Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Jag skrev i mitt förra inlägg om Byringe station, ett namn som nu flyger över världen i takt med framgångarna för Jonas Jonassons roman om den fönsterklättrande hundraåringen. Då måste jag fortsätta att berätta om ett annat begrepp som Byringe internationellt också förknippas med: det interneringsläger för ryska soldater och officerare som fanns där mellan 1941 och 1944.

På ryska Wikipedia finns en artikel om Interneringsläger nr III som beskriver hur den svenska regeringen från september 1941 samlade rysk militär som av olika anledningar hamnat på svenskt territorium i det läger som just uppförts i Rönntorp nära Byringe station i Länna socken. De flesta tillhörde den ryska marinen och hade varit besättning på krigsfartyg som tvingats lämna den baltiska kusten efter hårda strider kring Dagö och Ösel i samband med det tyska anfallet på Sovjetunionen tidigare samma sommar. Några av dem hade först blivit förda till Gotska Sandön, andra till Nynäshamn.

Ryssarna skulle i enlighet med Sveriges neutralitet interneras här så länge kriget pågick. När lägret väl var etablerat innehöll det 164 krigsmän av olika rang, bland annat 21 officerare, 8 politruker (politiska kommissarier), 19 mariningenjörer och 51 matroser. Det handlade alltså inte om några krigsfångar; lägret var helt enkelt en förvaringsplats under svenskt befäl men där den sovjetiska ambassaden hade full insyn och där ambassadören Madame Kollontaj vid något tillfälle kom och hälsade på. De internerade sysselsattes med skogshuggning och vägarbete. De fick en begränsad dagpenning för sitt arbete och uppenbarligen också ett visst ekonomiskt stöd från hemlandet via ambassaden.

Någon gång under 1943 fick ryssarna tillstånd att röra sig rätt fritt inom en trekilometersradie från lägret och de kunde både handla i den lokala affären vid Länna Bruk och umgås med svenskar. Det var en anledning till att tre av dem nyårsaftonen 1943 kunde vaka in det nya året i mitt föräldrahem som låg bara någon kilometer från lägret (jag låg själv och sov den barnsliga oskuldens sömn den natten, ännu inte två år gammal).

De tre ryska gästerna var Ivan Ivanovitj Moisejev, (teknikintendent), Isaak Petrovitj Teplitskij (divisionsbefäl), China Davidovitj Wainstein (arméingenjör). I mina föräldrars gästbok har de bara skrivit efternamn och initialer men jag hittar deras fullständiga namn och titel i ett ryskt dokument på nätet. De kom att bli kvar i Sverige till i oktober 1944 då huvuddelen av de internerade efter ryska påtryckningar repatrierades.

Vad som hände dem efter återkomsten till Sovjetunionen är i många fall oklart. Några likviderades förmodligen ganska omgående. Andra skickades till GULAG-arkipelagen. En av dem har jag kunnat följa via den databas som upprättats av den ryska organisationen Memorial som bland annat försöker kartlägga ryska krigsöden. Om Isaak Petrovitj Teplitskij står det att han ”dött i fångenskap”. Kan jag tyda en bifogad kopia av en handskriven journalanteckning rätt så dömdes han till arkebusering.

Den 22 september i år avtäcktes ett minnessten vid den gamla lägerplatsen under medverkan av den ryske ambassadören. Den får väl ses som ett svenskt hedrande av män som drabbats både av krigets fasor och av en järnhård repression i det fosterland som de ändå kämpade för.

Jag hittar också på en rysk sajt en kopia av några rader som lägrets svenske kommendant, ryttmästaren Karl Rosenblad, skrev i en rapport till överordnade den 17 augusti 1942:

Att ge en allmän beskrivning av 164 personers karaktärsegenskaper torde höra till det omöjliga, då i detta fallet ingen är den andre lik. Ryssen verkar dock vara godhjärtad och hjälpsam. Han är som ett stort barn med barnets egenskaper, men han kan också, vilket många exempel givit vid handen, vara grym som ett barn. Han har även något av orientalens list och slughet.

De ryska internerades allmänbildning är relativt hög. Ingen finnes som är analfabet. Ett förvånansvärt stort antal av dem äro även intresserade av klassisk litteratur och visa ingående kunskaper i rysk litteraturhistoria.

Man kan möjligen undra vem som var mest barnslig: ryssarna eller ryttmästare Rosenblad? Att många av de ”orientaliskt listiga” internerna kunde recitera Pusjkin utantill är nog ingen djärv gissning.

Read Full Post »

På flyget mellan Athen och Geneve läser jag Le Mondes bokbilaga. Där finns en annons som drar till sig min uppmärksamhet. Det är en helsida där nätbokhandeln Amazon France gör reklam för en läsplatta. Just läsplattan och dess pris struntar jag i men i den text som lagts in på skärmen läser jag bland annat namnet Allan Karlsson och de svenska geografiska namnen Malmköping och Södermanland.

Jovisst, det är en sida ur den franska översättningen av Jonas Jonassons bok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag läste den för ett par år sedan och kan inte påstå att jag lockades till de gapskratt som förlagsreklamen utlovat. Min fantasi är egentligen för torftig för att fullt ut uppskatta den våldsamma skröna som romanen utgör. Men jag återkommer ändå ständigt till den här boken därför att den rymmande hundraåringen i romanens första del tar sig från Malmköping så långt som hans busspengar räcker. Och då hamnar han vid den numera nedlagda Byringe station.

Jag har visst skrivit om det förr men Byringe råkar vara min barndoms järnvägsstation. Där stannade tågen på den tiden Norra Södermanlands järnväg gick från Läggesta via Åkers Styckebruk och Stålboga till Eskilstuna. Det var vid Byringe station som vi mötte mostrarna som kom resande från Södertälje, det var där som posten varje dag samlades ihop av lantbrevbäraren för att i ur och skur köras vidare per cykel. Byringe var vår postadress och Byringe 4 min barndoms telefonnummer. Det var från den cementfärgade perrongen som jag anträdde två Englandsresor under 50-talets senare del.

Numera berömd destination

Det är inte att undra på då att det är med en viss stolthet som man noterar att detta sörmländska ortnamn nu flyger över världen i takt med Jonas Jonassons framgångar på den internationella bokmarknaden. I Tyskland har Der Hundertjährige, der aus dem Fenster stieg und verschwand legat på Der Spiegels bestsellerlista under en stor del av året. I sin pocketupplaga ligger den fortfarande på tredje plats. På nätet hittar jag en artikel ur die Tageszeitung som handlar om den litterära turismen i Sverige, den som går till Ystad eller Stockholm, oftast baserad på de kriminella romaner som tyskarna älskar. Men, konstaterar tidningen, nu finns det också andra turistmål:

”Byringe Station”, den alten Bahnhof von Byringe, gibt es. Allerdings ist das gelbe Gebäude nicht verlassen, wie Karlsson es vorfand. Den haben Rolf und Kristina Karlsson – nicht mit Allan verwandt – gekauft. Sie hatten zunächst keine Ahnung, dass sie am Schauplatz eines Bestsellers wohnten. Bis ihre Tochter das Buch las und erste Neugierige ums Haus schlichen. Da holten sie das alte Bahnhofsschild wieder aus dem Schuppen und nagelten es an die Fassade.

Ja, stationsbyggnaden med det gamla postkontoret  är numera förvandlad till en privatbostad och den gamla stationsskylten har kommit till heders igen. Säkert kommer de tyska turisterna att dyka upp där och låta sig fotograferas under de närmaste åren. Man hoppas att de inte kommer att störa de nuvarande ägarna Rolf och Kristina Karlsson alltför mycket. (De är, som den tyska tidningen påpekar, inte släkt med romanens Allan).

I Frankrike verkar Jonassons bok också vara framgångsrik. Där heter den Le vieux qui ne voulait pas fêter son anniversaire (Gamlingen som inte ville fira sin födelsedag). Den finns förstås också på engelska under titeln The Hundred-Year-Old Man Who Climbed Out of the Window and Disappeared och den lär dessutom vara översatt till en massa andra språk.

Att min barndoms postadress nu flyger över världen på litterära vingar är förstås en källa till stolthet. Nästa gång jag kommer utomlands och någon frågar var jag är född kommer jag förstås att svara: ”One kilometer from Byringe station. Remember Allan Karlsson, the very old man who climbed out of the window?”.

Read Full Post »

”Vi tänker inte bli något protektorat”, sa den socialdemokratiske ledaren Evangelos Venizelos på grekisk teve i går kväll. Han syftade förmodligen på förslagen i ett dokument från tysk sida som läckt ut till medierna och som går ut på att Grekland skulle ställas under något slags europeisk finansiell kontroll. Landet skulle i så fall förlora sin ekonomiska suveränitet i viktiga avseenden. Grekiska skatter skulle betalas in till ett europeiskt konto och regeringens agerande på lånemarknaden skulle behöva godkännas av utomstående aktörer.

Jag såg Venizelos tala med såväl verbal som kroppslig elokvens medan jag läste en bok (i engelsk översättning) om vad som hände när tyskarna under andra världskriget ockuperade Egina, den ö som vi just nu befinner oss på. Det finns väl inte många öbor kvar som minns vad som hände då men det är alltid lika skakande att läsa om de år då Grekland verkligen var ett protektorat under en främmande makt. På just Egina var det kanske ändå förhållandevis lugnt men den fruktansvärda hungersnöd som började vintern 1941/42 drabbade ju hela landet. Och det var inte minst ockupationen och den systematiska plundringen, baserad på bland annat de nazistiska erövrarnas valutamanipulationer, som framkallade den nationella katastrofen. Omkring 300.000 offer för svält och följdsjukdomar räknar historikerna med.

Visst; detta är historia och dagens långivare är inte gårdagens ockupanter. Angela Merkel ska inte mötas med hakkors. Men man ska ändå inte underskatta de dunkla nationella, ibland undermedvetna, känslor som kan framkallas i kristider.

Vi åkte hur som helst runt på Egina igår medan Grekland höll andan inför de regeringsdiskussioner som fördes i Athen. Det blev förstås en antikrunda i ordets verkliga betydelse med en höjdpunkt i Afaiatemplet på en hög klippa med utsikt över havet i två väderstreck. Akropolis och Parthenon i all ära men här bidrog frånvaron av turistskaror och byggnadsställningar till en ovanlig känsla av vördnad för den antika byggnadskonsten. En bidragande orsak var kanske det faktum att vi var praktiskt taget ensamma på tempelplatsen och att man just då inte hörde mycket annat än suset i pinjekronorna.

Afaiatemplet

Vi besökte också Agios Nektarios-klostret mitt på ön, vackert inbäddad i grönska nära den en gång övergivna staden Palaiachora med sina många bysantinska kyrkoruiner. Vill man förstå något av det sena 1900-talets folkfromhet i Grekland bör man veta något om den helige Nektarios, biskopen av Pentapolis som dog 1920 och som kanoniserades 1961. Han grundade klostret på Egina men hade dessförinnan bland annat varit verksam som präst i Alexandria och Kairo, en påminnelse om det grekiska inslaget i de egyptiska storstäderna för drygt hundra år sedan (minns Kavafis!). När hans festdag firas på Egina den 9 november kommer tusentals pilgrimer från hela Grekland och de samlas då i klostrets relativt nybyggda kyrka, ett av landets största tempel.

Kanske får då också alla de nu ganska folktomma hotellen här ett välkommet uppsving, åtminstone för några dagar. Turismen i Grekland har minskat med 3,4 procent hittills i år och kanske har Egina drabbats ännu hårdare än andra platser eftersom närheten till Athen traditionellt gjort ön till ett populärt utflyktsmål för huvudstadsborna. Och det är ändå grekerna, i högre grad än andra européer, som plötsligt fått ont om pengar.

Read Full Post »

Grekiska problem

Var det trots eller tack vare generalstrejken som det gick ovanligt lätt att ta sig till Athen i torsdags? Flygledarna tjänstgjorde i alla fall när planet från Zürich kunde landa på utsatt tid och en minibuss tog mig och andra resenärer snabbt in till Athen på de taxifria gatorna. De som hade kunnat ta sig in till huvudstadens centrala delar medan det kommunala transportnätet strejkade befann sig väl omkring Syntagmaplatsen för omfattande demonstrationer mot Bryssel och trojkan av internationella långivare.

Idag har International Herald Tribune en stor artikel om de växande klyftorna i det grekiska samhället. På sina håll slåss nynazister och extrem vänster med varandra men den tillfälliga besökaren märker väl inte så mycket av den oron. Däremot ser man överallt hur krisen tvingat butiksägare och småföretagare att ge upp. De grekiska tidningarna skriver om ständigt sjunkande huspriser.

På ön Egina där vi just nu befinner oss är turistsäsongen i princip över. Hotellägare och uthyrare försöker väl rädda vad som räddas kan innan bokslutssiffrorna summeras. Ett dubbelrum med balkong mot havet kan man få för 30 euro och en hyrbil kan kosta 25 euro för en dagsutflykt. En hel del hotell har stängts för säsongen men många restauranger håller fortfarande ut.

I går kom vi från Poros där vi bland annat besökte Kalaureia, platsen för det gamla Poseidontempel där svenska arkeologer varit verksamma alltsedan pionjärerna Lennart Kjellberg och Sam Wide satte spadarna i jorden år 1894. Drygt hundra år senare kom svenska forskare tillbaka i ett modernt arkeologiskt projekt som försökt sätta in det heliga området och dess funktioner i ett vidare socialt sammanhang.

Kjellberg och Wide 1894

Av det gamla templet finns inte mycket kvar eftersom byggstenarna genom århundradens lopp fraktats bort för att återanvändas i andra sammanhang. Men det vilar fortfarande något slags frid bland susande pinjer högt däruppe på klippan där Demosthenes en gång begick självmord inför Poseidons altare genom att ta gift – ett offer för sin tids politiska motsättningar.

Tempelområdet på Poros må vara stillsamt och solbelyst, men det påminner om att det inte är första gången som Grekland skakas av kriser och konflikter.

Read Full Post »

I min gamla tyska skolgrammatik (Hjorth-Lide) fanns ett övningsexempel som jag tror mig minnas: ”Die schwedische Mannschaft machte drei Tore, was grossen Jubel hervorrief”. På svenska alltså: ”Det svenska laget gjorde tre mål vilket framkallade stort jubel”. Jag antar att exemplet var valt för att inskärpa att substantiv på ”-schaft” är feminina och att ”was” kan användas i många olika sammanhang.

Vilken match grammatikförfattarna hade i minnet har jag ingen aning om men det var kanske någon drabbning mot Liechtenstein. Hade den klassiska läroboken fortfarande funnits kvar borde meningen ha uppdaterats till fyra mål efter gårdagens sensationella landskamp i Berlin.

”Bragden i Berlin” stod det med stora bokstäver på de svenska tidningarnas förstasida i morse. Annorlunda lät de i de tyska bladen. Den populistiska Bild ropar ”Schweden-Shock” och Die Welt talar om ”30 mardrömsminuter för Tyskland”. Frankfurter Allgemeine kallar den svenska insatsen för: ”Das Comback aller Comebacks”. Och visst, nog var det alla revanschers moder.

”Wunder von Bern” contra ”Bragden i Berlin”

Med tanke på Angela Merkels mottagande i Athen nyligen trodde jag att de grekiska tidningarna kanske skulle vara fulla av jubel inför tyskarnas förödmjukelse men de verkar fullt upptagna med att deras landslag samtidigt räddade tre poäng genom att slå Slovakien med 1-0. Det var en uppmuntran som de tappra hellenerna verkligen kan behöva.

Jag är lite fokuserad på just Grekland eftersom jag är på väg till ett möte i Athen i morgon. Ankomsten råkar sammanfalla med en generalstrejk som de grekiska fackföreningarna beslutat om som en manifestation inför det europeiska toppmötet i Bryssel torsdag-fredag. Läkare strejkar, journalister slutar skriva, tunnelbanan står stilla, taxibilarna är parkerade fram till klockan 17 på kvällen. Till och med kioskägarna har beslutat att markera sitt missnöje genom att stänga luckorna. Flygledarna strejkar tack och lov inte hela dagen utan bara mellan 10 och 13. Men det räcker väl till för att flygen ska bli försenade.

I all ekonomisk bedrövelse kan grekerna möjligtvis glädja sig åt att de just nu har den lägsta inflationen inom EU: 0,3 procent medan den enligt Eurostat låg på 2,7 procent inom hela unionen. Fast egentligen är låga priser inget att jubla över när de ändå ligger för högt i förhållande till dramatiskt sjunkande realinkomster. Det är väl mest turister och andra internationella besökare som kan dra nytta av prisläget.

Jag kommer att stanna i Grekland några dagar och om jag inte uppdaterar bloggen under tiden så beror det på att jag dragit till någon ö bortom nätkontakt. Men jag lovar att lite senare återkomma med en aktuell rapport från demokratins hårt prövade vagga.

Read Full Post »

Kastanjeblad

Jag ägnade en del av dagen åt att räfsa ihop en massa löv från en kastanj som står nära trädgårdsgrinden. Den planterades säkert när huset byggdes 1916 och måste snart fällas eftersom den har flera grenar som verkar murkna och som i värsta fall kan hota grannens fina bil. Men lövbildningen är det inget fel på.

Det har varit ömsom sol, ömsom regn idag. Temperaturen har knappast överstigit 10 grader och i natt var det nog nära noll. Medan jag räfsar påminner jag mig några rader i en klassisk dikt av A:lfr-d V:stl-und i Grönköping:

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår...

Riktigt så dyster som skalden påstår tycker jag inte att hösten är. Just nu är färgerna lysande. Gula björkar och rödaktiga lönnar. Ekarna skiftar i olika nyanser av brunt. De små ekar som jag för några år sedan drev fram ur ett par ekollon från Berlin och sedan planterade ut har dock fortfarande helt gröna blad. Kanske tror de att de växer i den tyska huvudstaden. Det är hur som helst en annan variant än våra svenska ekar.

Hästkastanj: Aesculus hippocastanum

Vad gör man med kastanjelöven? Flera skribenter på nätet beklagar sig över att de är ”hårdsmälta”. Någon påstår att de behöver tio år för att förmultna. Det tror jag inte på. Jag sprider varligt ut dem i naturen på en allmänning nära vår trädgård. Jag ser inte så mycket spår av fjolårets skörd men noterade idag att det verkade finnas ovanligt fina och kraftiga blåsippsblad i det område där jag brukar deponera dem. Kanske finns det något slags symbios mellan kastanjer och blåsippor?

Som sagt: vår kastanj ska fällas så fort vår vidtalade arborist får någon tid över. I väntan på detta läser jag några rader ur Pablo Nerudas Ode till en fallen kastanj. Jag har aldrig systematiskt läst spanska men förstår tillräckligt mycket för att fängslas av originalets slutrader:

Porque eres
sólo
una semilla,
castaño, otoño, tierra,
agua, altura, silencio
prepararon el germen,
la harinosa espesura,
los párpados maternos
que abrirán, enterrados,
de nuevo hacia la altura
la magnitud sencilla
de un follaje,
la oscura trama húmeda
de unas nuevas raíces,
las antiguas y nuevas dimensiones
de otro castaño en la tierra.

Kan någon litteraturkunnig person berätta om dikten finns tolkad till svenska. Här kommer i alla fall samma rader i en engelsk översättning av M. S. Peden:

Because you are
only
a seed,
chestnut tree, autumn, earth,
water, heights, silence
prepared the germ,
the floury density,
the maternal eyelids
that buried will again
open toward the heights
the simple majesty of foliage,
the dark damp plan
of new roots,
the ancient but new dimensions
of another chestnut tree in the earth.

Odet var förmodligen skrivet till en äkta kastanj men även en svensk hästkastanj kan väl i någon utsträckning ta åt sig av den poetiska hyllningen.

Read Full Post »

Jag har funderat hela eftermiddagen på hur en ”hallucinatorisk realism” yttrar sig. Svenska akademiens beslut att ge Mo Yan nobelpriset i litteratur motiveras på svenska med att han ”med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid”.

Den hallucinatoriska skärpan kan man kanske begripa även om skärpa kanske inte är vad man i första hand förknippar med den som hallucinerar. Men realismen? Ändå är det i den översättningen som beslutet presenteras för omvärlden. ”Hallucinatory realism” heter det i motiveringen på engelska. ”Réalisme hallucinatoire” på franska. Och i det tyska pressmeddelandet säger man ”mit halluzinatorischem Realismus”.

Läser man artiklar om hans verk i olika medier under kvällen är det svårt att hitta någon som betonar just det hallucinatoriska. Men det är kanske lättare att upptäcka från Stockholms horisont. I den engelskspråkiga Hong Kong-tidningen South China Morning Post hittar jag följande karakteristik av hans författarskap:

The backdrops for his various works have included the 1911 revolution that toppled China’s last imperial dynasty, Japan’s brutal wartime invasion, newly Communist China’s failed land-reform policies of the 1950s and the madness of Mao Zedong’s 1966-76 cultural revolution.

Touching on such eras means flirting with crossing the thin line that divides what is acceptable and what is politically taboo for the Communist Party.

His latest novel, 2009’s Frog, is considered his most daring yet, due to its searing depiction of China’s “one child” population control policy and the local officials who ruthlessly implement it with forced abortions and sterilisations.

Mo Yans senaste bok: Grodan

Allt detta låter ju som ett författarskap med båda fötterna på jorden. Hans relation till Kinas politiska makthavare beskrivs i samma kinesiska tidning också i termer av pragmatisk realism när det gäller hur långt man kan gå i form av litterära utmananingar:

Mo Yan has so far deftly managed to avoid running into serious trouble with Communist authorities. This has been aided by his position as vice chairman of the state-sanctioned Chinese Writers Association.

The newly crowned Nobel laureate also has supported official policies on art and culture. These state that art and literature must serve the socialist cause – and, by extension, not threaten Communist Party rule.

Some of his contemporaries have criticised him over this. But in a speech at the 2009 Frankfurt Book Fair, Mo Yan insisted that a writer be judged solely on his works. “A writer should express criticism and indignation at the dark side of society and the ugliness of human nature,” Chinese media have quoted him saying. “Some may want to shout on the street, but we should tolerate those who hide in their rooms and use literature to voice their opinions.”

Får man döma av allt som skrivits om honom förefaller Mo Yan alltså att vara  en ganska jordnära person. Jag har ännu inte läst något av honom. Men jag kommer förstås att nyfiket leta efter det hallucinatoriska när jag väl fördjupar mig i hans böcker.

PS. Uppdatering:

Alan Asaid har skrivit en intressant understreckare i Svenska Dagbladet om Svenska Akademiens prismotiveringar genom tiderna. Han noterar i sammanhanget att man tydligen haft svårt att bestämma sig för skärpa eller realism i hallucinationerna när det gäller Mo Yan.

Kanske är jag för övrigt alltför okunnig om hallucinatoriska fenomen. Se Gunnars kommentar nedan.

Read Full Post »

Betalväggar

Det påstås att Abraham Lincoln en gång ska ha yttrat: ”I know of no greater power in the world than the Times of London – except maybe the Mississippi.”

Det var förstås under det brittiska imperiets storhetstid när alla lyssnade till vad ”The Thunderer” hade att säga om världens affärer i sina spalter. Och det var långt innan tidningen efter många öden och äventyr under 1900-talet till slut köptes av Rupert Murdoch 1981 och blev en av alla likriktade röster i hans mediakonglomerat.

När jag bodde i London i början på 90-talet läste jag dagligen The Times även om jag föredrog The Independent som morgontidning i brevlådan. När tidningar började etableras på nätet för mer än ett decennium sedan loggade jag ofta in på The Times hemsida. Så införde ägaren Rupert Murdoch för drygt två år sedan plötsligt en ogenomtränglig betalvägg för alla artiklar. För att citera en av hans underhuggare:  ”Rupert didn’t just build a paywall; he circled it with barbed wire, dug a moat around it and put crocodiles in the moat.”

Då slutade jag läsa tidningen. Så värdefulla tyckte jag inte att artiklarna var att de motiverade en digital prenumeration. Och kanske bidrog min tvekan till att jag inte ville stödja ett likriktat medieimperium som sedan dess blivit alltmer fläckat av skandaler och som här och där kolporterar ut värderingar långt från mina egna.

Fler än jag har vägrat betala. Enligt aktuella siffror, citerade bl. a. av Martin Jönsson i Svenska Dagbladet, har läsarna på nätet minskat dramatiskt. Före betalspärren hade The Times på nätet 21 miljoner läsare varje månad. Idag har man 130 000 betalande: ”Ingen annanstans i tidningshistorien har så många läsare – och annonsörer – skrämts bort så effektivt”, för att citera Jönsson. Samtidigt har tidningen förlorat i status och inflytande. Den pressröst som ingen citerar blir snart undanträngd i medielandskapet.

Jag noterar att israeliska Haaretz nu också infört en betalvägg. Det är synd på en av landets mer liberala engelskspråkiga tidningar. Jag har läst den nästan dagligen på nätet i flera år men nu tappar jag lusten.

Jag har förståelse för att kulturtidskrifter som London Review of Books inte lägger ut allt material gratis. Men man låter samtidigt läsarna ta del av en del artiklar på nätet. Det är en klok policy. Den tidning eller tidskrift som inte låter läsarna se något av innehållet påminner om en affär som bommar igen sina skyltfönster.

Den senare policyn verkar tillämpas av en ny kulturtidskrift på nätet som heter Evangelium och som har sin ideologiska förankring i Svenska kyrkan. Det förefaller vara en intressant publikation (jag känner en och annan av författarna) men alla artiklar är tyvärr inlåsta. Det är i och för sig inget att bråka om eftersom den årliga prenumerationsavgiften är låg: 200 kronor. Ändå skulle min rekommendation till redaktionen vara att släppa åtminstone en eller ett par artiklar fria för den bildningstörstande allmänheten. Att kalla sig Evangelium och sedan inte låta något spridas fritt och för intet verkar för mig vara en lätt motsägelse. I längden tror jag också att en sådan policy är ekonomiskt kontraproduktiv.

Read Full Post »

Jag skriver inte så ofta om försvarspolitik eller läget i Afghanistan och Pakistan men kanske ska man ägna detta område några tankar.  Det handlar ju trots allt om ett område där svenska stridskrafter är engagerade även om alla inte har dödliga vapen i handen – någon uniformsklädd person har till och med den mer fredliga titeln ”Gender Field Advisor”.

I en av Pakistans främsta engelskspråkiga tidningar (The Nation) läser jag om det som händer i Afghanistans strategiskt viktiga grannland där det just den här helgen har genomförts en protestmarsch mot det amerikanska drönarkriget. Den har letts av Imran Khan. Man måste nästan ha levt i ett cricketspelande land för att förstå Khans rykte. Han är en av världens genom tiderna främsta cricketspelare som på äldre dar gjort entré i Islamabads politiska salonger och som nu för en intensiv kamp mot korruptionen i hemlandets politiska liv, låt vara att han själv ofta anklagats för hyckleri och dubbelmoral.

Hur som helst så har han förstås rätt i att USA:s allt mer frekventa utnyttjande av de förarlösa planen är både omoraliskt och folkrättsstridigt. Under fredspristagaren Obamas tid som president har detta anonyma krig, styrt från bunkrar mitt i Amerika, krävt allt fler civila dödsoffer. I delar av Pakistan lever befolkningen i ständig skräck för de surrande flygfarkosterna. Att det också strider mot folkrätten att utan rannsakan och dom avrätta människor i länder med vilka USA egentligen inte befinner sig i krig är ju också ett korrekt påpekande.

Men vad hjälper folkrätt och västerländsk juridik när det gäller aktioner mot länder i den muslimska världen och när den officiella politiken formulerades redan för ett par år sedan av USA:s dåvarande försvarsminister Robert Gates: ”From now on it’s drones, baby, drones”.

”Drones, baby, drones” – obemannade dödsmaskiner

I det nummer av The Nation som berättar om protestmarschen läser jag också en krönika av tidningens militära kommentator Imran Malik. Ur hans perspektiv är kriget i Afghanistan ett exempel på ett totalt strategiskt misslyckande där USA hela tiden ändrat fokus, från The Global War on Terror till en allmän jakt på upprorsmän och så till slut uppgivna trevare kring förhandlingar med talibanerna:

What may have caused this drastic paradigm shift?

For the US, this is essentially a self-inflicted wound. This was an ill-conceived and poorly executed military campaign to start with. It was further stunted by the constant changes made to its strategic objectives (which must have played havoc with the commanders in the field). The infighting within the Obama Administration led to a confused and erratic handling of the campaign, generating conflicting vibes to allies and adversaries alike! It has singularly failed to achieve most of its aims and objectives.

The US achieved a regime change in Afghanistan, but there is still no sign of a stable, vibrant and fair democratic dispensation there. The majority (Pashtuns) is still deliberately denied its democratic right to form the government. Since the basic idea of a concocted or imposed democracy is unfair and unjust, therefore, it has generated popular and armed dissent.

En efter en drar sig USA:s allierade ut ur Afghanistan. Malik talar i sammanhanget om en ”allies’ fatigue”: ”The human and economic costs of this prolonged campaign are becoming unjustifiable back home. And yet the main question remains unanswered: are the US, Europe and the world at large any safer because of the Afghan campaign?”.

Knappast. I The Guardian i veckan var den konservativt kätterska kommentatorn  Simon Jenkins inne på samma tankegångar. Politikerna kan inte längre förklara vad målen är i Afghanistan och varför brittiska soldater ska offra sina liv där: ”They cannot surely be repeating Gordon Brown’s line, that their deaths are making Britain’s streets safer”. Han gisslar en brittisk försvarspolitik som syftar till att bevara landets internationella status snarare än att anpassas till de verkliga strategiska behoven. Och kriget i Afghanistan är enligt Jenkins sedan länge en militär kampanj utan styrsel: ”It is no longer a war of retribution for 9/11, no longer a war of democratic nation building. It is merely a place where soldiers are sent by politicians to pretend to win, even as they die.”

För ministrar och generaler handlar det bland annat om att kunna motivera sina anslag. Deras svåraste strider gäller kampen om resurser. I den kampen kan talibanerna ses som en allierad snarare än en fiende. Jenkins noterar vidare att man i den officiella retoriken kring Afghanistan inte längre förutser något slags seger:

Afghanistan policy no longer uses the word victory. It needs only to engineer a future that preserves Nato dignity and saves its generals from humiliation, however long it takes. Today’s wars of intervention are like medieval conflicts, causes so lofty that mere mortals cannot see the point. They are an outlet for heroism, a reason for lucrative taxation and, with luck, a source of glory.

I have never read a coherent explanation, in simple English, of why Britain still spends money on defence, long after the cold war is over. If anyone were to emerge to pose a conventional and existential threat to the British state, which is wildly unlikely, we would have time to rearm. As for our current obsession with fighting wars in small countries, the future is said to lie with hi-tech cyber-weapons, not lumbering armies and manned weapon platforms.

Frågan är om inte också den svenska försvarspolitiken kan ses i det ljuset.

Read Full Post »

Kanelbullens dag

Den snillrike sociologen Johan Asplund skrev för några år sedan en liten vetenskapsteoretisk bok med titeln: Hur låter åskan? Jag kom att tänka på den när jag i mitt inre nyss ställde frågan: Hur luktar Sverige?

Svaret på den senare frågan är egentligen ganska enkelt: Sverige doftar kanelbulle. På den närbelägna Statoilmacken luktar det inte längre bensin eller smörjoljor. Allt sådant tillhör en förgången epok. Personalen vet kanske inte hur ett tändstift fungerar men de är experter på att grädda de halvfärdiga bakverk som levereras i djupfryst form av någon livsmedelskedja. Jag är inte ens säker på att bake off-produkterna kommer från kanelbullens stamort på jorden. De kan lika gärna ha fraktats hit på långtradare från någon holländsk degfabrik.

Samma doft möter oss i 7-Elevenbutiker eller för den delen också i närmaste livsmedelsaffär där baguetter och ciabatta gräddas enligt likartad metod.

Den 4 oktober har utnämnts till ”kanelbullens dag”. Anledningen är oklar men det finns väl i och för sig skäl att uppmärksamma vårt nationella sötebrödsarv som också börjar bli känt internationellt. På ett tyskt nätforum hittade jag följande konversation:

Skribent A: In vielen schwedischen Krimis werden Unmengen von Zimtbrötchen vertilgt. Ich habe bisher noch keine gegessen. Es handelt sich doch sicher um ”süße” Brötchen, wie Rosinenbrötchen oder Schokoladenbrötchen, oder?

Skribent B: Hat der erhöhte Konsum von Kanelbullar etwas mit der steigenden Kriminalitätsrate zu tun?

Skribent C: Bestimmt sind die Zimtschnecken (kanelbullar) gemeint. Es handelt sich hierbei um einen Übersetzungsfehler, kanel = Zimt – bulle (bullar) = Brötchen. ABER: kanelbulle = Zimtschnecke.

Skribent D: Da die Dinger sehr lecker schmecken, könnte Suchtgefahr bestehen, was wiederum ”Beschaffungskriminalität” zur Folge haben könnte .

Lite kortfattad översättning för den som missade tyska i skolan. A har noterat att det konsumeras en oherrans mängd kanelbullar i svenska deckare. B undrar om det finns ett samband mellan ökad kriminalitet och en stegrad konsumtion av dessa bullar. C noterar att kanelbulle på tyska bör heta Zimtschnecke. D undrar om inte de läckra bakverkan kan vara beroendeframkallande och därmed leda till drogrelaterade brott.

Foto: okänd tysk fotograf på resa i Sverige

En engelskspråkig sajt – http://kanelbulle.tv – har uppmärksammat att kanelbullarna är relaterade till det svenska begreppet ”fika” och beskriver i en liten reportagefilm sin jakt efter det perfekta exemplaret:

We’re on the trail of the planet’s greatest cinnamon bun, so what better place to start than Sweden’s capital city, Stockholm? Nestled among its many islands are cafes and bakeries used to serving demanding Stockholmers kanelbullar as part of their traditional coffee break, the fika.

Swedish cinnamon buns are studded with cardamom, glazed with a sweet syrup, and have pearled sugar sprinkled over them. We tried them at specialist bakeries, local coffee chains and 7-11, but wait until you see the bun we thought was the winner!

Café Saturnus på Eriksbergsgatan vann testet. ”Demanding Stockholmers” låter ana att det finns verkliga bullexperter i huvudstaden. När några elever vid Institutionen för hushållsvetenskap i Göteborg för ett antal år sedan gjorde ett examensarbete kring kanelbullen hade de svårt att hitta riktiga kännare. Så här lyder sammanfattningen av deras uppsats:

Kanelbullen är en symbol som sprider värme och positiva känslor omkring sig. Vårt syfte var att ta fram recept och arbetsgång för en egen ”bake-off- kanelbulle”. Vår frågeställning var – hur gör man för att få bra utseende, konsistens och smak?

För att nå vårt syfte utförde vi bakexperiment och använde oss av en expertpanel bestående av studenter från den egna institutionen. Vårt arbete genomfördes i lämplig lokal på institutionen. Totalt krävdes nio experiment för att ta fram en produkt som var tillräckligt bra för att låta bedömas av panelen. Experimentens variabler var gräddningssätt, jästmängd och tillsats av bikarbonat.

Panelen gav vår ”bake-off-kanelbulle” ett totalbetyg med median tre, på en fyragradig skala. Det blev tydligt att vår panel ej bestod av formella experter eftersom de gav mycket motsägelsefulla och blandade kommentarer.

Om panelen bestod av studenter kan man förstå att de saknade tillräcklig livserfarenhet för att bedöma om en kanelbulle är bra eller dålig. För det fordras egentligen en grundlig kännedom om den bageri- och konditorikultur som fanns här i landet på det gamla folkhemmets tid.

Ska ni högtidlighålla kanelbullens dag så gå åtminstone inte till Statoil eller 7-Eleven.

Read Full Post »