Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

Är sionismen i kris? Svaret beror förstås på vad man menar med sionism. Det är en ideologi som i likhet med socialismen kan uppträda i massor av skepnader. Det finns en humanistisk variant (typ Martin Buber) och en extremnationalistisk, närmast fascistoid variant (typ Avigdor Lieberman, Israels nuvarande utrikesminister).

Den som säger att sionismen är i kris är den amerikanske judiske debattören Peter Beinart. Han har nyligen satt fart på en våldsam diskussion i USA med sin bok The Crisis of Zionism där han vädjar till amerikanska judar ”to defend the dream of a democratic Jewish state before it is too late”.

Hans huvudärende förklaras i en artikel i den israeliska tidningen Haaretz nyligen:

Beinart is on a crusade, if you will, to save the birthright of liberal American Jews, and his two main culprits – the “enemies” with whom he is doing battle – are the American Jewish establishment, which blindly follows right-wing Israeli policies, and Prime Minister Benjamin Netanyahu, who orchestrates them.

As far as Beinart is concerned, it is Netanyahu who is leading the Jewish people astray by misinterpreting historical precedents and misapplying them to the present. It is Netanyahu who has converted the American Israel Public Affairs Committee lobbying organization, and recruited Christian Evangelicals to support his right-wing anti-liberal agendas. It is Netanyahu, aided and abetted by these very same American supporters, who has derailed President Barack Obama’s Middle East peace policies, a move that could go down as a “historical tragedy,” Beinart asserts.

Kritiken mot Beinart från det proisraeliska etablissemanget i USA är förstås inte oväntad men han stöds å andra sidan också av många insiktsfulla personer. En av dem är ekonomipristagaren Paul Krugman (som själv har judisk bakgrund) och som i en kolumn i New York Times skrev bland annat följande:

The truth is that like many liberal American Jews — and most American Jews are still liberal — I basically avoid thinking about where Israel is going. It seems obvious from here that the narrow-minded policies of the current government are basically a gradual, long-run form of national suicide — and that’s bad for Jews everywhere, not to mention the world. But I have other battles to fight, and to say anything to that effect is to bring yourself under intense attack from organized groups that try to make any criticism of Israeli policies tantamount to anti-Semitism.

För den som på svenska vill läsa mer om bakgrunden till den aktuella debatten och om sionismens kris kan jag bara rekommendera Ingmar Karlssons nyutkomna bok Bruden är vacker men har redan en man. Som allt vad Ingmar Karlsson skriver är den baserad på en solid grund av fakta. Vi får veta vad vi behöver veta om den sionistiska rörelsens bakgrund i den judiska diasporan i Europa,  om den begynnande invandringen på 1880-talet som en följd av ryska pogromer, om Balfourdeklarationen och striderna mot den brittiska mandatregimen och om Israels självständighet. Men vi får också en redogörelse för hur det sionistiska arvet förvandlats och idag ofta missbrukats av dem som står för territoriell expansion och diskriminering.

I sin recension i Dagens Nyheter har Per Jönsson ganska väl lyckats sammanfatta huvudbudskapet i Ingmar Karlssons bok:  ”Här föreligger alltså en väldig, och över tid ständigt växande, motsättning. Å ena sidan den sionistiska visionen om ett fredligt hemland för världens judar. Å andra sidan staten Israels expansionspolitik som både i verklighet och ambitioner tycks fortgå utan skönjbart slut.”

Denna motsättning är det dessvärre många, från Livets ord till Sverigedemokraterna, som inte vill låtsas om. Har man läst Ingmar Karlssons viktiga bidrag till Mellanösterndebatten förstår man hur farlig denna blinda fläck är.

Read Full Post »

Volvos värde

Vi har kvar vår gamla Volvo 945, en herrgårdsvagn från 1992 som vi egentligen hade tänkt göra oss av med eftersom vi också har en modernare Toyota. Men man får inte så mycket för en gammal bil och trots sina 27.000 mil så tickar den och går ganska bra; låt vara att en del saker behövde åtgärdas efter vinterns stillastående. Den har en stor fördel genom sitt breda lastutrymme (den lär vara den största Volvomodellen någonsin) och den är dessutom försedd med en dragkrok som gör att man kan hyra en släpkärra då och då för att köra bort grenar och kvistar från trädgården.

Den här modellen var förr vanlig som taxi och jag brukade fråga förarna hur länge de körde sina bilar. 40.000 eller 50.000 mil var inget ovanligt svar. Men då handlade det förstås om kärror som var i kontinuerlig drift och aldrig hann rosta. Motorn brukar i alla fall vara seglivad.

Jag besiktigade den i förra veckan och var som vanligt nervös ungefär som inför en gammal universitetstentamen. Men den passerade nålsögat så när som på någon detalj kring den främre styrledens infästning som kanske måste svetsas. Vi får se vad det kan kosta.

Hur som helst; jag påmindes som att Volvos värde varar när jag läste en läsarkommentar till Bernard Porters blogg i London Review of Books häromsistens. Porter skrev under rubriken Swedish Lessons om hur Sverige just nu är jättepopulärt inom den brittiska regeringen som gärna importerar den ena idén efter den andra, t ex det svenska friskolesystemet. Samtidigt informerade han de brittiska läsarna om att friskolereformen verkligen inte är oomtvistad i Sverige, särskilt inte när det visar sig att en del av skattebetalarnas pengar försvinner till ”tax havens” utomlands.

Den läsarkommentar jag syftar på (skriven av någon som heter Simon Wood) tog inte alls upp just den aspekten av den svenska modellen utan frammanade i stället Volvo som symbol för svensk kvalitet:

We drive a Swedish model, a 15-year-old Volvo V70 T5 which was built to last for ever, not just for Christmas. It is the last of the true Swedish-made Volvos. Such vehicles are passed on from generation to generation. You can pick your Volvo estate to be the hearse for your woodland burial. Steve Jobs rolled around in old Volvo estate when he was young, forming his thoughts, listening to Bob Dylan.

Till detta skulle jag enbart vilja ge kommentaren att vår 2o år gamla bil av många experter anses vara en av de sista modeller som man kan laga med skruvmejsel och skiftnyckel, utan hjälp av sofistikerade felsökningsdatorer. Det gör att den kanske ändå går att sälja till någon hemmafixare för några tusenlappar när vi väl vågar kapa banden till en gammal trotjänare.

Vi får se vad som händer. I’ll keep you posted.

Read Full Post »

Året var 1959. Jag var gymnasist och tillbringade några veckor av sommarlovet i Helsingfors. Jag vandrade genom stan, tittade in i boklådor och antikvariat, åt karelska piroger och försökte tyda de finska orden på tvåspråkiga affärsskyltar (de var betydligt fler på 50-talet än idag).

Redan då var jag intresserad av det ryska. Jag hade läst en NKI-kurs per korrespondens och kunde i alla fall språkets grunder. Jag bläddrade igenom Akademiska Bokhandelns ryska sortiment och besökte de ryska kyrkorna. I Uspenskijkatedralen hölls fortfarande gudstjänsterna på kyrkoslaviska. Det var samma språk i en liten kyrka intill begravningsplatserna i Sandudd som var tillägnad den helige Nikolaus. Där fanns en församling som tillhörde Moskvapatriarkatet och som på 20-talet hade brutit sig loss från den finska ortodoxa kyrkan i protest mot en omstridd kalenderreform.

Det var en anspråkslös församling. En vardagsmorgon var det knappt något folk i kyrkan när kyrkoherde Pavinsky förrättade liturgin. En äldre dam tjänstgjorde både som körsångare och kyrkvaktmästare. Man kunde köpa vaxljus, bönböcker och små helgonbilder vid en pulpet strax innanför ingången. Och det var här jag köpte en liten ikon som jag fortfarande har i min ägo.

Ikonen från Moskva

Det var en Kristusbild, tryckt med färglitografisk teknik på metall och monterad på en liten träplatta. På underkanten kunde man läsa tillverkaren: А. Жако и Ко Москва (A. Zjako och Co Moskva). Eftersom det uppenbarligen rörde sig om en privat firma var det ju ingen tvekan om att ikonen tillverkats före revolutionen 1917. Ett lager hade förmodligen blivit kvar i Finland och efterfrågan verkade begränsad.

Jag har inte funderat så mycket på just den här ikonens bakgrund förrän jag häromdagen av andra skäl råkade intresserade mig för de litograferade metallikonerna och deras historia. Det visade sig då att det dels fanns en bild av just min ikontyp på nätet, dels en hel del texter om diskussionen i Ryssland kring de industriellt framställda ikonerna. Det var en diskussion som uppstod när de första oljetryckta bilderna lanserades på 1800-talet. Redan 1873 vände sig författaren Nikolaj Leskov mot denna rationalisering och förflackning av det gamla ikonmåleriet. När sedan de första plåtikonerna började tillverkas vid förra sekelskiftet var det många som på nytt upprördes över att de handmålade ikonerna höll på att sättas på undantag och att hantverkarna i traditionella ikonmålarbyar som Palech och Mstera skulle bli arbetslösa.

Förutom firman Zjako var det ett annat företag, V. V. Bonaker, som mer eller mindre monopoliserat marknaden för kromlitograferade plåtikoner. Båda företagen hade utländska ägare och de var stora på plåtmanufakturens område eftersom de också med samma teknik tillverkade skyltar, märken och burkar som förpackningar för te, choklad och andra kolonialvaror.

Zjakos andra produktsortiment

Kyrkan försökte i förening med olika konsthistoriker att sätta stopp för den nya tekniken. En kejserlig kommission för ikonmåleriets renhet tillsattes 1901 men den lyckades inte få stopp på massproduktionen av billiga helgonbilder. Det var också svårt att skapa någon stark opinion mot de båda företagen eftersom deras ikoner var ganska välgjorda och anpassade till en traditionell ikonstil snarare än 1800-talets romantiska konstsmak.

När den nyss nämnda kommissionen tillsattes 1901 skrev författaren Anton Tjechov uppgivet till den framstående konsthistorikern Nikodim Kondakov: ”Skulle man stänga Zjakos och Bonakers verkstäder skulle bara nya uppstå i stället”.

Så massproduktionen av ikontryck på plåt fortsatte fram till den ryska revolutionen. Det är en del av denna produktion som min lilla ikon representerar, en helig bild som speglar en intressant rysk historia med både andliga och industriella förtecken.

Read Full Post »

Många internationella medier lyfter nu fram Norge som ett exempel för världen när det gäller sättet att behandla ett nationellt trauma. Med respekt för demokratins och rättsstatens principer låter man Anders Behring Breivik få sina gärningar prövade av en domstol. Hur annorlunda är inte detta förhållningssätt i jämförelse med de hysteriska reaktioner som attentaten mot World Trade Center utlöste. The Guardian kommenterade saken i en ledare häromdagen:

To its credit, Norway has refused to rise to Breivik’s provocation. There is nothing that fanatics who see themselves as warriors want more than to provoke an over-reaction. That was the mistake that the United States made after 9/11. Even though Breivik’s acts are abnormal and abhorrent, Norway has rightly put him on trial in the normal way, has emphasised that he has rights, and has allowed him to have his say in court, however painful that may be. This is absolutely the correct way to assert the strength of democracy and the rule of law in the face of acts of terror of all kinds. This is not a war. It is a challenge to the rule of law, and it must be met with an assertion of the rule of law, not by its abrogation.

New Statesman är i sin kommentar inne på samma linje. Medan ledande politiker i USA och Storbritannien utnyttjade terrorn den 11 september 2001 till att inskränka medborgerliga rättigheter och (i USA:s fall) skapade ett rättslöst inferno i Guantánamo har Norge valt att möta sin egen inhemska terror med mer demokrati och mer öppenhet, för att citera statsminister Jens Stoltenbergs ord. Men medan rättegången pågår får man enligt New Statesman  inte glömma att den ideologi som den åtalade demonstrerar inte uppstått ur ett vacuum:

It is convenient for some to dismiss Breivik’s views as the ramblings of a mad narcissist and a psychopath. But strip away his more outlandish rhetoric and there is little to separate them from those frequently expressed on the pages of the conservative press. It was Breivik’s actions, rather than his beliefs, that distinguished him from other right-wing ideologues. His tropes of choice – the rise of “Eurabia”, the insidious influence of “cultural Marxism” – will be familiar to anyone who has read the work of Melanie Phillips or Mark Steyn, two of the writers cited in Breivik’s manifesto. The neoconservative author Norman Podhoretz titled his work on “Eurabia” World War IV. Breivik merely pursued such ideas to their extreme conclusion. As Voltaire wrote, “those who can make you believe absurdities, can make you commit atrocities”.

Terrormisstänkta – utan öppen rättegång

Det ser ut som en tillfällighet att New York Times samtidigt med skildringarna av den öppna processen i Norge publicerar en artikel av advokaten David A. Schulz som beskriver problemen med de slutna rättegångarna i speciella ”military commissions” för dem som på lösa grunder hållit fängslade i Guantánamo. Han påpekar att slutenheten och vägran till insyn bland annat motiveras av rädsla för att de anklagade ska vittna om den tortyr som de utsatts för under tidigare förhör (water-boarding, pistolhot, ”stress positions” etc.):

In recent weeks the lead prosecutor for the military commissions, Brig. Gen. Mark S. Martins, has made the case that military tribunals are uniquely suited for the prosecution of a narrow class of terrorism suspects and that the use of these tribunals should be recognized as consistent with commitment to the rule of law. But the world will never accept the Guantánamo verdicts if significant testimony is closed for fear of embarrassment over detainee mistreatment.

The thought of a Guantánamo defendant taking the stand to testify about his treatment, in his own words, may not be appealing for many reasons. But we must be prepared to lay out all the facts, wherever they lead, if we are to demonstrate to the world that the verdicts ultimately rendered at Guantánamo are justifiable, however they turn out.

Oslo ligger verkligen långt från Guantánamo Bay.

Read Full Post »

Vi bor några dagar i en lägenhet på rue Tlemcen i Paris. Gatan ligger strax norr om Père-Lachaise-kyrkogården och är egentligen inte särskilt charmig. Husen är förmodligen byggda under 1900-talets sista decennier, det finns inga affärer på bottenvåningarna men å andra sidan är det väldigt tyst på nätterna och lägenheten är utmärkt.

En boksynt vän uppmärksammar mig på att det handlar om svensk litteraturhistorisk mark. Det var på den här gatan som Eyvind Johnson i slutet av 1920-talet bodde på ett hotell – jag tror mig ha kommit fram till att det hette Au Soleil d ́Auvergne – i den då halvt förfallna stadsdelen. ”Det är ett hotell”, skriver Johnson senare vid något tillfälle, ”ett rum för långsamt resande eller hastigt uppdykande och försvinnande personer. Bredvid porten låg en vinhandel. Man kunde gå i tofflor den smala gatan ner till torget och köpa tomater.”

Det kan man alltså inte längre. Vinhandeln är försvunnen och gatan är inte längre så smal. Tomater kan man förvisso köpa några hundra meter bort, nära tunnelbanestationen Père-Lachaise och där finns också en större livsmedelsaffär som tillhör lågpriskedjan Franprix. Åt andra hållet breder Belleville ut sig, det som förr kallades för en ”arbetarstadsdel” men som idag kanske lika gärna skulle kunna kallas för en ”arbetslöshetsstadsdel”. Åtminstone när det gäller de invandrarungdomar som bor där.

Eyvind Johnson – bodde på rue Tlemcen

Vi vandrade igår genom den fantastiska parken Buttes Chaumont och hamnade så småningom vid Parc de Belleville, en åtminstone för min del okänd oas av terrasserad skönhet i Paris. Den skapades så sent som 1988 och längst upp i den parken har man en fantastisk utsikt över takåsarna i Paris. En kväll när de flesta träden har slagit ut, syrenerna blommar och solen sänker sig i väster är det en upplevelse att rekommendera.

Eyvind Johnsons Parisupplevelser med rue Tlemcen som bas finns dokumenterade i romanen Stad i ljus som faktiskt gavs ut på franska (med titeln Lettre recommandée, översatt av Victor Vinde) året innan ett svenskt förlag hade kommit till skott. Huvudpersonen heter Torsten och bara det gör ju att jag måste läsa boken när jag kommer hem – den är ännu en vit fläck på min karta.

I ett radioprogram 1961 samtalade Victor Vinde med Eyvind Johnson om den här boken:

VV: Ett svenskt inslag i Parisiskt 20–tal var väl den där kvällen den 12. dec 1927, då du satt i Flammarions stora upplysta bokhandel på Boulevard des Italiens och dedicerade dom första exemplaren av Stad i Ljus, som ju på franska hette Lettre recommandée. Hur kände du dig när du satt där med reservoarpennan?

EJ: Närmast skräckslagen tror jag man var, men samtidigt fanns det en liten fåfänga hos en som sa, en inre röst som sa, här sitter man i alla fall…

Ja, och här sitter man själv på rue Tlemcen och försöker fantisera om hur gatan kan ha sett ut när Eyvind Johnson kom ner i morgontofflorna för att köpa tomater.

Read Full Post »

Om jag nu inte kommer att uppdatera bloggen på någon vecka så beror det på att jag befinner mig i Paris för att leda ett seminarium som har temat Det ryska Paris, ett ämne som länge har intresserat mig. Det handlar framför allt om de spår som den ryska emigrationen från 1917 och framåt satt i den franska huvudstaden.

Efter den ryska revolution kom tusentals ryssar att söka sig till Frankrike, ofta via mellanstationer i andra länder. De flesta hamnade i Paris och de skapade sin egna sociala, kulturella och religiösa gemenskaper där i väntan på att få återvända till hemlandet, en dröm som för de flesta aldrig kom att förverkligas. Många kom att få jobb i de franska bilfabrikerna, andra blev taxiförare. Akademiker och konstnärer kunde i bästa fall försörja sig på sina intellektuella eller konstnärliga färdigheter.

Här nedan kan ni se en del av de bilder som jag kommer att visa i anslutning till föredragen under seminariet:

Den ryska paviljongen vid världsutställningen i Paris år 1900. Ett storståtligt bygge som markerade den växande industriella stormaktens resurser och de ökande kulturella och ekonomiska förbindelserna mellan Frankrike och Ryssland under decennierna före den ryska revolutionen.

Den ryska Alexander Nevsky-katedralen vid rue Daru. Invigd 1861 och efter revolutionen en samlingspunkt för emigranterna. I kvarteren intill öppnades ryska restauranger och affärer av olika slag.

Tidningen ”Den ryska chauffören”. Organ för de många ryssar som jobbade som taxiförare – historiskt sett ett typiskt invandraryrke. Det gick under mellankrigstiden en massa historier om de ryska storfurstar och adelsmän som man kunde hitta bakom ratten i de parisiska taxibilarna. Mycket var skrönor men en hel del var sanning.

Alexander Solsjenitsyns roman ”Den första kretsen” smugglades ut och publicerades på emigrantförlaget YMCA-press i Paris. Det är ett förlag som haft en enorm betydelse för den ryska emigrationens kulturella och litterära liv. Många av böckerna har sedan 1990-talets början getts ut i nyutgåvor i Ryssland. Förlaget med tillhörande bokhandel i latinkvarteren finns fortfarande kvar.

Tonsättaren Igor Stravinsky bodde i Paris mellan 1920 och 1939. Där samarbetade han bland annat med den berömda ryska baletten. Han är en av de ryssar som fått en egen gata eller plats uppkallad efter sig.

Balettdansören Rudolf Nurejevs grav finns på den ryska kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois strax utanför Paris. Wikipedia berättar: ”Nureyev’s grave… features a tomb draped in a mosaic of an oriental carpet. Nureyev was an avid collector of beautiful carpets and antique textiles. As his coffin was lowered into the ground, music from the last act of Giselle was played and his ballet shoes were cast into the grave along with white lillies.”

Jag återkommer kanske med lite noteringar om det ryska livet i dagens Paris när jag kommit tillbaka till Sverige.

Read Full Post »

Påskhälsningar

Finns det några som fortfarande skickar påskkort? Jag vet inte, men det var i alla fall länge sedan något damp ner i min egen brevlåda. Här kommer i alla fall några glada hälsningar från skilda länder och tider:

En rysk påskpuss. ”Till den heliga Påskens fest” lyder texten. Och de ömma känslorna mellan det unga paret kan man knappast tvivla på.

Notera de klassiska påskdelikatesserna ”kulitj” och ”pascha” på bordet. Och så flaskorna i bakgrunden.

Här handlar det om ett något yngre par men känslorna förefaller vara lika varma. ”Kristus är uppstånden” står det på kortet – den traditionella ryska (eller snarare kyrkoslaviska) påskhälsningen.

Även i diktarnas och tänkarnas land kunde de ömma känslorna spira under påsktiden. Här med ett litet lamm som förmedlande länk.

Den franska damen har vackra påskägg att erbjuda med uppenbarligen ingen att dela dem med. Hon  tillönskar oss hur som helst en glädjefull påsk.

Det svenska kortet är från en tid då frigående höns var betydligt vanligare än idag. En vacker bild från det gamla bondesamhället där det inte var helt ovanligt med fjäderfä inne i själva bostaden.

Glad Påsk!

Read Full Post »

Older Posts »