Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Som alltid uppstår en intensiv diskussion efter Eurovision Song Contest: Vann rätt låt? Svaret beror förstås på perspektivet. Storbritannien, den gamla schlagernationen, hamnade på nytt långt ner på listan men Daily Mail kunde i alla fall hitta ett glädjeämne: ”Britain DID sweep the board at Eurovision: Every song except one was sung in English”:

It is an annual battle of patriotic pride, awash with vigorous flag-waving – not to mention politically biased voting.

But at last night’s Eurovision Song Contest, the vast majority of entrants chose to abandon a key aspect of their national identity – and sing in English.

All but one of the acts performed at least some of their lyrics in English, including French contestant Amir, flouting his nation’s usually fierce defence of its native tongue.

Visst är det sant: det handlar ofta om en ”politically biased voting”. Och är den inte politiskt snedvriden så är den ju ofta kulturellt betingad. Grannar tenderar att rösta på varandra.

Eurovision

Från rysk sida är man förstås besviken över att den låt som trots allt vann telefonröstarnas hjärtan inte tog hem segern. Den irländske journalisten Neil Clark företräder på sajten Russia Today det ryska perspektivet:

A blatantly political song by Ukraine – which should not have been allowed in the contest in the first place as it clearly broke the European Broadcasting Union’s ‘No Politics’ rules – was declared the ‘winner’ of the Eurovision Song Contest, even though the country which got the most votes from the general public was Russia.

What helped Ukraine ‘win’ were the ‘national juries’ panels of so-called ‘music industry professionals’ who were given 50 percent of the votes and who only put Russia in joint fifth place, with 81 fewer points than Ukraine.

What we saw last night, as some on Twitter have commented, was a replay of the 2000 US Presidential election between Al Gore and George W. Bush, when Gore got the most votes, but the neocon-backed Bush made it to the White House. The Establishment may give us plebs a say, but it has mechanisms to make sure that it gets the result it most desires.

Clark har förstås en poäng. Det norska folkets telefonröster gav Sverige en fjärdeplats medan den korrumperade norska juryn inte gav det gamla brödrafolket en enda poäng. Danmark och Finland visade i alla fall en rimlig nordisk solidaritet även om danskarna råkade rapportera sina juryresultat i fel ordning.

Man kan förresten i sammanhanget undra vilka som telefonröstar. Hur kom det sig att Polen inte fick många poäng i juryomgången men plötsligt seglade upp stort i det ”demokratiska” valet? Britterna satte liksom svenskarna Polen på andra plats. Kan de höga röstsiffrorna möjligen bero på att så många polacker befinner sig som gästarbetare utomlands, inte minst i England. Hemma får de ju inte rösta på det egna landets bidrag. Också en faktor att ta med i Brexit-debatten.

I efterhandsreportagen framställs nu hela tillställningen som en ny storkonflikt mellan Ryssland och Ukraina även om de båda länderna gav varandra höga poäng. Men Deutschlandsfunk påminner om en förbisedd aspekt inför nästa års tävling:

Wenn sich die Ukraine als demokratisches Land präsentieren will, dann räumt sie die Hürden für Russlands Teilnahme im kommenden Jahr ab. Derzeit dürfen kremltreue Künstler dort nicht auftreten… Kiew könnte mit gutem Beispiel vorangehen und diese Restriktion abschaffen.

Just det. Idag är många ryska artister portförbjudna i Ukraina om de på minsta vis uttryckt något stöd för sitt lands officiella politik. Mot den bakgrunden kan det bli svårt för Ryssland att delta 2017.

Jag kommer att tänka på ett klassiskt yttrande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist; ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”. Man kan väl säga att detta numera också gäller Eurovisionsschlagern.

För övrigt är det tyskarna som mest får slicka sina sår efter att ha kommit på sista plats. De vann i alla fall 1982 med ”Ein bisschen Frieden”. Det är en låt som fortfarande håller rent musikaliskt och som med sitt fredsbudskap är minst lika aktuell 34 år senare.

Read Full Post »

Två faktorer under mina barndomsår kom att delvis forma min världsbild. Den ena hängde samman med det interneringsläger för sovjetiska soldater (”Rysslägret i Byringe”) som fanns i min hembygd och som jag skrivit om flera gånger på den här bloggen. Det upplöstes när jag knappast var medveten om dess existens men indirekt kom det senare att påverka mig och tidigt göra mig intresserad av det ryska.

Den andra faktorn var den estniska flyktingfamilj som i mitten på 40-talet kom till gården där jag bodde och som sedan stannade några år innan de drog vidare västerut.

Deras närvaro betydde för mig personligen ett första medvetande om ett land och ett språk bortom min egen verklighet. Den yngste sonen lärde mig räkna på estniska, det första främmande språk jag kom i kontakt med. Kanske var jag då fyra eller fem år; jag vet inte så noga. I alla fall fick jag klart för mig att det fanns ett land österut som hette Estland. Om min generation generellt sett kom att betrakta Baltikum som ett terra incognita så har det i varje fall aldrig gällt för mig.

Om allt detta har jag för övrigt skrivit lite mer utförligt i min bok Vägen mellan öst och väst som kom ut 2012.

Kanske var det blandningen av ryskt och estniskt som under 1990-talet väckte mitt intresse för tonsättaren Arvo Pärt. Hans bakgrund i estnisk och västerländsk musikkultur i kombination med en förankring i en rysk ortodox andlig tradition fascinerade mig. Det ledde till att jag 2002 fick tillfälle att samtala med honom en eftermiddag i Berlin och att jag något senare publicerade boken Arvo Pärt. Om musiken vid tystnadens gräns.

Den boken är slutsåld och den är för övrigt bara delvis aktuell eftersom Arvo Pärt under det senaste decenniet varit oupphörligt verksam som kompositör. Därför har jag skrivit en ny bok, kanske mest att se som en längre essä, där jag i och för sig upprepar basfakta om tonsättarens liv och verk men där jag framför allt dels speglat hans fortsatta arbete och internationella framgångar, dels belyst hans nära relation till den ortodoxa kyrkans andliga arv.

Jag citerar i ett inledande avsnitt vad han själv sagt i en radiointervju i New York förra sommaren i anslutning till ett uppförande av hans stora verk Kanon Pokajanen:

For me, there is so much divine power and beauty in the substance of music. Whoever has ears, let them hear.

The liturgical life of the Orthodox church is rich and it feeds all the human senses. But my musical education has been formed mostly on the basis of Roman Catholic church music. The Orthodox faith came to me later and not so much through the music of the church but through the teachings and words of early Christianity and Byzantine holy men, and that spiritual heritage has influenced me greatly.

Boken har fått titeln Aldrig förstummas. Arvo Pärt och musikens källor. Jag betonar liksom tidigare att det inte rör sig om någon musikvetenskaplig analys utan snarare om en kortfattad idé- och personhistorisk presentation av ett av nutidens mest uppmärksammade konstnärskap på den klassiskt musikaliska scenen.

Aldrig-forstummas

För den som vill veta mer om detaljer kring Arvo Pärts speciella kompositionsteknik (den så kallade tintinnabuli-stilen)  finns det numer en ganska omfattande internationell litteratur. Däremot finns det färre försök att sätta in hans kompositioner i det idémässiga (närmast teologiska) sammanhang där de också hör hemma.

Löpande information om Arvo Pärt och hans verksamhet hittar man numera på hemsidan för Arvo Pärt Center i Laulasmaa i Estland. Inför hans 80-årsdag den 11 september i år kommer det säkert att skrivas mycket om honom runt om i världen. Många konserter med hans verk kommer förstås också att ges med anledning av detta.

Om någon är intresserad av min lilla bok så kan man köpa den via närmaste internetbokhandel eller direkt från förlaget (klicka här).

Read Full Post »

Det är val i Turkiet på söndag. Det ska bli spännande att se utgången. Hur stor andel av rösterna får regeringspartiet AKP? Ska det kurdiska HDP klara den höga spärren på 10 procent? Kommer president Erdoğans alltmer auktoritära ledarstil att stöta på motstånd från ett nytt parlament? Vad kommer valet att betyda för den trängda pressfriheten i landet?

Jag läser några av de engelskspråkiga turkiska tidningarna på nätet och ser att valkampanjen sjunker till allt lägre nivåer. Inte oväntat kommer man in på Erdoğans skrytbygge: det jättestora presidentpalatset i Ankara. Ledaren för oppositionspartiet CHP antyder att det finns sitsar av av guld på toalettstolarna där. ”Har du städat på toaletterna?”, svarar den lättretade presidenten.

New Presidential Compound (Ak Saray) in Ankara, Turkey. PHOTO: Wikimedia Commons MUST CREDIT

”Vita huset” i Ankara. Foto: Wikimedia Commons

Vill man få en verkligt sakkunnig bakgrund till den aktuella politiken och dess förankring bakåt i tiden ska man läsa Ingmar Karlssons nyutkomna bok Turkiets historia. Den är välskriven och faktaspäckad och spänner över sekler av dramatiska händelser i detta land som alltid legat i spänningsfältet mellan europeiska stormakter och arabiska grannar. Den turkiska erövringen av Konstantinopel 1453 innebar en vändpunkt i både kristen och muslimsk historia och det osmanska rikets utvidgning på bland annat Balkan präglar än i dag den politiska verkligheten i den sydöstra delen av vår kontinent.

Det moderna Turkiet är i hög grad en produkt av det som hände på 1920-talet när Kemal Atatürk genomförde en både politisk och kulturell revolution. Den som varit i landet vet att han är den alltid närvarande statsgrundaren. Hans porträtt finns i oräkneliga varianter vart man än vänder sig. Frågan är bara om vördnaden för hans person motsvaras av en lika stor vördnad för hans idéarv. Den sekulära stat som han en gång lade grunden till efter fransk förebild tycks mer och mer omvandlas till ett av religionen genomsyrat samhälle.

Ingmar Karlsson var mellan 2001 och 2008 svensk generalkonsul i Istanbul. Från det svenska palatset där (också en produkt av en gemensam svensk-turkisk historia) följde han utvecklingen under viktiga år av samhällsomvandling. Under de åren vände EU tyvärr alltmer ryggen åt Turkiet och gynnade därmed en inåtblickande politik med en minskad reformtakt i västerländsk riktning.

Som alltid när man läser en intressant bok kan man fastna i någon detalj. Själv fascinerades jag av berättelsen om hur turkiska ungdomar på nationella högtidsdagar marscherar till den melodi som vi svenskar känner som Tre trallande jäntor, en Fröding-dikt tonsatt av Felix Körling. Jag gräver lite i just den detaljen och hittar på nätet en akademisk uppsats om Selim Sırrı Tarcan, en man som tidigt blivit intresserad av den svenska gymnastiken:

Selim Sırrı was 35 years old when he arrived in Stockholm on June 3, 1909, and started his education at the Royal Institute for Physical Education. He explains in interviews and in his books that in Stockholm he passed from ‘the empirical stage’ to ‘the scientific stage,’ meaning that, his love and capacity for physical education and gymnastics turned into a scientific study of the body. Swedish gymnastics differed significantly from the German gymnastics with which he was familiar.

Giving up his old habits, he began to prefer Swedish to the German style of gymnastics. This was mostly due to the non-competitive nature of the Swedish gymnastics, which intentionally included disabled, elderly, and weaker people in contrast to the emphasis on the ‘survival of the fittest’ in the German sports… Selim Sırrı also became very interested in Swedish and Scandinavian culture and he wrote about the time he spent in those countries. In his account he relates how he met the king of Sweden, Gustav V, on several occasions, and even played tennis with him.

He also became interested in Swedish folk music, and brought several folk songs with him back to Istanbul.

Det var på det sättet som Felix Körlings musik i Turkiet kom att bli melodin till en text som handlar om ett berg insvept i dimma och om ungdom som vandrar. Och den sjungs inte bara på nationella högtidsdagar. Det framgångsrika fotbollslaget Galatasaray från Istanbul har en hejaklack som med egen text gärna stämmer upp sången på läktarna.

Om detta kan man också läsa utförligt på Kalle Örsans idrottshistoriska blogg. Men det var Ingmar Karlsson som med sin förträffliga bok satte mig på spåret.

Read Full Post »

Visst är det skillnad på kultursidorna förr och nu. Många av dagens sidor är ofta tama och försiktiga. En del kulturredaktörer verkar hela tiden snegla mot ledarskribenterna när de ska bedöma världens affärer. Vad ska de möjligen tycka om man kommer med ett annat perspektiv än den konventionella visdomen?

Dagens Nyheters kulturdel får man som prenumerant ofta leta efter någonstans bland alla annonsbilagor. Ibland kan jag se det symboliskt: ”Erst kommt der Markt, dann die Kultur”. Först det kommersiella, därefter konst och litteratur.

Fast ibland hettar det till och man läser så att hela intellektet grips. Som i Dagens Nyheter idag där Karl Ove Knausgård går till en våldsam attack mot det svenska kulturklimat som han sammanfattar under begreppet ”cyklopernas land”. Det finns säkert invändningar att göra mot hans text men man kan inte komma ifrån att han skulle kunna ställa sig under Strindbergs proklamationer: ”Ni tror att snille är gott skarpt huvud – ingalunda – jag har icke det skarpaste huvudet – men elden; min eld är den största i Sverige och jag skall om Ni vill sätta eld på hela detta usla nästet!”

Knausgård

Tänder eld i debatten

Som när Knausgård på ett ställe i sin artikel säger:

Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?

Kultursidorna i cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen. Litteraturen är inte fri i cyklopernas land. Den är tvärtom bunden till händer och fötter. Jag känner inte till något land i världen, förutom de totalitära, där författarna är så osynliga i den offentliga debatten. Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land. Man ser aldrig en författare riskera något i offentligheten.

Sant eller falskt? Man måste tänka efter ordentligt ett tag. Det är hur som helst en utsaga att förhålla sig till. Och den som varit med några decennier kan med viss nostalgi blicka tillbaka på den tid när också författare var ledande opinionsbildare. Själv saknar jag dessutom den krets av fritänkande akademiker som förr ofta gjorde sidorna läsvärda. Men alla vet att dagens professorer och docenter är alltför upptagna av att skriva anslagsgivande uppsatser för internationella tidskrifter för att ha tid och ork att engagera sig i tidens stora frågor.

Detta om kultursidorna mer generellt. Numera rymmer de ju för övrigt också en massa texter om populärmusik och spotifylistor. I anslutning till det kanske något också bör sägas om Eurovision song contest. Som gammal logdansare tycker jag förstås (liksom åtskilliga låg- och mellanstadiebarn i omgivningen) att Hasse Andersson borde ha vunnit den svenska deltävlingen med sin svängiga låt ”Guld och gröna skogar”. Men nu är det ju Måns Zelmerlöv som ska rädda Sveriges ära med en inte helt trallvänlig melodi. I skrivande stund leder han vadslagningsfirmornas bedömningar men den ryska konkurrenten Polina Gagarina ligger hack i häl (Unibet har odds 2,62 för Måns mot 4 för Polina).

Självklart har redan Putins ande frammanats i samband med det ryska bidraget. Allt som kommer från Ryssland är, som vi ju numera vet, dirigerat av Putin personligen. Men kanske kommer de röstande runt om i Europa till slut att se mer till de musikaliska kvaliteterna. För att citera Aftonbladets bedömare:  ”Numret ‘A million voices’ är ett välgjort Eurovision-drama som reser sig flera våningar högre än de flesta av konkurrenterna. Dessutom har hon ­lika mycket krut i pipan som en fälthaubits.”

På lördag får vi se hur det går. Ska Putin eller Stefan Löfven vinna genom sina musikaliska ombud?

Read Full Post »

Den övervägande delen av publiken på Klara Soppteater idag var nog sextioplus. Inte så konstigt kanske när pjäsen med titeln Köp hjärtan! handlade om Ulla Billquist och hennes liv. Ulla Billquist dog för egen hand 1946 (hon var då bara 38 år) men hela femtiotalet spelades väl hennes 78-varvare på grammofoner och i radio och hennes insjungning av ”Min soldat” får väl betraktas som en svensk klassiker.

Vanna Rosenberg och Fredrik Meyer är de agerande i den här korta enaktaren och man måste säga att Vanna Rosenbergs tolkning av Billquist gränsar till det geniala. Inte minst överraskar hon genom en fantastiskt bra sångröst. När hennes sång i pjäsens slutminuter nästan sömlöst övertas av en inspelning med huvudpersonen märker man nästan ingen skillnad.

Jag skrev nyss här på bloggen om Rikard Wolffs gestaltning av Karl Gerhard och om man jämför båda rollprestationerna skulle jag vilja sätta Rosenberg framför Wolff.

Pjäsens titel är lånad från sången Köp hjärtan med melodi av Jules Sylvain (pseudonym för Stig Hansson) och text av S.S. Wilson (pseudonym för Anita Halldén). Den skrevs 1931, på den tid när nöjesbranschens arbetare alltså valde att inte framträda med sina egna namn – en tid långt bortom dagens egotrippade skapare av populärmusik.

Sången har en refräng som slutar så här:

Vill du din kärlek förklara,
skall du ej vara rådlös.
Här till mitt hjärta det går en ledning,
fast den är trådlös.
Mitt hjärtas telefon inget nummer har,
du ringer utifrån och får ej något svar.
Men jag kan viska till dig,
om du vill ringa till mig
så är mitt namnanrop:
”Jag älskar dig !”

Det slog mig efter föreställningen att de närvarande sextioplussarna säkert hade upplevt begreppet ”namnanrop”, men hur är det med en yngre generation? Jag minns själv från 50-talets början att Ekstedt & Frankes järnhandel i Strängnäs kunde nås via namnanrop. Det innebar ju före de automatiserade telefonernas tid att en större affär eller institution kunde kontaktas utan nummer. Man sa bara namnet till telefonisten så blev man kopplad.

rtel

Gammalt redskap för namnanrop

I en lokal telefonkatalog för Södertälje från 1942 hittar jag 23 abonnenter som man kan nå på det sättet. Där finns förstås viktiga samhällsinstitutioner som lasarettet, brandkåren, polisen och bryggeribolaget men också de stora industrierna Scania Vabis och Astra. Stadshotellet, Länstidningen och Droskstationen kunde man också ringa till utan att kunna deras nummer.

Mina mostrar var rikstelefonister i just Södertälje. Huruvida de någonsin nåddes av sångens namnanrop: ”Jag älskar dig” vet jag inte. Men vem vet; kanske någon som just avslutat en glad kväll på Stadshotellet gjorde ett försök.

Read Full Post »

Vi såg Stadsteaterns föreställning om Karl Gerhard igår. Den har uppmärksammats och prisats och visst är den sevärd. Rikard Wolff gör i många avseenden ett fint porträtt av den store revykungen. Han har samma typ av diktion och samma typ av något oskolad sångröst. Man kan möjligen sakna något av Karl Gerhards kroppshållning som nog var en aning mer rakryggad än vad Wolff lyckas gestalta.

Så finns förstås alla klassikerna där: Den ökända hästen från Troja, Jazzgossen, En katt bland hermelinerna etc. Inte minst den förstnämnda blir skickligt framförd med en överraskande fyndig scenografi. Som i all modern dramatik kring kända artister och konstnärer vill man förstås lyfta fram det privata på verkets bekostnad. Inget fel i det kanske och den bitvis bortglömde sambon Göthe får här sin rättmätige plats som kombinerad ordningsman och tröstare.

Mindre lyckad tycker jag att Cecilia Frodes gestaltning av Zarah Leander är. Det är i grunden kanske inte hennes fel; vem kan egentligen göra rättvisa åt en ”larger-than-life woman”. Dels har hon inte Zarahs djupa och allt uppfyllande sångröst, dels inte heller hennes totalt dominerande scennärvaro.

kgz

Karl Gerhard och Zarah Leander

Det är klart att en pjäs på dryga två timmar inte kan ge annat än fragment av ett överdådigt liv och konstnärskap. Den fick mig i alla fall att ur bokhyllan ta fram Stig Ahlgrens väldokumenterade och oöverträffade bok ”Den okände Karl Gerhard” från 1966. Där får man ett känsligt porträtt av både människan och konstnären, dessutom många och långa dagboksutdrag som belyser såväl allianser som vänskaper och motstånd, inte minst av politisk art.

I sitt förord skriver Ahlgren:

Få samtida svenskar har vi fått veta mer om. Det ombesörjde han själv. Trots luckor och minnesmistor i Karl Gerhards memoarer framträder berättaren i helfigur. Där står han på trappan till sitt revyhus, sitt sagoslott och bjuder välkommen. Även i den meningen var hans gästfrihet storslagen, seigneural.

Men när gästerna gått och porten slagit igen, vem var då Karl Gerhard?

Stig Ahlgren talar om en person som var mångtydig och motsägelsefull. Pjäsen på Stadsteatern har knappast jämnat ut motsägelserna. Den har möjligen förstärkt mångtydigheten.

Read Full Post »

Restaurangmusik

Jag spelar inte golf men går gärna på golfrestauranger. Det finns några sådana på rätt bekvämt avstånd och de har fördelen av att servera lunch även på helger plus att man får en rätt fin naturutsikt – åtminstone om man inte råkar ut för några små elektriska golfbilar i blickfånget.

Vi var på ett sådant ställe häromdagen, maten var bra och vädret utmärkt men jag stördes inledningsvis av en något för hög ljudnivå på restaurangmusiken som dessutom utmärktes av hårda och upprepade bastoner. Nu visade sig personalen förstående för en äldre gentlemans gammalmodiga krav och sänkte volymen men det är ju tyvärr inte alltid som serveringspersonal eller restaurangägare kan vara så tillmötesgående. Ibland får man svaret att ljudnivån ingår i etablissemangets affärsidé.

Varför måste för övrigt så många matställen ha musik av ett så stereotypt slag? Jag gjorde en liten efterforskning på nätet och kom fram till att det finns en musiklobby som gärna ser till att det spelas musik, gärna också av nu levande tonsättare, i offentliga miljöer. STIM, som tjänar pengar på saken, säger på sin hemsida:

Musik är ett naturligt inslag på restaurangen. Musiken får dina gäster att känna sig välkomna och skapar trivsam stämning.

Oavsett om du väljer att spela upp musiken från radio, hårddisk eller någon annan typ av musikspelare – eller om du har tv i lokalen – så kan vi på Stim erbjuda dig en licens för bakgrundsmusik i din restaurang.

Stim-avgiften för din bakgrundsmusik beräknar vi på antalet sittplatser och öppetdagar i din verksamhet.

rest

Modern spellista – rätt dystra titlar.

Visst har väl musik historiskt sett varit normala inslag på restauranger. Vem minns inte raderna från Gunnar Wiklunds storschlager: ”Från hotellet hörs en trio i Tosellis serenad, det är kväll i vår lilla stad…”.  Och en klassiker är förstås den episod som Birger Sjöberg berättar om i Fridas bok: ”Violincellisten i Müller-Bezacks solistkapell spelar i utvärdshusets trädgård en sommarafton, på begäran av Rådmannen, Träumerei. En främling, som ej känner stadens vanor, stör dödstystnaden, varvid förvirring uppstår. Allt slutar dock harmoniskt, tack vare violoncellistens kallblodighet”.

Främlingens fatala felsteg avslöjas i den fjärde strofen:

Men plötsligt — mitt i denna djupa dvala
en röst hörs bullra över vita bord:
— ”Kom hit, min pulla, så jag får betala!”
I denna stund min tunga saknar ord.
I vrede vändas alla ljusa hattar,
och Rådman ryter genom trädgårn: ”Tyst!”
När mannen i bersåen hånfullt skrattar,
blir Frida blek liksom en marmorbyst.

Olle Edström har i regi av Svenska samfundet för musikforskning skrivit en intressant uppsats om receptionen av restaurangmusik och han konstaterar inledningsvis att den internationella musiksmaken vid förra sekelskiftet var ungefär likartad över hela Europa. Professionella musiker kunde turnera från land till land utan att egentligen ändra sin spellista. Den var väl delvis lik den som Povel Ramel skildrar i Sorglösa Brunn: ”Det är äkta marscher från Tyrolen, det är Alpens ros och gamla Edelweiss” Däremellen Jungfruns bön med mera ”och så repris på Edelweiss, stup i ett, stup i ett.”

Missförstå mig inte: Jag har inget principiellt emot restaurangmusik om den är melodisk, stillsam, inte omöjliggör samtal och inte har för mycket av dunkande bastoner. Om restaurangen också har dukar som minimerar skramlet från glas och porslin är jag dubbelt nöjd.

Mitt ideal är kanske det jag upplevde i början på 80-talet på Waldorf-Astoria Hotel i New York till en kopp te (den dyraste jag någonsin druckit, låt vara att en bit sockerkaka ingick). En ung dam satt och lekte fram smäktande toner på en harpa med en finess som gjorde att man för ett ögonblick glömde såväl ömma fötter som världsstadens buller. Snacka om ljuv musik!

Tänk om det ändå fanns fler harpister på våra moderna restauranger.

Read Full Post »

Older Posts »