Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Mors dags-poesi

Det är få dagar i kalendern som lockar fram så mycket poetiska känslor ur alla hjärtans djup som Mors dag. Redan i min barndom mötte jag en dikt som präntades ned på ett av de Mors dags-kort som obligatoriskt skulle ritas i vad som på den tiden kallades ”småskolan”:

Mor, vi älska dig alla
Ner på knäna vi falla
Och låta hurraropen skalla!

Så småningom fick man ju lära sig en något mer högstämd poesi i samma genre. Främst bland klassiska dikter på denna kommersiella högtidsdag står väl Grönköpingspoeten A:lfr-d V:stl-unds hyllning till sin moder (läs hela dikten här), en poetisk självbespegling som slutar med de historiska raderna:

Vad diktkonstens glansperioder
av tysta små mödrar berott!…
Ack, mor, lilla mor, lilla moder,
du väger  långt mer än du trott.

På nätet hittar man förstås olika poetiska hyllningar till mor, mer eller mindre metriska. Här ett exempel:

Mamma, min allra underbaraste vän
när får jag se dig igen
Vi bor så långt ifrån varann
att ses vardag vi inte kan
En tanke om dan jag alltid skänker
det är på dig mamma jag ofta tänker
För du känner mig så väl du vet
det är knappast någon hemlighet
Ett band så starkt mellan oss är
mamma, jag önskar du vore här

Avståndskänslan präglar också den här dikten av en anonym författare på nätet:

Trots att jag inte bor dig nära
Och kan hjälpa dig att saker bära
Är glad så länge du tycker jag hjälper
Och inte bara dig stjälper
Längtar efter dig gör jag
Så jag vill önska dig en varm Morsdag

För att återvända till min tidiga barndom kännetecknades väl dåtidens Mors dag av att mödrarna i bästa fall befriades från några av sina hushållsplikter. Restaurangerna hade bra omsättning. Men nedanstående annons från den epoken vittnar väl om en viss ambivalens i genusperspektivet. Vem firar vem? Mamman som får en chokladask eller pappan som skönt tillbakalutad matas med dagens pralin?

Som framhålls i annonsen är detta den unika dag på året då man ska tänka först på den som tänker först på oss hela året och alla år.  Något att djupt begrunda.

Read Full Post »

Just som jag återkommit från Riga läser jag en liten ledarkommentar i Svenska Dagbladet där Sanna Rayman föreslår att vi ska värna om torghandelns småskalighet. Detta som en reaktion på Skatteverkets propåer om att torghandlarna måste skaffa sig nya och relativt dyra kassaregister.

I och för sig är dagens torghandel ofta lika likriktad som affärskedjorna runtom torgen vilket Sanna Rayman också påminner om. På Hötorget i Stockholm verkar t ex de flesta varor ha passerat Årsta partihallar. Men inte blir det bättre av hårdare bokföringskrav för handlarna.

Vill man se en småskalig torghandel ska man åka till den underbara mat- och odlingsmarknaden i Riga. Där finns förstås också en centraliserad leverantörsorganisation. De flesta djupröda bifftomater som såldes där i förrgår visade sig vara import från Polen. Men vid sidan av detta finns en rad små stånd där folk från landet kommer med sina olika produkter. Så här års är det förstås inte särskilt mycket hemodlad frukt eller egenproducerade grönsaker som säljs men det finns gott om plantor, frön och växter för den som vill variera floran i sin egen trädgård. Just nu doftar för övrigt hela torget av liljekonvaljer,

En lands kultur speglas ju ofta i saluhallar och på matmarknader. Så är det också i Riga där de gamla zeppelinhangarerna nära centralstationen är ett levande matkulturmuseum (jag har visst skrivit om det tidigare). Men jag upprepar gärna: kommer ni till den lettiska huvudstaden så ta er absolut dit. Här blandas gristrynen med hemlagade ostar och svart surt bröd. Plus diverse konserver och bakverk som man aldrig hittar här hemma.

En annan källa till en stads kulturella själ är förstås också antikhandlarna och antikvariaten. I de senare blandas tysk, rysk och lettisk litteratur på hyllorna. Ikoner och ryskt silver varvas med den tyska borgerlighetens inredningsdetaljer. Det påminner om den omvälvande historia som Riga genomgått under de senaste hundra åren.

I den första upplagan av Nordisk Familjebok, med tryckår 1889, kan man läsa att befolkningen i Riga (då en viktig handelsstad i det ryska imperiet) år 1881 bestod av 67.000 tyskar, 50.000 letter, 32.000 ryssar och 3.000 polacker – resten judar, ester m.m.:

Lifvet i staden har en alltigenom tysk karakter, men ryssarna och ännu mer letterna och esterna ådagalägga en liflig intellektuel verksamhet. Båda söka motverka det tyska inflytandet genom att öka antalet uppfostringsanstalter. Grosshandeln är i tyskarnas och, till mindre utsträckning, i engelsmännens händer.

Från det rysk/tyska Riga: Peter den stores staty

Enligt mellankrigstidens upplaga av Familjeboken hade Riga före det första världskriget en befolkning på 569.000 invånare, en siffra som förstås snabbt förändrades av den första europeiska katastrofen. 1920 var befolkningstalet nere i 185.137 invånare och nu blev snabbt letterna i majoritet med 60 procent. Sedan vet vi vad som hände under det andra världskriget och sovjettiden. Enligt uppgifter är dagens befolkningsfördelning 42.4 procent letter, medan drygt 48 procent är etniska ryssar, vitryssar eller ukrainare. Då är det inte så konstigt att man på gatorna hör lika mycket slaviska språk som lettiska även om enspråkspolitiken är totalt rådande när det gäller gatuskyltar med mera.

Hur som helst;  den stad som på 1600-talet låg inom det svenska väldet men som historiskt sett varit en del av den tyska kulturen är fortfarande en metropol där språk och litteratur möts. Men tiderna förändras och nu är det främst i antikvariaten som besökaren påminns om den gamla kulturblandningen från det forna Europa.

PS.  Beträffande den diskussion om Rigabalsam som förts här den senaste tiden kan man notera att detta begrepp verkar rymma två olika vätskor. Den ena är den bittra och örtrika universalmedicinen i lerkrus (för invärtes bruk i måttliga doser) som fortfarande saluförs som en lettisk nationalprodukt, den andra är vad som i äldre uppslagsböcker definieras som ”en blandning av 42 delar slagvatten (spiritus apoplecticus), 6 d. tinktur på sumatrabenzoë och 2 d. gurkmejetinktur”. Denna blandning användes förr i tiden utvärtes för sårläkning och kan – som man nästan begriper – knappast ha varit lämplig att förtära.

Read Full Post »

”Världsklass” har blivit politikens nya modeord, inte minst på kommunal nivå. Om man får tro en snabb Googlesökning verkar Örnsköldsvik vara ledande i den svenska kommunala jakten på världsklassighet. Men Stockholm är förstås inte sämre. När huvudstadens utbildningsförvaltning söker en rektor till Vinstagårdsskolan (ansökningstiden går ut på fredag) heter det så här i annonsen:

Skolorna i Stockholms stad arbetar aktivt för att uppnå visionen om en skola i världsklass: Vi ska vara världsbäst för varje elev, erbjuda en utbildningsnivå i världsklass och förbereda eleverna för att vara världsmedborgare. Du som rektor kommer att bidra till detta arbete.

Vackert tänkt, förstås, särskilt konstaterandet att man arbetar aktivt och inte passivt för att nå visionen. Fast detta med att vara världsbäst för varje elev ställer ju stora krav på individualisering.

Det politiska tänkandet på riksnivå uppehåller sig också gärna vid tanken på den globala konkurrensen. Utrikesförvaltningsutredningen gav i mars ut betänkandet ”Utrikesförvaltning i världsklass”. Sammanfattningens inledande rader visar vilken skarp analys som ligger bakom:

Regeringars hantering av utrikesrelationer och utrikesärenden har en lång historia. Inriktningen av utrikespolitiken och annan internationell verksamhet styrs av globala förhållanden och nationella intressen, men formerna att bedriva dem förändras över tiden.

Att just utrikespolitik styrs av en kombination av globala förhållanden och nationella intressen hade väl ingen kunnat ana. Men nu finns det fastslaget i en utredning av världsklass.

Speciellt populärt är det att tala om att Sverige behöver universitet och högskolor av världsklass. Jag var för några år sedan på ett seminarium i Paris där Världsbankens rapport The challenge of establishing world class universities diskuterades. En av debattörerna svor lite i kyrkan genom att påpeka att de flesta deltagarna i mötet representerade rika länder där samtliga universitet kunde sägas vara av ”världsklass” jämfört med de tusentals högskolor i fattigare länder som kämpar för att ge en högklassig utbildning trots bristande materiella och finansiella resurser.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en artikel i senaste numret av London Review of Books där Howard Hotson från Oxford University kritiskt analyserar den politiska besattheten kring universitet i världsklass. Don’t look to the Ivy League är rubriken på hans artikel som vänder sig mot den metodiskt tvivelaktiga rankningskultur som gör att allt jämförs med de amerikanska universitet som alltid hamnar högst i tabellerna. Han tar ändå de 200 främsta placeringarna i rankningarna från Times Higher Education som utgångspunkt för en intressant jämförelse:

According to Unesco, there are 5758 recognised higher education institutions in the US, about 1600 of which grant four-year degrees. So the 72 US universities in the top 200 represent fewer than 5 per cent of those offering four-year degrees. The US university system overall appears to offer poor value for money: none of the funding, public or private, pouring into 95 per cent of the higher education institutions in America makes any impact at all on the world university rankings. By comparison, the 29 UK universities in the top 200 represent nearly a fifth of the 165 listed by the Higher Education Statistics Agency. So British universities appear, on average, to be almost four times better at breaking into the global top 200 than their American counterparts.

Tar man samma metod som utgångspunkt kan man konstatera att också Sverige redan har universitet och högskolor på mycket hög global nivå. Det hindrar ju inte att varje enskilt universitet alltid ska försöka bli bättre. Men det vore en välgärning om det svårdefinierade ordet ”världsklass” kunde ransoneras något i den allmänna debatten, oavsett politikområde.

Read Full Post »

Det pågår just en rabarberfestival här i Sörmland. I går samlades rabarberodlare på Rådhustorget i Mariefred. Sen är veckan fylld av evenemang och nästa lördag är det rabarbermarknad i Nyköping. Dagen därpå kan man delta i en rabarberpajtävling på Yxtaholms slott utanför Flen.

Jag kommer att avstå från att delta i tävlingen även om den rabarberpaj som jag bjöd gäster på i onsdags kanske hade haft en chans att få åtminstone ett tröstpris. Den var gjord på den livskraftiga planta som växer i vår trädgård och som år efter år fortsätter att grönska utan särskilda odlarinsatser. Vilken sort det är vet jag inte: kanske Victoria, uppkallad efter den engelska drottningen, en av de klassiska och i Sverige mest spridda varianterna.

Rabarberveckan fick mig intresserad av rabarberns kulturhistoria och den är fascinerade. På Julita gård (ägd av Nordiska Muséet) här i Sörmland finns en stor genbank för rabarber med drygt 70 olika sorter och på Julitas hemsida kan man få en koncis sammanfattning av denna historia:

Matrabarbern är en relativt ung kulturväxt. Fast arten kan förekomma vild i Norden var det tydligen ingen som uppskattade den som föda. Först när sockret blev allmänt tillgängligt och billigt under 1700- och 1800-talet utvecklades matrabarbern till en omtyckt vårprimör och hushållsväxt. De äldsta uppgifterna om rabarber som delikatess kommer från holländaren Cornelius de Bruyn som reste i Persien i början på 1700-talet. Han noterade att man där åt rabarberstjälkar tillsammans med lammkött och älskade de tunna stjälkarna på våren, råa med salt och peppar. Överraskande nog var det bladen man använde i europeisk matlagning, stjälkarna kastades.

Flikbladsrabarbern är däremot en nästan femtusenårig läkemedelsväxt. Den växer vild i Kinas och Mongoliets bergstrakter. De grova rötterna har använts i torkad form i terapeutiskt och medicinskt syfte. Till Västerlandet kom den längs Sidenvägen, sedan även via Ryssland men också med ostindiska kompaniernas fartyg. Den äkta rabarbern var mycket eftertraktad och värdefull och i Europa ville man gärna komma över frön eller rotbitar för odling i apotekarträdgårdarna.

Mitt främsta referensuppslagsverk, den gamla franska Larousse från slutet på 1800-talet, ägnar mycket utrymme åt rabarbern och diskuterar vad som skiljer så kallad kinesisk från moskovitisk rabarber, de båda varianterna närmast uppkallade efter de forntida handelsvägarna. I slutet på artikeln diskuteras också litterära allusioner men de visar sig mest vara indirekta, främst ett förvanskat uttryck från Molière som i sin förändrade form lyder: Passez-moi la rhubarbe, et je vous passerai le séné, i fri översättning: ”Ge mig rabarber så får du senna av mig”. Innebörden är då ett ömsesidigt utbyte av likartade laxermedel. På svenska skulle grundmeningen också kunna återges med: ”Om du borstar min rygg så borstar jag din”.

Som alltid när man börjar en kulturhistorisk resa på nätet hittar man något nytt. Jag kände faktiskt inte till att det internationellt finns något som heter Swedish Bitters eller Schwedenbitter, ett elixir som påstås ha både Paracelsus och Urban Hjärne bakom sig (är det bara jag som är så okunnig?).  Det innehåller extrakt av såväl rabarberrot och senna som saffran och kamfer plus en hel del annat.  Det finns varianter både med och utan alkohol och den förra påstås likna angostura. Ett av de tyska recept som man kan hitta på nätet bygger på att man i en 2-litersflaska börjar med att hälla i 1½ liter brännvin. Av receptet framgår också att den medicinska rabarberroten i Tyskland är ”apothekenpflichtig” och alltså inte kan säljas hur som helst.

Allt detta mer eller mindre värdefulla vetande med anledning av den sörmländska rabarberfestivalen.

Read Full Post »

I Svenska Dagbladet idag skriver Ninna Rösiö från fransk horisont om den klyfta mellan politisk och medial kultur i USA respektive Frankrike som illustreras av det som hänt och händer kring Dominique Strauss-Kahn. Hon noterar bland annat att fransmännen har svårt att acceptera och hantera förlusten av sin stormaktsställning, men framför allt av sin roll som demokratiskt, humanistiskt och civilisatoriskt föredöme.

De franska reaktionerna spänner över allt från konspirationsteorier och ett karskt ifrågasättande av det amerikanska rättssystemet, till en nästan barnslig skamsenhet och oro för hur Frankrikes anseende kan påverkas. Reaktionernas pendlande mellan arrogant hybris och attityd av strykrädd underdog symboliseras på ett nästan tragiskt sätt också i beteendet hos det aktuella dramats huvudperson, Dominique Strauss-Kahn, som till en början tycks ha föreställt sig att han skulle kunnat åtnjuta något slags VIP-behandling från den amerikanska polisens sida, men som allteftersom hela vidden av det allvarliga i situationen gått upp för honom med sitt kroppsspråk och minspel gett uttryck för en förlamande insikt härom.

Inget har väl demonstrerat kulturklyftan tydligare än agerandet från den beryktade filosofen Bernard-Henri Lévys sida. Med blixtens hastighet ryckte han ut till vännen Strauss-Kahns försvar med något slags utgångspunkt i den franska elitens urgamla rätt att bara kunna döma sina egna medlemmar. Men aldrig har väl denna internationella publicistiska diva utsatts för en sådan skur av fördömanden från amerikanska kollegor som just nu. Melissa Bell i Washington Post är förvånad:

French philosopher Bernard-Henri Levy, in his defense of Strauss-Kahn, commits the sad and all too common error of assigning blame to the woman…  He seems to suggest the possibility that the chambermaid made a mistake by going to the hotel room alone. What a quick attempt to cast suspicion on a possible rape victim. Although he vehemently cautions people from jumping to conclusions about his friend Strauss-Kahn, he questions her decision making without a second thought.

B-H Lévy

Jason Linkins i Huffington Post öser sin sarkasm över ”Interesting Men” som alltid är beredda att stå upp till försvar för andra ”Interesting Men”:

Ahh, the vita is always dolce when you are an Interesting Man. And rape? This is not a crime that Interesting Men dismiss out of hand, necessarily. But it’s a tawdry and declasse sort of thing that happens to downmarket people. It’s not supposed to rile up the lives of the world’s elite. Game recognizes game, after all. And shame? That’s for lesser people. And so while it can be acknowledged that the possibility exists that DSK is the perpetrator of a crime (Levy: ”I do not know what actually happened…”), the important thing to do right now is remind the world that in this life, Interesting Men are never supposed to experience shame, let alone experience it publicly. Isn’t that the greater indignity?

Michelle Goldberg i The Daily Beast vänder sig mot den franska kultur som håller tyst kring mäktiga mäns försök att utnyttja maktlösa kvinnor:

The apologists for Strauss-Kahn, like the egregious Bernard-Henri Levy, reveal themselves not as worldly humanists, but as members of a narcissistic clique with a monstrous sense of entitlement…

Levy, erstwhile defender of admitted rapist Roman Polanski, declared himself outraged by the treatment his friend Strauss-Kahn was subjected to after his arrest on charges of attempted rape, sexual abuse, and unlawful imprisonment. “[N]othing in the world can justify a man being thus thrown to the dogs,” he wrote. If Levy wanted to argue that the American justice system is brutal to all those caught up in it, that it treats people in a way at odds with the presumption of innocence, he’d have a point. But his argument wasn’t so universal. Instead, he raged at “the American judge who, by delivering him to the crowd of photo hounds, pretended to take him for a subject of justice like any other.” As opposed to what? If our criminal justice system is indeed refusing to accord special treatment to a rich and powerful foreign official accused of attacking a maid, surely that is to its immense credit. That Levy believes otherwise should forever disqualify him as a credible champion of democracy.

Nej, Strauss-Kahn är inte dömd. Men de som ska försvara honom behöver faktiskt bättre argument än att skylla på hotellstäderskor, pressen eller det amerikanska rättssystemet. Lévy har gjort bort sig – igen.

Read Full Post »

Jag kände inte Birgitta Trotzig särskilt väl men vi träffades några gånger, antingen i någon ortodox kyrka eller i samband med någon konferens kring ryska frågor. Ändå vet jag att vi delade många perspektiv. Birgitta var sedan länge katolik men den andliga värld som hon ofta drogs till var den östkyrkliga. I detta sammanföll hennes orientering i stor utsträckning med kollegan Gunnel Vallquists.

Det östeuropeiska och ryska hade en viktig plats i hennes författarskap, vare sig det gällde spåren av det judiska arvet i Prag och Vilnius eller det ortodoxa i Sankt Petersburg och Moskva. Till de ryska poeterna finns det många allusioner i hennes diktning: Pasternak, Mandelsjtam, Achmatova. Och inte minst Marina Tsvetajeva:

Marina, orden börjar som fjärilar.

Som skum mot läpparna, silverskum. Fjärilar. Väldiga hav, solar, skum.

Som galna fjärilar. Som en vit tromb rör sig före och banar väg ut i öknen, ut i den dansande blytätheten.

Glädje, fjärilar, silver. Svarta spegel död! Glädje!

Den vita fjärilsstormen virvlar över vågorna. Glitter! Födelse!

Men hon kunde också måla bilder från den nya världen, som den här ur samlingen av prosadikter Anima från 1982:

New Yorks ambulans- och polisirener tjuter som hundar, ylar som vargar, jamar som katter, kvittrar som fåglar, gråter som barn – natten lång irrar ekon av galna Goya-röster, en ylande marsmänniskokör mellan de stumma skyskraporna. Hoppackade i stinkheta svarta råtthål förbereder puertoricanerna det slutliga, det definitiva upproret mot World Trade Center i dess snövita isglans.

Det blev ju inte de fattiga puertoricanerna som till slut stod för upproret men förståelsen av de höga tornens symbolvärde var ju närmast profetisk. De speglar också det underifrånperspektiv som är genomgående i allt hon skrivit.

Birgitta Trotzig skickade mig två av sina böcker. En av dem var Sammanhang, i underrubriken betecknad som ”material”. I en dedikation från den 15 oktober 1996 skriver hon att den sänds ”i stället för ett länge försummat brev” och hon påminner om något jag uppenbarligen nyligen hade skrivit: ”överblicken över världen innanför låset av ull”.

Hon syftade med de sista orden på Gunnar Ekelöfs dikt om det vitlimmade grekiska kapell vars dörr är tillsluten bara med en tvinnad ulltråd. Just de orden kom jag senare att använda som titel på en egen liten bok, kanske påverkad av hennes påminnelse om dikten.

Det är uppenbart att Ekelöfs perspektiv stod också för hennes egen livshållning: ett lås som värnar mysteriet men som är så lätt att öppna att det inte hindrar den som verkligen vill från att stiga in.

—————–

PS. Uppdatering.

Läs två viktiga artiklar om Birgitta Trotzigs författarskap: Jenny Tunedals i Aftonbladet och Agneta Pleijels i Svenska Dagbladet.

Read Full Post »

”Dags att lära sig stava till Azerbajdzjan…  Schlagergröngölingen tog hem segern i Eurovision – med svensk hjälp.”

Jag citerar Aftonbladet idag. Och det är bara att konstatera det vanliga: Hade inte Sverige funnits så vet man aldrig hur världen hade sett ut.

Eller för att låna några rader från den överexalterade Anders Nunstedt i Expressen: ”Sverigebajdzjan är grejen. Det blev inget ”Haba haba” i år, det blir Baku, Baku.”

Men hur stavar man egentligen till Azerbajdzjan? Det finns som vanligt alla tänkbara varianter av internationella transkriptioner. Även själva invånarna i detta kaukasiska land måste ha en del stavningsproblem. Under 1900-talet verkar azeriskan ha skrivits med sex varianter av olika alfabet – från det arabiska via det turkisk/latinska och kyrilliska tillbaka till ett modifierat latinskt alfabet.

I äldre svenska uppslagsverk kallades landet för Aserbeijdjan eller Aderbeidjan. Det senare är den variant som gamla pålitliga franska Larousse från 1800-talet också använder. Men där sägs inte mycket annat än att man uppföder prima hästar för den persiska armén. Hästaveln i Karabach var också på sin tid världsberömd men har på senare tid deklinerat, inte minst som en följd av kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien. Dock satte en Karabachhäst vid namn Kishmish två världsrekord (utan svensk hjälp) 2004. Han sprang 1.000 meter på 1 minut och 9 sekunder samt dessutom 1.600 meter på 1 minut och 52 sekunder.

Karabach-häst – notera stavningen av landet

I övrigt har förstås Sverige och Azerbajdzjan gamla förbindelser genom bröderna Nobel, Sven Hedin med mera. För oljan har ju alltid utgjort detta områdes starka ekonomiska lockelse. Så är det än idag. Det är därför som den auktoritäre presidenten Alijev kommer undan den kritik från västvärlden som drabbar andra kollegor med liknande demokratiska underskott. Hertigen av York, prins Andrew, lär till exempel vara en av hans personliga vänner.

Något hopp om en ljusning också bortom schlagersegern finns dock. Jag citerar vad The Economist nyss skrev:

A recent report from the European Stability Initiative strikes a cautiously optimistic note. A new generation of foreign-educated leaders is behind the recent wave of demonstrations. They expect more from their leaders than handouts and stability. As elsewhere, social media enable them to reach fellow citizens (although few outside of Baku are online).

Azerbaijan is unlikely to follow the examples of Egypt and Tunisia, just as it failed to replicate those of Georgia and Ukraine. A better comparison, the ESI suggests, may be with eastern European countries in the 1970s. As described by Timothy Garton Ash, they were like a frozen lake: unmoving on top, but full of activity beneath the surface.

For now, President Aliev and his cronies derive too many benefits to enact the kind of radical reform the country needs. But they cannot carry on like this forever.

Kanske Sverige kan hjälpa till även på den här punkten. Vår twittrande utrikesminister kan säkert komma med några uppslag. Jag ser att han i natt producerade följande tweet på den svenska regeringens vägnar: ”Congratulations to Eric Sade for a very good No 3… And to Azerbaijan for winning!” Fast om man ska gratulera någon kan man väl försöka få efternamnet rätt stavat. Det hörde åtminstone förr till den diplomatiska etiketten.

Read Full Post »

Older Posts »