Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

Nej, det är inte bokmässan i Göteborg som jag varit på. Den är jag klar med sedan flera år tillbaka. På 90-talet åkte jag dit då och då, ibland som deltagare i någon paneldebatt som ofta var dåligt förberedd och lite godtyckligt arrangerad. Syftet var väl främst att motivera sin närvaro, ungefär som i Almedalen om somrarna.

Jag minns inte ens riktigt vad jag var med och debatterade. Jag kommer ändå ihåg att Göran Rosenberg i något sammanhang var en medpanelist. Förmodligen handlade det om journalistik och forskningsinformation på den tid när jag satt med i något informationsutskott inom det dåvarande Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Kanske diskuterade vi egentligen något helt annat. Vi möttes visst vid en lunch för att hitta något slags minsta gemensam nämnare.

I en annan panel minns jag att Gunnel Vallquist satt och då måste det ha gällt något med anknytning till den ryska andliga traditionen, typ starjetserna som teologiskt och litterärt fenomen. Vid ett tredje tillfälle talade jag i Aftonbladets monter om den utvärdering av journalistutbildningen som jag just då varit engagerad i. Jag minns att publikintresset var minimalt. Men vem ville lyssna på mig när parnassens hjältar gick omkring på mässgolvet.

Vimmel på Bokmässan

Hur som helst; jag missunnar ingen resan till Göteborg och trevliga kvällar i minglet på Park Avenue, Rubinen eller Opalen som hotellen hette på min tid (numera har de förmodligen olika prefix som Scandic, Elite, Best Western eller liknande).

Men till saken: den mässa som jag tänkte rapportera om är Antik- och kuriosamässan i Kista som jag just kommer ifrån. Den har ett kulturinnehåll av ett annat slag. Här samsas svensk design från det senaste seklet med allmogeföremål och gammal blåvit Kockumsemalj. Spännvidden ligger mellan en ljuskrona i taggtråd och en teckning av Julius Kronberg, förmodligen en förlaga till en bibelplansch. En del utställare ger globala utblickar. Det kan handla om Ming-porslin eller ryska uniformsdelar. Några bekanta fritidshandlare från Jönköping har ett brett urval av franska antikviteter, från champagnekylare till fromma statyetter av den heliga Theresa av Lisieux. Stringhyllorna stiger i pris för varje år och 70-talets kläder efterfrågas av tjejer under 30.

Det svenska porslinet har däremot hamnat lite i bakvattnet. Det är just nu inte så vanligt att se hela serviser från Gustafsberg eller Rörstrand. Finns det några så kostar de inte så många kronor per del. Stig Lindberg är väl fortfarande på modet, men hur länge?

Ett intressant fenomen är de japanska uppköpare som går runt och dammsuger stånden på skandinavisk design från det sena 1900-talet. Även allmäneuropeiska sidenscarves utan någon speciell märkeslyster som Hermès eller YSL åker med hem i deras uppenbarligen välfyllda bagage. Man undrar hur mycket de tar för varorna i Japan eftersom vinsten måste täcka såväl inköp som resa och uppehälle.

Intressant är alltid att möte de verkliga samlarentusiaster som satsar allt på ett ganska snävt område. Jag såg en man som gick runt till alla utställare och frågade om de hade några gamla hundskattemärken. En glad pensionär visar sig samla på smurfar. En antikhandlare säljer dyrt en minnesnäsduk från OS i Helsingfors 1940 – olympiska spel som aldrig blev av på grund av kriget men som minnesindustrin redan hade hunnit investera i.

Man lär sig nästan lika mycket kulturhistoria på en kuriosamarknad som på hela Bokmässan i Göteborg. Vilken historia ligger till exempel inte bakom ett hundskattemärke? Lag (1923:116) finns fortfarande att läsa på nätet.

Read Full Post »

Som de flesta säkert vet är nätet fullt av exempel på bruksanvisningar (ofta på kinesiskt tillverkade apparater) där den svenska texten uppenbarligen tillkommit genom någon maskinell översättning. Ett exempel som jag nyss hittade rör någon form av musikanläggning:

Att Lyssna Genom Hörlur: Plugga ett stereo hörlur apparat (inte inklusive) in i hörlurets stekvändare för private lyssning.  När stickkontakten är satt in i stekvändaren, ljudet skulle höras genom hörluret. Anpassa volymen, balans och utjämmare kontroller.

Anteckning: Var säker för att inte sätta hörlurets stickkontakt in i stekvändaren när ljudet är högt. Det här försiktighetsmått är nödvändigt för att beskydda hörluret  och dina öron mot oväsen chock.

Att jag halkade in på översättningsspåret beror på att jag blev ombedd att rekommendera några restauranger i Paris. Eftersom man aldrig kommer ihåg adresser i huvudet gick jag in på nätet för att kolla exakt läge för Le Petit Lutetia (107 Rue de Sèvres) som jag frekventerat en del genom åren. Den har en tilltalande art deco-inredning men maten har kvalitetsmässigt gått lite upp och ned och jag läste därför med intresse de gästrecensioner som levereras av tripadvisor.se. En del av de omdömen som dök upp var maskinellt översatta från engelska och man fick följande rekommendation av en okänd engelskspråkig gäst.

Promenader några kvarter tidigare Bon Marche, märkt vi en man urtagning av köttet ostron från ett iced stativ av skaldjur utanför denna lilla brasserie med en anspråkslös exteriör. Det hela såg ut så frodiga och färskt att vi petad våra huvuden inuti. Maitre hade haft tre par oss, alla med reservationer, men han bad oss att vänta i 5 minuter och de pressas oss lite två-upp. De flesta kunderna provtagning skaldjur, som gjorde vi. De som vill betala kunde få verk, från langostinos, musslor, etc. till ostron, för 75E. Vi valde en sida av musslor, tillsammans med en härlig 3-rätters fixe prix 35E meny från deras svarta tavlan specialerbjudanden. Soppan var gudomliga, som var men sauced fisk & härliga dessert. Både maitre skulle och bartendern talar tveksam engelska, liksom.

Ja, och den aktuella sajten får väl anses tala tveksam svenska, liksom.

Jag blev i sammanhanget nyfiken på hur Google Translate översätter idiomatiska engelska uttryck till svenska. Eftersom jag just läst om den israeliske premiärministern Netanyahus oblyga försök att påverka det amerikanska presidentvalet (the tail wagging the dog-syndromet) hade jag i färskt minne Bill Clintons kärnfulla uttryck efter ett möte med sagde premiärminister för ett antal år sedan: ”Who the fuck does he think he is, who’s the fucking superpower here?”

Google levererar följande översättning: ”Vem f-n tror han att han är, vem är den j-vla supermakten här?” Det är jag som i gammaldags prydhet har satt bindestreck i kraftorden. Men jag tycker att den maskinella translatorn i det här fallet har en ganska god känsla för det svenska språkets valörer.

Read Full Post »

Svenska äpplen

Jag är uppväxt i ett hus med en stor trädgård på baksidan. Jag minns inte hur många fruktträd det fanns men förmodligen ett 20-tal. De olika äppelsorterna mognade i en bestämd ordning, från Säfstaholm och Transparente blanche (om jag minns rätt) till Åkerö och Melonäpplen. Barndomens höstar ger smakminnen som är lätta att återkalla.

Dessvärre hittar man ju sällan de klassiska svenska äppelsorterna i vanliga affärer. Men jag bor i ett villaområde där många av husen är från 20- eller 30-talet. En del har rätt stora tomter med plats för fruktträd och om jag så här års går förbi på gatan finns det alltid lite fallfrukt som har hamnat utanför staketet och därmed, åtminstone enligt min egen definition, ingår i allemansrätten. Det är underbart att kunna känna hur traditionella svenska äpplen ska smaka.

I vår egen trädgård har vi Gravensteiner, Signe Tillisch, Åkerö och Ingrid Marie. Dessvärre är det inget bra fruktår i år här i trakten. Det är mycket skorv och dåligt utvecklade äpplen. Undantaget är Ingrid Marie som verkar motståndskraftigt.

Gravensteiner

Blott Sverige svenska äpplen har. Det är väl ungefär kontentan i den artikel av Rolf Nordenstreng i Bonniers Månadshäften från 1915 som jag hittar på nätet. Han slår fast att  ”Norden är de finaste, aromrikaste äpplenas land”, inte minst beroende på våra ljusa somrar. Bland alla sorter sätter han det sörmländska Åkerö främst:

Större, färgpräktigare och aromrikare Åkerö-äpplen än våra egna skall man näppeligen kunna finna någonstans. Det är sant, att det finns sorter som i rik och ädel kryddighet överträffa denna. Men icke för ty är detta äpple så utsökt gott, så njutningsrikt att äta, att den, som rynkar på näsan åt det och begär Cox Orange eller Gravensteiner därmed endast ådagalägger brist på gastronomisk kultur. Ty det goda är gott och bör uppskattas, även om det finnes något ännu bättre. Trädets kraftighet och bördighet äro ävenledes egenskaper av största värde. Vad hållbarhet vidkommer, ha vi ännu i februari ätit Åkerö-äpplen, fastän smaken naturligtvis icke var densamma då som i november. Och slutligen: finns det väl ett vackrare äpple? Den långsträckta formen och den härliga tegelfärgen, som stundom övergår till mörk karmosin, göra Åkeröäpplet till en lika stor fägnad för ögat som för gommen — just vad man begär av en dessertfrukt.

Snacka om pomologisk poesi!

Vårt Åkerö-träd har bara något decennium på nacken och färgen på äpplena är faktiskt ljusare än de frukter jag minns från min barndom. Å andra sidan påminner de rätt mycket om dem man ser på bilden ovan. Och smaken finns där. Det är ju ett äpple som tål att lagra och kanske det är speciellt lämpat för de aktiviteter som beskrivs i Nordisk Familjeboks uggleupplaga under uppslagsordet ”äppelrätter”:

Äppelrätter, kokk., äro af mycket varierande beskaffenhet. Hufvudrollen spela därvid efterrätterna, som ofta bestå af äppeltillredningar, ja t. o. m. råa äpplen. Dessutom används denna frukt med fördel till soppor, sallat (med ättika och kryddor), sås, saft- och vinberedning. Den allra enklaste anrättningen är att steka äpplena framför brasan, fästa i trådar från en öfver kakelugnsluckorna lagd eldgaffel; puttrande, pyrande, knallande fägna de i synnerhet barnen och kunna räknas till vinterns hemnöjen.

Det var väl före televisionens och dataspelens tid som barnen kunde fägnas med puttrande och knallande äpplen framför brasan. Men det kan ju vara värt att pröva. Man får ta fram eldgaffeln i vinter.

Read Full Post »

På min 17-åriga födelsedag 1959 fick jag Hjalmar Gullbergs diktsamling Terziner i okonstens tid, just publicerad. Jag blev omedelbart förtjust i hans poesi och inte minst det klassiska versmått som han använde sig av i flera av dikterna. Många av dem har ju senare blivit mindre klassiker. Helst ska man höra dem lästa med hans egen ädelskånska röst på gamla inspelningar: ”Den sjö är vackrast som ett svanpar vaktar…”

Det fanns en del ironiska slängar mot 50-talets poeter i just den samlingen. Som t ex denna:

Att skalder levde före Eliot
var en offentlig hemlighet. Det unga
skygglappsförsedda släktet hade brått

att samlas kring var ny devis i klunga.
Så fick vi engelsk senap, fransk därtill
att efter smakprov i en slaskhink slunga.

Må falukorven i vår utlandsgrill,
serverad med pommes frites åt de förnöjda,
förvandlas när du vill till vad du vill…

Idag läser jag några recensioner av Lotta Olssons nya diktsamling Himmel i hav. Den är tydligen skriven med terziner som versmått. Ett exempel ur samlingen hämtar jag från Svenska Dagbladets recension:

Det föds ett barn. Ett liv. Det föds en mamma.
Och världen verkar likafullt bestå,
Fast ingenting blir någonsin detsamma.

Allt ändras. Men är likadant ändå.
Det föds ett barn, en mor. Och marken sviktar.
För alltid vi. För alltid mor och två.

För alltid. Det befriar och förpliktar,
Och kräver moderns ödmjukhet och mod.
Ett dödsförakt. Precis som när man diktar.

Den samlingen bör nog varje vän av klassiska versmått skaffa sig.

Jag noterar för övrigt att Gullbergs titel Terziner i okonstens tid användes av Hans Alfredson som rubrik på en versifierad hyllning till Peter Dahl, publicerad i FiB/Kulturfront 1999. Så här börjar den:

Det står för mycket järnskrot i rondeller
och låtsas vara konstverk för vår tid,
då alldeles för enkla vitsar gäller

som uttryck för en konstnärs inre strid.
Det här millennieslutets konstprofeter
för en debatt, som verkar slappt stupid

där höjdpunkterna mäts i millimeter.
De hävdar kraftlöst målarkonstens död
– och verkar inte räkna alls med Peter.

De värjer sig mot lidelse och glöd.
Jag avskyr töntiga installationer
av till exempel tusen wienerbröd

och fjantigt pretentiösa sensationer
som redan dadaisterna har gjort
och numer aldrig retar opinioner.

Man måste kunna se att lort är lort.
Men under gödseln kan dock konsten spira!
Vår tid går liksom andra över fort.

Läs hela dikten genom att klicka här. För övrigt håller jag helt med Hans Alfredson om att rondellkonsten är fruktansvärt överskattad och att vår tid går över fort. Men terzinerna kommer att bestå.

Read Full Post »

Några notiser från dagens utflykter i internationella medier:

Just när detta skrivs pågår väl den beramade konferens i New York som vår internationellt mest omskrivne konstnär Lars Vilks deltar i. Den uppges slå vakt om det fria ordet men yttrandefriheten får förstås inte vara helt obegränsad. En av Vilks medtalare, Cliff Kincaid, vill t. ex. förbjuda Al Jazeera att sända sina engelskspråkiga program i USA. Enligt den subtile analytikern Kincaid är denna av Hillary Clinton prisade tv-station en ”terror channel”.

Kincaid är en konspirationsteoretiker av stora mått. Han har gett ut en bok som heter Global bondage: The U.N. plan to rule the world. Enligt förlagsreklamen avslöjar den bland annat följande:

The United Nations is now openly laying plans for a World Government to go along with its already functioning World Army. These plans include global taxation and an International Criminal Court that could prosecute American citizens.

Kincaid also exposes U.N.’s support for forced abortion and forced sterilization, efforts to destroy the traditional family, transformation of U.S. soldiers into the U.N., etc.

Det är verkligen ”the lunatic fringe” som Vilks anslutit sig till. Att han fortfarande kan behandlas med respekt på en och annan kultursida övergår mitt förstånd.

En annan notis: På tv-kanalen Russia Today såg jag nyss en intervju med den kände spanske advokaten Baltasar Garzon som sedan en tid tagit på sig rollen som juridiskt ombud för Julian Assange (se en fullständig utskrift här). Garzon uttryckte sin förvåning över att Sverige inte kan låta Assange förhöras i London. Det är en förvåning som man allt oftare möter i internationella medier. Jag förstår de internationella frågetecknen. Skulle det vara något farligt prejudikat? Jag vet att advokaten Claes Borgström har invändningar men vem kan längre ta honom på allvar efter hans insats i Quick-affären.

Vore det inte i allas intresse att affären åtminstone i något avseende fördes framåt? Det borde åtminstone intressera de två kvinnor vilkas namn sedan länge valsat runt på tusentals nätsidor tillsammans med utförliga skildringar av deras beteende och smaklösa spekulationer kring deras handlingar och motiv.

Jag kanske tänker fel men vem kan gagnas av det nuvarande dödläget? Det enklaste är förstås om Assange kommer till Sverige men eftersom den svenska regeringen inte kan garantera att han inte utlämnas till USA och eftersom det enligt uppgifter som läckt ut i medier i Australien kan finnas dolda förberedelser för ett åtal där förstår man hans tvekan.

Vid ett samtal med ett antal journalister i Madrid häromdagen sa advokat Garzon:

We are going to ask US authorities to tell us if they have launched a procedure against WikiLeaks that affects Julian Assange,” …

– I can already tell you that they will not respond. It is true that there are no formal charges (in the United States) against Julian Assange but from my experience charges can be laid in just 24 hours.”

Garzon said Assange was not against going to Sweden to be questioned in the rape and sexual assault case but wants guarantees that he will not be extradited to the United States.

En tredje notis från dagens surfande är inte så dramatisk. Den handlar om att Sverige är bäst – igen! Det är BBC som rapporterar: ”Sweden tops the chart as the best country in the world for making the web work for its citizens, beating the US and the UK”. Frågan är vilka partier som ska ta åt sig äran för detta i den valrörelse som redan verkar ha börjat.

 

Read Full Post »

Jag är inte emot privatiseringar i största allmänhet, i varje fall inte så länge de tjänar ett vettigt syfte och vi som medborgare/kunder kan tänkas få fördelar av konkurrens och decentralisering. Men ibland förstår jag inte riktigt logiken i varför den ena verksamheten privatiseras och inte den andra.

Som till exempel det här med utförsäljningen av två tredjedelar av bilprovningen. Det är kanske bra att vi får fler bilprovningsstationer för att korta ned väntetiderna. Frågan är om priserna kan pressas. Här i Södertälje har nu den privata firman Carspect öppnat en station och den tar 75 kronor mera för sin inspektion än de statliga kollegorna. Å andra sidan kan man snabbt få en tid och då är det säkert värt en extra slant. Har de det kundperspektiv som är dagens lösen kommer man dessutom kanske undan något lindrigare i kontrollen. Vad vet jag.

Varför man med liknande logik inte privatiserar körkortsproven är svårt att förstå. I somras var det på flera håll två månaders väntetid för uppkörning och eftersom teoriproven bara gäller i två månader får en del göra om teorin innan de kan köra upp. Säkert finns det något riskkapitalbolag som med en klarare kundfokusering skulle kunna ta hand om ytterligare en offentlig kontrollfunktion.

Jag halkade in på privatiseringsfunderingarna sedan jag i London Review of Books läst en otroligt intressant artikel av James Meek om hur elektriciteten i Storbritannien privatiserades under Margaret Thatchers regeringstid. En följd av denna doktrinära politik är nu att stora delar av den brittiska elindustrin ägs av utländska intressen, tyska företag som E.ON och RWE och inte minst den franska jätten Electricité de France (EDF):

It was a setback for the pro-market ideologues. Unlike E.ON and RWE, EDF is a state-owned monolith with a near monopoly on the production and supply of electricity in France, run by technocrats and members of a powerful trade union, the Confédération générale du travail (CGT). Its mission is to empower France in foreign markets, and the government agency that owns it, L’Agence des participations de l’Etat, isn’t embarrassed to say so… In Thatcherite terms EDF was a public sector mammoth that would inevitably be hunted to extinction by the hungry and agile competitors of post-privatisation countries like Britain. The laws of economics said so. And yet the opposite happened. The mammoth thrived, and Britain failed to produce new competitors, agile or otherwise.

Storägare av brittisk elkraft

Så kan det gå. De nyliberala ekonomerna är förstås besvikna. Men vad säger det brittiska facket, Labouroppositionens stöttepelare, om det utländska ägandet?

Unison, the British union that represents electricity workers, seems happy. Greg Thomson, Unison’s head of strategic organisation, told me that since it crossed the Channel EDF had gone against prevailing management orthodoxy by reinstating a final salary pension scheme for workers. Unison was given seats with the CGT in an EDF/union body, a ‘European Works Council’, and enough leverage over EDF management to get union recognition for previously non-union workers at a call centre in Sunderland. ‘When London Electricity was privatised, we adopted a policy of returning it to public ownership, and I’m pleased to think I delivered on that,’ Thomson said. ‘Obviously to the wrong nation, but you can’t be too picky.’

Kul för Frankrike att de brittiska arbetarna är nöjda. Den nuvarande regeringen i London har förvaltat det euroskeptiska arvet från Mrs. Thatcher. Men det är ”krauts” och ”frog-eaters” som nu kontrollerar en viktig del av den brittiska infrastrukturen. Det är nog något som varken Churchill eller Maggie herself hade kunnat föreställa sig.

Read Full Post »

Den mest omskrivna författaren den här veckan är nog Anne Charlotte Leffler. Detta med anledning av att hon är föremål för en stor och rosad biografi, skriven av Monica Lauritzen. Den presenterades i går i en understreckare i Svenska Dagbladet av Lena Kåreland och idag har Ebba Witt-Brattström publicerat en omfattande recension i Dagens Nyheter. I Expressen har Margareta Sörenson skrivit om den.

Förresten; hur ska man skriva den nu alltmer uppmärksammade författarinnans namn? Jag har i min hylla två böcker av hennes hand. Den ena är en andraupplaga av hennes novellsamling Ur lifvet, tryckt 1882. På titelbladet framträder hon som Anne-Charlotte Edgren, med bindestreck mellan förnamnen och med makens efternamn (hon skiljde sig senare från honom). Den andra volymen heter Sonja Kovalevsky och är en biografi över hennes nära väninna, den geniala ryska matematikern som blev Sveriges första kvinnliga professor. Den är tryckt 1892 och där kallar hon sig själv Anna Carlotta Leffler med underrubriken D:ssa di Cajanello. Då var hon omgift med den italienske matematikern Pasquale del Pezzo, hertig av Cajanello och hade flyttat till Italien. Tyvärr dog hon bara ett par månader efter att ha fött sitt första barn år 1892, bara 43 år gammal.

Ett par citat ur hennes böcker. Det första är ur novellen Tvifvel där hon beskriver en ung kvinna som heter Tea:

Teas satiriska anlag voro en hemlighet för alla utom hennes närmaste vänner, hon visste, att ett skarpt hufvud i männens ögon är en gåfva av mycket tvivelaktigt värde för en qvinna, och som hon var behagsjuk använde hon i sällskapslifvet sitt goda hufvud till att dölja, att hon hade något hufvud alls.

Och så några rader ur boken om Sonja Kovalevsky. Där berättar hon om ett besök i Paris tillsammans med Sonja och om hur de lät var sin bok komma ut samtidigt: Anne Charlottes novellsamling Ur lifvet III och Sonjas självbiografiskt baserade Systrarna Rajevsky (med dubbeltiteln Ur ryska lifvet):

Sonja hade först ämnat att publicera sina minnen i direkt form såsom ett stycke självbiografi, hvilket hon också redan gjort på ryska. Men strax vi hörde det första kapitlet, afrådde vi henne därifrån. Vi trodde att det i vårt lilla samhälle skulle kunna väcka anstöt, om en ännu ung författarinna satte sig ned att så där enkelt och oförblommeradt berätta för hela allmänheten om sitt intimaste familjelif.

Två citat som speglar kvinnors villkor under de sena 1800-talets år. Man måste nog läsa Monica Lauritzens biografi.

Read Full Post »