Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Paris’

Vad ska man skriva som inte redan är skrivet? Paris är en stad som jag haft ett förhållande till i mer än 50 år och jag sörjer över att se den förvandlad till en krigszon med massmord och med en ständig militär närvaro som svar på terrorn. Alla förklaringsmodeller har redan ventilerats och alla synpunkter i den ena eller andra riktningen har redan blivit motsagda av dem som tycker annorlunda.

Möjligen kan man, liksom Olle Svenning i Aftonbladet, påpeka felet i ett ofta upprepat påstående: Den här massakern var inte den värsta i Paris sedan efterkrigstiden. Polisens våld mot demonstrerade nordafrikaner den 17 oktober 1961 krävde förmodligen ännu fler dödsoffer, även om den exakta siffran är osäker på grund av att de dåtida myndigheterna försökte mörka vad som verkligen hänt.

Nu är det förstås som vanligt ganska meningslöst att jämföra antalet dödsoffer. Det finns egentligen inga kollektiva tårar och varken sorg eller smärta låter sig multipliceras. Samma förövare som låg bakom morden i Paris sände också 224 ryssar till döden genom att plantera en bomb i flyget från Egypten. Planet var på väg hem till Sankt Petersburg, en gammal europeisk världsstad som för oss i östra Mellansverige ligger ännu mer geografiskt nära än Paris. Den som vill kan ju se de många trikolorfärgade byggnaderna runt om i världen också som en erinran om att de mördade ryssarna hade liknande färger i sin nationella flagga.

Flag-Pins-Russia-France

Ryssland och Frankrike: två trikolorer

Nu är också världspolitiken plötsligt förändrad. Alla vill tala med Putin. Det var den franske expresidenten Sarkozy som tidigt framhöll att Ryssland måste dras in i den gemensamma kampen mot jihadisterna. Det är väl ett erkännande av att den ryske presidentens syn på Syrienkrisen kanske varit den mest realistiska bland världens ledande politiker. I praktiken innebär det redan ett slags militärallians mellan Frankrike och den östliga stormakten och Hollande väntas till Moskva den 26 november. Samtidigt medverkar franska politiker till fortsatta sanktioner för sin nya bundsförvant. Men konstigare saker än så har man sett i världspolitiken.

Och så har terrordåden i Paris förstås lett till delvis väntade reaktioner i flyktingfrågan. Polen, som inte visat några tecken till europeisk solidaritet för att hantera krisen, har fått en ännu mer restriktiv politik genom en ny hårdfört nationalistisk regering. Och från Tjeckien, Slovakien och Baltikum kan man vänta sig en ännu kärvare hållning än den som redan demonstrerats. Den engelskspråkiga tidningen Prague Post berättade till exempel häromdagen:

Islamic refugees will not respect Czech laws and habits, they will apply sharia law, so unfaithful women will be stoned to death and thieves will have their hand cut off, President Miloš Zeman said in a debate with the employees of a local butcher’s today.

Zeman visited the firm during his three-day visit to the Zlín Region that ends today.

”We will be deprived of the women’s beauty since they will be shrouded in burkas from head to toe, including the face,” Zeman said.

”Well, I can imagine women for whom it would mean an improvement, but there are few of them and I cannot see any such here,” he noted.

Så kan det låta när en centraleuropeisk statschef öppnar munnen.

Var är drömmarna från murens fall 1989? Och från EU:s utvidgning för ett drygt decennium sedan? Och med vilka förväntas vi egentligen vara solidariska?

 

Read Full Post »

Snö över Paris

Det är inte så ofta som snön ligger kvar i Paris. Men i morse fanns det ett ordentligt vitt täcke över hela staden. Inte värre en en normal vinterdag i Stockholm men tillräckligt mycket för att bussarna inte ska gå.

Antikmarknaden vid Porte de Vanves, ett av våra vanligaste söndagsnöjen när vi är i Paris, var nästan tom. Kanske fem procent av handlarna hade vågat sig hit på glashala vägar.

Som tur är finns det varma kaféer. Och vin chaud. Här är ett av många recept (för säkerhets skull på engelska) för den som vill pröva:

1 bottle of red wine (Bordeaux, Bourgogne, or Pinot noir work best)
250g of brown sugar
1 orange, cut into slices + the zest
4 cinnamon sticks
3-4 whole cloves
a pinch of ground nutmeg
a small piece of fresh ginger, cut up (can substitute a pinch of ground ginger)

Combine all of the ingredients into a pot on the stove. Bring to a gentle boil and let simmer for 5 minutes. When hot and all the sugar has dissolved, serve in mugs. Use a strainer to remove the larger spices. Serve with a piece of orange or cinnamon stick in each cup.

vin

Jag drack en kopp på den fantastiskt kitschiga restaurangen Chez Louisette på antikmarknaden nära Clignancourt i går. Det värmde. Jag har skrivit om detta osannolika ställe tidigare, medioker mat men fantastisk sång och musik (typ Piaf) under lunchtid. Missa det inte när ni kommer till Paris.

Read Full Post »

La Seine

Vår ständiga korrespondent i Paris, den välkända signaturen Foie gras, inbjöd oss vänligt på en flodkryssning under en vacker sommarkväll i förra veckan. Den började med en utsökt generös buffé på kajkanten vid Marina Arsenal nära Bastiljen och trots kvällssolens värme var champagnen både kall och torr. Så steg vi ombord på en av Canauxramas båtar med stora fönsterytor, åkte en kort sträcka på Canal Saint-Martin innan vi slussades ut på själva Seinen.

En annan Pariskorrespondent, Sven Aurén, gav 1956 ut en bok som heter En afton vid Seinen, en av hans många skildringar av livet i och kring den franska huvudstaden. Han konstaterar där att denna pulsåder genom Paris är världens mest beundrade flod. Visst, Donau och Rhen är också omskrivna och besjungna. Även Themsen i någon mån:

Men sedan sekler tillbaka är Seinen föremål för en fortgående uppvaktning utan motstycke. Majoriteten av världens stora konstnärer i nyare tid har avbildat den därför att de alla, tillfälligt eller under längre tid, varit parisare. Ingen Parismålare underlåter att utföra ett porträtt av Seinen. Hur många författare har inte begagnat floden som motiv och bakgrund! Vilka passioner, dramer, idyller och brott har inte utspelats längs dess stränder i böckernas värld!

När det gäller musik så kan man förstås inte peka på någon klassiker i stil med ”An der schönen blauen Donau”. La Seine har inte haft någon Strauss men däremot ett myller av små kompositörer som sett till att visor med Parismotiv gnolats världen runt. Sven Aurén konstaterar att det inte bara är floden utan även broarna som stått i centrum:

I Paris, där komponerande och diktande av populära sånger utgör en oavbruten folklig tradition, handlar en visa av två om Seinen. Vissångarna känner alla till, att den säkraste vägen till allmänhetens hjärta går via denna flod. Chevalier har sjungit om den. Yves Montand, Charles Trenet, Gilbert Becaud och dagens övriga stjärnor gör detsamma. Oräkneliga filmer har inspelats längs kajerna, under broarna, på vattnet. Varje filmdirektör på Champs Elysées vet, att Seinemiljön utgör en av de pålitligaste miljöer som finns. Även en dålig film kan klara sig hyggligt ifall den utnyttjar den. Myntet går i alla länder.

Så är det förstås. Vem har inte gnolat på klassikern ”Under Paris broar” och vem har inte sett en gammal svartvit svensk komedi som innehåller en båtfärd och en nattklubb i Paris?

Nu gled vi alltså fram i kvällssolen under några av Seinens klassiska broar, vände vid kopian av Frihetsgudinnan intill Pont de Grenelle och tuffade tillbaka österut. Det blev en oförglömlig kväll. Jag önskar bara att båtens högtalare vid något tillfälle hade spelat en av Parisvisornas klassiker: La Seine – här i en version med Jacqueline François från 1948 (hela texten finns om man klickar här):

Read Full Post »

I Paris

Vi bor på ett hotell i Paris som  jag aldrig prövat tidigare, ett stenkast från anrika Folies Bergère. Det är ett kosmopolitiskt område med japanska restauranger och judiska näringsställen med kosherintyg. Multikulturellt skulle man kunna säga, om nu inte detta ord på senare tid börjat användas som ett skällsord av fåkunniga skribenter.

På planet ner läste jag några reportage från Paris av Adolf Hallman (1893-1968), konstnär och journalist, en förebild för många andra storstadsvandrare (Jolo och min gamle vän Alvar Alsterdal t. ex.) Jag ser att bloggens korresponderande ledamot Ivo Holmqvist har skrivit en del om Hallman men själv har jag av någon anledning inte upptäckt honom tidigare. Obegripligt men sant. Hur som helst så får man väl säga att han också är en multikulturalismens skildrare med sinne för subtila detaljer i de etniska kontrasternas oväntade möten.

På förmiddagen idag gjorde jag de obligatoriska besöken i två favoritbokhandlar: La Procure vid Saint Sulpice och Les Editeurs Réunis i latinkvarteren. I den förstnämnda låg romaner av Sara Stridsberg och Therese Bohman exponerade i hyllan för europeisk litteratur. Sara Stridsberg utnämns för övrigt i Le Nouvel Obervateur till ”den senaste svenska litterära bomben” med anledning av att hennes roman Darling River nu översatts till franska. I den senare bokhandeln ligger som vanligt de viktigaste böckerna kring allt som har med Ryssland och rysk kultur att göra. Där har inget utom just böckerna ändrats de senaste femtio åren.

I eftermiddag tänker jag gå på Maison Drouot och följa några av tiotalet parallella auktioner. Har ni aldrig varit på en fransk auktion så gå för all del till detta klassiska auktionshus nästa gång ni kommer till Paris. Det handlar om ett veritabelt skådespel med flera utropare som går omkring i salen för att locka fram flera bud och så högst upp på podiet en domare som till slut avgör budgivningen. Jag tänker inte köpa något men vem tackar nej till en gratisupplevelse av ett verkligt kulturevenemang – ofta en spegling av fransk borgerlighet under de senaste etthundrafemtio åren.

Read Full Post »

Hur ska integrationen öka i Södertälje? Det är en enkätfråga till stadens politiker som idag ställs i det lokala organet Länstidningen. Tommy Hansson, första namn på Sverigedemokraternas lista, säger i sitt svar bland annat att invandrarna ”bör anpassa sig till svenska seder och bruk”. Han vill se assimilering snarare än integration.

Efter morgonens tidningsläsning råkade jag öppna den den danske journalisten Viggo Cavlings bok om Paris, publicerad år 1900. I den finns ett supplement författat av Erik Sjöstedt med rubriken Svenskarne i Paris.

Paris år 1900 – en multikulturell världsstad

Sjöstedt skriver i sin översikt av det mångnationella och mångkulturella Paris att ”utländingsfrågan” börjat diskuteras bland fransmännen, bland annat mot bakgrund av folkminskningen i landet:

De franske fosterlandsvännerna uppställa den för sig på följande sätt: äro främlingarna en fara, mot hvilken vi måste värna oss genom att utestänga och kringskära dem, försvåra deras existensvillkor ibland oss – eller vore det klokare att försöka tillgodogöra sig dessa skiftande element, vinna dem, förfranska dem, uppsuga dem i den gamla samfundskroppen, hvilken de kunna tillföra en ny energi, en dosis ungt, lifgivande blod?

Han ser dock ett betydande problem när det gäller just de svenska immigranternas vilja att låta sig integreras i fransk kultur och livsstil:

Framför allt frapperar då de flesta svenskars obenägenhet för assimilation med det stora franska elementet, deras utpräglade böjelse att sluta sig samman inom kolonin. Det öfvervägande flertalet trifves ojämförligt bäst i skandinaviskt umgänge (en smak som starkt underhålles genom den fasta umgängesorganisation som kallas svensk-norska sällskapet) och dess samkväm bevara på ett förvånande sätt den äkta nordiska prägeln…

Tvenne svenska typer existera i utlandet. Den ena, som representerar majoriteten, söker återuppbygga ett litet fosterland inom koloniens gränser och kultiverar troget hembygdens traditioner. Den andra, mer sällsynt, besjälas äfven den av en svensk drift, af vår gamla vandringslusta, åtrån efter det främmande, och det varma, det yppiga, det glänsande, långt borta i sagornas land – här Paris.

Assimilering verkar alltså inte vara svenska invandrares starka sida, åtminstone inte för drygt hundra år sedan. Men tiderna har kanske förändrats.

Read Full Post »

Paris 1910

Man behöver inte tvivla på den globala uppvärmningen för att konstatera att vädret alltid varit nyckfullt. Just nu håller kölden sitt grepp över stora delar av Europa på ett sätt som får elnäten att kollapsa, tåg att stanna och bilar att slira i de länder där begreppet vinterdäck är rätt okänt.

För 100 år sedan, i januari 1910, slog vädrets oberäkneliga krafter till i Paris.  Stora delar av staden blev satta under vatten genom en omfattande översvämning. Man påminns om det just nu genom tillbakablickande artiklar i fransk press och genom en utställning som staden Paris ordnar.

Provisoriska gatukorsningar i Paris, januari 1910

Det var en översvämning som lamslog den moderna stad som Paris hade utvecklats till under 1800-talets senare hälft. Infrastrukturen brakade i stor utsträckning samman.  Stora delar av järnvägsnätet låg under vatten. En fjärdedel av stadens alla fastigheter fick vattenskador. Många blev arbetslösa. 200.000 personer från drabbade förorter tog sin tillflykt till de högre belägna delar av huvudstaden som vattenmassorna inte nådde och fick hänvisas till provisoriska inkvarteringar.

Deputerade på väg i roddbåt till Nationalförsamlingen

Orsaken till översvämningen var en ovanligt nederbördsrik höst år 1909. När vattenmassorna i Seines olika flöden hade samlats steg flodens vattennivå genom Paris till fem meter över det normala. I slutet av januari nådde naturkatastrofen sin kulmen men det dröjde länge innan allt återgick till det vanliga. Först i april kunde tunnelbanesystemet komma igång igen.

Vad skulle hända om händelseförloppet skulle upprepas idag, hundra år senare? Enligt Le Nouvel Observateur, som refererar en expertkonferens, är samhället idag betydligt känsligare nu än 1910. Och problemet är att frågan inte gäller om utan när nästa stora översvämning kommer.

Read Full Post »

Paris, fredag

Det är kallt i Paris. När vi landade i går var det fem minusgrader ungefär. Men solen sken och det finns praktiskt taget ingen snö på marken.

Musée d’Orsay har öppet länge på torsdagskvällarna och det är alltid värt ett besök. Av de aktuella utställningarna fascinerades jag mest av Art Nouveau Revival, en historisk tillbakablick med fyra hållpunkter: 1900, 1933, 1966 och 1974. Bakgrunden till utställningen tecknas så här på muséets hemsida:

Forgotten, discredited even, for many decades, Art Nouveau was rehabilitated in the 1960s in a way that affected the history of art and the art market as much as contemporary creative work (design and graphics). There were many reasons for this revival: tributes paid by the Surrealists in the 1930s, the Organic Design in Home Furnishings competition organised by the MoMA in 1940, major exhibitions put on in New York (Art Nouveau. Art and Design at the Turn of the Century, MoMA, 1959), and in Paris (Les sources du XXe siècle, Musée National d’Art Moderne, 1960).

However, it is not a question of determining the reasons for this renaissance, but of comparing Art Nouveau creations with creative output from 1950 to 1970, in order to highlight the influences expressed in very varied and sometimes unexpected areas, such as furnishings, fashion, advertising, films and even the psychedelic aesthetic.

Det är en salig blandning av stilar och konstarter (inklusive möbelarkitektur och design) men man ser faktiskt en röd tråd i en del av 1900-talets konst genom det som presenteras. Hur stark tråden är mellan Aubrey Bearsley, Salvador Dali och Alvar Aalto kan alltid diskuteras men det är ändå värt en eftertanke.

Affisch av Albert Angus Turbayne (1903).

Den här utställningen pågår till den 4 februari. Men även när den plockats ner har Musée d’Orsay en permanent avdelning kring Art Nouveau som är värd ett besök. För att nu inte tala om allt annat som muséet innehåller.

Read Full Post »

Det är helt sant: den svenske Paris-fotografen Otto Wegener, som jag skrev om i föregående inlägg, hade jag aldrig hört talas om förrän jag upptäckte honom via länken till Edward Steichen.

Men (och här kommer dagens överraskning), när jag kom hem från Paris i går kväll kollade jag det gamla foto av den norske författaren och nobelpristagaren Bjørnstjerne Bjørnson som vi råkar ha hängande hemma. Det är ett originalfoto med Bjørnsons egen handskrivna dedikation till Heinrich Martens, daterat Kristiansand 29 januari 1888.

Heinrich Martens var min frus farfarsfar, en vinhandlare i Kristiansand i Norge med tyska rötter. Han var konstnärlig begåvad, spelade, komponerade och umgicks med tidens ledande norska författare och musiker (vem vill förresten inte vara kompis med en vinhandlare!)

Vem har tagit fotot? Jo, ingen mindre än Otto Wegener! Det står prydligt tryckt under bilden: Otto, 3 place de la Madeleine, Paris.

Jag har förstås tittat på den inramade bilden många gånger men eftersom den är signerad med Wegeners artistnamn Otto har jag aldrig funderat på saken.

Jag har just nu inte tekniska resurser att återge vårt eget foto men ett vykort som jag hittade på nätet påminner om det (det verkar vara samma kostym och glasögon i alla fall):

björnst

Nu måste jag bara försöka hitta fler uppgifter om Otto och hans levnadsöde. Vilket sammanträffande!!

Read Full Post »

Min bloggande kollega Therese Bohman har börjat en intressant liten serie om den amerikanske fotografen Edward Steichen, känd inte minst för sitt porträtt av Greta Garbo men också för otaliga andra fotografiska mästerverk. Som så många av 1900-talets stora konstnärer hade han förstås en Paris-anknytning. Han var född i Luxemburg, föräldrarna emigrerade till USA när han var liten, men 21 år gammal kom han tillbaka till Europa och till Paris för att bli målare.

Eftersom jag (vilket alla läsare nu har märkt) befinner mig i Paris blev jag nyfiken på Steichens tid här och efter lite sökande på nätet hittade jag en uppgift om att han under en kort period gått i lära hos den svenske fotografen Otto Wegener (1849-1922). Wegener föddes någonstans i Sydsverige, kom till Paris på 1880-talet och öppnade 1883  en atelje vid Place de la Madeleine. Han signerade sina verk med förnamnet Otto och blev snart en fotograf på modet.

Jag har svårt att hitta så mycket uppgifter på nätet om honom. Var exakt föddes han t. ex.? Enligt en uppgift ska han förutom Steichen också ha undervisat prins Eugen. Men så mycket mer har jag inte lyckats hitta.

Hur som helst. En vackert och konstnärligt porträtt som han tagit finns i alla fall att skåda.  Den föreställer grevinnan Greffulhe, en firad skönhet i Paris och en förebild för en av Marcel Prousts gestalter.

Se här hur en svensk fotograf och konstnär behärskade tekniken på 1890-talet genom att bearbeta negativ till ett slags mystisk dubbelexponering:

PH9114

Var hittar man mer att läsa om denne nästan bortglömde parissvensk? Han borde få mer än några fotnoter i den moderna bildkonstens historia.

Read Full Post »

Det ryska Paris har alltid intresserat mig. Jag tänker då framför allt på de spår som den ryska emigrationen från 1920-talet och framåt har satt i den franska huvudstaden. Mer än 80.000 ryssar kom hit på olika vägar efter den ryska revolutionen, antingen som flyktingar eller som utvisade från det hemland där bolsjevikerna hade tagit makten.

Första gången jag mötte dessa ryska inslag i det franska kulturlivet var 1962 när jag som ung student kom hit för en kort stipendievistelse. Mer än fyra decennier senare är naturligtvis mycket förändrat men fortfarande finns det starka inslag av det ryska här i Paris, från den gamla katedralen vid rue Daru till de nya ryssar som säljer lackdosor och trädockor vid tunnelbanestationen Maubert-Mutualité.

Jag kom just därifrån eftersom jag gjort det sedvanliga besöket i den ryska bokhandeln Les Éditeurs Reunis, en institution sedan många år i den här staden. Den är ungefär lika oorganiserad som på 60-talet men det som skiljer dagens butik från gårdagens är det växande inslaget av böcker som tryckts i Ryssland. Förr var det mest emigrationens litteratur som fanns här men nu speglas den dynamiska ryska bokproduktionen i hyllorna. Och många av böckerna från Moskva eller St. Petersburg är helt enkelt nyutgåvor av vad som producerades här i Paris under knappa ekonomiska omständigheter på 20- och 30-talet.

En av de böcker som jag köpte idag heter La nécropole russe, en vacker publikation med många färgbilder. Den beskriver den ryska kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois, några mil utanför Paris, där många av den ryska emigrationens stora gestalter vilar, från kosackgeneraler och metropoliter till kulturella världsnamn som Serge Lifar, Rudolf Nurejev och Andrej Tarkovskij.

Här vilar förstås också många ryska konstnärer. En av dem som jag inte uppmärksammat tidigare förrän jag läste om henne i den nyinköpta boken är Zinaïda E. Serebriakova (1884-1967). Jag hittar nu en del av hennes målningar på nätet, först det självporträtt från 1909 med vilket hon slog igenom som konstnär i hemlandet (färgerna på den här bilden är nog dessvärre lite blekare än originalet):

serebryakova_01

Hennes liv var, som så många andras i den ryska emigrationen, ganska dramatiskt. Hon kom till Paris 1924 och förenades där de närmaste åren med två av sin barn. De två andra barnen blev dessvärre kvar i Ryssland och släpptes inte ut av myndigheterna. Dottern Tatjana fick möjlighet att träffa sin mor först efter 36 års väntan.

Här är förresten en fin barnbild från 1914 som Zinaïda Serebriakova målat (jag förmodar att det är tre av hennes egna barn):

serebryakova_03

Jag kanske ska tillägga att jag för några år sedan skrev en liten artikel om denna intressanta ryska kyrkogård, en verklig vallfartsort för den kulturintresserade. Man kan läsa den genom att klicka här (och sedan klicka i marginalen på den artikel som heter Ett stycke Ryssland). Bilder från kyrkogården finns också på ryska Wikipedia och en lista på personer som finns begravda där kan man hitta här.

Read Full Post »

Older Posts »