Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Teater’ Category

Just idag, på Långfredagen, råkade jag ta fram ett gammalt rysk-svenskt lexikon ur bokhyllan. Det trycktes 1912 i Leipzig av Otto Holtzes Nachfolger och jag köpte det tydligen på en loppis för några år sedan. Mellan några sidor hade den tidigare ägaren lagt ett tidningsklipp som jag inte uppmärksammat förut. Det var ett kort inlägg där den dåvarande Dramatenchefen Ragnar Josephson replikerade på något som skrivits av den skarpe teaterkritikern Ebbe Linde.

Diskussionen handlade om korstecken. Jag anade att den förts i Dagens Nyheter och kunde via tidningens förträffliga digitala arkiv spåra sammanhanget. Den 20 januari 1951 recenserade Linde föreställningen ”Bröderna Karamasov” på Dramaten, en uppsättning byggd på Dostojevskijs berömda roman. Det var en produktion med flera av tidens ledande skådespelare: Anders Henriksson, Anita Björk, Anna Lindahl, Olof Widgren, Per Oscarsson och Holger Löwenadler.

Vad kunde gå fel med en sådan rollista? Ändå var Linde inte imponerad. Han sammanfattade sina intryck så här: ”Men dramatik? – nej; ryskt? – knappast; Dostojevskij? – ej ens till hälften.”

Tidigare i sin text klagade han på att föreställningen dessvärre inte lyckats presentera en vederhäftig lokalfärg. Han hängde bland annat upp sig på hur skådespelarna korsade sig:

Inte ens korstecknen utfördes rätt. Somliga korsade sig från höger till vänster, andra från vänster till höger, några gjorde det med två fingrar, andra med tre, Grigorij med hela handen öppen, Aljosja med ett enda krökt pekfinger och gamle Karamasov själv oerhört nog med knuten näve. Nu är detta bara ett litet detaljfel som kunde rättas till (och bör göra det); men inte lika lätt att rätta till allt annat som röjde att skådespelarna inte haft någon vidare hum om den verklighet de skulle framställa och att regissören, Rune Carlsten, inte har kunnat eller brytt sig om att hjälpa dem något vidare på traven.

Ragnar Josephson i sitt rum på Dramaten 1950 (Foto Gunnar Lantz)

Redan nästa dag publicerades Dramatenchefens replik (det klipp som jag hittade i lexikonet). Han framhöll där att nationalscenen verkligen anlitat den bästa expertis på ryska korstecken som det dåtida Stockholm kunde uppbåda:

Instruktionen av de rituella rörelserna i denna föreställning har uppdragits åt kantorn i Ryska kyrkan i Stockholm, Simeon Ignatiev, vilken genomgått prästseminariet i Pleskau. De varianter av korstecken som varit föremål för observation är helt i överensstämmelse med den grekisk-katolska ritualen.

Sedan beskriver professor Josephson utförligt de olika sätt på vilket präster och lekmän utför korstecknet. Att alla inte gör det perfekt är naturligt: ”Vissa personer, exempelvis fadern, Fjodor Karamasov, karaktäriseras genom sitt förgrovade sätt att korsa sig.” Josephson fortsätter:

Jag har genom samtal idag med kantor Ignatiev övertygat mig om att såväl korstecken som knäfall utförs på scenen på ett sätt som tillfredsställer de kyrkliga kraven.

Om förklaringen också tillfredsställde Ebbe Lindes krav förmäler inte historien. Hur som helst: Det var nog rätt länge sedan som teaterkritikerna hängde upp sig på korstecknen. Vi lever ju i en postmodern tid.

Read Full Post »

Den övervägande delen av publiken på Klara Soppteater idag var nog sextioplus. Inte så konstigt kanske när pjäsen med titeln Köp hjärtan! handlade om Ulla Billquist och hennes liv. Ulla Billquist dog för egen hand 1946 (hon var då bara 38 år) men hela femtiotalet spelades väl hennes 78-varvare på grammofoner och i radio och hennes insjungning av ”Min soldat” får väl betraktas som en svensk klassiker.

Vanna Rosenberg och Fredrik Meyer är de agerande i den här korta enaktaren och man måste säga att Vanna Rosenbergs tolkning av Billquist gränsar till det geniala. Inte minst överraskar hon genom en fantastiskt bra sångröst. När hennes sång i pjäsens slutminuter nästan sömlöst övertas av en inspelning med huvudpersonen märker man nästan ingen skillnad.

Jag skrev nyss här på bloggen om Rikard Wolffs gestaltning av Karl Gerhard och om man jämför båda rollprestationerna skulle jag vilja sätta Rosenberg framför Wolff.

Pjäsens titel är lånad från sången Köp hjärtan med melodi av Jules Sylvain (pseudonym för Stig Hansson) och text av S.S. Wilson (pseudonym för Anita Halldén). Den skrevs 1931, på den tid när nöjesbranschens arbetare alltså valde att inte framträda med sina egna namn – en tid långt bortom dagens egotrippade skapare av populärmusik.

Sången har en refräng som slutar så här:

Vill du din kärlek förklara,
skall du ej vara rådlös.
Här till mitt hjärta det går en ledning,
fast den är trådlös.
Mitt hjärtas telefon inget nummer har,
du ringer utifrån och får ej något svar.
Men jag kan viska till dig,
om du vill ringa till mig
så är mitt namnanrop:
”Jag älskar dig !”

Det slog mig efter föreställningen att de närvarande sextioplussarna säkert hade upplevt begreppet ”namnanrop”, men hur är det med en yngre generation? Jag minns själv från 50-talets början att Ekstedt & Frankes järnhandel i Strängnäs kunde nås via namnanrop. Det innebar ju före de automatiserade telefonernas tid att en större affär eller institution kunde kontaktas utan nummer. Man sa bara namnet till telefonisten så blev man kopplad.

rtel

Gammalt redskap för namnanrop

I en lokal telefonkatalog för Södertälje från 1942 hittar jag 23 abonnenter som man kan nå på det sättet. Där finns förstås viktiga samhällsinstitutioner som lasarettet, brandkåren, polisen och bryggeribolaget men också de stora industrierna Scania Vabis och Astra. Stadshotellet, Länstidningen och Droskstationen kunde man också ringa till utan att kunna deras nummer.

Mina mostrar var rikstelefonister i just Södertälje. Huruvida de någonsin nåddes av sångens namnanrop: ”Jag älskar dig” vet jag inte. Men vem vet; kanske någon som just avslutat en glad kväll på Stadshotellet gjorde ett försök.

Read Full Post »

Vi såg Stadsteaterns föreställning om Karl Gerhard igår. Den har uppmärksammats och prisats och visst är den sevärd. Rikard Wolff gör i många avseenden ett fint porträtt av den store revykungen. Han har samma typ av diktion och samma typ av något oskolad sångröst. Man kan möjligen sakna något av Karl Gerhards kroppshållning som nog var en aning mer rakryggad än vad Wolff lyckas gestalta.

Så finns förstås alla klassikerna där: Den ökända hästen från Troja, Jazzgossen, En katt bland hermelinerna etc. Inte minst den förstnämnda blir skickligt framförd med en överraskande fyndig scenografi. Som i all modern dramatik kring kända artister och konstnärer vill man förstås lyfta fram det privata på verkets bekostnad. Inget fel i det kanske och den bitvis bortglömde sambon Göthe får här sin rättmätige plats som kombinerad ordningsman och tröstare.

Mindre lyckad tycker jag att Cecilia Frodes gestaltning av Zarah Leander är. Det är i grunden kanske inte hennes fel; vem kan egentligen göra rättvisa åt en ”larger-than-life woman”. Dels har hon inte Zarahs djupa och allt uppfyllande sångröst, dels inte heller hennes totalt dominerande scennärvaro.

kgz

Karl Gerhard och Zarah Leander

Det är klart att en pjäs på dryga två timmar inte kan ge annat än fragment av ett överdådigt liv och konstnärskap. Den fick mig i alla fall att ur bokhyllan ta fram Stig Ahlgrens väldokumenterade och oöverträffade bok ”Den okände Karl Gerhard” från 1966. Där får man ett känsligt porträtt av både människan och konstnären, dessutom många och långa dagboksutdrag som belyser såväl allianser som vänskaper och motstånd, inte minst av politisk art.

I sitt förord skriver Ahlgren:

Få samtida svenskar har vi fått veta mer om. Det ombesörjde han själv. Trots luckor och minnesmistor i Karl Gerhards memoarer framträder berättaren i helfigur. Där står han på trappan till sitt revyhus, sitt sagoslott och bjuder välkommen. Även i den meningen var hans gästfrihet storslagen, seigneural.

Men när gästerna gått och porten slagit igen, vem var då Karl Gerhard?

Stig Ahlgren talar om en person som var mångtydig och motsägelsefull. Pjäsen på Stadsteatern har knappast jämnat ut motsägelserna. Den har möjligen förstärkt mångtydigheten.

Read Full Post »

Vi var på generalrepetitionen av Natten är dagens mor på Dramaten häromdagen. Jag är verkligen ingen Lars Norén-specialist men jag tänker mig honom alltid som den instängda borgerlighetens skildrare, med en instängdhet som också gäller rummet. Nu hade regissören Björn Melander och scenografen Sören Brunes i stället valt att blåsa ut alla väggar på den stora scenen och det blev, som Leif Zern skriver i Dagens Nyheter, en Norén i storbildsformat: ”en karikatyr av pjäsen i stället för den äkta varan”. Visst var Örjan Ramberg magnifik i sina halvt deliriska utspel men man måste också hålla med Nils Schwartz i Expressen: ”Skådespeleriet är grandiost, variationen begränsad.”

Av de recensioner jag läst är Lars Rings i Svenska Dagbladet den mest positiva. Han har få reservationer och noterar också att det är Ramberg som dominerar scenen. Visst är det en sevärd föreställning – en nationaldramatiker på nationalscenen – men Nils Schwartz summerar sina intryck med ett brutalt konstaterande: ”Om man tycker att det är långtråkigt att se ett fyllo lalla omkring i tre timmar på en teaterscen, kan man alltid tänka sig hur det skulle vara att uppleva samma sak i ett halvt liv.”

Från teater till filosofi: Jag var på ett möte i Uppsala igår och hann som hastigast kila in på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva där jag i min ungdom lärde mig allt som man inte fick höra på dåtidens pedagogiskt undermåliga föreläsningar. I entréhallen fanns en liten utställning om filosofen Axel Hägerström, detta med anledning av att det nyligen gått 100 år sedan han med sin installationsföreläsning öppnade ett nytt kapitel i den svenska filosofihistorien.

Det var en anspråkslös utställning, egentligen bara en stor glasmonter, men det är alltid roligt att se några av en uppmärksammad tänkares böcker och några prov på hans piktur.

Jag har egentligen aldrig satt mig in i Hägerströms filosofi även om jag vet att han var metafysikens stora fiende med allt vad det inneburit i synen på rätt, moral och religion. Men jag blev plötsligt lite mer intresserad av honom som person snarare än som filosof, prästsonen från Vireda som lämnade teologin för de filosofiska studierna, en man som präglade det intellektuella klimatet i Uppsala under rätt många år från 1911 och framåt. Den som senast skrivit mer utförligt om honom är Patricia Mindus från Turins universitet som för ett par år sedan publicerade A Real Mind: The Life and Work of Axel Hägerström.

En del sidor av den boken finns på nätet och i notapparaten läser jag vad Karin Boye en gång skrev: ”Redan hans yttre var ju ägnat att väcka intresse, så måste en filosof se ut. Men dessutom tycktes han på något märkligt sätt vara närvarande, som det tycktes, inte bara i samtalen på studentkulorna utan i själva luften.” Och Ingmar Hedenius har skrivit om hans egendomliga framtoning: ”helt olik andra professorers på detta på gott och ont så individualistiska och provinsiella universitet. Han var en smula konstigt klädd, ibland iförd byxor med revärer, sådana som annars bara så kallade jazzgossar nyttjade, och han hade halvlångt hår, vilket var något oerhört i hans samtid och annars bara kunde ses på fotografierna av Einstein.”

Detta om hans framtoning. Fast egentligen borde man förstås koncentrera sig på viktiga aspekter av hans (enligt experterna) in helt lättbegripliga filosofi. Till exempel det som framhålls i anslutning till den jubileumskonferens som hölls för någon dryg månad sedan i Uppsala:

Questions of right and wrong, be it in relation to individual morality or social policy, would not be illegitimate, but in order to find answers to them, commitments to values and ideals would ultimately provide the basis that theoretical reason could not supply.

Något som tål att begrundas när man har en ledig stund.

Read Full Post »