Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2016

Hur litet är ”litet”? Jag ställer frågan efter att nu i flera dagar ha läst indignerade texter om hur ”lilla Vallonien” hotar att stjälpa EU:s handelsavtal med Kanada (CETA). 3,6 miljoner fransktalande belgare står mot 500 miljoner EU-medborgare, heter det. Inte ens en procent.

Den tyske EU-kommissionären Günther Oettinger lägger inte band på sin upprördhet: ”Måste vi nu också fråga kyrkorådet i Biberach?” Han syftar på en liten stad i Baden-Württemberg.

Visst, man kan förstå känslosvallet om det nu inte vore så att unionens regelverk faktiskt bygger på konsensus i viktiga frågor. Jag lägger ihop invånarantalet för de fyra minsta medlemsländerna – Malta, Luxemburg, Cypern och Estland – och får ihop 3,1 miljoner, alltså en halv miljon mindre än Vallonien. Tänk om dessa länder hade röstat emot? Hur skulle man då ha räknat? Då blir det 4 av 28 vilket enligt min kalkylator blir drygt 14 procent av de röstberättigade länderna.

Jag har ingen stark personlig uppfattning när det gäller avtalets innehåll. Är det bra eller dåligt? Jag kan bara konstatera att det finns många motståndare runt om i Europa, bland annat inom kultursektorn. Österrikes socialdemokrater hade en medlemsomröstning där de flesta var emot. I Tyskland finns en livaktig diskussion. Där kräver man på sina håll lokala folkomröstningar. Man både marscherar och dansar mot CETA och det tänkta avtalet med USA som går under förkortningen TTIP.

tanz

I tyska Der Spiegel skriver en professor Henrik Müller en tänkvärd artikel om själva metodiken att utarbeta handelsavtal:

Unabhängig davon, ob man Freihandelsabkommen inhaltlich gut oder schlecht findet, muss man anerkennen, dass der bisherige Weg, sie auszuhandeln, nicht mehr funktioniert. Seit dem späten 19. Jahrhundert sind internationale Wirtschaftsabkommen das Resultat von Hinterzimmerdeals. Experten sitzen beisammen, verhandeln im Geheimen, bis sich irgendwann die Türen öffnen und ein nahezu unterschriftsreifer Vertrag herauskommt.

Hans poäng är alltså att man i det tjugoförsta århundradet behöver fundera på formerna för hur avtal ska arbetas fram. I mer än ett sekel har viktiga ekonomiska överenskommelser mellan länder ofta bestämts av expertsamtal i slutna rum. Plötsligt öppnas dörrarna och man lägger fram ett avtal som i princip är färdigt för underskrift och som på det stadiet är svårt att ändra. Så kan det inte längre fungera.

Med 28 medlemmar kommer EU förstås att gång på gång drabbas av kriser som denna. Alltid finns det någon regering eller något parlament som kan lägga hinder i vägen för en enhet. Nederländerna har efter en folkomröstning fortfarande inte ratificerat samarbetsavtalet med Ukraina och lär inte komma att göra det heller.

När detta skrivs (måndag morgon 24 oktober) vet fortfarande ingen vad som händer. Trycket på vallonerna är starkt. Men det är förstås ingen katastrof om avtalet faller. Handeln med Kanada lär fortsätta. Och kanske är det bättre att den fortgår utan tveksamma nyordningar med specialdomstolar för att tillgodose de multinationella företagens intressen.

Vi får vänta och se.

Read Full Post »

Grekland

Det är ett stort mått av självironi på de tröjor man kan köpa i Athens turistkvarter: ”Greek crisis – No job, No money, No problem”. Fast just i de centrala delarna av den grekiska huvudstaden syns kanske inte krisen särskilt mycket. Den hörs mera. Närmar man sig parlamentet och Syntagma-torget avlöser demonstrationerna varandra. Det är protester mot nedskärningarna och de internationella långivarnas hårda villkor.

nojob

Jag kom på att jag upplevt grekiska demonstrationer under ett halvsekel. 1965 var jag i Athen för första gången. Då drog skanderande folkmassor fram på Panepistimiou-gatan under de upprepade slagorden ”Ta din morsa med och stick!”. Agitationen var riktad mot den dåvarande kungen Konstantin och hans tyskfödda mor, änkedrottningen Frederika. Demonstranterna stödde den sittande premiärministern Georgios Papandreou (1888-1968), huvudmannen i den politiska klan där sonen Andreas (1919–1996) och sonsonen Giorgos (f. 1952) så småningom kom att bekläda samma ämbete.

Men visst finns det problem i Grekland även om de kanske inte direkt sticker i ögonen på den tillfälliga besökaren. Den engelskspråkiga upplagan av dagstidningen Kathimerini publicerade häromdagen följande notis:

One in three Greeks were at risk of poverty or social exclusion in 2015, just below Romania (37.3 percent) and Bulgaria (41.3 percent), according to data released Monday by the European Union’s statistical agency, while Greece also showed the highest increase in the risk rate, which grew from 28.1 percent in 2008 to 35.7 percent in 2015, or 7.6 percent.

Eurostat’s study, published to coincide with International Day for the Eradication of Poverty, also found that in 2015, 22.2 percent of Greeks were severely materially deprived – meaning they could not afford to pay their bills, keep their homes warm or take a one-week holiday – compared with 0.7 percent in Sweden and 2 percent in Luxembourg.

Det är förstås inte bara grekerna som har det svårt. På öarna i östra Medelhavet finns enligt UNHCR fortfarande 50.000 flyktingar som lever under svåra villkor. Det är inte så lätt för ett fattigt land att hjälpa andra fattiga även om EU skjuter till pengar. Men av den omfördelning till rikare länder som tidigare beslutats har det som bekant inte blivit någonting. Idag kunde man t.ex. läsa i tyska medier om att det fåtal flyktingar som Lettland motvilligt tagit emot nu i stort sett lämnat landet.

På de kykladiska öarna märks annars inte så mycket av krisen. Turismen verkar ha återhämtat sig delvis. Vi tillbringade en tid på Paros och där är priserna låga så här i mitten på oktober. En studio med alla bekvämligheter och egen uteplats kan man hyra för 25 euro natten och en modern liten bil får man för samma pris per dygn. Paros är en trevlig ö att åka runt på och stränderna är så här års nästan tomma även om Medelhavet fortfarande är skönt att bada i.

Tar man sedan en kort färjetur över till den lilla grannön Antiparos kan man göra en flera hundra meter djup nedstigning i en av Europas mest spektakulära grottor.

paros

På det bysantinska muséet i Athen pågår ännu några dagar en fin utställning av ryska ikoner, lånade från Tretjakovgalleriet i Moskva. Den invigdes i maj av president Putin och premiärminister Tsipras och är ett led i det rysk-grekiska kulturutbyte som pågår under ett år, ett resultat av att både Ryssland och Grekland gärna förenas i sitt gemensamma bysantinska arv – något som förstås också har dagsaktuella politiska övertoner. Bland annat har ryssarna generöst lånat ut en ikon av mästaren Andrej Rubljov från sekelskiftet 1300/1400.

Kommer ni till Athen så kan jag rekommendera restaurangen Old Ithaki intill torget vid katedralen. Sätter ni er där vid 18-tiden så kan ni höra katedralklockorna ringa till vesper. Och äter ni lite senare så kan ni ha tur att få lyssna till ett par skickliga musiker på bouzouki och gitarr som spelar traditionell grekisk musik. Mycket har ändrats under de 50 år som jag varit besökare i Athen men den musiken består.

Read Full Post »

Le kanelbülle

Idag, på ”Kanelbullens dag”, läser jag ett franskt recept på denna svenska specialitet. Rubriken är Kanelbüllar, brioches suédoises à la cannelle et à la cardamome. Det är ju aldrig lätt för utlänningar att veta var vi ska ha våra prickar. Men det som förvånar mig mest i receptet är kanske de mycket precisa kraven på mjöl: ”500 g de farine riche en gluten (gruau, manitoba… ou à défaut de la T45 avec 1 cs rase de gluten pur)”. Alltså: ett halvt kilo glutenrikt mjöl alternativt ett mjöl med tillsats av ren gluten.

Så komplicerat är det ju inte i Sverige. Här tar vi väl närmaste påse från Kejsarkronan eller vad nu kvarnen kan heta, låt vara att även våra butikshyllor numera översvämmas av mjölsorter för olika ändamål.

Franska Wikipedia berättar också historien om detta bakverk och att det har en ritualiserad plats i det svenska folklivet: ”les Suédois se retrouvent pour partager un moment (Fika) autour d’un café servi avec une Kanelbulle”. Vi samlas alltså i den akt som kallas ”fika” för att njuta av en kopp kaffe med sagda bulle.

På en rysk sajt kan man läsa att svenskarna den 4 oktober firar ”Karlssons bullar”. Och de syftar då förstås på sin älsklingsfigur ur barnbokslitteraturen: Karlsson på taket. Huruvida han verkligen åt de kaneldoftande bakverken minns jag inte men man förstår ju ändå kopplingen. Vill ni på en annan sajt från vår store granne i öster se några moment i tillagningen illustrerade med åtta bilder kan ni klicka här.

I Düsseldorf i Tyskland kan man gå på Kanelbullen Bistro & Café, ett svenskinspirerat näringsställe som också serverar älgkorv. Normalt öppnar de klockan 10 på morgonen men just idag, på själva kanelbullsdagen, slår de upp portarna först kl 14 på grund av en reparation. Ett olyckligt sammanträffande för de tyskar som tänkt sig att fira dagen redan före lunch.

kanelbulle

Tyska Wikipedia berättar för övrigt att man enligt en svensk konvention först måste sätta i sig en relativt mättande kanelbulle innan man på ett kalas kan kasta sig över tårtan. Så var det förvisso i min barndom för länge sedan men frågan är väl om det fortfarande gäller i dessa kalorimedvetna tider.

Fast till skillnad från vad som gällde i min barndom kände man då aldrig doften av kanelbullar överallt i samhället. Då luktade det bensin och smörjolja på bensinstationerna men på vår lokala Statoil-mack (nu obegripligt omdöpt till Circle K) är det numera de orientaliska kryddofterna som dominerar i hård konkurrens med oset från grillade chorizokorvar.

Kanelbullen finns förstås också hos våra kulturellt närstående vänner i Finland. Men finlandssvenskarna kallar av någon anledning bakverket för ”örfil”, något som i finsk version blir ”korvapuusti”. Låter man Google translate översätta inledningen till den finskspråkiga Wikipediaartikeln kring begreppet får man följande resultat: ”Slag i ansiktet är med kanel, socker och smör fylld bulle.”

Man kan tyvärr aldrig riktig lita på de maskinella översättningarna. Men hur som helst: Enjoy your kanelbulle!

Read Full Post »