Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2014

Aftonbladet har just firat att det är tjugo år sedan bilagan Aftonbladet Kultur etablerades som första interaktiva svenska tidning på nätet. Det var den 25 augusti 1994. Några dagar efteråt ( den 4 september) publicerades en artikel på den vanliga kultursidan som jag skrivit på redaktionens uppmaning. Minns jag rätt hade den rubriken ”Klicka, tryck och du får veta”. Det var en lite yrvaken lovsång till möjligheten av att hitta information och kunskap på nätet.

Jag tillhörde väl inte den allra tidigaste generationen av surfare men min artikel byggde på upptäckten av den snabbt växande digitala världen. Jag nådde den via min dator på jobbet som var ansluten till Sunet, det svenska universitetsnätet. Datorn var en klassisk Mac och webbläsaren hette Gopher. Några bilder kunde man inte se, bara text. Det kändes i alla fall stort ändå.

Macintosh_classic

Min första port till Internet

Från hösten 1992 var jag chef för den internationella avdelningen vid det som då hette Verket för högskoleservice. Vi hade bland annat hand om utbytesprogrammet Erasmus och behövde då och då kommunicera med den svenska representationen i Bryssel. Det skedde inledningsvis genom någon Irlandsbaserad service som hette Eurocom och jag minns att vi uppmanades att ta bort det tidigare sända meddelandet när vi svarade eftersom tjänsten var avgiftsbelagd och priset för e-posten beräknades per ord.

I februari 1994 hade den dåvarande statsministern Carl Bildt väckt uppmärksamhet genom att som första regeringschef i världen sända ett elektroniskt meddelande till president Clinton. Det hördes först inget från Clinton vilket berodde på att mejlet var skickat till Vita Husets officiella adress som redan då fick hundratals eller kanske tusentals meddelanden om dagen från den amerikanska allmänheten. Efter en påstötning från svenska ambassaden började presidentens medarbetare rota i brevkorgen, hittade Bildts meddelande och kokade ihop ett svar.

Som tidningen Affärsvärlden konstaterade i en artikel tidigare i år är dock historieskrivningen kring denna mejlväxling friserad:

Bill Clinton har sedan länge lämnat presidentposten och minnet av hans tid i Vita huset ska bevaras i ett eget specialbibliotek. Enligt Skip Rutherford, chef för Clinton Presidential Foundation, kommer biblioteket bland annat att innehålla nästan 40 miljoner e-postbrev från Clintonstabens åtta verksamma år.

Skip Rutherford avslöjar samtidigt den bistra sanningen att Bill Clinton själv bara skickade två (2) e-postbrev under hela sin tid som president, varav ett var ett testbrev utan innehåll. Det enda brevet som hade en riktig mottagare skickades till astronauten John Glenn när denne befann sig i omloppsbana runt jorden, rapporterar nyhetsbyrån Reuters.

Den enda slutsats som kan dras är att det till synes personliga brevet till Carl Bildt i själva verket bara var ett av 40 miljoner e-postbrev som någon anställd i Clinton-administrationen plitade ihop och skickade iväg, även om det i det här fallet gjordes i presidentens namn.

Det var väl i och för sig inget konstigt i det. Få statschefer svarar själva på sin ingående post. Möjligen visade händelsen att man från svensk sida inte var medveten om den snabba utvecklingen av nätet i USA och dess konsekvenser för presidentens elektroniska brevskörd.

Som sagt; allt detta skedde 1994. När man nu sitter med sin surfplatta och läser hela Aftonbladet (eller Svenska Dagbladet också för den delen) sida för sida via nätet kan tjugo år kännas som en evighet. Tempus fugit, som de gamla romarna uttryckte det.

 

Read Full Post »

Sent omsider har liberala ledarsidor och en del högerpolitiker upptäckt att det finns kristna i Syrien och Irak. Det hade de ingen aning om 2003 när många av dem hejade på Bushs och Blairs invasion. Vi minns ju vilka det var: Per Ahlmark, Hans Bergström, Carl Bildt och Peter Wolodarski, för att nu bara nämna några.

Den som hade åtminstone en liten uppfattning om regionens etniska och religiösa mosaik kunde ju förutspå att minoriteterna satt löst om inte invasionen följdes av ett övervakat demokratiskt nationsbyggande. Men det symboliska i att ha störtat en diktator vägde mer än en genomtänkt politik för framtiden.

Nu blev det som det blev. Vi som bor i Södertälje blev ju snabbt medvetna om de kristnas situation efter det amerikansk/brittiska korståget. Vårt kommunalråd Boel Godner påminner om saken i en debattartikel i Aftonbladet idag:

Kriget i Irak brann och tusentals flyktingar sökte sig till Sverige. Många av de kristna kom till Södertälje. En ny skolklass med nyanlända barn startade vi varje månad och vi bad om stöd och hjälp för att ge varenda unge en bra start. Men vi fick ingenting.

kyrka stj

En av flera österländska kyrkor i Södertälje

Hon riktar sig egentligen till finansminister Anders Borg som häromdagen lovade att staten ska ge kommuner stöd för att ta emot ökade flyktingskaror från oroshärdarna i Mellanöstern. Och hon fortsätter:

Under åtta år har Anders Borg knappt lyft ett finger för att stötta oss kommuner som tar emot många flyktingar. Södertälje har under Borgs tid som finansminister tagit emot nästan 8 000 flyktingar utan att som kommun kunnat påverka det eller planera för det. Det är ett enormt ansvar regeringen på det sättet ålagt oss genom EBO (lagen om eget boende). Det finns människor bakom siffrorna, ofta med traumatiska upplevelser med sig. Nya Södertäljebor ska ha samma chanser som andra. Det är i många fall mycket svårt att erbjuda när det nationella ansvaret inte märks.

I år tror Migrationsverket att det kan komma 2 200 personer till oss.

Boel Godner vill (i likhet med statsministern) att svenskarna ska öppna sina hjärtan för flyktingar och att Sverige ska vara en humanitär stormakt när världsläget är svårt. Men Täby, Lomma, Danderyd, Nacka och Vellinge måste också vara en del av detta, liksom de övriga 220 kommuner som i år tagit emot mindre än 100 personer.

I Frankrike gör tidningarna i dag ett stort nummer av att 40 (!) kristna från Irak just anlänt till landet. Enligt Le Monde säger utrikesminister Fabius på en första fråga att det på sikt kanske blir flera hundra. Senare skriver han upp siffran till flera tusen.

Oj, kanske Frankrike kommer upp i de siffror som Södertälje förväntas ta emot. Det är i alla fall fler än vad Täby, Danderyd och Vellinge är beredda att öppna sina hjärtan för.

Read Full Post »

För oss som under 50-talet följde världspolitiken vid våra radioapparater var utrikeskorrespondenterna ett slags husgudar. Man kände deras karakteristiska stämmor, deras älsklingsuttryck och (ibland) deras politiska profil.

Från Paris rapporterade Victor Vinde, en man som enligt legenden var så förtrogen med fransk politik att han kunde räkna upp nationalförsamlingens medlemmar baklänges och hoppa över var sjunde. Från London hördes Alf Martin, en gammal sjöman som var i sitt esse när han i januari 1952 kunde rapportera om det dramatiska haveriet för fartyget Flying Enterprise, vars danskfödde kapten Kurt Carlsen stannade ombord på sitt sjunkande skepp i trettio dagar (ett av mina första minnen av radioförmedlad internationell dramatik).

Om Alf Martin heter för övrigt det i Svenskt biografiskt lexikon: ”Diskussionerna om journalisternas bristande förmåga till objektivitet och därmed oförmåga att rapportera oberoende av egna — uttalade eller dolda — intressen och värderingar rönte föga förståelse hos M.” Så var det nog.

Kurt Andersson var väl mer av en ambulerande utrikesreporter men hans lågmälda och allvarsmättade skildring av Ungernkrisen 1956 kan den som lyssnade aldrig glömma. Det är mitt andra starka minne av ödesmättade radioreportage.

Etermedierna kom att göra några korrespondenter till legender. Andra har mer eller mindre försvunnit in i glömskan. En som aldrig hördes i radio och som dessutom var verksam redan i början på 1940-talet var Eric Lindqvist,  tidningen Social-Demokratens (den senare Morgontidningens) korrespondent i Berlin. Det finns inte mycket skrivit om honom men jag hittade häromåret hans reportagebok I ofredens Berlin, publicerad efter hemkomsten från det nazistiska Tyskland 1942.

index

En samtida recension framhåller att boken utan tvivel innehåller de hittills mest tillförlitliga uppgifterna om det dagliga livet i krigets Tyskland. Skildringarna från det erövrade Polen och Ukraina ger också ”en klar bild av de otroliga svårigheter, som mött den tyska invasionen. Man får också ett livligt intryck av det oerhörda arbete som väntar tyskarna i form av kommunikationernas uppbyggnad och anskaffning av arbetskraft och maskinell utrustning innan något kan hämtas från Europas kornbod.”

När jag googlar på Lindqvists namn hittar jag också ett blogginlägg av Jens Christian Brandt:

Vad en inbäddad reporter är vet vi sedan Irak-kriget: det är snubben som utöver hjälm och skottsäker väst också är beväpnad med mikrofon och som med ögon lysande av lycka ser in i kameran.

Det är egentligen inget nytt fenomen. Den kanske bäste inbäddade i svensk presshistoria hette Eric Lindqvist, var redaktör på Social-Demokraten och reste hösten 1941 med den tyska armén genom det ockuperade Ukraina. Resultatet blev en lysande bok med den missvisande titeln I ofredens Berlin. Lindqvist är överallt där det bränns: i det tysta, mörklagda Kiev, i det sönderskjutna Odessa, på officersmässarna och i de till garage ombyggda kyrkorna. Han registrerar allt han ser, själv syns han knappt i texten.

Brandt har helt rätt. Det är verkligen en lysande bok som samtidigt ger en skrämmande bild av regioner som idag står i centrum för det utrikespolitiska intresset: Ukraina, Moldavien, Rumänien.

öst

Östfronten vid årsskiftet 1941/42

Trots att reportrarna var inbjudna på en propagandaresa blev det för deltagarna en både fysiskt och psykiskt påfrestande färd genom ett härjat Europa. Och grymheterna i spåren av den tyska framfarten gick inte att dölja. I Tiraspol i Transistrien träffar de internationella Berlinkorrespondenterna en man som berättar att han använder sitt gevär till att skjuta alla judar i sin hemby. Och Lindqvist fortsätter:

De lidanden de ryska judarna utsatts för under ockupationen av Ukraina är för övrigt ett kapitel av sällsynt ruskigt slag. Det är lönlöst att söka gå in på dessa historier i detta sammanhang. Folk skulle vägra tro på skildringarna.

Detta skrevs alltså 1942. Och säkert var det då alltför många i Sverige som skulle ha vägrat tro på det Lindqvist rapporterade. Krigets vindar hade ännu inte vänt och inga kappor heller för den delen. Men han hade förstås rätt i sin pessimism.

Eric Lindqvist var en lysande utrikeskorrespondent och hans namn borde få en mer central plats i den svenska presshistorien.

Read Full Post »

Under tio dagars vistelse i Telemarks vackra fjällvärld hinner man ju fundera en del över kulturella skillnader mellan de båda brödrafolken på den skandinaviska halvön. För en svensk kan det vara något förvirrande att vid det första årliga besöket i en affär bli hälsad av handlaren med orden: ”Takk for sist”. Vi svenskar tackar ju för senast när vi varit inbjudna hos någon men vad en person som man inte umgås socialt med har för anledning att tacka är lite svårare att förstå.

Jag noterade att en engelskspråkig bloggare hade funderat över saken och jag tycker att nedanstående citat ger en bra förklaring:

I have found out that takk for sist is just a polite phrase and has about as much meaning as ”Nice weather today, isn’t it?”. It can mean something like ”Good to see you again”, ”Long time, no see”, ”Thanks for your company” or ”Nice party/meeting/lecture, wasn’t it?” depending on the occasion in question. It can be said to anybody that attended the same event, host and guests alike. The appropriate reply to it is ”(Takk) i like måte” (thank you, too), then you can move on to the next topic or person.

Jag kom att reflektera kring kulturella särarter när jag på kvällarna läste rätt mycket om unionsupplösningen 1905. På en lokal loppmarknad köpte jag fem band av Karsten Alnæs populärhistoriska verk Historien om Norge. Alnæs skulle kunna karakteriseras som Norges svar på Herman Lindqvist, läst av folket och kritiserad av fackhistorikerna. Men han påminde hur som helst om den utveckling som långsamt med säkert förde Sverige och Norge isär. Norrmännen hade en kulturell och litterär guldålder under 1800-talets senare del, nationalismen svepte över Europa och stärkte det norska självmedvetandet, den industriella utvecklingen i de båda länderna skapade olika mönster för export och det kom också att påverka den utrikespolitiska orienteringen.

Den som minns sin nordiska historia vet att det var frågan om ett eget konsulatväsen för Norge som kom att vara en utlösande faktor. Men den var egentligen bara en samlande symbol för ett vidare politiskt främlingskap mellan länderna. Agitationen mellan motståndare till och anhängare av unionen fördes delvis inför en internationell publik. Jag läste i andra historiska verk om hur Fridtjof Nansen och Sven Hedin polemiserade mot varandra i The Times och andra europeiska tidningar. Sven Hedin var som vanligt besatt av den ryska faran och hotade med att en upplösning skulle göra Skandinavien till ett ”europeiskt Korea” och att norrmännen skulle kunna ge Ryssland olika favörer. De flesta sansade bedömare ansåg att Hedin gjorde bort sig i debatten och försvagade unionsvännernas sak.

Norwegian 'Yes' Campaign PC, 1905

Kan man lära något av historien? Jag kommer hela tiden att tänka på Ukraina där två folkgrupper med likartade språk och närbesläktade kulturer nu utkämpar en allt blodigare kamp. Agitationen förs inför omvärlden och olika stormaktsintressen gör sig gällande. I Skandinavien blev det en fredlig lösning trots att krigsivriga nationalister på båda sidor ansåg att överenskommelsen i Karlstad sommaren 1905 var förödmjukande för den egna sidan. I Ukraina (delvis en produkt av tsarers och diktatorers gränsdragningar) finns just nu ingen vilja till politisk dialog och dessutom ingen förutsättning för en samlad nationalkänsla när regeringens stridsvagnar sätts in mot egna befolkningsgrupper.

Den svensk-norska unionen var en konstlad nationsbildning, ett slags politisk fiktion. Sådana har vi sett flera av under de senaste hundra åren. Det land som i våra skolböcker hette Jugoslavien visade sig vid närmare betraktande upplösas i sex olika beståndsdelar. Det är säkert inte det sista exemplet på nationella sönderfallsprocesser i vår tid.

Read Full Post »