Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2013

Nu kommer jag (förmodligen) inte att uppdatera den här bloggen på ett par veckor. Jag drar iväg till en internetfri miljö i Norge där den närmaste uppkopplingen finns utanför turistbyrån nere i dalen.

Under tiden kan ni ju begrunda det tyska språkets förmåga till nyskapande ord. Jag skrev en liten notis om det i Aftonbladet häromdagen men den ligger inte ute på tidningens nätsajt så då får ni den här i stället.

Nog för att det svenska språket utvecklas snabbt men ordet ”förbullerbyserat” har jag ännu inte stött på. Kanske förändras tyskan snabbare för nyss kunde man i ärevördiga Frankfurter Allgemeine hitta rubriken ”Verbullerbüsiert”. Med denna verbala nyskapelse med svenska rötter ville författaren säga att något framställts som alltför idylliserat.

Bakgrunden var rätt seriös. Den tyska statistiska centralbyrån har just presenterat en rapport om att andelen ensamhushåll i landet på tjugo år stigit från 34 till 41 procent. När saken sedan illustrerades i medierna blev det oftast med bilder på unga fräscha singelmänniskor i grönskande landskap eller på soffan i ljusa och rymliga lägenheter.

I själva verket handlar ökningen främst om pensionärer som i allt större utsträckning lever ensamma i trånga bostäder som sällan är åldersanpassade. Det är en grupp som inte twittrar och facebookar och som har svårt att göra sig hörd. Men de finns – på långt avstånd från Astrid Lindgrens grönskande idyll.

Vid närmare eftertanke: Nog ser vi en hel del bullerbysering också i den svenska samhällsdebatten?

bull

Som det konstateras i titeln på ovanstående tyska bok så finns ju Bullerbyn överallt. Hittar ni bra exempel på bullerbyseringen också i vårt land så meddela mig.

Vi hörs!

Read Full Post »

Jag har just läst Fredrik Logevalls 800-sidiga och magistrala bok Embers of War: The fall of an empire and the making of America’s Vietnam. Den är Pulitzerbelönad i USA och författaren har, som namnet kanske antyder, svenska rötter. Hans familj emigrerade till Kanada när han var rätt ung och han har haft hela sin vetenskapliga karriär vid kanadensiska och amerikanska universitet. Hans syfte är att skildra bakgrunden till det förödande krig som han redan tidigare skrivit om. Hur hamnade USA i en blodig konflikt i tredje världen trots att president Roosevelt redan i början av 40-talet förklarat att USA var trött på att föra européernas kolonialkrig?

Det finns mycket att skriva om när det gäller denna bok och det gör jag kanske senare. Men jag ska just nu bara uppehålla mig vid några sidor i slutet. De handlar om den amerikanska bilden av president Ngo Dinh Diem, Sydvietnams starke man sedan den gamla franska kolonin efter Genèvekonferensen 1954 delats i en nordlig och en sydlig stat..

Mirakelmannen

Diem – mirakelmannen

Den katolskt uppfostrade Diem blev (så länge det varade) ett skötebarn för amerikanska politiker av olika schatteringar. Även medierna rycktes med i den utrikespolitiska konformism som så ofta präglat amerikanskt offentligt liv. Diem beskrevs som ”Americ’s miracle man in Asia”, mannen som skulle stoppa kommunismens framryckning. Lobbygruppen American Friends of Vietnam blev allt starkare och ryckte i alla publicistiska och politiska trådar. När Diem kom på statsbesök 1957 och talade inför kongressen så blev han ideligen avbruten av stående ovationer i något slags politisk masshysteri.

När Logevall berättar om pressens uppbackning av Diem så nämner han bland annat tidskriften Reader’s Digest som en av de främsta propagandakanalerna. Det framkallade några nostalgiska vibbar från mitt 50-tal. Samma tidskrift fanns ju sedan 1943 etablerad också i Sverige under namnet Det Bästa. Som ung hade man svårt att veta hur det andra ledet i tidningens internationella namn skulle uttalas men när man nu på senare år valt det också för den svenska utgåvan antar jag att den nuvarande ungdomsgenerationen inte har några problem, om de nu över huvud taget bryr sig om en trycksak av just denna karaktär.

Jag minns att Det Bästa på 50-talet lästes även i s.k. bättre kretsar.  De höga upplagesiffrorna vittnade om att många gillade blandningen av hurtfriska reportage, populärvetenskapliga artiklar och en rätt uddlös amerikansk humor. Liksom på köpet fick de en ordentlig dos antikommunism i varje nummer.

rdig

I en rätt underhållande artikel på nätet beskrivs tidskriftens inflytande under några decennier:

In a meeting between President Ronald Reagan and Canadian Prime Minister Brian Mulroney, when the friends were both in high office, the president asked Mulroney, “Brian, did you read that article in the Reader’s Digest that trees cause pollution?” Mulroney was exasperated. “I knew him and liked him well enough that I didn’t get into an argument. I just said, ‘I gave up reading Reader’s Digest, Ron,’” he later told a journalist.

Reagan was a lifetime reader of the Digest. He once used an article from the magazine to slur the nuclear freeze movement as being comprised partly of Soviet agents. It was terrifying to contemplate the most powerful man in the world getting foreign policy ideas from a pocket-sized general-interest family magazine, but Reagan was not alone. For decades, Reader’s Digest was the primary source of information and opinions about international affairs for tens of millions of Americans. The magazine did not just run any articles about foreign policy, however; the Digest had a clear right-wing perspective, which had a tremendous, though often ignored, influence during the Cold War.

I samma artikel beskrivs tidskriftens nuvarande och allt svårare ekonomiska problem i den digitala eran. Många siar om dess nedläggning:

RD’s executives believe it can survive. “It’s traditional, conservative values: I love my family, I love my community, I love my church,” the president of the Reader’s Digest Association told the New York Times in 2009. The editorial team had considered turning the magazine into a companion to Fox News. But the Cold War is over—and with it, it seems, the Reader’s Digest.

Skulle tidskriften försvinna finns det i alla fall drivor av Det Bästa och dess många internationella versioner på loppmarknader världen över. Själv köpte jag två inbundna årgångar från 50-talet för en tia härom året. De speglar verkligen en epok av amerikansk kulturspridning och opinionsbildning.

Att sedan Det Bästas kondenserade böcker med rätta verkar helt osäljbara även på loppisar är en helt annan historia.

Read Full Post »

Två aktuella internationella frågor har jag följt rätt noggrant även i dessa tider av sommar och sol:

Att EU äntligen sätter ner foten i frågan om de ockuperade palestinska områdenas status är förstås en glädjande nyhet. I åratal har man upprepat den välkända ståndpunkten att Västbanken inte tillhör Israel och att annekteringen av Golan och Östra Jerusalem är illegala ur den internationella rättens perspektiv. Europas regeringar har finansierat den palestinska administrationen och stött en rad projekt medan israeliska politiker fortsatt ignorera eller förödmjuka en av sina viktigaste handelspartner.

West_Bank_&_Gaza_Map_2007_(Settlements)

Rachel Shabi har en läsvärd kommentar i The Guardian:

Now it looks as if the EU has finally lost patience with Israel. As Akiva Eldar, veteran Israeli journalist and writer for Al-Monitor, says: ”The Israeli government didn’t take the Europeans too seriously and crossed over from just ignoring them to humiliating them. The EU looked at the current cabinet and thought, ‘Hey, that isn’t rain: they are spitting on us.'”

Just a cursory look at the past few years would show the sources of such growing frustration. Israel’s latest assault on Gaza, in November 2012, continued the Israeli practice of razing to the ground projects, buildings and infrastructure that Europe has funded. In a similar vein, Israel has just issued an order to stop work while it considers demolishing an EU-financed sustainability project – hothouses and solar panels – in the South Hebron hills.

There’s presumably only so long that European officials can watch such Palestinian projects get desiccated and still think that aid, not political pressure, is a good idea – especially in the middle of a Eurozone crisis and while there are other nations more in need of aid.

Vad som ligger bakom EU:s oväntade bevis på handlingskraft är svårt att säga. En inte orimlig tolkning är att beslutet ska ses som ett led i försöken att få igång fredssamtal genom att visa Israel att det nu är allvar som gäller och att laglöshetens tid är förbi.

En andra dagsaktuell fråga har jag redan varit inne på i föregående blogginlägg: Snowden-affären.

Har man dåligt politiskt omdöme hjälper det inte att man är nobelpristagare i litteratur. Det har 1900-talets historia många gånger visat. Så det är inte förvånande när Mario Vargas Llosa i en artikel som Svenska Dagbladet publicerat tar avstånd från Edward Snowden och hans försök att få asyl i Latinamerika. Vargas Llosa pekar (med viss rätt) på att de stater som är beredda att ge skydd är delvis auktoritära och med tvivelaktigt rykte när det gäller bl. a. pressfrihet.

Men vad är egentligen alternativet? Som den latinamerikanske publicisten Pablo Stefanoni påpekar i en kommentar: De ”liberala” länder som borde ställa upp agerar nu med en enorm blandning av hyckleri och förödmjukelse under tryck från den dominerande stormakten. Att utmana imperiet har enorma kostnader personligt och moraliskt men de västliga demokratierna blundar (eller medverkar aktivt, som i det upprörande fallet med den bolivianske presidentens avbrutna flygresa).

Det är förstås samma mönster som Yale-professorn David Bromwich nyligen lyft fram i London Review of Books i en kommentar till de politiska reaktionerna i USA:

What was distressing and impossible to predict was the evidence of the way the last few years have worn deep channels of authoritarian acceptance in the mind of the liberal establishment. Every public figure who is psychologically identified with the ways of power in America has condemned Snowden as a traitor, or deplored his actions as merely those of a criminal, someone about whom the judgment ‘he must be prosecuted’ obviates any further judgment and any need for thought.

Den liberala oviljan att idag stå upp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter när de hotar internationella och nationella maktstrukturer är verkligen djupt deprimerande.

Read Full Post »

Jag hejar förstås på professor Stefan Svallfors i Umeå som härom dagen nominerade NSA-avslöjaren Edward Snowden till Nobels fredspris. Särskilt gillar jag slutstycket i hans förslagsbrev:

Beslutet att tilldela 2013 års pris till Edward Snowden skulle – utöver att vara välmotiverat i sig självt – också bidra till att rädda Nobels fredspris från det vanrykte det ådrog sig genom det förhastade och illa genomtänkta beslutet att tilldela den amerikanske presidenten Barack Obama 2009 års pris. Det skulle visa att kommittén är beredd att stå upp till försvar för mänskliga fri- och rättigheter, även när ett sådant försvar ses med oblida ögon av världens dominerande militärmakt.

Guard

Förslaget från Umeå har verkligen gett eko i världspressen. På Google News hittar man flera tusen artiklar på de mest skilda språk. Jag klickar närmast slumpmässigt på den indonesiska sajten Merdeka.com som meddelar:

Professor sosiologi di Swedia merekomendasikan pembocor rahasia divisi Badan Intelijen Amerika Serikat (CIA) yakni Agen Rahasia Nasional (NSA) Edward Snowden untuk masuk jadi nominasi Nobel Perdamaian.

Det är ju nästan begripligt även för den som inte har läst det språk som kallas Bahasa Indonesia. Det som förbryllar mig är ändå att jag på denna sajt från andra sidan jordklotet hittar annonser från den svenska firman Byggmax som vill uppmärksamma mig på att de kan erbjuda såväl flaggstänger som plåttak.

Mycket riktigt; de senaste månaderna har jag faktiskt undersökt marknaden för just dessa produkter. Det lilla plåttaket på uteplatsen är redan fixat men någon ny flaggstång är ännu inte rest efter den som kollapsade för rätt länge sedan.

Men det är ju inte annonsförsäljarna på Merdeka.com som känner till vad jag visat intresse för på byggmarknaden. Det är förstås den allseende och dominerande sökmotorn som kollat av mina surfmönster och nu uppsöker mig från en tillfällig bas i Indonesien. Inget undgår det allseende ögat vare sig det betecknas som NSA eller Google.

Allt som kan uppmärksamma oss på vårt utlämnande till olika storebrorsor på andra sidan Atlanten kan vara värt ett nobelpris även om en nominering kan te sig orealistisk med dagens maktlogik. Några kommer säkert att skratta åt professor Svallfors men han är värd att hedras för sitt framsynta förslag.

PS – Uppdatering:

Läs gärna vad statsvetarna Mi Lennhag och Lennart Lundquist skriver i Svenska Dagbladet idag. Klicka här.

Read Full Post »

Vad är det för dag idag? När detta skrivs säger datorn att det är den 11 juli 2013. Enligt den judiska kalendern är det den 4 Av år 5773. Den muslimska motsvarigheten i år är den 3 Ramadan år 1434. Den 5 september kommer den hebreiska kalendern att indikera ett årsskifte och det muslimska nyåret startar enligt uppgift den 4 november.

Månens betydelse för (framför allt de religiösa) kalendersystemen har jag skrivit om tidigare på den här bloggen i samband med olika påskdatum i den kristna kalendern. För alla de tre religioner som har sina rötter i Mellanöstern gäller ju att det är månens faser som styr den viktigaste eller de viktigaste religiösa högtiderna.

När börjar egentligen Ramadan, den fastemånad som just nu präglar livet i den muslimska världen? Här finns det olika meningar. I gårdagens nummer av The Guardian skrev naturvetaren och imamen Usama Hasan om ”Ramadan confusion”, en intressant beskrivning av hur man på olika sätt bestämmer när den viktiga fastemånaden börjar, d.v.s. när nymånens första lilla skära kan observeras. Med dagens astronomiska kunskap är det förstås lätt att fastställa men många konservativa teologer och länder litar mer på det mänskliga ögat och därför blir det lite olika datum som gäller. Hasan förordar för sin del den vetenskapliga metoden med utgångspunkt i att den religiösa lagen ska tillämpas med förnuft.

Ramadan-Mubarak-2013-HD-wallpaper

I dagens nummer av samma tidning finns en rolig artikel där Remona Aly svarar på tio vanliga frågor om Ramadan. Här är några exempel på frågor och svar:

So you don’t eat at all?
No, we only fast during daylight hours – from dawn until sundown. This year in the UK, that means over 18 hours of nil by mouth – we can’t eat, drink, smoke, or have sex during those hours. Easy, tiger.

Don’t you get hungry?
Is the Pope a Catholic? Yes, we get hungry and thirsty, but that’s the point. We eat Sehri, a pre-dawn meal, and at sunset we break the fast (called Iftar), usually with a date and a glass of water.

A date with whom?
A date with introspection. Ramadan is an opportunity to focus on the soul rather than the body, so we get through the day trying to be more spiritual, as well as seeking to improve our behaviour. We empathise with those in need and give thanks for having food at the end of the day, when millions of people don’t have that luxury.

Hur människor i andra kultur har förmåga att avhålla sig från mat på bestämda tider har alltid förundrat västeuropéer. Ibland har det ändå setts som en dygd, som i en skrift om våra födoämnen från 1891 där J.O. Pettersson-Rydelius diskuterar hur vi bör äta och vad vi bör äta. Han tar närmast araberna som ett dygdemönster:

Beduinen är ytterst mager, men i stället för slappa kautschuksträngar, har han senor af stålfjederns spänstighet, och han kan utan ringaste olägenhet uthärda strapatser och t. o. m. törst flere dagar å rad. Och han blir gammal och gråskäggig och betraktas då med vördnad och behandlas med aktning af sin stam, hvilket bevisar, att åldern ej förslöat hans sinnen. Européens lefnadssätt skulle lägga Araben i grafven innan han ännu hunnit mannaåldern.

Han illustrerar arabens självbehärskning genom att återge en sedelärande berättelse från någon av tidens resande orientalister:

Jag var stadd på en utflykt från Kairo till pyramiderna. En ung arab, hvilkens åsna jag för detta ändamål förhyrt, sprang hela dagen liflig och munter jemsides med det trafvande djuret. Jag hade medfört några apelsiner, hvilkas saft i hettan var synnerligen uppfriskande; jag erbjöd den unge araben en af dem; han emottog den med tacksamhet, men stoppade den i blusen. Jag frågade hvarföre han ej förtärde den, då han väl var törstig. O ja, Effendi, löd svaret, men jag får ej, ty det är Ramadan.

Och hela långa dagen lopp den unge araben jemsides med sin åsna, utan att förtära äfven det obetydligaste. Men då solen gick ned och ett kanonskott från staden tillkännagaf fastetidens slut, tog han fram apelsinen ur sin ficka och förtärde den af hjertans lust.

Möjligen är gårdagens förundran över främlingars förmåga att fasta inte lika aktuell längre. Nu har ju hälsokostprofeter i vår överflödskultur betonat vikten av att då och då rensa kroppen från allehanda gifter. Och den senaste bantningsmetoden kallas för 5:2-metoden. Man går hungrig två dagar i veckan och äter de fem andra. Niclas, 38, säger till Aftonbladet att han med det receptet rasade 7 kilo på lika många veckor och nu känner sig alert och glad.

Kanske blir Niclas snart som en beduin med senor av stål.

Read Full Post »

Ett av paradnumren i min ungdoms gymnasiekör var väl Stemning i tonsättning av Wilhelm Peterson-Berger. Vi sjöng den med svensk text fast originalet är på danska: Alle de voksende Skygger har vævet sig sammen til en…”  Den stämningsfulla dikten skrevs av Jens Peter Jacobsen och Peterson-Berger komponerade musiken 1891. Då var han 23 år och verksam som lärare i Umeå.

I sin nyutkomna och mycket läsvärda biografi Wilhelm Peterson-Berger – Tondiktare och kritiker skriver Henrik Karlsson om just det här lilla verket:

Alla körsångare som sjungit hans Stemning har säkert upplevt hur P.-B. med små medel kan nå en känslomässigt stark förtätning, som i slutackordet. Det sjungs con bocca chiusa (med sluten mun) i den ”tragiska” tonarten c-moll och upprepas, andra gången som tom kvint, (d.v.s. utan molltersen).

Även om det nu är mer än femtio år sedan jag sjöng det här slutackordet kan jag fortfarande framkalla stämningen. Det vilar, som Henrik Karlsson skriver, ”en omisskännlig, melankolisk fin de siècle-atmosfär” över den.

Peterson-Berger, eller P.-B. som han gemenligen kallades, var verkligen ett barn av två sekel. Han kom in i den kulturella offentligheten på 1890-talet, en brytningstid för både konst, litteratur och musik. Hans främsta produktiva period inföll under det nya seklet.  Där kom han så småningom att företräda traditionalismen mot den framväxande modernismen och dess nya tonspråk. Han var från början uppfostrad i hemkonserterna och den privata kammarmusikens tidevarv men kom med tiden att bli en tonsättare för större scener och konserthus och dessutom en centralgestalt i den samtida musikkritiken. Han hade en bred internationell orientering men blev också en svensk nationalromantiker med Jämtland i sitt hjärta.

pb

Henrik Karlsson har jag samarbetat med i olika sammanhang och jag måste kanske deklarera en viss partiskhet när jag skriver om hans bok. Han är hur som helst en välrenommerad forskare (docent i musikvetenskap) och en ofta anlitad expert i akademiska sammanhang. Det finns ändå inget av nutidens akademiskt krystade prosa i hans nästan 500-sidiga arbete. Det är en biografi i en närmast engelsk stil: välskriven, ofta humoristisk och med ett brett historiskt perspektiv.

P.-B. var ju långt mer än en tonsättare. Han var en kulturell centralgestalt med en omfattande konstnärlig och litterär vänkrets. Samtidigt fick han i kraft av sin skarpa kritik och sin polemiska talang en lika stor krets av fiender eller ideologiska motståndare. Han skrev genom åren hundratals artiklar och recensioner i Dagens Nyheter och skrädde sällan orden när han tyckte att något var dåligt, pretentiöst eller uppblåst. Två gånger blev han handgripligt attackerad av meningsmotståndare, den ena gången av den uppburne operasångaren John Forsell, den andra gången av tonsättaren Moses Pergament. I det senare fallet spelade den tidsbundna stereotypa antisemitism som han delvis var smittad av en viss roll. (Det bör dock noteras att P.-B. redan 1933 starkt reagerade mot det ”exempellösa barbari” som ”den forna kulturstaten Tyskland” sjunkit ned i under nazismen).

John Forsells örfil är legendarisk och en av de mest kända uppgörelserna i sitt slag i svenskt kulturliv. Man ser den ofta omtalad i litteraturen, inte alltid insatt i sitt rätta sammanhang. Det brev av P.-B. som var upprinnelsen till attacken finns så vitt jag kan se endast delvis på nätet och då i en förvanskad form. Eftersom Henrik Karlsson låter läsaren se ett faksimil av det berömda aktstycket kan jag här meddela det i en källkritiskt korrekt form (hoppas jag). Så här skrev kritikern och tonsättaren till Forsell i ett brev daterat den 12 september 1897

Min herre!

Sedan Ni i går så oförställdt låtit mig veta att mina ”Sveagaldrar” icke ha lyckan att vinna Ert bifall, ber jag å min sida att få meddela Er att det sätt, hvarpå Ni utför Er lilla statistroll i mitt verk, ingalunda tillfredsställer mig och ej häller någon annan musikalisk och konstnärligt uppfattande menniska. Ni braverar som vanligt med Era granna toner, själlöst och uttryckslöst – voilà tout.

Jag hoppas att detta är tillräckligt för att Ni skall ha det vettet att träda tillbaka och låta någon bättre qualificerad utföra partiet. I annat fall måste mitt omdöme om Er bli att Ni är lika löjligt och lumpet fåfäng som taktlös och inbilsk.

Wilhelm Peterson-Berger

Det här är förstås bara en ringa, om än spektakulär episod i tonsättarens liv. Det han går till historien för är naturligtvis sina kompositioner och sin rika verkförteckning i en rad olika genrer. Den musikhistoriska delen finns förstås utförligt och sakkunnigt skildrad i boken och på de sista sidorna finns några rader av P.-B. som kanske kan ses som hans andliga testamente:

Musiken är trots allt grummel och all jordisk smuts som världen oupphörligt envisas med att inblanda i eller sammankoppla med henne, i sin renaste form en ordlös religion, ofta av högre dignitet än de i ord och dogmer fixerade, en religion, som när den förkunnas av de verkligt invigda, utbreder fridens och den andliga frihetens idéer med minst lika stor kraft som de högsta bland religoner…

Vill man testa denna ordlösa religion finns en CD bifogad i boken. Där kan man höra tondiktarens språk, bland annat i form av Stemning. Det är 2 minuter och 35 sekunder av sublim musikalisk upplevelse.

Read Full Post »

Varför måste alla gamla böcker och texter rättas och kommenteras när de ges ut på nytt? Jag läser i Expressen en liten krönika om en återutgiven receptsamling av den klassiska matskribenten Hiram (Märit Huldt). Hirams gröna kokbok heter samlingen och den färgstarka krönikören Anette Kullenberg är inte så nöjd med att den bearbetats av förlaget:

Redaktören Milena Bergquist har tyvärr försökt bättra på Hirams helt egna stil: ”Leta reda på bondens marknad, torghandel och gårdsbutiker. Köp först svenskt ekologiskt, sedan svenskt och därefter importerat ekologiskt.

Laga efter säsong. Så mycket godare och roligare. Och bättre för miljön.”

Milena, du tar ju bort hela glädjen! Ska du börja rätta Tomas Tranströmers dikter också? Hiram är en klassiker.

Tja, vem blir förvånad över att klassiker får ge vika för en modern förläggarpolicy som ofta underskattar läsarens intelligens och fantasiförmåga.

Carl Larsson egensinniga självbiografi Jag har ju nyligen kommit ut på nytt efter rätt många år. Också den har blivit utsatt för rättelser. Att gamla missförstånd justeras, att stavningen normaliseras och att borttappade partier i originalmanuskriptet läggs till är förstås helt OK. Men utgivarnas ambitioner har sträckt sig längre än så. För att citera texten på Carl Larsson-gårdens officiella hemsida;

Inför utgivningen har hela originalmanuset gåtts igenom och flera fel från tidigare utgåvor har upptäckts och rättats till. I den nya utgåvan är texten bearbetad för att bli lättare att läsa, borta är exempelvis de hundraåriga verbböjningarna.

cljag

Oj, vilken service för unga läsare! Hundraåriga verbböjningar undanröjda! Ingen kan väl begripa eller lära sig att voro är en pluralform av verbet vara. Skulle man vara lika konsekvent borde man förstås ingripa i Bellmans diktning och hans förlegade verbböjningar: ”Vila vid denna källa, vår lilla frukost vi framställer”.  Att de mer än hundraåriga rimmen blir sämre får man väl stå ut med.

Därmed slut på kulturkonservativ kverulans.

Gå i stället till receptet för Hirams ljuvliga Änglapaj från Grönö, en kulinarisk poesi med maräng och vispgrädde. Det finns om du klickar här.

Read Full Post »