Alla bakar

Om man vill glömma världens elände kan man ägna sig åt bakning. Det är ju också vad halva världen tycks göra nu.

Jag kollade programmet för TV7 den 21 november och hittade följande tablå som speglar den aktuella trenden:

11:25 Hela England bakar

De tre deltagarna måste först baka den franska pajen pithivier innan de tar sig an den svåra tekniska utmaningen att baka fondant fancies, vilket är små brittiska sockerkakor med smörkräm och glasyr. Slutligen ska de få till en perfekt chiffon cake.

15:25 Leila bakar

Leila gör fyra sorters foccacia, med tomat och basilika, rosmarin, oliv och fänkål, samt rödlök. Hon bakar också morots- och valnötsbröd, kryddig banankaka och choklad- och olivkakor med pinjenötter.

17:30 hela Australien bakar

Tio entusiaster samlas för att göra upp om vem som är Australiens bästa hobbybagare. Domarna Dan Lepard och Kerry Vincent bedömer deras färdigheter i att baka muffins.

19:00 Hela Sverige bakar junior

De nio deltagarna tar sig an tävlingens första tema som är tårtor. De ska göra en kunglig tårta som ska ha minst en fyllning och fin dekoration. Sedan ska de göra en chokladfondant där det gäller att få till den rätta konsistensen i mitten.

Land efter land har gripits av bakningsepidemien. Just nu pågår i tysk tv en tävling som heter ”Deutschlands bester Weihnachtsbäcker”. Det är 36 konditorer som slåss om titeln som den bästa bagaren av olika sorters julbröd. Efter en rad kvalificeringsomgångar ska sex finalister under tre dagar samlas i det kurfurstliga slottet i Koblenz där deltagarna successivt slås ut till dess att en segrare korats. Då skulle man gärna vilja vara med och provsmaka den vinnande kakan.

Svensk tv sänder också tävlingen ”Hela Norge bakar” och förra året kördes i Finland ett program med samma inriktning: ”Koko Suomi leipoo” (Hela Finland bakar). I Storbritannien har man i åtskilliga år sänt ”The Great British Bake Off”. Nederländerna är inte sämre och där heter programmet ”Heel Holland Bakt” och i en programpresentation sägs: ”Onder toeziend oog van de professionele jury worden de bakfanaten getest op alle disciplines binnen de bakkerswereld; van meringue tot appeltaart, en van brood tot hartige taart”. Även den som aldrig läst holländska på riktigt begriper att det handlar om en tävling med många discipliner.

Snart är det kanske dags att göra bakning till en olympisk gren. Kan man tävla i konsten att sopa is med kvastar för att få en stenbumling i mål så är väl inget omöjligt i den internationella idrottsvärlden.

Det var faktiskt länge sedan jag själv bakade men nu funderar jag på att till jul pröva ett gammalt recept ur Iduns kokbok från 1911. Det heter Ölsupsbröd och receptet hittar ni om ni klickar här.

De flesta läsare har nog aldrig smakat ölsupa, något som jag ibland med förtjusning åt i min barndom, ett slags välling med svagdricka och ingefära i. Det är en urgammal rätt från det gamla bondesamhällets tid, numera bortglömd av de flesta. Jag antar att brödet ska återkalla den sublima smaken av denna klassiska rätt.

Om jag kommer till skott med att baka enligt det ovan nämnda receptet lovar jag att återkomma med ett omdöme. Det blir hur som helst en aktivitet utan något tävlingsmoment. Den närmaste familjekretsen får vara jury.

Read Full Post »

Världsläget

Vad ska man skriva som inte redan är skrivet? Paris är en stad som jag haft ett förhållande till i mer än 50 år och jag sörjer över att se den förvandlad till en krigszon med massmord och med en ständig militär närvaro som svar på terrorn. Alla förklaringsmodeller har redan ventilerats och alla synpunkter i den ena eller andra riktningen har redan blivit motsagda av dem som tycker annorlunda.

Möjligen kan man, liksom Olle Svenning i Aftonbladet, påpeka felet i ett ofta upprepat påstående: Den här massakern var inte den värsta i Paris sedan efterkrigstiden. Polisens våld mot demonstrerade nordafrikaner den 17 oktober 1961 krävde förmodligen ännu fler dödsoffer, även om den exakta siffran är osäker på grund av att de dåtida myndigheterna försökte mörka vad som verkligen hänt.

Nu är det förstås som vanligt ganska meningslöst att jämföra antalet dödsoffer. Det finns egentligen inga kollektiva tårar och varken sorg eller smärta låter sig multipliceras. Samma förövare som låg bakom morden i Paris sände också 224 ryssar till döden genom att plantera en bomb i flyget från Egypten. Planet var på väg hem till Sankt Petersburg, en gammal europeisk världsstad som för oss i östra Mellansverige ligger ännu mer geografiskt nära än Paris. Den som vill kan ju se de många trikolorfärgade byggnaderna runt om i världen också som en erinran om att de mördade ryssarna hade liknande färger i sin nationella flagga.

Ryssland och Frankrike: två trikolorer

Nu är också världspolitiken plötsligt förändrad. Alla vill tala med Putin. Det var den franske expresidenten Sarkozy som tidigt framhöll att Ryssland måste dras in i den gemensamma kampen mot jihadisterna. Det är väl ett erkännande av att den ryske presidentens syn på Syrienkrisen kanske varit den mest realistiska bland världens ledande politiker. I praktiken innebär det redan ett slags militärallians mellan Frankrike och den östliga stormakten och Hollande väntas till Moskva den 26 november. Samtidigt medverkar franska politiker till fortsatta sanktioner för sin nya bundsförvant. Men konstigare saker än så har man sett i världspolitiken.

Och så har terrordåden i Paris förstås lett till delvis väntade reaktioner i flyktingfrågan. Polen, som inte visat några tecken till europeisk solidaritet för att hantera krisen, har fått en ännu mer restriktiv politik genom en ny hårdfört nationalistisk regering. Och från Tjeckien, Slovakien och Baltikum kan man vänta sig en ännu kärvare hållning än den som redan demonstrerats. Den engelskspråkiga tidningen Prague Post berättade till exempel häromdagen:

Islamic refugees will not respect Czech laws and habits, they will apply sharia law, so unfaithful women will be stoned to death and thieves will have their hand cut off, President Miloš Zeman said in a debate with the employees of a local butcher’s today.

Zeman visited the firm during his three-day visit to the Zlín Region that ends today.

”We will be deprived of the women’s beauty since they will be shrouded in burkas from head to toe, including the face,” Zeman said.

”Well, I can imagine women for whom it would mean an improvement, but there are few of them and I cannot see any such here,” he noted.

Så kan det låta när en centraleuropeisk statschef öppnar munnen.

Var är drömmarna från murens fall 1989? Och från EU:s utvidgning för ett drygt decennium sedan? Och med vilka förväntas vi egentligen vara solidariska?

 

Read Full Post »

Downton – slutet nära

Vi är ju rätt många som följer den internationella tv-succén Downton Abbey. Själv bryr jag mig inte så mycket om handlingen som för varje säsong blivit alltmer såpaktig. Det intressanta för min del är själva miljön och tidsskildringen (plus fenomenala skådespelarinsatser). Trots det traditionella livet i salongerna får man ibland en glimt av en omvärld i snabb förändring.

Nu har det sista reguljära avsnittet sänts i Storbritannien och jag har läst hur det går på slutet. Det tänker jag inte avslöja för den som vill ha spänningen kvar. En del trådar hänger fortfarande i luften och knyts kanske samman i det ”Christmas special” som ingen ännu sett. De brittiska tidningarna är fulla av spekulationer kring det som kan tänkas ske i julljusens sken. Daily Telegraphs skribent har utfärdat följande profetia:

There is to be one last Downton Christmas special. Dear Anna will give birth, but, as a fan, I predict that baby Bates’s entry to the world will be perilous, involving a/A blizzard, b/Mrs Crawley’s nursing skills and Mrs Patmore’s boiling water, and c/Henry Talbot speeding to fetch Dr Clarkson (please don’t die like Matthew). The Dowager Countess will observe that it’s vulgar to have a child on Jesus’s birthday. As always, Lord Grantham will pretend he hasn’t heard Mama and, with tears in his eyes, will raise a glass and welcome a new life to that venerable old house.

Vi får se om det slår in. Själv vågar jag spekulera kring det halvt osannolika att Michael Gregson, far till Lady Ediths dotter Marigold, kommer att dyka upp från det okända. I ett tv-drama är ju allt möjligt. Kunde Bobby Ewing återvända till livet i Dallas så kan väl Mr. Gregson dyka upp igen med någon allvarlig hjärnskakning och åtföljande minnesförlust som förklaring till hans bortovaro.

Men, som sagt, detta är ren spekulation. ”Don’t quote me on this”, som det brukar heta.

 

Hur verklighetstrogen är miljön på Downton Abbey? I den ytterst seriösa tidskriften Foreign Affairs skrev Jeremy Musson för ett par år sedan en analys under rubriken: Downton Abbey as History – What the Show Got Right About Life in a Country House. Där noterar han bland annat följande:

Downton Abbey, the enormous Jacobean style country house in the show, is the seat of an Edwardian-era earl who is married to an American heiress. In real life, the indoor staff of such an earl’s household would have included a butler, several liveried footmen, and a dedicated valet; outside, there would have been grooms, gardeners, gamekeepers, and so on. The female servants who reported to a head housekeeper would have been even more numerous. At Welbeck Abbey, the seat of the Dukes of Portland in North Nottinghamshire, in 1902, there were no fewer than fourteen housemaids alone. At Goodwood House, the home of the Dukes of Richmond in Sussex, there were still seven housemaids into the 1920s.

In Downton Abbey, the number of servants was deliberately reduced to simplify the narrative, and jobs that would have been filled by several people were condensed. The show portrays a butler, two footmen, a valet, and a chauffeur. The cast of female characters includes a housekeeper, a lady’s maid, housemaids, a cook, and a kitchen maid. The kitchen maid, Daisy, also cleans the bedroom fireplaces. In effect, Daisy is an amalgam of a junior housemaid, a kitchen maid, and a scullery maid (cleaner of pots and pans).

Man förstår behovet av att förenkla handlingen genom att reducera antalet tjänsteandar i köksregionerna. Det kan vara svårt nog ändå att hålla reda på alla personer. Som tur är ska den nygifta Mrs. Carson internt få behålla beteckningen Mrs. Hughes vilket underlättar tillvaron för oss tittare som liksom Lord Grantham har svårt att tilltala henne med något annat namn.

Vad vi mest kommer att sakna när serien är slut är kanske Maggie Smiths gestaltning av the Dowager Countess och hennes one-liners. Typ: ”What is a weekend” eller ”Second thoughts are vastly overrated”.

Nu ser jag fram mot julspecialen och hoppas att allt slutar i en enda stor happy end som gör att ingen behöver grubbla över bittra öden när hela denna välkostymerade saga är slut.

Read Full Post »

Augustus A. White

Det var en ren tillfällighet att jag stötte på namnet Augustus A. White. Jag surfade in på president Nixons bibliotek och arkiv och hittade ett brev avsänt från Carlanderska Hospital, Göteborg, Sweden. Det var daterat den 29 november 1968 och hade ”President-Elect Richard M. Nixon” som adressat. Författaren inleder sitt brev på följande sätt:

The following words bear an urgent message. I trust that you will give them your attention. Their writer is not an eccentric nor a radical, but a concerned rational Afro-American. This letter comes to you from Sweden as I am here on a research fellowship prior to taking a teaching position in surgery at Yale University School of Medicine…

Augustus A. White var alltså läkare och gästforskare i Sverige, då 32 år gammal. Syftet med det brev han skrev var att göra den nyvalde presidenten medveten om rasismen som en tickande bomb i det amerikanska samhället:

You are aware of the militancy in the black community. We have evolved from a complacent accepting people; human beings who actually believed themselves inferior and unworthy. This, as the result of one of the most effective psychological and social conditioning processes ever conceived and practised. We then involved ourselves in a faithful and passionate attempt for acceptance through loyalty, self-improvement and education. This did not suffice. The legal institutions were challenged and petitioned for reforms and justice. The oppression continued while peaceful demonstrations and methods to implore the conscience of the nation proved inadequate. The more aggressive, sit-in type endeavors failed. The voter registration drives for political power were aborted by the racist system.

White visste vad han talade om. Han föddes 1936 i Memphis, Tennessee vid en tid när segregationen mellan vita och svarta var stenhård. Han lyckades ändå som en av fyra svarta elever komma in på en pojkskola i nordvästra Massachusets. Därifrån kom han till Brown University och han tog så småningom (som första afroamerikanska student) sin läkarexamen vid Stanford Medical School. Efter fortsatta studier vid Yale blev han senare detta universitets första afroamerikanska kirurgiprofessor.

Augustus A. White III

Under Vietnamkriget tjänstgjorde White som kirurg vid ett fältsjukhus där han fick ta hand om mängder av krigsskadade amerikanska soldater. Tillbaka i USA lyckades han få ett stipendium för studier i Sverige där han blev elev hos den framstående ortopedkirurgen Carl Hirsch i Göteborg. Han disputerade 1969 vid Karolinska Institutet på en avhandling om ryggradens biomekanik. På försättsbladet skrev han: ”To my mother, my late father and to all Afro-Americans”.

I Sverige träffade han också sin blivande fru Anita. Efter återkomsten till Amerika gjorde han en relativt snabb karriär och blev till slut professor vid Harvard.

2011 publicerade Augustus White en memoarbok som samtidigt blev en reflektion kring bemötandet av patienter i en mångkulturell verklighet. Den heter Seeing Patients: Unconscious Bias in Health Care (finns delvis på Google books). Förutom en redogörelse för den egna bakgrunden och karriären handlar den om hur man som läkare möter sina patienter med ett öppet sinne. Ett av kapitlen har titeln Health Care disparities: Women, Hispanics, Elderly, Gay och speglar hans intresse för ett humanistiskt perspektiv i vården. Ett av de mer biografiska kapitlen redogör för hans studietid i Sverige i slutet på 60-talet. Där skriver han bland annat om hur han mötte ett jämlikhetens samhälle där hans invanda reflexer kring över- och underordning inte längre gällde:

From what I could see, Swedes didn’t have a compulsion to  make themselves out as better than someone else. For an African American who grew up in segregated Tennessee, that was dramatic. In Memphis, black subservience was expected. Race made all the difference, and class and race reinforced each other. But in Sweden there wasn’t even the vast difference in wealth, at least not that I could see. I knew there must be very rich peolple here, but most everyone seemed to live the same way I thought. I’m in a country where egalitarian values are lived, not just talked about.

Detta var alltså sent 60-tal. Sedan dess har väl Sverige i viss mån förändrats. Det har också USA men ändå kvarstår många av de problem som Augustus White lyfte fram i sitt brev till den nyvalde president Nixon. Han skrev där bland annat följande varningens ord:

Most probably a black militant revolution can be suppressed – but too many jobless, hostile, frustrated brothers do not know that, or perhaps do not care. A man can reach a point in which his emotional equilibrium is such that he is happier destroying himself even if only to harass his enemy; than he would be living with his frustrations and hostilities unmitigated by retaliation. You are thoroughly aware of the international liabilities of a black revolt in America. Militant rebellion may not happen in the next four years or eight or ten years but without radical changes it will come to pass. The longer it seethes the more violent, profound and widespread it will be. The cancer will spread.

Den våldsamma urladdning som han varnade för kom väl aldrig. Men nog är rasismen fortfarande en brännande fråga i USA. Man må ha en afroamerikan som president men de svarta områdenas fattigdom är fortfarande ett öppet sår. Fängelserna befolkas av etniska minoriteter och polisbrutaliteten skapar ständigt nya rubriker.

Augustus A. White slutade sitt brev från Göteborg med orden ”With respect, urgency and conviction”. Han tyckte att det var bråttom med att få slut på rasismen. Men utvecklingen har trots många framsteg ändå gått långsamt. Delar av hans vädjan till den nyvalde presidenten år 1968 skulle kunna vara skrivna än idag.

Read Full Post »