Söndagsobservationer

Jag läser över helgen om Vladimir Putins tankar på en rysk litterär kanon. De återfinns i en artikel som han publicerade för Nezavisimaja Gazeta och en engelsk översättning finns på Kremls hemsida. Så här säger Putin:

In the 1920s, some leading universities in the United States advocated something referred to as the Western Canon, a canon of books regarded as the most important and influential in shaping Western culture. Each self-respecting student was required to read 100 books from a specially compiled list of the greatest books of the Western world. Some universities still hold on to this tradition. Russians have always been described as a “reading nation.” Let us take a survey of our most influential cultural figures and compile a 100-book canon that every Russian school leaver will be required to read – that is, to read at home rather than study in class or memorise. And then they would be asked to write an essay on one of them in their final exams. Or at least let us give young Russians a chance to demonstrate their knowledge and world outlook in various student competitions.

Hans tankar har upprört de kommentatorer här och var som anar diktatur och censur bakom allt som den ryske premiärministern företar sig. Själv är jag inte alls entusiastisk för den typen av obligatoriska listor (jag valde ytterst selektivt i den rekommenderade lista jag själv en gång fick i gymnasiet), låt vara att en frivillig läsning av Tolstoj, Dostojevskij och Solsjenitsyn borde vara rekommenderad i alla civiliserade länder.

Rysk flicka på biblioteket

Men idén är ju, som Putin konstaterar, från början amerikansk och dessutom har tanken på en obligatorisk kulturell kanon ett stark stöd bland dem här i väst som kallar sig liberaler eller kulturkonservativa. Man kan ju påminna sig att det var Dansk Folkeparti som drev den borgerliga danska regeringen framför sig när det gäller upprättandet av en dansk kulturkanon och att det var den liberala parlamentarikern Cecilia Wikström som kom med motsvarande utspel för svensk del.

Putins långa artikel handlar i övrigt om bland annat invandring, integration och kulturell gemenskap och även här torde han ha meningsfränder i väst. Delar av hans text skulle säkert (om man bara ändrade författarnamnet) kunna publiceras i ett och annat kulturkonservativt nyhetsmagasin också här i landet.

Nu från den ryska litteraturen till den engelska och särskilt Shakespeare.

Utmanaren i det franska presidentvalet François Hollande har fått äta upp det citat av Shakespeare som han använde sig av i ett tal nyligen: ”Ils ont échoué parce qu’ils n’ont pas commencé par le rêve” (i engelska mediers översättning ”They failed because they did not begin with a dream”). Fastän Shakespeare är obligatorisk läsning i brittiska skolor kunde ingen engelsman hitta detta citat. Inte utan skäl eftersom orden tydligen har myntats av den nu levande journalisten Nicholas Shakespeare (inte släkt). Fast inte ens den påstådda upphovsmannen vet riktigt var det skulle kunna återfinnas.

When The Daily Telegraph’s Paris correspondent telephoned to ask if the line did come from my novel, I was ready to reply: “Absolutely,” and said that I was pleased it sounded still fresh.

It was only later that I went to the pub with a copy of the book to check the source. With the same appalled horror that Hollande must have felt when combing the Bard’s Complete Works, in the section where I had imagined it was bound to be, I could not find the line. I looked at another section. No mention – in those precise words – of any such dream.

Hollandes misstag togs förstås genast upp av president Sarkozys politiska sekundant, premiärminister François Fillon, som under lördagen försökte kontra med ett äkta citatat från MacBeth: ”Tendons notre courage et nous réussirons.” Om det nu var så äkta för det engelska originalet är något mer komplicerat än så: ”But screw your courage to the sticking-place, and we’ll not fail”.

Fel Shakespeare

I övrigt kan man notera att Nicholas Shakespeare är en utmärkt författare. Jag har hans biografi över Bruce Chatwin här hemma och jag kommenterade tidigare på den här bloggen den utgåva av Chatwins brev som han var medredaktör till. Han är säkert väl värd att citera om bara sammanhanget är rätt.

Annars är ju världen full av felaktigt återgivna yttranden. Om det falska Luther-citatet ”Arbete befordrar hälsa och välstånd…” har jag bloggat tidigare. Läs om detta här och hjälp till att motarbeta missförståndet.

Read Full Post »

Aforismer

Jag läser Horace Engdahls senaste bok Cigaretten efteråt, av författaren karakteriserad som en samling ”mikrobetraktelser”. Vi anförtros av baksidestexten att den litterära formen ligger någonstans mellan essän och aforismen.

Att skriva aforismer är en svår konst, en balansakt mellan djupsinnigheten och plattityden. Spänningsfältet har definierats av John Gross när han i sitt företal till The Oxford Book of Aphorisms ger en kort sammanfattning av aforismernas väsen:

They tease and prod the lazy assumptions lodged in the reader’s mind; they warn us how insidiously our vices can pass themselves off as virtues; they harp shamelessly on the imperfections and contradictions which we would rather ignore. There are times when the very form of the aphorism seems to lend itself to a disenchanted view of human nature. Anxious to distance himself from the platitude, the aphorist is drawn towards the unsettling paradox.

Engdahl är väl medveten om detta och noterar själv utmaningen i ett par texter:

Att formulera en aforism är som att trampa fel och ta ett danssteg för att inte falla omkull

Aforismens fatala men oundvikliga felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.

Visst, så är det förstås. Det är därför som världslitteraturen också ger rätt många exempel på ”mock-aphorisms”. Som t ex följande rader ur 1700-talsromanen Tristram Shandy där huvudpersonen formulerar några visdomsord inför sin korrespondent Uncle Toby:

A just medium prevents all conclusions.

Whatever thou hast to say, be it more or less, forget not to utter it in a low soft tone of voice; silence, and whatever approaches it, weaves dreams of midnight secrecy into the brain; for this cause, if thou canst help it, never throw down the tongs and poker.

Så sant som det är sagt, vad det nu än betyder. Någon gång närmar sig väl Engdahl Tristrams tveksamma djupsinnighet men mycket av det han skriver är tänkvärt och välformulerat. Fast man kan förstås inte hålla med honom om följande påstående i ett avsnitt med rubriken ”Reaktionära betraktelser”:

Hos essäisten handlar det om att få syn på sig själv. Hos bloggaren handlar det om att inte få syn på sig själv. Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen.

Peter Englund har på Akademibloggen förnekat att detta tankespån från den akademiska verkstaden skulle vara riktat mot honom.

Jag medger att jag talar i egen sak men nog förväxlar Engdahl här mediet med budskapet. Bloggar finns (liksom trycksaker) av alla slag, från vardagslivets krönikor (inte att förakta), till de verkliga kulturhärdar som vidgar vetande och bildning. Visst finns det återfall i självbespeglande tonårsbeteenden, men sådana återfall är otvivelaktigt vanligare bland dagens twittrare, från ministrar och chefredaktörer till fjuniga popentusiaster. Möjligen kan man också säga att formulerandet av stora tankar på ett kafé i Berlin är den yttersta drömmen för en gymnasist med litterära ambitioner.

Detta inte sagt som en kritik av Horace Engdahls bok som bjuder åtskilligt tankegods av bestående värde och som dessutom har ett format som gör att man med lätthet kan läsa den i den mest avslappnande av alla miljöer: ett välfyllt badkar.

Jag parallelläser hans mikrobetraktelser med en mer lättviktig samling kåserier av olika författare som Ingemar Unge gett ut under samlingsnamnet En rolig bok. Här hittar jag en text av min favoritkåsör Kjell Swanberg, tyvärr alltför tidigt bortgången. Nog skulle man kunna kalla också följande rader för aforismer:

* Ett hus med ytterlampan tänd skvallrar om att någon antingen är ute eller inne.
* Om allt som står i Hänt i veckan var sant skulle det verkligen bli rubriker.
* Du ska inte tro att Jantelagen gäller även dig.
* Jag skulle inte vilja ha distributionsansvaret för allt smör i Småland.
* Rättan är ett ord som alltid kommer i tid.
* Vi äger inte Teliaaktien, vi har den till låns av våra barn.
* Om bollen verkligen är rund, varför är det då oftast det bästa laget som vinner?
* Bankkamreren skyr visserligen inga medel, men mycket till ränta ger han inte.

Allt detta och mycket mer hittar man under rubriken Osorterat urval visdomsord från Östra Hoby. Nog skulle Swanberg också kunna skrivas in i den svenska aforistikens annaler.

Read Full Post »

Retrospektivt

Jag läste i den internationella pressen att den gångna måndagen anses vara årets mest deprimerande dag. Jag blev först lite ledsen eftersom den råkade vara min födelsedag men jag förstod vid närmare läsning att tristessen inte var knuten till den 16 januari som datum utan till den tredje måndagen i samma månad när all julglädje är slut och ingen riktig ljusning ännu väntar.

Eftersom jag råkade fylla jämnt var det för mig en ganska trevlig och upplyftande dag. Jag uppvaktades av barn, barnbarn och vänner. Jag fick vänliga mejlhälsningar från ambassadören Ingmar Karlsson och författaren Sigrid Combüchen som råkar ha exakt samma födelsedatum. Jag tror i och för sig inte särskilt mycket på astrologi men en sajt på nätet verkar ändå ha tolkat stjärnbilderna alldeles rätt:

Capricorns born on January 16 have psychic ability and can channel their inner energy toward facilitation of worldly goals. Although they have the temperament of a loner, they love people. They can indulge materialistic needs without losing the importance of spirituality. Something of an enigma, they have an inner intensity that fuels their actions.

Capricornus – positiv stjärnbild

En något oväntad och indirekt uppvaktning fick jag av Johan Lundberg som på Axessbloggen gratulerade mig till en ”miljonvinst”. I sitt populistiska nit hade han förstås som vanligt fått en del om bakfoten kring det bolag som jag och min fru driver (han trodde dessutom att jag är programmatisk socialist).  Han förväxlade omsättning under fem år med rörelseresultat och han visste inget om den bolagsordning som också handlar om affärsverksamhet. Den som vill se exempel på det senare är för övrigt välkommen till vår monter C02:69 på Antikmässan i Älvsjö 16-19 februari.

En internationell hälsning kom också från bloggens korresponderande ledamot i Paris som bl. a. skickade boken A Medley of Recipes av Dorothy Alhussen, en samling recept från olika prominenta matlagare, främst brittiska. Boken publicerades 1936 och författarinnan var kusin med Winston Churchills maka Clementine varför ett par recept av hennes hand finns med, bl. a. ett på Lemon Cheese Pudding. The Countess Spencer (prinsessan Dianas farmor) kommer med en beskrivning på Soufflé au café med karamellsås. Frågan är väl bara om hon brukade laga den själv eller om hon fått receptet från kokerskan på Althorp. Andra bidragsgivare är den österrikiska fustinnan Windisch-Graetz (kokt hare) och hertiginnan De la Motte-Boudancourt (Gâteau financier).

Astor Room – Naval and Military Club

Från köket på The Naval and Military Club i London kommer ett bra tips på hur man kan bedöma om en kalkon är färdig att tillagas:

The proper method of cooking a turkey is to hang it from a hook in the larder, suspended by the four longest tail feathers.

Suspend a white cloth under the bird and on the day the carcase drops into the cloth, roast and eat it.

Bon appétit! Och glöm inte att ta bort fjädrarna i taket.

Read Full Post »

Presidentval

Det blir en hel del presidentval att bevaka i år men i svenska medier är det nästan bara ett av dem som får ordentlig plats. Vi får veta allt om primärvalen i Iowa och South Carolina. Det skrivs spaltmeter om de republikanska kandidaterna, av vilka några uppenbarligen är knäppgökar. Det spekuleras i det oändliga om Obamas chanser till återval.

Samtidigt förbereder sig ett av Europas viktigaste länder, nämligen Frankrike,  för ett val som också handlar om en stark presidentmakt. Men, som Ingrid Hedström konstaterade i en krönika i DN häromdagen, det är förvånansvärt tyst om detta. Hon spekulerar själv om orsaken men tror inte att det bara handlar om språket:

Snarare handlar det om en hollywoodifiering av världsbilden: bara det som speglas i det dagliga utbudet av populär­kultur känns intressant och angeläget. Och Sverige har, enligt en undersökning häromåret, det mest USA-dominerade tv-utbudet i Europa.

Hollywoodifieringen har gett oss brudöverlämning, färgkoordinerade bröllop och halloweenhysteri. Den får oss att känna att amerikansk politik är vår egen…

Men skänk ändå en tanke åt François Hollande, François Bayrou, Marine Le Pen och de andra. Hur det går för dem i franska presidentvalets första omgång den 22 april betyder nästan mer för oss än Mitts, Ricks, Rons och Newts fortsatta öden.

François Hollande – presidentkandidat

Fast det är förstås inte bara Frankrike som glöms bort i USA-valets skugga. I Finland pågår också en presidentvalskampanj som borde frammana ett större svenskt intresse. Hufvudstadsbladet i Helsingfors noterar idag att Centerns Paavo Väyrynen och De grönas Pekka Haavisto tävlar med varandra om en plats i andra omgången i presidentvalet. En enkät som MTV3 låtit göra ger Väyrynen ett understöd på tolv och Haavisto elva procent. Samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö stöds av 37 procent av väljarna. Förmodligen blir det han som tar hem spelet till slut.

Samtidigt oroar sig Svenska folkpartitets ordförande Stefan Wallin i samma tidning över att de fyra presidentkandidater som nu ligger på topp i opinionsmätningarna har visat ett så lamt intresse för tvåspråkigheten. Det om inte annat borde kunna intressera oss som bor på den här sidan om Östersjön.

Men tillbaka till valet i USA där de republikanska kandidaterna nu tävlar med varandra i högerpopulism och (ibland uppenbarligen hycklad) religiositet. I London Review of Books har Eliot Weinberger anlagt ett teologiskt perspektiv på kandidatfältet:

Romney is not merely one of the faithful, he is, or was, a ‘bishop’ in the Mormon church. And the tenets of the faith, once they gain some circulation, as is inevitable in the campaign, will be far more disturbing to many Christians than, once upon a time, John Kennedy’s Catholicism was to Protestants…

Santorum may think the earth is 6000 years old. (Or, as Rick Perry said, ‘Evolution is just one of those theories out there.’) We expect these things from the Tea Partiers. But Romney, to the general public, is considered a more reasonable man. Will he be asked if, as the Church insists, he takes the Book of Mormon literally? That is, groups from the Holy Land began arriving in the Americas as early as 2500 BC; they had horses, cows, pigs and goats, and drove chariots. Does the total absence of archeological or genetic evidence for this trouble him at all? Does he ever wonder about ‘reformed Egyptian’ – the language of the Golden Tablets, which Joseph Smith translated and which is otherwise unknown? Will he denounce the polygamy of his not-too-distant ancestors?

Mitt Romney – presidentkandidat

I jämförelse med några av aspiranterna till den enda supermaktens ledarpost ter sig ju en annan aktuell presidentkandidat, Vladimir Putin, som ett under av rationalitet. Men vad hjälper det opinionsmässigt när man i sin ungdom jobbat som KGB-man snarare än som mormonmissionär.

Read Full Post »

Kulturvänster?

Det pågår en märklig debatt om den s.k. kulturvänstern med anledning av den långa och svåröverskådliga drapa som Bengt Ohlson fick publicerad i Dagens Nyheter häromdagen. De åsiktsinkontinenta twittrande klasserna i olika läger gick i spinn och gamla oförrätter vädrades.

Själv vet jag inte riktigt hur kulturvänstern ska definieras. Jag anser mig aldrig ha tillhört någon sådan. När mina generationskamrater åkte till Albanien eller läste Lenins samlade skrifter hade jag svårt att komma in i Sovjetunionen på grund av de kritiska artiklar om religionsförföljelserna som jag skrivit i Svenska Dagbladet. Jag engagerade mig för Baltikum långt före kommunismens fall.

En bok jag aldrig läst

Att jag i tjugofem år medarbetat på Aftonbladets kultursidor beror ju på att jag från början engagerades att skriva där om bl.a. teologi och filosofi, frågor som just då ofta inte platsade på den etablerade vänsterns kultursidor. Sedan har jag fortsatt eftersom redaktionen sällan avvisat något inlägg kring t. ex. folkrätt och mänskliga rättigheter, två av de viktigaste frågor som definierar vår västerländska kultur. Men det gör mig inte till någon representant för en vänster i någon organisatorisk mening. Jag tror mig aldrig ha skrivit på något upprop med förutsägbara signaturer.

Därför känner jag mig besläktad med Ola Larsmo när han i DN idag skriver:

Som aktiv i Amnesty under några viktiga år på sjuttio- och åttiotalet skrev jag många brev till sovjetiska myndigheter om baptistpastorer som skickats till Gulag för att de trodde på Gud. Men också till malaysiska byråkrater som fängslade fackliga aktivister som slogs för arbetarrättigheter. Och om man talade om människorättsfrågor sprang man alltid på samma människor – folkpartister, sossar och vänsterpartister. Inte bara, men oftast. Där fanns ett dike i svensk politik som, tror jag, levde kvar från andra världskrigets dagar och hur flyktingengagemanget gestaltat sig den gången. De frågor som var ”vänster” när jag var i tjugoårsåldern handlade om jämlikhet mellan könen, om ekonomisk rättvisa, om ”miljöförstöring” och om solidaritet med tredje världen. Om man tyckte sådant var viktigt var man en ”vänstertomte”, tror jag vi kallades. Eller en ”miljö­mupp”.

Jag kan också hålla med Annina Rabe som i en kolumn i SvD diskuterar den pinsamt onyanserade debatt som uppstått i den Ohlsonska artikelns spår. Vill man se ett av de mest pinsamma lågvattenmärkena räcker det ju med att läsa vad som skrivs om Åsa Linderborgs privatekonomi, som om detta hade att göra med den större frågan om samtidens kulturella värden.

Att Bengt Ohlson ibland inte vet vad han talar om illustreras av hans kryptiska rader om Mellanösterndebatten där han uppenbarligen är så okunnig att han måste gå till Nationalencyklopedin för att lära sig något om sexdagarskriget. Men dagens debatt kring Israel/Palestinakonflikten rör ju inte detta krig utan hur den ockupation som följde i dess spår ska hanteras. Är det folkrätten som ska gälla? Och hur ska Israel kunna förbli både judiskt och demokratiskt om ockupationen permanentas? Det är ju ingen höger/vänster-fråga utan ett problem om allmänmänsklig rätt och rättvisa.

Ohlson är förstås älskad och redan sönderkramad i kommentarsspalternas undervegetation. Eftersom jag har långt minne kommer jag att tänka på när salig livmedicus Gunnar Biörck 1966 i Svenska Dagbladet gick till storms mot den kulturradikalism som enligt hans uppfattning hotade de eviga värdekonservativa idealen. Jublet inom de förtrampade högerlägren höll aldrig på att lägga sig och många såg ett förändrat debattklimat vänta vid horisonten.

Men det var alltså två år före 1968. Plus ça change, plus c’est la même chose, som fransmännen säger.

Read Full Post »

Hundraårigt bildextra

Här kommer några kontrasterande bilder, hämtade från olika sammanhang. Gemensamt är dock att de skapades 1912, för hundra år sedan alltså:

Den röda hästen badas, målning av Kuzma Sergejevitj Petrov-Vodkin. (1878-1939). En konstnärlig modernism på klassisk grund. Den som betraktar hästens färg och proportioner ser ett tydligt inflytande från den ryska ikonkonsten. Det är ett inflytande som speglas också i andra av Petrov-Vodkins verk.

Samma år men i en helt annan stil skapade John William Godward (1861-1922) sin nyklassicistiska målning An offering to Venus. Godwards öde var tragiskt. Hans familj tyckte illa om hans konstnärliga bana, han kände sig som en av de sista på en gammal konstnärlig skans och han tog sitt liv tio år efter denna målning: ”bewildered and disillusioned, tired of fighting battles with modernists and widely dismissed as irrelevant”, för att citera en konsthistoriker.

Woman’s Home Companion var en amerikansk tidskrift som utgavs 1873-1957. Som mest såldes den i mer än fyra miljoner exemplar. Det välklädda paret på det här omslaget tänder en papperslykta inför kvällens trädgårdsfest. Han koncentrerar sig på lyktan och hon blickar bort i fjärran. Ett kyskt distanserat förhållande i tidens anda.

Samtidigt i Sverige: Med provocerande ordval inbjuder ungsocialisten Hinke Bergegren till ett föredrag i den högaktuella försvarsfrågan. Regeringen Staaff som tillträdde i november 1911 beslöt att minska på försvarsanslagen vilket innebar att en planerad pansarbåt inte skulle byggas. Rektorn (senare biskopen) Manfred Björkquist gav i ett upprop i januari 1912 ett uttryck för den nationalistiska opinion som ville stärka försvaret och den s.k. pansarbåtsinsamlingen drogs igång i februari samma år. Det var kring detta som Hinke Bergegrens möte uppenbarligen koncentrerades.

Telefonen vinner spridning. Notera att apparaten går ton i ton med den unga damens klädsel. Hattmodet ligger fortfarande åt det voluminösa hållet. The Ladies’ Home Journal är en amerikansk tidskrift som startade 1883 och som fortfarande ges ut.

”Chevaleresk krigföring” på Balkan 1912: en montegrinsk och en turkisk officer i envig framför sina trupper. Det s.k. Första balkankriget utkämpades från oktober 1912 till maj 1913. Det inleddes när lilla Montenegro som första stat i en balkansk allians förklarade krig mot det Osmanska riket.

Le Petit Journal var en fransk dagstidning (publicerad 1863-1944) som varje vecka gav ut ett illustrerat supplement med ofta ganska sensationella och blodiga bilder från samtidens krig, katastrofer och politiska attentat.

Read Full Post »

Om Strindberg, Voirol m.m.

Strindbergs död den 14 maj 1912 var förstås en händelse som uppmärksammades också utanför Sveriges gränser. Redan den 25 maj fanns en minnesruna i den franska tidskriften La Grande Revue, skriven av den svensk-franske författaren och kulturpersonligheten Sébastien Voirol. Den speglade en något ambivalent inställning inför det just avbrutna författarskapet och så här lyder några sammanfattande rader (i min egen något fria översättning):

Vi kan säga att Strindberg var en magistral åsiktsmaskin, desillusionerad av livet, en pamflettskrivare som var skicklig i den konstnärliga gestaltningen men med ofullständig skaparkraft. Så som han framstod för oss förfelade han sitt liv liksom han förfelade sin karaktär. Genom att förvägra sig glädjen att vara den han hade kunnat bli som den mest naturliga sak i världen – en apostel – förlorade han nästan allt. Han kommer att förbli urtypen för en stor och motsägelsefull ande, en genial skribent utan verklig bredd.

Sébastien Voirol och hans märkliga öde har tidigare avhandlats på den här bloggen (sök på hans namn här ovan så hittar ni inläggen). Han föddes ju i Ystad år 1870 som Gustaf Henric Lundquist och efter en kort sejour som juris studerande i Lund kom han efter några års resor i Orienten så småningom till Frankrike där han etablerade sig som författare och kulturskribent under ett nytt och mer franskklingande namn.

Nu har den första boken om denne (i Sverige nästan bortglömde) man kommit ut. Sébastien Voirol – en svensk spindel i det franska kulturlivet heter den och författare är Ulf Thomas Moberg (Förlag Strömstare/Cinglus).

Moberg producerar alltid estetiskt vackra böcker. Jag har i min hylla dem som han tidigare gett ut kring bl.a. Gunnar Ekelöf, bildkonsten och ikonerna. Boken om Voirol är sober i sin grafiska formgivning och den omfattar 55 sidor, varav de senare 20 är ett appendix som återger sex dikter ur samlingen La Table de Circé. På de resterande 30 sidorna blir det förstås ingen djupdykning i den svenska kulturspindelns historia. Moberg träffade redan 1974 konst- och litteraturvetaren Bertil Sundborg – en kusin till Voirol – och det värdefulla i den här boken är främst det material och de uppgifter som kusinen lämnat om sin betydligt äldre släkting med vilken han hade nära kontakter bland annat under några år i Paris på 1920-talet.

Voirols stora kulturella nätverk i Paris speglas i de namn som finns på de här sidorna: Le Corbusier, bröderna Perret, Apollinaire, Stravinsky, den ryska baletten etc. etc. Mängden av personligheter som passerar revy innebär förstås att boken egentligen ställer fler frågor än den besvarar. Att Voirol skulle kunna ge stoff för en avhandling på många hundra sidor råder inget tvivel om. Det är ett verk som väntar på sin författare.

Men läs under tiden gärna Mobergs bok som en första översiktlig introduktion till en viktig del av den fransk-svenska kulturhistorien.

PS – Uppdatering:  Bokens författare har lämnat en kommentar till ett tidigare inlägg om Voirol. Den finns om man klickar här.

Read Full Post »

Vad ska vi fira 2012?

I takt med mänsklighetens framåtskridande uppstår allt fler firningsämnen och anledningar till jubiléer. Vad är det nu vi bör uppmärksamma under 2012?

Strindberg förstås och hundraårsminnet av hans död 1912. Det var samma år som Raoul Wallenberg föddes, också det ett ämne för en rad högtidligheter. Urvalet av minnesvärda händelser är närmast oändligt för kalenderbitaren. Det är 400 år sedan Karin Månsdotter dog och Axel Oxenstierna blev rikskansler, för att nu ta ett par exempel ur högen.

Strindbergsåret börjar jag med att läsa författaren Axel Lundegårds lilla volym Några Strindbergsminnen, utgiven 1920. Han återger bland annat ett brev från Strindberg, daterat den 31 oktober 1887, med några kommentarer kring Hemsöborna och relationen med förläggaren Albert Bonnier:

Valde Holländska genremålningen till mönster, emedan den alltid tyckts mig likna Svenskt småfolkslif på landet, enkel i det naturliga; undvikande dock skildringen af den s.k. lastens utöfning o.d., som kunde åtalas.

Derpå uppgöres med Albert B. per telegraf, förbehållande han sig att strykning af grofheter må företagas. Troende dermed menas grofva ord, svarar jag ja! Men så kommer bref med kastreringsförslag; hvarigenom alla scener som kunna anses av fruntimmer och minderåriga vara grofva, utstrykas. Derigenom skulle Herr Alb. B. förvandla min bok till en lömsk, färglös idealistbok…

Detta om svenska jubiléer. När det gäller firningsämnen i vår omvärld påminner Daniel Persson i Svenska Dagbladet om att det i juni är 100 år sedan det matematiska geniet Alan Turing föddes, mannen bakom tidiga ”matematikmaskiner”, dessutom legendarisk kryptoanalytiker. I dagens The Guardian får vi också veta att han kommer att hedras med ett brittiskt frimärke, samtidigt som en namninsamling kräver att den brittiska regeringen omprövar den skamliga dom för ”gross indecency” 1952 som med all sannolikhet bidrog till att förkorta hans liv.

En annan personlighet som kommer att hedras med ett frimärke är kompositören Frederick Delius som föddes för 150 år sedan. Han tillhör kanske inte de högst rankade på Spotify-listorna men ur ett skandinaviskt perspektiv är han värd att lägga märke till bl. a. för sin kärlek till Norge och för att han tillbringade en stor del av sitt liv i Grez-sur-Loing, den franska by som för alltid är inskriven i den svenska konsthistorien.

200-årsminnet av Napoleons nesliga reträtt från Moskva är också värt att uppmärksamma ett år som detta. Förmodligen kommer Tjajkovskijs ouvertyr till 1812 att bli ett av årets mest spelade klassiska verk. Det har numera av någon anledning kommit att bli ett stående inslag i 4 juli-firandet på många platser i U.S.A. Fast det är förstås ett svårspelat verk som i sin originaltappning förutsåg en hel del resurser: kanoner och ryska kyrkklockor. Jag har själv hört det framföras med kanonskott under en nyårskonsert i Royal Albert Hall i London, dock lyste de ryska klockspelen med sin frånvaro.

Till minnet av 1812 och den ryska historia som också innefattar den svenskättade arkitekten Karl Magnus Vitberg och hans oblida öde lovar jag att återkomma. Det är värt en egen berättelse.

Read Full Post »