nu är på väg att följa i Sveriges fotspår.

”Nu ser vi hur viktigt det svenska erkännandet var – och modigt”, säger Israels förre kabinettssekreterare Alon Liel till DN. Detta medan Svenska Dagbladet på ledarplats fortfarande talar om ett ”statserkännande som kom alldeles för tidigt”.

pale

Palestina – ett mynt med två sidor

Den 28 november ska den franska nationalförsamlingen rösta om en resolution för erkännande av Palestina. Till Le Monde säger Elisabeth Guigou, en gång justitieminister och nu ordförande i församlingens utrikesutskott, att socialistpartiets motion ska ses mot bakgrund av den fortsatta bosättaraktiviteten och den totala frånvaron av reella förhandlingar. Hon hänvisar också till Sveriges erkännande och det brittiska parlamentets beslut i frågan, men också till det upprop som mer än 700 framstående israeler (bland dem en tidigare israelisk Frankrike-ambassadör) skrivit under.

Som ett brev på posten kommer förstås en rad invändningar om att ett franskt erkännande kommer att öka antisemitismen. Sambandet är oklart men nu handlar det om en strid där alla argument är tillåtna. Några amerikanska proisraeliska aktivister vill i en artikel i  Wall Street Journal varna alla europeiska länder för att följa Sveriges exempel genom att måla en absurd bild av antisemitismens historia i vårt land.

Den som inte tycker om den svenska utrikespolitiken får väl annars göra som den kristdemokratiska politikern Gunilla Gomér som nu lämnar sitt parti för att ansluta sig till Sverigedemokraterna med bland annat följande motivering:

Dessutom är Sverigedemokraterna det mest Israelvänliga partiet. Det är en viktig, och avgörande, fråga för mig. Speciellt i dessa tider. Det kommer även att bli roligare att få ingå i ett gäng där jag känner mig uppskattad.

Hon kommer säkert att bli uppskattad, inte bara i sitt nya svenska gäng.

Read Full Post »

Older Posts »