Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2014

Black Friday

Först Halloween och nu Black Friday. Det är ingen måtta på amerikaniseringen. Jag har redan fått en massa erbjudanden om fantastiska priser just denna köpenskapens dag. På olika sajter ser jag hur amerikanska kunder i tusental stormar de stora butikskedjorna. Men så lär dagen också vara ”what we in Sweden call a klämdag”.

Samtidigt läser jag om de motaktioner mot den kommersiella hysterin som sprider sig över Nordamerika under mottot ”No justice, no profit”. Det är en protest mot det frikännande juryutslaget efter dödsskjutningen i Ferguson. ”Black out Black Friday” är ett annat motto för aktivisterna. Jag skulle gärna ansluta mig till den rörelsen när Elgiganten och andra svenska butikskedjor nu försöker locka mig med supererbjudanden.

”In Sweden we have something called ”mellandagsrea”. That’s good enough for me.

Black_Friday_

Black Friday i New York 2011

I The Guardian läser jag om några kaotiska scener i England:

More than a dozen police officers attended the Tesco store on Glover Drive, Upper Edmonton, as scuffles broke out between eager and frustrated shoppers. Customers were seen tearing down cardboard hoardings put in place to hold back sale items until the stroke of midnight…

The Tesco store is across the road from an Ikea that was the scene of riots when it opened with a midnight sale in 2005.

Police intervened at other stores including Tesco in Willesden and Surrey Quays, just before the doors opened at midnight. Greater Manchester Police said at least two people have been arrested at Black Friday sales events already this morning.

Varför en kapitalismens festdag tilldelats detta rätt dystra namn har jag ingen aning om. Den svarta färgen är ju för det mesta kopplad till något negativt eller sorgesamt. Det finns redan ett antal Black Fridays som historiskt sett inneburit militära eller finansiella katastrofer. Men kanske är det tänkt att just katastrofstämningen ska få folk att rusa till köpladorna för att rädda vad som räddas kan av extrapriserna.

Detta om detta. I övrigt innehöll denna fredag en nypremiär för tv-programmet På spåret. Det var väl sådär. Mitt något svala omdöme kan bero på att jag har lite svårt för paret Filip och Fredrik som enligt min mening är svårt överskattade som underhållare. Fast de vann ju den här matchen i alla fall. Och jag tillhör kanske fel generation för att uppskatta deras något högljudda framtoning.

Vill ni annars se en riktigt superb tv-serie så kolla den engelska kriminalrysaren Line of duty som går i Svt 1 på söndagkvällar. Det är två avsnitt kvar när detta skrivs. Olidligt spännande och otroligt välspelad.

Read Full Post »

Plötsligt känns 1600-talet väldigt aktuellt. På lördagsmorgonen läser jag två stora artiklar som handlar om detta århundrade. Egentligen rör båda texterna en bok med en intressant stormaktsgestalt i centrum: Håkan Håkanssons ”Vid tidens ände: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand”. Den är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen och får man tro dagens artiklar så borde den ha en stor chans att vinna.

I Svenska Dagbladet är det Dick Harrison som skriver och i Dagens Nyheter Sverker Sörlin. Den intressanta gestalt som boken handlar om är Johan Bure, kanske mera känd för eftervärlden som Johannes Bureus. Håkansson karakteriserar honom tydligen som ”en skäligen träig karaktär, inbunden, humorlös och ofta enerverande självhögtidlig”. Samtidigt är han enligt båda recensenterna en fascinerande och bitvis gåtfull man som i hög grad speglar sin tid. Harrison skriver:

Bure var av den fasta övertygelsen att han själv var identisk med ”Lejonet från Norden” – det vill säga den frälsargestalt som Gustav Adolf identifierades som under trettioåriga kriget – och att han höll nyckeln till Guds hemligheter i sin hand. I allt han tog sig för såg Bure en kosmisk betydelse som varken samtid eller eftervärld har förmått ta till sig. I dag hade han måhända klassificerats som en galenpanna, men i den tidiga stormaktstidens Sverige gjorde han succé.

Det verkar vara en bok som man borde läsa, oavsett om den får något Augustpris eller inte. Jag skulle också gärna vilja läsa den bok som just fått den finländska prisparallellen: Mirkka Lappalainens Pohjolan leijona – Kustaa Adolf ja Suomi 1611-1632. Den utsågs till bästa bok i det prestigefyllda Finlandiaprisets fackboksklass. Översatt till svenska blir titeln ”Lejonet från Norden – Gustaf Adolf och Finland 1611-1632”. Fast själva boken är ju ännu inte översatt men jag hoppas att den blir det eftersom mina dåliga kunskaper i finska språket hindrar mig från att läsa den.

Porträtt

Gustaf II Adolf – Lejonet från Norden

Annars har jag själv varit försjunken i 1600-talet och det tidiga 1700-talet de senaste dagarna. Jag var med på ett litet symposium i Uppsala kring en akademisk avhandling som Nicolaus Bergius publicerade 1704 under titeln Exercitatio Historico-theologica de Statu Ecclesiæ Et Religionis Moscoviticæ. Bergius (1658-1706) var en svensk präst, teolog och språkman, som under sin tid som superintendent i Narva och senare generalsuperintendent i Livland av Karl XII ålades att utforska den ryska kyrkans teologi; kungen ville få klarhet i en fråga som varit på tapeten ända sedan freden i Stolbova 1617, nämligen om ryssarna var tillräckligt kristna för att få vara ifred för luthersk mission.

Mitt eget bidrag till symposiet handlade om en katekes för den ortodoxa kyrkan som Bergius ägnar åtskilliga sidor i sin avhandling. Den var 1640 sammanställd av Peter Mogila, metropolit i Kiev och en betydelsefull andlig ledare i det som då var det polsk-litauiska riket. Denne kyrkofurste var en fascinerande gestalt, född i Suceava i det nuvarande Rumänien, utbildad i Lviv i det nuvarande Ukraina, en man av många språk och kulturer som dock ansåg att polska och latin var de språk som intellektuella samtal helst skulle föras på.

På grund av hans mångkulturella bakgrund hittar man idag artiklar om honom på nätet under en rad olika varianter av hans namn: Mogila, Mohyla eller Movilă. I Ukraina, Rumänien och Moldavien är han en nationell historisk centralgestalt, helgonförklarad 1996. Kyrkan i Grekland håller sig mer avvaktande eftersom man med viss rätt ser Mogila som en man med något tvivelaktiga böjelser åt det latinskt västerländska hållet.

Från hans gestalt och hans gärning kan man för övrigt se raka spår in i dagens Ukraina. Vill man förstå en del av de aktuella politiska och kulturella striderna där (för att inte tala om den kyrkliga situationen i Kiev) kan det vara bra att gå tillbaka till Mogilas epok. 1600-talet är ofta närmare än man tror.

Fast Bergius betraktar honom nog som en äkta företrädare för det moskovitiska. Också det kan säga någonting om vår egen tid.

Read Full Post »

Jag såg just att Hans Majestät Konungen skickat ett telegram till Palestinas president Mahmoud Abbas och gratulerat på nationaldagen. Egentligen inte så konstigt eftersom kungen (via sina spökskrivare på UD) säkert skickar mer än hundra liknande telegram om året. Det tillhör den diplomatiska etiketten och är ungefär lika rutinartat som när drottning Elisabeth gratulerar vår kung på hans födelsedag genom att skicka sin protokollchef till svenska ambassaden i London för att lyfta ett glas och konversera i en halvtimme (jag har varit med om den ceremonin och kanske skrivit om den tidigare).

Fast nu blev ju kungens telegram ändå en notis i flera tidningar. Även Finska notisbyrån (FNB) hakade på och det var faktiskt i Hufvudstadsbladets elektroniska upplaga som jag först läste om saken.

Allt som handlar om Israel och Palestina blir ju lätt nyheter. Och i bakgrunden spökar förstås det svenska erkännandet av Palestina som av så många dömts ut som ett alldeles för tidigt beslut, allt medan en våg av liknande aktioner är på gång i Europa. Dagens Nyheter rapporterar idag om att Spaniens parlament nu är på väg att följa i Sveriges fotspår.

”Nu ser vi hur viktigt det svenska erkännandet var – och modigt”, säger Israels förre kabinettssekreterare Alon Liel till DN. Detta medan Svenska Dagbladet på ledarplats fortfarande talar om ett ”statserkännande som kom alldeles för tidigt”.

pale

Palestina – ett mynt med två sidor

Den 28 november ska den franska nationalförsamlingen rösta om en resolution för erkännande av Palestina. Till Le Monde säger Elisabeth Guigou, en gång justitieminister och nu ordförande i församlingens utrikesutskott, att socialistpartiets motion ska ses mot bakgrund av den fortsatta bosättaraktiviteten och den totala frånvaron av reella förhandlingar. Hon hänvisar också till Sveriges erkännande och det brittiska parlamentets beslut i frågan, men också till det upprop som mer än 700 framstående israeler (bland dem en tidigare israelisk Frankrike-ambassadör) skrivit under.

Som ett brev på posten kommer förstås en rad invändningar om att ett franskt erkännande kommer att öka antisemitismen. Sambandet är oklart men nu handlar det om en strid där alla argument är tillåtna. Några amerikanska proisraeliska aktivister vill i en artikel i  Wall Street Journal varna alla europeiska länder för att följa Sveriges exempel genom att måla en absurd bild av antisemitismens historia i vårt land.

Den som inte tycker om den svenska utrikespolitiken får väl annars göra som den kristdemokratiska politikern Gunilla Gomér som nu lämnar sitt parti för att ansluta sig till Sverigedemokraterna med bland annat följande motivering:

Dessutom är Sverigedemokraterna det mest Israelvänliga partiet. Det är en viktig, och avgörande, fråga för mig. Speciellt i dessa tider. Det kommer även att bli roligare att få ingå i ett gäng där jag känner mig uppskattad.

Hon kommer säkert att bli uppskattad, inte bara i sitt nya svenska gäng.

Read Full Post »

Den övervägande delen av publiken på Klara Soppteater idag var nog sextioplus. Inte så konstigt kanske när pjäsen med titeln Köp hjärtan! handlade om Ulla Billquist och hennes liv. Ulla Billquist dog för egen hand 1946 (hon var då bara 38 år) men hela femtiotalet spelades väl hennes 78-varvare på grammofoner och i radio och hennes insjungning av ”Min soldat” får väl betraktas som en svensk klassiker.

Vanna Rosenberg och Fredrik Meyer är de agerande i den här korta enaktaren och man måste säga att Vanna Rosenbergs tolkning av Billquist gränsar till det geniala. Inte minst överraskar hon genom en fantastiskt bra sångröst. När hennes sång i pjäsens slutminuter nästan sömlöst övertas av en inspelning med huvudpersonen märker man nästan ingen skillnad.

Jag skrev nyss här på bloggen om Rikard Wolffs gestaltning av Karl Gerhard och om man jämför båda rollprestationerna skulle jag vilja sätta Rosenberg framför Wolff.

Pjäsens titel är lånad från sången Köp hjärtan med melodi av Jules Sylvain (pseudonym för Stig Hansson) och text av S.S. Wilson (pseudonym för Anita Halldén). Den skrevs 1931, på den tid när nöjesbranschens arbetare alltså valde att inte framträda med sina egna namn – en tid långt bortom dagens egotrippade skapare av populärmusik.

Sången har en refräng som slutar så här:

Vill du din kärlek förklara,
skall du ej vara rådlös.
Här till mitt hjärta det går en ledning,
fast den är trådlös.
Mitt hjärtas telefon inget nummer har,
du ringer utifrån och får ej något svar.
Men jag kan viska till dig,
om du vill ringa till mig
så är mitt namnanrop:
”Jag älskar dig !”

Det slog mig efter föreställningen att de närvarande sextioplussarna säkert hade upplevt begreppet ”namnanrop”, men hur är det med en yngre generation? Jag minns själv från 50-talets början att Ekstedt & Frankes järnhandel i Strängnäs kunde nås via namnanrop. Det innebar ju före de automatiserade telefonernas tid att en större affär eller institution kunde kontaktas utan nummer. Man sa bara namnet till telefonisten så blev man kopplad.

rtel

Gammalt redskap för namnanrop

I en lokal telefonkatalog för Södertälje från 1942 hittar jag 23 abonnenter som man kan nå på det sättet. Där finns förstås viktiga samhällsinstitutioner som lasarettet, brandkåren, polisen och bryggeribolaget men också de stora industrierna Scania Vabis och Astra. Stadshotellet, Länstidningen och Droskstationen kunde man också ringa till utan att kunna deras nummer.

Mina mostrar var rikstelefonister i just Södertälje. Huruvida de någonsin nåddes av sångens namnanrop: ”Jag älskar dig” vet jag inte. Men vem vet; kanske någon som just avslutat en glad kväll på Stadshotellet gjorde ett försök.

Read Full Post »

Ännu har vi inte haft någon riktig frostnatt och i ett träd nära vårt hus sitter det fortfarande djupröda äpplen av den sort som heter Ingrid Marie. Wikipedia upplyser om ursprunget för dessa frukter som fortfarande är krispigt goda när man tar ned dem från trädet:

Ingrid Marie är en dansk äppelsort som i Sverige brukar räknas som ett höst- och vinteräpple. Sorten har sitt ursprung från ön Fyn i Danmark och är uppkallat efter läraren K. Madsens dotter. Det var Madsen som hittade trädet vid Høed skola, där det växte bland hallonbuskar, och hade troligen kommit från ett Cox Orange-frö. Frukten är rund och medelstor och skalet är mörkrött i färgen med ljusbruna prickar. Fruktköttet är gulvitt och friskt syrligt i smaken.

Sorten är bäst att äta från november och framåt och blir därför ett typiskt juläpple. Ingrid Marie är hållbart och kan hålla sig ända fram till april.

Visst är det ett perfekt äpple för juldekorationer. Men det har också en frisk och fyllig smak som kanske är allra bäst just nu innan de blir plockade och lagrade.

Ingrid_Marie

Hur smakar förresten äpplen? Jag har funderat en del på saken. Vi har fyra klassiska sorter i vår trädgård: Gravensteiner, Signe Tillisch, Åkerö och, som sagt, Ingrid Marie. Jag kan med förbundna ögon säga exakt vilken sort det är jag får smaka om någon stoppar en klyfta i munnen. Men hur ska man beskriva smaken?

Jag tänker på det närmast metafysiska språk som numera utvecklas när det gäller att beskriva viner. Jag tror att jag med ett visst mått av ironi tidigare har skrivit om vinprovarjargonen  men så här kan det ju låta:

”Torrt, fruktigt vin med knapp medelfyllig smak, balanserad friskhet och något fet eftersmak. Smak av gula äpplen, mineraler, tropiska frukter, örter och mandel”. Går man till Systembolagets lista för doft- och smakattribut för vita viner så säger man där om attributet ”äpplen”: ”En odefinierbar blandning av olika äppeltyper.”

Odefinierbar var rätta ordet. För vi vet ju alla att olika äppeltyper har helt olika smak. Hur ska man karakterisera en fullmogen frukt av det klassiska Åkeröträdet? ”Smak av sörmländsk lerjord, herrgårdsost, smörblomma och röda vinbärsblad?” Där börjar man närma sig det mumbo-jumbo-språk som vinprovarna har utvecklat till fulländning.

Sanningen är ju att smaken av  Signe Tillisch eller Gravensteiner inte går att beskriva på något vettig sätt. De smakar helt enkelt sin egen sort.

Jag tänker ofta på den geniale sociologen Johan Asplunds bok ”Hur låter åskan?” Alla vet ju hur åskan låter men hur ska man beskriva den? Varje försök till onomatopoetisk återgivning blir förstås platt. Och ställer man frågan ”Hur luktar åskan?” så är det väl närmast åskvädrets sekundäreffekter  som man kan återge i form av regndoft och röklukt i brända ledningar. Asplund utvecklar sina tankar med begrepp som ”simulering” och ”simulacrum” men det är för komplicerat för att gå in på här.

Men återigen: Hur smakar en specifik äppelsort? Inte är det som när Carl Jan Granqvist i radion igår beskrev ett Pinot Noir-vin:

Doft: Inbjudande kryddig doft fylld av jordgubbar, hallon och muskot, följt av angenäma ekfatstoner.

Munhåleupplevelse: Läskande, lite kryddig smak med ekfat, jordgubbar och härligt saliverande örter.

Det nyplockade äpplet från vårt ovanligt rikt givande träd har inga spår av vare sig jordgubbar, hallon eller muskot. Snarare bjuder det på en härligt saliverande smak av Ingrid Marie.

 

Read Full Post »

Vi såg Stadsteaterns föreställning om Karl Gerhard igår. Den har uppmärksammats och prisats och visst är den sevärd. Rikard Wolff gör i många avseenden ett fint porträtt av den store revykungen. Han har samma typ av diktion och samma typ av något oskolad sångröst. Man kan möjligen sakna något av Karl Gerhards kroppshållning som nog var en aning mer rakryggad än vad Wolff lyckas gestalta.

Så finns förstås alla klassikerna där: Den ökända hästen från Troja, Jazzgossen, En katt bland hermelinerna etc. Inte minst den förstnämnda blir skickligt framförd med en överraskande fyndig scenografi. Som i all modern dramatik kring kända artister och konstnärer vill man förstås lyfta fram det privata på verkets bekostnad. Inget fel i det kanske och den bitvis bortglömde sambon Göthe får här sin rättmätige plats som kombinerad ordningsman och tröstare.

Mindre lyckad tycker jag att Cecilia Frodes gestaltning av Zarah Leander är. Det är i grunden kanske inte hennes fel; vem kan egentligen göra rättvisa åt en ”larger-than-life woman”. Dels har hon inte Zarahs djupa och allt uppfyllande sångröst, dels inte heller hennes totalt dominerande scennärvaro.

kgz

Karl Gerhard och Zarah Leander

Det är klart att en pjäs på dryga två timmar inte kan ge annat än fragment av ett överdådigt liv och konstnärskap. Den fick mig i alla fall att ur bokhyllan ta fram Stig Ahlgrens väldokumenterade och oöverträffade bok ”Den okände Karl Gerhard” från 1966. Där får man ett känsligt porträtt av både människan och konstnären, dessutom många och långa dagboksutdrag som belyser såväl allianser som vänskaper och motstånd, inte minst av politisk art.

I sitt förord skriver Ahlgren:

Få samtida svenskar har vi fått veta mer om. Det ombesörjde han själv. Trots luckor och minnesmistor i Karl Gerhards memoarer framträder berättaren i helfigur. Där står han på trappan till sitt revyhus, sitt sagoslott och bjuder välkommen. Även i den meningen var hans gästfrihet storslagen, seigneural.

Men när gästerna gått och porten slagit igen, vem var då Karl Gerhard?

Stig Ahlgren talar om en person som var mångtydig och motsägelsefull. Pjäsen på Stadsteatern har knappast jämnat ut motsägelserna. Den har möjligen förstärkt mångtydigheten.

Read Full Post »