Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘terrorism’

Jag skriver i plural: attackerna. Jag tänker förstås på terrordådet i Stockholm i fredags men också på bomberna mot två koptiska kyrkor i Egypten. Det som hände här hemma kändes nästan inpå huden. Men här i Södertälje, där vi har en koptisk kyrka, finns förstås också en påtaglig närhet till det som skedde långt söderut.

Jag råkade befinna mig i Stockholm i fredags. Jag var på väg till tunnelbanan vid Östermalmstorg  när det plötsligt meddelades att den var avstängd. Jag började vandra ner mot stan och hade kommit till Kungsträdgården när en svart skåpbil full av tungt beväpnade och maskerade poliser skrek att alla skulle ta sig hem och lämna innerstan. Det kändes som om krigstillstånd hade utfärdats. Men att lämna innerstan var förstås lättare sagt än gjort.

En buss gick i alla fall från Karl XII:s torg mot Slussen. Jag hoppade in och den kröp fram mot Slussen men där kom det order att alla bussar skulle in till garage. Totalt stillestånd i kollektivtrafiken.

Jag gick då in på Hotell Hilton strax intill och där fanns det gott om platser att sitta på. Jag satt där ett par timmar och försökte få information om pendeltågen hem men det enda som meddelades var att de stod stilla. Det var en vacker vårkväll och jag hade genom panoramafönstren utsikt mot Gamla stans t-bana där tågen väntade på klarsignal. Det blev en nästan bisarr upplevelse att blicka ut över Gamla stans solbelysta fasader medan dramatiken pågick lite längre bort och sjukvårdare och poliser gjorde sitt tunga jobb.

Vid 20-tiden såg jag det första tunnelbanetåget rulla och vandrade vidare mot Södra station som dock fortfarande var avspärrad. Jag gick in på en pub intill stationen där jag tillsammans med ett blandat klientel av ölgubbar och strandsatta resenärer kollade på de stora tv-skärmar som normalt är avsedda för fotboll men som nu sände Svt1 hela tiden.

Det är sant att det bästa hos människor kan komma fram i krissituationer men det sämsta lurar också under ytan. En man vid bordet intill mitt skulle också med pendeltåget, fast norrut till Kungsängen. Han var väl inne på sin tredje starköl och förkunnade att gärningsmannen borde avrättas offentligt. Efter mina invändningar medgav han att det kunde vara bra att få tag i honom levande för att kartlägga motiv och nätverk.

Jag övergav honom och gick ned till perrongen och tog första bästa tåg mot Södertälje. Klockan 22 var jag hemma, drygt sex timmar försenad.

Allt det jag nu berättat är förstås en anekdotisk bagatell vid sidan av den stora tragiken och den vidare dramatiken. Men det är ändå de personliga upplevelserna som etsar sig fast i minnet.

När det gäller det som hänt i Egypten vet vi att dåden skett i en miljö där det öppna samhällets regler inte gäller. Det handlar om en ”godkänd” diktatur och den auktoritäre president al-Sisi var nyss i Washington där president Trump karaktäriserade honom som ”a fantastic guy”. Ändå är situationen i Egypten precis så som den beskrevs av The Independent i anslutning till besöket:

Tens of thousands of political dissidents, including American citizens and human rights advocates, remain in Egyptian jails today due to Mr Sisi’s policies, according to Human Rights Watch…

The two leaders may have different personalities – military versus celebrity – but they have a similar philosophy. The ”Make America Great Again” slogan and ”Long Live Egypt” seem to mirror each other in sentiment.

They also share views on media in their countries reporting ”fake news” and criticising their respective judicial branches for being biased against them.

Redan har al-Sisi slagit till mot ”fake news” efter söndagens två blodiga attentat mot landets kristna. Ahram On-line rapporterar idag:

In a statement published on Sunday, Al-Bawabah newspaper expressed its surprise and outrage at the decision to confiscate its Monday issue, in which it pointed to “security failure” in relation to the bombing of two Coptic Orthodox churches that left dozens dead and scores injured on Palm Sunday.

Al-Bawabah’s editor Abdo El-Nasr told Al-Ahram Arabic website that the newspaper’s management speaking with officials to try and secure the release of the banned issue, saying ”it contains nothing threatening to national security”.

“We openly declared that what happened at the two churches, in our opinion, is a major security lapse and we must hold accountable those responsible, changing the current strategy in combating terrorism,” the statement read.

Men Donald Trump har fullt förtroende för sin nyvunne vän i kampen ot terrorismen: “I have great confidence that President Al-Sisi will handle situation properly”, twittrar han.

Själv har jag mindre förtroende för Egyptens president. Men jag tror att jag någon dag under den kommande påskhelgen ska besöka Sankt Mina koptiska kyrka i Södertälje.

Read Full Post »

Vad ska man skriva som inte redan är skrivet? Paris är en stad som jag haft ett förhållande till i mer än 50 år och jag sörjer över att se den förvandlad till en krigszon med massmord och med en ständig militär närvaro som svar på terrorn. Alla förklaringsmodeller har redan ventilerats och alla synpunkter i den ena eller andra riktningen har redan blivit motsagda av dem som tycker annorlunda.

Möjligen kan man, liksom Olle Svenning i Aftonbladet, påpeka felet i ett ofta upprepat påstående: Den här massakern var inte den värsta i Paris sedan efterkrigstiden. Polisens våld mot demonstrerade nordafrikaner den 17 oktober 1961 krävde förmodligen ännu fler dödsoffer, även om den exakta siffran är osäker på grund av att de dåtida myndigheterna försökte mörka vad som verkligen hänt.

Nu är det förstås som vanligt ganska meningslöst att jämföra antalet dödsoffer. Det finns egentligen inga kollektiva tårar och varken sorg eller smärta låter sig multipliceras. Samma förövare som låg bakom morden i Paris sände också 224 ryssar till döden genom att plantera en bomb i flyget från Egypten. Planet var på väg hem till Sankt Petersburg, en gammal europeisk världsstad som för oss i östra Mellansverige ligger ännu mer geografiskt nära än Paris. Den som vill kan ju se de många trikolorfärgade byggnaderna runt om i världen också som en erinran om att de mördade ryssarna hade liknande färger i sin nationella flagga.

Flag-Pins-Russia-France

Ryssland och Frankrike: två trikolorer

Nu är också världspolitiken plötsligt förändrad. Alla vill tala med Putin. Det var den franske expresidenten Sarkozy som tidigt framhöll att Ryssland måste dras in i den gemensamma kampen mot jihadisterna. Det är väl ett erkännande av att den ryske presidentens syn på Syrienkrisen kanske varit den mest realistiska bland världens ledande politiker. I praktiken innebär det redan ett slags militärallians mellan Frankrike och den östliga stormakten och Hollande väntas till Moskva den 26 november. Samtidigt medverkar franska politiker till fortsatta sanktioner för sin nya bundsförvant. Men konstigare saker än så har man sett i världspolitiken.

Och så har terrordåden i Paris förstås lett till delvis väntade reaktioner i flyktingfrågan. Polen, som inte visat några tecken till europeisk solidaritet för att hantera krisen, har fått en ännu mer restriktiv politik genom en ny hårdfört nationalistisk regering. Och från Tjeckien, Slovakien och Baltikum kan man vänta sig en ännu kärvare hållning än den som redan demonstrerats. Den engelskspråkiga tidningen Prague Post berättade till exempel häromdagen:

Islamic refugees will not respect Czech laws and habits, they will apply sharia law, so unfaithful women will be stoned to death and thieves will have their hand cut off, President Miloš Zeman said in a debate with the employees of a local butcher’s today.

Zeman visited the firm during his three-day visit to the Zlín Region that ends today.

”We will be deprived of the women’s beauty since they will be shrouded in burkas from head to toe, including the face,” Zeman said.

”Well, I can imagine women for whom it would mean an improvement, but there are few of them and I cannot see any such here,” he noted.

Så kan det låta när en centraleuropeisk statschef öppnar munnen.

Var är drömmarna från murens fall 1989? Och från EU:s utvidgning för ett drygt decennium sedan? Och med vilka förväntas vi egentligen vara solidariska?

 

Read Full Post »

För första gången på flera år har jag inte brytt mig så mycket om besöksstatistiken på den här bloggen. Det speglar kanske en  mognadsprocess. Å andra sidan lever den ändå sitt eget liv när man skrivit ett antal år och behandlat många ämnen. Folk halkar in via sökmotorer eller Facebook-länkar. Och antalet klick speglar, som alla vet, inte hela sanningen.

Kanske speglar också likgiltigheten en viss uppgivenhet denna sommar. Ska man egentligen skriva om smålustiga trivialiteter när världen brinner utanför knutarna? Människor drunknar i Medelhavet, desperata flyktingar försöker borda tåg i Makedonien, några dör i en överfull lastbil i Österrike.

Samtidigt saknar man en rimlig historisk analys av problemens orsaker och kanske borde man ägna sig åt den. Nu pekar alla på de hjärtlösa smugglarna. Men de är ju bara simpla profitörer på vad andra åstadkommit. Varför har IS haft så stora framgångar i ett sedan 2003 sönderfallande Irak? Varför råder kaos i Libyen?

Serbiens utrikesminister Ivica Dacic var häromdagen ofin nog att peka på ett orsakssammanhang:

It’s easy to create problems in other parts of the world, while we have to pay the price. We are certainly not to blame for the problems in the countries of origins [of migrants], while 2.000 cross our border every day.

Refugee_Camp

Zaatari – läger i Jordanien för syriska flyktingar (Källa: Wikipedia)

Här hemma ökar opinionssiffrorna för Sverigedemokraterna. Andra EU-länder försöker överträffa varandra i branschen ”den obotfärdiges förhinder” när det gäller att hjälpa till i det krisartade läget. Slovakien (5,5 miljoner invånare) kan t. ex. tänka sig ta emot 200 (!) flyktingar, men egentligen bara om de är kristna. En regeringsföreträdare säger att man inte diskriminerar på religiösa grunder men tror att muslimer inte skulle trivas i landet eftersom det inte finns några moskéer. Vilken omtanke!

Litauen, ett land med 3 miljoner invånare, ska för sin del ta emot 325 flyktingar, en siffra långt under den som EU-kommissionen bett om. Ordföranden i parlamentets försvarsutskott har dock krävt att man först inför ett förbud mot att bära burka. Han undrar också om muslimer bör få utöva sin religion var som helst i landet.

Estland är berett att ta emot 200 asylsökande, men Kristiina Ojuland, som faktiskt var Estlands utrikesminister 2002-2005, är oroad. Hon skrev på Facebook att den vita rasen hotas av mörkhyade immigranter och framhöll att ”negerfrågan” är existentiell för Estland.

I Salzhemmendorf i Niedersachsen slängde någon i går in en brandbomb i ett temporärt boende för 40 flyktingar. Det socialdemokratiska partiets generalsekreterare beskriver attentatet som ”öppen terrorism”. Det är förstås precis vad det handlar om. Dessutom på europeisk mark och i ett land där brandattentat en gång var ett verksamt medel i ultranationalismens tjänst.

Men i vår inhemska debatt är oron för terrorismen en annan. Inrikesministern redovisade igår ett handlingsprogram mot terrorism där det sägs att resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar ska kriminaliseras under hösten. Målet, säger regeringen, är att ingen ska resa. Vart ska man inte resa, kan någon undra? Till Syrien eller till Tyskland?

Oppositionen var förstås inte helt nöjd. Minst belåten i gårdagens Rapport-sändning var den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth, känd som filmare av järnrörsmaffians nattvandringar i Stockholm. Det var ju också han som lite för tidigt twittrade om Behring Breiviks explosioner i Oslo: ”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?”. Själv gissade han förstås fel.

Nöjd med regeringens handlingsprogram är inte heller Ivan Arpi, skribent i Svenska Dagbladet, vars ledarsida företagit en obehaglig vandring högerut. Han vill se mer övervakning och beklagar uppenbarligen i linje med sin amerikanska vänner att ”Edward-Snowdenläckorna försvårat säkerhetstjänsternas arbete”. Detta samtidigt som den norska Bjørnstjerne Bjørnson-Akademien för litteratur och yttrandefrihet nyss beslutat att utdela sitt stora pris till just Snowden med motiveringen: ”For hans arbeid for personvernet, og for å rette et kritisk søkelys mot staters overvåkning av sine og andres innbyggere”.

Arpi återger (med osvikligt sinne för källkritik) NSA:s påstående att de med hjälp av sina övervakningsprogram har avstyrt 54 terrordåd i världen. (They would say that, wouldn’t they). Ändå är det förstås som president Obama nyligen konstaterat “What we know is that the number of people who die from gun-related incidents around this country dwarfs any deaths that happen through terrorism.” Varför NSA inte lyckats stoppa dessa amerikanska vapengalningar i tid är obegripligt med tanke på att de avlyssnar allt och alla. Men mot vansinnesdåd hjälper tydligen ingen övervakning vare sig här eller där.

Vi lever i en tid när 30-talet verkar krypa allt närmare. Inte bara i de politiska opinionsmätningarna utan också i tidigare respektabla medier. Det är lätt att bli uppgiven, men det hjälper förstås inte. Det gäller att inte låta sig förhärdas.

Read Full Post »

Efter chocken kommer eftertanke. Och nu som alltid gäller det förstås att hålla två saker i huvudet samtidigt: att uttrycka sin avsky för våldsdådet och angreppet på det fria ordet och att samtidigt försöka sätta in detta besinningslösa våld i något slags sammanhang.

Att morden i Paris förutom sorg och upprördhet också skulle framkalla hyckleri var knappast oväntat. Så är det ju alltid när stora och politiskt motiverade attentat skakar världen. Den 11 september 2001 förväntades vi alla vara amerikaner. Nu var vi Charlie. Inget fel i det. Medkänslan och protesten måste ha sin tid.

Men kanske den dag borde komma när vi alla också kunde enas under parollen I’m a victim/Je suis une victime. Då kunde identifikationen ske med alla dem som blivit offer för annat urskillningslöst våld i den ”clash of barbarisms” som någon skribent nyligen satte som rubrik på 2000-talets kulturkonfrontation.

Jag läser vad Amnesty International skrev i en rapport för ett drygt år sedan:

On a sunny afternoon in October 2012, 68-year-old Mamana Bibi was killed in a drone strike that appears to have been aimed directly at her. Her grandchildren recounted in painful detail to Amnesty International the moment when Mamana Bibi, who was gathering vegetables in the family fields in Ghundi Kala village, northwest Pakistan, was blasted into pieces before their eyes…

Earlier, on 6 July 2012, 18 male laborers, including at least one boy, were killed in a series of US drone strikes in the remote village of Zowi Sidgi. Missiles first struck a tent in which some men had gathered for an evening meal after a hard day’s work, and then struck those who came to help the injured from the first strike. Witnesses described a macabre scene of body parts and blood, panic and terror, as US drones continued to hover overhead.

Här handlade det förstås om mord i demokratins tjänst även om det av välvilliga uttolkare kan rubriceras som beklaglig ”collateral damage”.

marche

Många har reagerat på bilderna från marschen i Paris. En fundamentalistisk israelisk tidning suddade bort Angela Merkel och och några andra kvinnor från bilden medan den irländska satiriska tidskriften Waterford Whispers News gjorde tvärtom och photoshoppade bort alla män från de främsta leden (det blev förstås nästan tomt). Samma tidskrift publicerade också ett reportage från marschen under rubriken First International Hypocrite Convention (OBS: Satir!):

The convention, which shattered the record for the largest congregation of hypocrites in one place, coincided with a solidarity rally in which an estimated 1.6 million people turned out on the streets of Paris to show support of France following a week of terrorist attacks which left 17 people dead.

60 hypocrites, mostly world leaders, convened at the march to show their disgust at the attack, in which extremists targeted the offices of satirical magazine Charlie Hebdo, in an assault which has been condemned as an attack on free speech.

In a wonderful display of maximising their abilities, the politicians and heads of state managed to not only fulfil their solemn duties, but also find time to add another feather to their hypocrite caps in the process.

“It was a wonderful display of hypocrisy,” said Ives St. Laurent, a French journalist who attended the event.

“You had all these political chiefs of staff standing there, crying out against those who attack free speech, while the whole world watched and commented on the freedom of speech violations perpetrated by those very same men and women”.

Bland hycklarna kan man ändå inte räkna den förre franske premiär- och utrikesministern Dominique de Villepin som skrev en besinningsfull artikel i Le Monde häromdagen (Jag citerar en engelsk översättning.)

On the outside, from one month to the next we see the crystallization of a nightmarish frontline of a war of civilizations between the West and Islam, and with the deformed and monstrous features of Islamism. Western interventions are systematic: they appeared to be independent operations driven by various ambitions, but they have succeeded in a singular result: the emergence of an elusive jihadist enemy and the collapse of states and civil societies in the region.

We now know some of the operations that heralded all this: the operation in Libya in 2011 and its implosion since that date has transformed the country into a terrorist landmark in the Sahara; and in the Sahel, in particular in Nigeria bordering Cameroon and Chad where Boko Haram is extending its barbarous grip. But these wars always nourish new wars, each time larger, each time increasingly impossible. They nourish terrorism among us with promises of eradicating it. [The truth is] we will only overcome jihadism there and terrorism here by bringing concrete solutions to the crises in the Muslim world, which are at the same time territorial, social, political and economic – conflicts that we simplify by seeing only the Islamist symptom.

Nog finns det plats för både eftertanke och ett historiskt perspektiv i debatten. Plus en seriös och ödmjuk diskussion om satirens möjligheter och begränsningar.

Read Full Post »

På planet till Paris läste jag i International Herald Tribune om en intressant och överraskande trend: framstående kinesiska forskare överger USA för att återvända till hemlandet och bygga upp forskningen där. En av dem är molekylärbiologen Shi Yigong som haft en topptjänst vid Princeton University men som nu byter arbetsplats till Tsinghua University i Peking.

De kinesiska forskarna lockas förstås hem av goda ekonomiska villkor men det finns också andra orsaker:

He and others like him left the United States with fewer regrets than some Americans might assume. While he was courted by a clutch of top American universities and rose swiftly through Princeton’s academic ranks, Dr. Shi said he believed many Asians confronted a glass ceiling in the United States.

Rao Yi, a 47-year-old biologist who left Northwestern University in 2007 to become dean of the School of Life Sciences at Peking University in Beijing, contrasts China’s “soul-searching” with America’s self-satisfaction. When the United States Embassy in Beijing asked him to explain why he wanted to renounce his American citizenship, he wrote that the United States had lost its moral leadership after the 9/11 attacks. But “the American people are still reveling in the greatness of the country and themselves,” he said in a draft letter.

Att en ökande misstänksamhet mot utlänningar och en växande terrorskräck med nya säkerhetsåtgärder gör USA allt mer ogästvänligt för människor från Asien och Afrika är förstås ingen nyhet. De som mest gagnas av de rådande amerikanska attityderna och den ökande terrornojan är naturligtvis Kina, vilket Ola Wong i Svenska Dagbladet häromdagen påminde om:

Kina blev i fjol Mellanösterns största handelspartner. En anledning är att det bara tar en dag för exempelvis en egyptisk affärsman att få visum till Kina medan det blivit en lång process till väst.

För varje islamist som blir stoppad går det oräkneliga affärsmän, forskare och studenter som nekas visum, förnedras i säkerhetskontroller, som inte vågar investera i väst längre: som kort sagt hellre stannar i Asien med sina pengar och hjärnor.

Det är detta som enligt Wong är det stora hotet mot EU och USA. Inte enstaka terrorister som man aldrig kommer att kunna övervinna med nya säkerhetsrutiner.

Dessutom, kan man tillägga, hämtar ju terrorismen ständigt ny näring ur Västs oförmåga att ta itu med den öppna sår i Mellanöstern som den olösta israelisk/palestinska konflikten utgör.

Read Full Post »

Inget har varit mer destruktivt för internationellt umgänge över gränserna än den hypokondriska rädsla för terrorism som varit ett signum för den tidigare amerikanska administrationen under president Bush. Det är den som drivit fram det övervakningssamhälle som vi nu börjar se konsekvenserna av. Det är den som orsakat en rad restriktioner i vårt resande och som tvingar flygbolagen att lämna en mängd förhandsuppgifter om passagerare på väg till USA. Den har fått konsekvenser också för det akademiska utbytet eftersom det är med stöd i just den lagstiftningen som internationellt erkända forskare i flera uppmärksammade fall vägrats föreläsa vid amerikanska universitet.

Kanske sker nu en tillnyktring under Obamas administration. I varje fall rapporterar de amerikanska professorernas fackliga organisation AAUP att myndigheterna i USA ska försöka snabba upp visahanteringen för studenter och gästforskare:

Delays in visa application processing, commonly of many months, have plagued academics since 2001. Many foreign researchers and students have been unable to take U.S. posts or enroll in U.S. doctoral programs because they could not count on being able to get a visa by the start of the academic year. Higher education groups, including the AAUP, have urged the government to speed up the process, warning that the delays were alienating foreign researchers, damaging the United States’ reputation abroad, and depriving U.S. institutions of a workforce upon which they depend.

I Svenska Dagbladet skriver Ola Wong från Kinas horisont (den muslimska staden Linxia) om en annan konsekvens av ”kriget mot terrorismen”. Det handlar om hur västvärlden minskar i betydelse i de länder där man känner sig misstänkliggjord eller marginaliserad:

Istället för att drömma om amerikanska universitet planerade ungdomarna i Linxia att studera i Mellanöstern. Sedan kan de återvända för, exempelvis, ett välbetalt tolkjobb i handelsstaden Yiwu.

Varje år åker 200000 araber till denna gigantiska handelsstad på Kinas östkust för att göra inköp. Där finns muslimska dagis och moskéer för att de ska känna sig hemma. Samtidigt lever 100000 kineser i Dubai på att handla med Mellanöstern. Kriget mot terrorismen har snabbat upp västvärldens krympande betydelse. Terrornojan har gjort att det tar 18 dagar i snitt för en egyptisk affärsman att få visum till USA, om det över huvud taget går. Till Kina tar det en dag.

Det är inte minst mot den bakgrunden som man ska förstå Obamas nyligen utsträckta hand mot den muslimska världen.

Frågan är väl bara om Bush-epokens terrornoja har gjort västvärlden en obotlig skada.

Read Full Post »

Som Sydsvenskan uttrycker det: på punkt efter punkt sågar tingsrätten åtalet mot Malmöstiftelsen al-Aqsa spannmåls ordförande. På tisdagen friades Khalid al-Yousef som nu fortsätter att samla in pengar till föräldralösa barn i Palestina. Påståendena om att han via sin stiftelse finansierat den palestinska ”terroriststämplade” organisationen Hamas krossades i rättens bevisvärdering.

Rättens ordförande, rådmannen Rolf Håkansson var tydlig: ”Kan man döma på tidningsartiklar, inslag från tv och utdrag ur böcker? Kan man döma på ett påstående om något FBI har gjort för 16 år sedan?”

Nej, naturligtvis inte. Domen är en seger för den svenska rättsstaten och ett nederlag för aktörerna i de moderna häxprocesser som sammanfattas i beteckningen ”kriget mot terrorismen”.

Domen föll nästan samtidigt som Internationella juristkommission lagt fram sin rapport om de skador på rättssystemet som detta nebulösa krig vållat runt om i världen. De höga juristerna från många olika länder skräder inte orden när de bland annat säger:

The United States, one of the world’s leading democracies, has adopted measures to counter terrorism that are inconsistent with the established principles of international humanitarian law and human rights law. Erroneously conflating acts of terrorism with acts of war, the United States Government proclaimed a ”war on terror”, thereby misapplying war rules to situations not entailing armed conflict as understood by international humanitarian law. In genuine settings of warfare, it distorts, selectively applies and ignores otherwise binding rules, including relevant principles of human rights law. Other States have been complicit in some of the practices that have flowed from this war paradigm, and it is vital that the serious human rights violations that have occurred now be repudiated an remedied. The damage done to the rule of law must be repaired and the importance and value of upholding international law and human rights law during all armed conflicts must be re-affirmed.

Den rättslöshet som också i Sverige rått i terrorismjaktens spår måste få ett slut. Kanske kan Internationella juristkommissionens rapport tjäna som förebild för en kommande svensk vitbok. Vem tar initiativet?

Read Full Post »

Older Posts »