Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2009

Söndagen den 29 november 2009 måste i historieböckerna skrivas in som en skammens dag för Schweiz men ytterst för hela Europa. Den schweiziska folkomröstningen, som resulterade i ett förbud mot bygge av minareter, gör att landet (för att citera tyska Die Welt) förs tillbaka till en nivå som gällde innan kampen för upplysning och tolerans segrat i vår del av världen.

Eller som en skribent i Süddeutsche Zeitung idag konstaterar

Denna folkomröstning är en katastrof för Schweiz. Ett sådant byggförbud finns ingen annan stans i Europa. När de här orden – ”byggandet av minareter är förbjudet” – i framtiden står i författningen strider de inte bara på flera sätt mot denna författning, t ex när det gäller religionsfrihet eller diskrimineringsförbud. De strider också klart och tydligt mot den europeiska människorättskonventionen.

Att just de tyska tidningarna reagerar så starkt är kanske inte så förvånande. De vet ju av erfarenhet att mörka ideologier kan föras till seger också genom formellt demokratiska avgöranden.

Bland de svenska kommentarerna måste Dagens Nyheters huvudledare lyftas fram som ett principiellt och starkt försvar för upplysningens och toleransens värden. Medan Svenska Dagbladet presterar en ynklig spaltfyllnad där Per Gudmundsson visserligen pliktskyldigt fördömer schweizarnas beslut men helst vill tala om något annat. Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen.

Som sagt: En skammens dag för Schweiz. Men samtidigt en dag när resten av de demokratiska och humanistiska krafterna i Europa måste skärpa sin vaksamhet mot en nygammal intolerans.

Read Full Post »

Här fortsätter den lilla serien om en av det gamla borgerliga kökets delikatesser:

Falsk sköldpaddssoppa 3

Få svenska böcker har getts ut så många gånger som Hemmets kokbok. Den första upplagan kom 1903 och den 49:e på 1990-talet. Numera finns den på nätet med näringsberäknade menyer och allt annat som tiden kräver.

Själv har jag femton upplagor i bokhyllan. Det är här som man kan följa den falska sköldpaddssoppans historia i det svenska köket. Eftersom den fortfarande på 30-talet åts vid finare middagar hänger den med en bra bit in på 40-talet. Ännu 1945 samsas den med rätter som Prins-Regentpudding och Makaroni med njurstuvning.

Men så småningom fasas den ut till förmån för mer exotisk mat som spagetti och friterad potatis. Det beror förstås på att handel och distribution förändras. Den gamla slakteributiken där man kunde beställa ett kalvhuvud (soppans viktigaste ingrediens) försvinner. I snabbköpens tid kan man på sin höjd hitta ingredienser till en oxsvanssoppa.

Finns det fortfarande någon levande själ i Sverige som kan framkalla doften och smaken av den falska sköldpaddssoppan? Jag börjar tvivla.

 

Falsk sköldpaddssoppa 4

Om det finns falsk sköldpaddssoppa så måste det ju också finnas falsk sköldpadda. Åtminstone enligt den logik som råder i Alice i underlandet.

I kapitel 9 frågar drottningen Alice: ”Har du sett den falska sköldpaddan ännu?”. Och Alice svarar: “Nej, jag vet inte ens vad en falsk sköldpadda är”. Varpå drottningen genmäler: ”Det är det som man gör falsk sköldpaddssoppa av”.

Mock Turtle Soup är det engelska namnet på denna delikatess och när John Tenniel, den klassiske illustratören av Alice i underlandet, ritade den falska sköldpaddan så försåg han detta fantasidjur med en sköldpaddas kropp men med huvud och klövar av en kalv – huvudleverantören av köttet till den falska soppan.

Mock turtle – Tenniels version

Kalvdragen finns också med i Walt Disneys version av den falska sköldpaddan men när Gene Wilder kreerar fantasidjuret i en filmversion från 1999 är de mänskliga dragen mer framträdande.

Den falska sköldpaddans verkliga väsen är det ingen som känner.

Read Full Post »

Just nu körs på Aftonbladets kultursida en liten serie på fem små betraktelser som jag skrivit kring den klassiska rätten Falsk sköldpaddssoppa. Tre är redan publicerade och de andra kommer. Eftersom de inte läggs ut på nätet får ni läsa dem elektroniskt på den här bloggen. Här kommer de två första avsnitten. Fortsättning följer:

Falsk sköldpaddssoppa 1

Gissa vilken rätt som oftast stått på nobelmenyerna sedan de första priserna började delas ut 1901?

Det rätta svaret är: Falsk sköldpaddssoppa. Den bjöds som förrätt vid banketterna i Stockholms stadshus 1921, 1930, 1932, 1934 och 1936. Det betyder att författare och vetenskapsmän som Anatole France, Sinclair Lewis, Luigi Pirandello och Werner Heisenberg andaktsfullt fått njuta av denna delikatess under år då nobelmiddagen ännu inte blivit löjligt hajpad som ”festernas fest”. Man åt i lugn och ro utan mediebevakning och upptåg. Inga djärva urringningar störde middagens andakt.

1930-talet verkar vara den falska sköldpaddssoppans decennium. Det var en rätt värdig nobelpristagare och kungligheter. Den var också försedd med litterära associationer. Men några decennier senare har den försvunnit ur det svenska köket. Kan det bero på receptets första rad, själva nyckeln till soppans falskhet: ”Klyv ett kalvhuvud”?

Soppsköldpadda (Chelonia mydas) – the real thing

Falsk sköldpaddssoppa 2

Den falska sköldpaddssoppan stod alltså fem gånger på nobelbankettens meny mellan 1921 och 1936. Men varför bjuder man fina gäster på en soppa som uppges vara falsk?

Det beror förstås på att råvaran till den äkta sköldpaddssoppan inte varit så lätt att skaffa. Kanske har många också reagerat mot den tillagning som beskrivs i Gustafwa Björklunds klassiska kokbok från 1800-talet:

”Sköldpaddan brännes med ett hett jern i ändan, hwarwid hon utsträcker sin hals, som genast afhugges: blodet tages i förwar, och den stora tarmen rengöres; köttet hugges i stycken, lägges i en kastrull och sättes på elden med tillräckligt watten samt wändes tills det blifwer warmt….”

Vem vill vara med om denna grymma rit. I stället uppstod den falska variant som man möter i det tidiga 1900-talets kokböcker: ”Kalvhuvudet klyves, hjärnan tages ur, och huvudet sköljes väl samt lägges i vatten omkring 12 timmar”. Matlagning fick ta tid och burksoppan var knappast uppfunnen.

Sköldpaddssoppa – falsk variant

Read Full Post »

Varumärkeshysterin

När jag återbördats till fosterlandet läser jag i Svenska Dagbladet om bråket kring en åklagare i Stockholm som av sin chef på åklagarkammaren fått höra att han genom ett korkat uttalande i pressen orsakat att ”kammarens varumärke skadats”.

Som Sanna Rayman konstaterar i samma tidning:

Kammarens varumärke? Är det bara jag, eller börjar Fru Justitia likna en lite väl ängslig och lättpåverkad mediekonsument?

Sitter ögonbindeln stadigt på, eller står hon redan vid spegeln och piffar – med mascaran i högsta hugg?

Vi lever i varumärkenas tid. I en annan artikel läser jag att bråket efter stora fotbollsmatcher  lett till att ”fotbollens varumärke” skadats. Detsamma gäller förstås Vattenfall efter dess fartblinda agerande på energimarknaden. Det är inte längre bara ”två hål i väggen” som vi tänker på när vi ser deras logga. Det verkar finns hål någon annan stans också.

Nynäs- gammalt fint varumärke

På en handelssida läser jag att ”Svenska Kyrkan är ett varumärke som vi älskar men som vi också nästan bara använder oss av vid högtidliga tillfällen som dop, bröllop och begravningar.” Och det är inte bara den kommersiella världen som tänker i liknande termer. Också inom kyrkan själv resoneras det i samma banor även om det råder en viss oenighet om hur ”varumärket” ska relateras till de grundläggande dokumenten.

”Branding” kallas denna trendiga process med ett finare namn. Det är vad Svenska Institutet i hög grad sysslar med sedan den kulturförmedlande uppgiften satts på sparlåga. ”Nation branding” definieras uppgiften som även om man försiktigtvis konstaterar: ”Ett land kan naturligtvis inte enbart ses som ett varumärke.” En klok reservation, om man säger så.

En karriärexpert uttalar sig på nätet om hur man ska få jobb i framtiden:

Jag tycker att man bör satsa på att bygga sitt personliga varumärke, det blir din hårdvaluta och ett unikt löfte om vad du kan tillföra en arbetsgivare. Ett CV tar ju bara upp dina tidigare erfarenheter och säger inte mycket om din framtida potential.

Man ska tydligen enligt dagens karriärcoachar hitta sin USP (”unique selling point”) och med den som utgångspunkt kan man sedan profilera sig genom att strategiskt välja en livsstil som stärker det egna varumärket:

Allt du gör och säger ingår i ditt PR-arbete, vare sig du vill det eller ej. Din frisyr, ditt klädval är oerhört viktigt, liksom vilka människor du väljer att umgås med och var du väljer att äta lunch. Alla dessa ingredienser samverkar till den bild folk skapar sig av dig som person. Tänk på att i alla lägen vara dig själv och aldrig försöka ha någon påklistrad attityd, utseende eller värderingar som du innerst inne inte har något större engagemang för. Tänk på att en falsk image alltid skiner igenom, förr eller senare.

Den sista meningen är värd att begrunda. Tänk även på att gamla fina varumärken en vacker dag faktiskt kan försvinna i en konkurs. Eller genom ett korkat uttalande i någon av tidens frågor.

Read Full Post »

Hur många gånger har man inte sett Leonardo da Vincis Uomo Vitruviano, en av de mest ikoniska bilderna av människokroppen (d.v.s. i dess manliga form). Men jag hade faktiskt ingen aning om att originalet just nu finns utställt här i Venedig (till och med den 10 januari nästa år). Det händer inte så ofta – det var sju år sedan sist – men nu kan man beskåda den berömda sidan med sin bruna spegelskrift på Gallerie dell’Academia. Där har den förvarats sedan 1812. Jag satt nästan andaktsfullt framför den i ett halvmörkt rum, i stort sett ensam eftersom turistströmmen inte riktigt hade infunnit sig.

Leonardos berömda teckning är förstås ett led i en lång idéhistorisk utveckling från Platon till Vitruvius där frågor om skönhet och proportioner står i centrum. Den är i sin tur bas för en fortsatt idéhistoria, ett ideologiskt uppbrott från renässansen och framåt där just dessa frågor successivt lämnas åt sidan för andra konstnärliga ideal.

När man vandrar igenom Gallerie dell’Academia påminns man ändå om den konstnärliga historiens rent tidsmässigt dominerande tankar (om konsten som skönhetsbärare), från det bysantinsk-venetianska och bibliska måleriet på 1300-talet till 15- och 1600-talens mer antikinspirerade och allegoriska framställningar.

Jag stannade länge inför det här porträttet som målats av Lorenzo Lotto. Det föreställer en ädling (gentiluomo) som sitter vid sitt skrivbord. Jag trodde först att det var en 1800-talsmålning som placerats i fel sal, men Lotto levde 1480-1556 så bilden har några år på nacken.

Jag vet inte om skärpan och klarheten riktigt går fram i en kopia som läggs ut på nätet. Jag kan bara rekommendera den intresserade att själv ta sig till Venedig och ta del av de konstnärliga skatter som Galerie dell’Academia har att erbjuda. Och gärna dessutom fundera en del över sambandet mellan konst, skönhet och proportioner.

Read Full Post »

Kanske Venedig ska upplevas i dimma och med gråa höstmoln? Jag förstår att det är en stad som egentligen är skapad för solsken över kanalerna och Piazza San Marco men det dämpade ljus som just nu råder ger ett slags romantiskt skimmer som ibland förstärker intrycket av att vandra i ett teaterlandskap.

Bara att närma sig staden sjövägen från flygplatsen är en upplevelse. En långsam seglats i en kommunal vattenbuss som sett sina bästa dagar. Imma på rutorna och svallvågor från mer snabbgående farkoster. Landstigningen nära det sceneri som man sett så många gånger på filmer och tidningsbilder. Och så vandringen med väskor i gränderna fram till hotellet vid Campo di Santa Maria Formosa.

Jag har aldrig tidigare varit här. Jag vet att tågluffargenerationen i stor utsträckning tagit en sväng hit men hela interrail-epoken kom efter min ungdomstid. Nu har jag i alla fall tillbringat en stor del av dagen genom att vandra runt på de klassiska platserna. Det blev inte helt oväntat en vandring också i kyrkohistorien och i det kulturmöte som Venedig är präglat av: Bysans och Rom.

Inför det bysantinska stannade jag länge i Basilica di San Marco med de fantastiska mosaikerna. Och det fortsatte på Museo Diocesano där det pågår en stor utställning som firar tusen år sedan grundandet av katedralen i Torcello, också den ett bysantinsk minnesmärke. Till den utställningen hade man lånat in ett stort antal föremål från hela Europa, inte minst från Grekland.

Från Basilica din San Marco (källa Wikimedia Commons)

Efter en fortsatt promenad utmed och över kanaler hamnade jag vid den kyrka som heter San Zaccaria. Här fanns också intressanta kopplingar till kyrkohistorien men jag kan bara kopiera vad en engelsk katolsk präst skrivit på sin blogg:

The church contains one of the most bizarre shrines that I’ve seen – a side altar on the epistle side aisle, which contains the bodies of two major saints, arranged as a sort of ‘double-decker.’ On the bottom is St Zechariah, the father of St John the Baptist and patron of the church. On top is St Athanasius, Doctor of the Church – with no obvious connection to his saintly neighbour, beyond the fact that he was a great theologian of the Incarnation. It seems strange that these major relics were just put in a side aisle, not even in a chapel of their own! I’m not sure of the provenance of the relics – possibly St Zechariah was pinched from Constantinople during the Fourth Crusade. The Coptic Orthodox Cathedral in Cairo also claims the body of St Athanasius…

Ytterligare ett helgon som man förstås inte får missa när man är i Venedig är Sancta Lucia, vår vintertida ljusbärare. Hennes reliker finns i kyrkan San Geremia och där kunde man få ett litet kort med en bön, på sin tid skriven med godkännande av Venedigs patriark Angelo Giuseppe Roncalli, senare känd som den gode påven Johannes XXIII: ”Oh Virgin of Siracusa, be thou the light in our life and model for our actions…”

Sancta Lucia- målad av Domenico Beccafumi (1484-1551)

En god tanke att lyfta fram i den lussebullarnas tid som redan har börjat.

Read Full Post »

I senaste numret av London Review of Books har den kände slovenske filosofen och kulturkritikern Slavoj Žižek skrivit en intressant artikel om världen efter Berlin-murens fall. Han funderar bland annat över den ideologiska utvecklingen i de före detta kommuniststaterna och de former som antikommunismen idag tar sig i de gamla östländerna. Bland annat är han inne på det tema som tidigare tagits upp på den här bloggen: de försök till omskrivning av historien som lämnar en del obehagliga fakta utanför:

Another aspect of the same process is the redefinition in the Baltic countries and in Slovakia of Nazi collaborators as ‘anti-Communist combatants’; their collaboration, even their participation in anti-semitic pogroms, is justified as a tough but necessary part of the patriotic struggle against Communism, as a lesser evil. In the Ukrainian Velvet Revolution that brought Viktor Yushchenko to power, the same songs were sung that used to be sung by Ukrainian nationalists who collaborated with the German occupation. No wonder that, at the instigation of some post-Communist countries, the European Parliament passed a resolution equating Communism with Nazism. And no wonder that, in Slovenia, the populist right reproaches the left for being a ‘force of continuity’ – with the old Communist regime. New problems and challenges are seen in terms of old struggles and the call for gay rights darkly interpreted as part of a Communist plot to demoralise the nation.

How and why are these ghosts being raised in countries where many young people don’t even remember Communism? Anti-Communists ask a simple question – ‘If capitalism is really so much better than socialism, why are our lives still miserable?’ – and offer an equally straightforward answer: it is because we don’t yet have capitalism, we don’t yet have true democracy. Ex-Communists are still in power, disguised as owners and managers. We need another purge, the revolution must be repeated. One can’t help noticing the resemblance with the way the old Communist regime used to put the blame for its failures on the continuing influence of the ‘forces of the past’.

Žižek (källa: Wikimedia Commons)

Det paradoxala i utvecklingen är enligt Žižek att antikommunismens hjältar från tiden strax före och efter 1989 drömde om ett samhälle baserat på rättvisa, hederlighet och solidaritet men i stället blev överspelade av de gamla kommunisterna som med sin administrativa vana (och lyhördhet för det politiskt gångbara) snabbt anpassade sig till nya kapitalistiska regler.  Antikommunisterna i det nya systemet kom att stå för den utopiska drömmen om en riktig demokrati medan exkommunisterna klev in i marknadsekonomins nya grymma värld med all sin korruption och fula tricks.

When people protested against Communist regimes in Eastern Europe, most of them weren’t asking for capitalism. They wanted solidarity and a rough kind of justice; they wanted the freedom to live their own lives outside state control, to come together and talk as they pleased; they wanted to be liberated from primitive ideological indoctrination and hypocrisy. In effect they aspired to something that could best be described as ‘socialism with a human face’. Perhaps this sentiment deserves a second chance.

Kinas framväxt aktualiserar enligt Žižek  problemet om demokratin som förutsättning för ekonomisk utveckling. Men frågan är väl om det bakom denna form av kapitalistisk socialism någonsin kan skymta fram ett mänskligt ansikte.

PS/Uppdatering:

Läs gärna också Hynek Pallas krönika i Svenska Dagbladet med titeln Diktaturens spår syns i populismen.

Read Full Post »

Older Posts »