Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Finland’

I ett historiskt perspektiv har Sverige knappast någon anledning att slå sig för bröstet när det gäller nationell språkpolitik. Det är ju inte så många decennier sedan som det var förbjudet för skolbarn att tala meänkieli på rasterna i Tornedalens skolor. Och de samiska barnen skulle på motsvarande sätt göras till riktiga svenskar. Någon två- eller flerspråkig policy var det förstås inte tal om.

Finland har internationellt sett en förebildlig tvåspråkig lagstiftning. Att det finns nationalistiska röster som vill inskränka svenskans ställning vet vi men en institution i den finländska riksdagen som heter Svenska byrån ser till att man faktiskt kan arbeta parlamentariskt på två språk. En ledamot som råkade ropa ”tala finska!” när några frågor ställdes på svenska fick en åthutning av talmannen.

runeb

Finländsk tvåspråkighet

Lite längre söderut tar språkchauvinismen överhanden. Att Estland och Lettland slår vakt om sina nationalspråk och inte gärna gör eftergifter mot den ryska minoriteten är kanske historiskt begripligt även om det i ett ännu längre historiskt perspektiv har funnits rysktalande grupper i dessa länder långt före sovjettiden. Den lätt bisarre estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves kallar ryska för ”ockupanternas språk”, som om Dostojevskij och Tolstoj för alltid var besmittade av Stalin och i glömska av att det under mellankrigstiden fanns helt rysktalande områden i Estland (där det ändå redan då var förbjudet med gatuskyltar på ryska). I Riga har ungefär hälften av invånarna ryska som modersmål men det märks inte alls i stadsbilden.

I Litauen har premiärminister Butkevičius rätt nyligen framhållit att tvåspråkiga skyltar inte är önskvärda i landet, detta som svar på ”illegala” aktioner i områden som domineras av polsktalande.

Och så där håller det på öster och sydost om Östersjön. Fast det är väl sällan som språkfrågan leder till parlamentariska slagsmål som i Ukraina förra våren där ledamöter av det fascistiska partiet Svoboda fysiskt gav sig på en ledamot som talade det officiella andraspråket ryska. (Kalabaliken finns att beskåda på Youtube).

Hur ser förresten språksituationen ut mer generellt i Ukraina, det land som just nu står i centrum för europeisk politik? Om detta skriver  Peter Pomerantsev initierat och intressant i ett inlägg på London Review of Books hemsida. Han konstaterar inledningsvis:

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian… But of course everyone speaks a bit of everything and often all of it badly (not so much ‘multi-cultured’, to quote the Odessan psychiatrist and poet Boris Khersonsky, as ‘multi-uncultured’).

Det som utländska iakttagare enligt Pomerantsev oftast missar är att Ukraina har ett slags lingua franca som med engelsk transkribering heter surzhyk. Det är en blandning av ryska och ukrainska med inslag av diverse andra språk från regionen. Han noterar också att västra Ukraina har en växlingsrik historia där Polen, Österrike-Ungern och Rumänien har varit viktiga aktörer. Och i Ukrainas klassiskt ”europeiska” områden, där dessa länders historiska språk fortfarande lever, röstar man för övrigt ofta för Janukovitj, kanske delvis i protest mot den mer rabiata ukrainska nationalismen.

språkkarta

Språkkarta över ukrainska makroregioner. Ryska överst, sedan surzhyk och därefter ukrainska (andra minoritetsspråk finns inte med). Källa: ryska Wikipedia.

En slutsats som Pomerantsev drar är att man inte får definiera konflikten i Ukraina i etno-lingvistiska termer. Ett sådant synsätt gynnar egentligen bara två intressenter: Moskva och de högerextrema nationalisterna. Och, slutar han, inte minst den förra parten tjänar på saken: ”So every time a commentator defines the battle in Kiev as Russian language v. Ukrainian, a Kremlin spin doctor gets in another round of drinks.”

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian.

– See more at: http://www.lrb.co.uk/blog/2014/01/29/peter-pomerantsev/do-you-speak-surzhyk/#sthash.xFbo4ACW.dpuf

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian.

– See more at: http://www.lrb.co.uk/blog/2014/01/29/peter-pomerantsev/do-you-speak-surzhyk/#sthash.xFbo4ACW.dpuf

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian.

– See more at: http://www.lrb.co.uk/blog/2014/01/29/peter-pomerantsev/do-you-speak-surzhyk/#sthash.xFbo4ACW.dpuf

Read Full Post »

På Finlands självständighetsdag ägnar jag mig åt lite nätsurfning i österled. Public service-företaget YLE:s svenska avdelning har ett fantastiskt intressant arkiv i både ljud och bild. Här kan man se rörliga bilder från tsar Nikolaus II:s besök i Helsingfors i mars 1915. Man får följa Jean Sibelius när han vandrar i skogen utanför sitt hem Ainola, se när han bläddrar i noter av Bach och lyssnar på radio i sällskap av sin maka Aino. Här finns bilder från Viborg och Valamo kloster på 30-talet. Och naturligtvis speglas både vinterkriget och fortsättningskriget i dramatiska sekvenser.

sibelius

Sibelius – skogsvandrare

Ett publicistiskt scoop kan man också ta del av. Det härrör sig från mötet mellan Hitler och Mannerheim i juni 1942. Det var strängt förbjudet att banda in Hitlers privata samtal men Finlands rundradios ljudtekniker lyckades ändå kasta upp en mikrofon på hatthyllan i tågvagnen där diskussionen ägde rum.

Den ursprungliga 11 minuter långa delen av samtalet är det enda kända dokument där man hör Hitler tala inofficiellt. Efter att ha berättat om sina militära motgångar och bakgrunden för fälttåget i öst, berömmer Hitler finnarna, kritiserar italienarna och berättar att han själv är en naturvän och konstnärssjäl.

Inspelningen av samtalet måste avbrytas när en tysk officer märkte mikrofonen. Bandet blev ändå kvar hos finländarna, och det stängdes in i en kartongask.

Den mångårige presidenten Kekkonen finns förstås också förevigad genom tv-bilder och radiotal. Dråpliga scener utspelas när presidenten under sitt sportlov i Lappland 1970 inbjudit kronprins Carl Gustaf till pimpelfiske. Det blåser 15 sekundmeter över vidderna. För att citera direkt från sajten:

Prinsen har handen gipsad och är inte klädd för dylika strapatsrika äventyr. Kekkonen är klädd helt rätt i sin dunrock och tjocka pälshatt. Medan Kekkonen gräver fram fiskar med båda händerna står prins Carl Gustaf med den gipsade handen och fladdrande rockärm och får ingen fisk.

Som tur är blir den höge gästen dock efteråt bjuden på plättar framför en stockvedsbrasa. Men han har lite svårt att hantera maten när den ena handen är fixerad i orörligt läge.

Allt som allt så måste man konstatera att svenskspråkiga YLE:s arkiv räcker för många vinterkvällar med snöyra och halv storm utomhus. Och det är lättare att surfa om armen inte är gipsad.

Read Full Post »

Sommaren 1959 tillbringade jag några veckor i Helsingfors. En god vän som gick i Nya svenska läroverket där bjöd med mig till något slags gymnasistmöte i Gamla Karleby där aktuella skolfrågor skulle diskuteras ur ett elevperspektiv. Från hans skola (gemenligen kallad Lärkan) kom också en annan elev som jag minns som den mest talföre i sällskapet. Han hette Herman Lindqvist.

Jo, det var den Herman som vi sedan lärt känna som journalist och författare, en outtröttlig producent av historiska böcker, en kungatrogen skribent som ändå lyckats väcka rojalisternas vrede genom att kritisera valet av namn på den senaste tronföljaren.

Hur som helst; Herman Lindqvist har kommit ut med boken När Finland var Sverige : historien om de 700 åren innan riket sprängdes. Den måste jag nog läsa även om jag i övrigt inte direkt har slängt mig över hans historiska böcker. Men den behandlar ju ett ämne som har upptagit honom i hela livet och den har faktiskt fått hyfsade recensioner även av fackhistoriker, t ex Dick Harisson som i Svenska Dagbladet säger att den är ”ett habilt skrivet verk som sammanfattar huvuddragen i landets historia och släpper fram ett antal nya forskningsrön”.

lind

Jag har alltid beklagat mig över det svaga intresset i Sverige för Finland i allmänhet och det finlandssvenska i synnerhet. Att svenska kulturpolitiker, förlag och institutioner inte mer aktivt försöker stärka banden över Östersjön är för mig obegripligt, just i perspektivet av den långa gemensamma historien. Det borde vara ännu mer angeläget idag när attackerna mot det svenska språkets ställning i landet blivit allt hårdare.

Själv tillhör jag dem som ofta surfar in på de svenskspråkiga sajter som orienterar om politik och kultur i Finland. Hufvudstadsbladet har dessvärre börjat ta betalt för sitt innehåll på nätet men på svenska YLE hittar man mängder av intressant material. Där läser jag t. ex. en intervju med förre statsministern Paavo Lipponen:

Paavo Lipponen tar avstånd från termen tvångssvenska. Termen är avsiktligt motbjudande, meningen är att underblåsa negativa känslor. Och medierna och en del av politikerna faller in i samma trall.

Lipponen säger att Finland inte kan stå ensamt i världen. Var alltså söka samhörighet? Inte i den ryska sfären, och anglosaxerna bryr sig inte. De baltiska staterna är en liten grupp. Är inte Norden och Sverige det lämpligaste alternativet? undrar han.

Lipponen kritiserar också historielösheten. Man ignorerar det faktum att all kultur har kommit via Sverige. Finland blev därmed en del av den västerländska kulturen. Lipponen nämner som exempel rättsordningen, kvinnofriden, demokratin, bondefriheten och den kristna tron.

– Vad vore alternativet? Tysk eller rysk feodalism? Hur gick det för de baltiska och östeuropeiska staterna under feodalismen? Utan Sverige hade Finland blivit en del av Sovjet, och läget i dag vore helt annorlunda, säger han.

– Sverige är en stor framgångssaga. Varför inte ansluta oss, i stället för att gå skilda vägar? Krav att svenskundervisningen minskas isolerar Finland från sin naturliga gemenskap, säger han.

De i näringslivet som menar att man klarar sig bra med engelska i Norden får sig en ordentlig avhyvling.
– Märkligt hur eliten fjärmar sig från kulturtraditionen. Igen ser vi att penningen inte har något fosterland. Det är ju ett faktum att svenska öppnar tusentals möjligheter i Sverige och Norden.

Fjärran från de dagspolitiska frågorna hittar jag en notis om Utställningen Surrealism och trolleriFinlands fotografiska museum som sägs visa upp ”nästan 500 fotovykort med förvånande visuell rikedom, hög konstnärlig kvalitet och fotografisk tjuskraft”.

Surreal

Den fotokonst som presenteras på utställningen var uppenbarligen ”surrealistisk” redan innan själva begreppet uppfanns inom måleriet. Vill man beskåda de suggestiva bilderna så har man tid på sig till och med den 15 december.

Read Full Post »

Svenska dagen

Idag firas ”Svenska dagen” i Finland, en årlig högtid när finlandssvenskarna markerar sin kulturella identitet och manifesterar sin ställning som en nationell historisk minoritet. Huvudfesten hålls i år i Esbo utanför Helsingfors med president Sauli Niinistö som högtidstalare. Han får samtidigt Svenska Finlands folktings förtjänstmedalj för sin personliga insats i arbetet för den svenskspråkiga befolkningen och den svenska kulturen i Finland.

Någon mer omfattande språkstrid pågår inte längre i Finland men det finns som bekant olika  grupper som är missnöjda med den språkliga jämställdhetspolitiken, inte minst den obligatoriska svenskundervisningen i skolorna. Det starkaste politiska motståndet finns hos de s.k. Sannfinländarna, det högerpopulistiska parti som i likhet med våra egna Sverigedemokrater inte gärna vill höra något annat än majoritetsbefolkningens språk på gator och torg.

Hur som helst; jag firar Svenska dagen genom att läsa lite i den finlandssvenska pressen. Inte direkt i dagens tidningar utan i de digitaliserade blad som Finlands Nationalbibliotek just idag lyfter fram på sin hemsida. De är alla från den 6 november 1862 och innehåller alltså nyheter och kommentarer som är exakt 150 år gamla.

I Borgå-Bladet för den aktuella dagen hittar jag en notis om en trevlig samling i välgörenhetens tecken:

Soiréen för de nödlidande i fredags war gynnad af det wackraste wäder och jemwäl torrt wägalag samt derföre gansta talrikt besökt. Man såg der medlemmar af de flesta så wäl utaf stadens som kringliggande landsbygds familjer. Doktor Nordström framställde i ett intressant humoristiskt föredrag mannens och qwinnans olika bestämmelse och den sednares afgjorda, genom skönhet, behag, snilledrag m. m. eröfrade företräde framför den förre. Historiskt genomgicks den hebraiska, grekiska och romerska forntiden, der qwinnan öfwerallt spelat hufwudrolen. Slående exempel af modren Ewa, gumman Noach, Nausikaa, Penelope, Andromache, Aspasia, Sappho, Corinna, Phryne, Xantippe, Veturia, Cornelia, Terentia m. fl. framhöllos.

Flere lyckade sångstycken utfördes före och efter det oratoriska föredraget.

Kvinnans ställning i Finland får dock betraktas som mer modest vid den aktuella tidpunkten. På Åbo Underrättelsers annonssida möter man en anspråkslös ung kvinna som varit i Sverige och som nu söker plats i hemlandet:

En anständig flicka, nyligen kommen från Stockholm, önskar sig plats i ett bättre hus att gå frun tillhanda; hon är kunnig i sömnad samt alla inomhus förefallande göromål, på lön göres mindre afseende. Endast ett gott bemötande.

Helsingfors vid 1800-talets slut

Att språkfrågan var aktuell också 1862, men då med omvända förtecken, framgår av en ledande artikel i Helsingfors Dagblad som skriver om ett kommittéförslag om att också finska språket ska kunna användas i Finlands domstolar. Kommittén verkar enig om grundprinciperna för en språklig jämställdhet men är oenig om tidpunkten för genomförandet av förslaget. Ett argument för att man bör skynda långsamt uppges vara ”att det ännu icke finnes något ordentligt utbildadt finskt kurialspråk, och slutsatsen blir derföre den, att om domare och tjenstemän nu i den närmaste framtiden, finge sig ålagdt att utfärda expeditioner på finska, de derigenom skulle bringas att ofullständigt framställa sjelfva innehållet af rättshandlingen samt, att lagskipningens egentliga ändamål sålunda genom en sådan bestämning, kunde komma att lida intrång”.

Men Helsingfors Dagblads ledarskribent ser dock saken i ett bredare och mer framåtsyftande perspektiv:

Den stora massan af folket, som talar finska, och som mest lider af det nuvarande förhållandet, har redan vaknat till medvetande i denna sak – tusende tecken visa det – och den känner det som en kränkning af dess rätt. Och denna dess rätt äro vi skyldige  att erkänna på ett öppet sätt, som folket fullt kan förstå. Göra vi icke detta, så skall det tvifla på vårt erkännande deraf äfven då vi som bäst arbeta för densamma samt fatta misstroende till oss. Det finska folkets styrka och framtid ligger i dess enighet och de olika klassernas ömsesidiga förtroende till hvarandra, och detta böra vi icke sätta på spel genom att icke uttala vårt erkännande af folkets rätt så bestämdt som vi blott kunna det.

Enighet och förtroende. Det låter som en slutsats som är aktuell också ett och ett halvt sekel senare.

Read Full Post »

Det blir en hel del presidentval att bevaka i år men i svenska medier är det nästan bara ett av dem som får ordentlig plats. Vi får veta allt om primärvalen i Iowa och South Carolina. Det skrivs spaltmeter om de republikanska kandidaterna, av vilka några uppenbarligen är knäppgökar. Det spekuleras i det oändliga om Obamas chanser till återval.

Samtidigt förbereder sig ett av Europas viktigaste länder, nämligen Frankrike,  för ett val som också handlar om en stark presidentmakt. Men, som Ingrid Hedström konstaterade i en krönika i DN häromdagen, det är förvånansvärt tyst om detta. Hon spekulerar själv om orsaken men tror inte att det bara handlar om språket:

Snarare handlar det om en hollywoodifiering av världsbilden: bara det som speglas i det dagliga utbudet av populär­kultur känns intressant och angeläget. Och Sverige har, enligt en undersökning häromåret, det mest USA-dominerade tv-utbudet i Europa.

Hollywoodifieringen har gett oss brudöverlämning, färgkoordinerade bröllop och halloweenhysteri. Den får oss att känna att amerikansk politik är vår egen…

Men skänk ändå en tanke åt François Hollande, François Bayrou, Marine Le Pen och de andra. Hur det går för dem i franska presidentvalets första omgång den 22 april betyder nästan mer för oss än Mitts, Ricks, Rons och Newts fortsatta öden.

François Hollande – presidentkandidat

Fast det är förstås inte bara Frankrike som glöms bort i USA-valets skugga. I Finland pågår också en presidentvalskampanj som borde frammana ett större svenskt intresse. Hufvudstadsbladet i Helsingfors noterar idag att Centerns Paavo Väyrynen och De grönas Pekka Haavisto tävlar med varandra om en plats i andra omgången i presidentvalet. En enkät som MTV3 låtit göra ger Väyrynen ett understöd på tolv och Haavisto elva procent. Samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö stöds av 37 procent av väljarna. Förmodligen blir det han som tar hem spelet till slut.

Samtidigt oroar sig Svenska folkpartitets ordförande Stefan Wallin i samma tidning över att de fyra presidentkandidater som nu ligger på topp i opinionsmätningarna har visat ett så lamt intresse för tvåspråkigheten. Det om inte annat borde kunna intressera oss som bor på den här sidan om Östersjön.

Men tillbaka till valet i USA där de republikanska kandidaterna nu tävlar med varandra i högerpopulism och (ibland uppenbarligen hycklad) religiositet. I London Review of Books har Eliot Weinberger anlagt ett teologiskt perspektiv på kandidatfältet:

Romney is not merely one of the faithful, he is, or was, a ‘bishop’ in the Mormon church. And the tenets of the faith, once they gain some circulation, as is inevitable in the campaign, will be far more disturbing to many Christians than, once upon a time, John Kennedy’s Catholicism was to Protestants…

Santorum may think the earth is 6000 years old. (Or, as Rick Perry said, ‘Evolution is just one of those theories out there.’) We expect these things from the Tea Partiers. But Romney, to the general public, is considered a more reasonable man. Will he be asked if, as the Church insists, he takes the Book of Mormon literally? That is, groups from the Holy Land began arriving in the Americas as early as 2500 BC; they had horses, cows, pigs and goats, and drove chariots. Does the total absence of archeological or genetic evidence for this trouble him at all? Does he ever wonder about ‘reformed Egyptian’ – the language of the Golden Tablets, which Joseph Smith translated and which is otherwise unknown? Will he denounce the polygamy of his not-too-distant ancestors?

Mitt Romney – presidentkandidat

I jämförelse med några av aspiranterna till den enda supermaktens ledarpost ter sig ju en annan aktuell presidentkandidat, Vladimir Putin, som ett under av rationalitet. Men vad hjälper det opinionsmässigt när man i sin ungdom jobbat som KGB-man snarare än som mormonmissionär.

Read Full Post »

Knappt hade jag hunnit skriva om den växande nynationalismen ute i Europa förrän resultatet av valet i Finland blev klart. Sannfinländarnas enorma framgång blev en politisk skräll i vårt nordliga hörn av kontinenten.

Sverigedemokraterna jublar förstås på sina bloggar. De tycker sig ha fått en bundsförvant på andra sidan Östersjön. Men man ska ändå hålla i minnet att Sannfinländarna har mindre av de fascistiska drag som Sverigedemokraterna visar upp. De må vara invandringsfientliga men inte programmatiska islamofober som våra svenska populister. Det är svår att tänka sig att de skulle bedriva den motbjudande öppna flört med t. ex Geert Wilders och Vlaams Belang som ledande riksdagsledamöter från SD visat prov på.

I Hufvudstadsbladet säger forskaren Laura Parkkinnen från Åbo universitet att den något excentriske partiledaren Timo Soini inte har någon särskild fiende. Enligt hennes uppfattning bygger partiets framgång på gammaldags landsbygdskonservatism. Gubbkulturen gör revansch mot det moderna samhället.

Timo Soini – sagolandskulturell

– Nu vill man ha tillbaka dansbanorna och sagolandskulturen, säger hon med en hänvisning till den berömda finska tangolåten Satumaa (Sagoland).

Vi får väl se. Regeringsförhandlingar väntar. I Finland är politiken mer än i de flesta andra länder det möjligas konst.

Read Full Post »

Den finländska historikern Kaisa Kyläkoski har en blogg som heter Sukututkijan loppuvuosi. Den är på finska och jag förstår den dessvärre bara fragmentariskt men hon spanar regelbundet av inlägg med historisk anknytning även på svenska bloggar och länkar ibland också till mina texter på den här bloggen. Det gör att jag då och då hamnar på hennes välredigerade sidor.

Ni vet hur det är med läsning på nätet – man hittar länkar, klickar på den ena efter den andra och fastnar i intressanta iakttagelser och resonemang. Nu har jag besökt en del bloggande kollegor i vårt östra grannland och det är som vanligt intressant att ta del av den livaktiga svenskspråkiga kulturen i Finland. Där är förresten språkfrågan högst aktuell inför det kommande riksdagsvalet den 17 april och det populistiska partiet Sannfinländarna har ”tvångssvenskans” avskaffande som en central punkt på sitt valprogram. Men även i andra partier verkar man vara lite vacklande när det gäller den lagfästa tvåspråkigheten.

”Bort med tvångssvenskan”

Filosofiprofessorn vid Åbo Akademi, Lars Hertzberg, noterar på sin blogg Betänkligheter att statsminister Mari Kiviniemi från Centerpartiet nyligen uttryckte sig lite dubbelbottnat:

”Finland är naturligtvis tillsvidare tvåspråkigt” sade statsminister Kiviniemi på ett valmöte i Österbotten enligt HBL 20.3.11.

Uttalandet har en intressant mångtydighet. I första hand låter det som om statsministern helt enkelt konstaterade ett obestridligt demografiskt faktum: i Finland talas det för närvarande och under överskådlig framtid två språk. Detta tarvar i och för sig inte statsministerns bekräftelse. Det är över huvud taget inte något man kan rå på med politiska beslut, vad man än må tycka om saken. (Ordet ”tillsvidare” skulle kunna tas som en antydan om att hon motser den svenska språkgruppens utdöende, men det är en process som även i bästa / värsta fall kommer att dröja betydligt längre än man i vissa kretsar hoppas på och i andra kretsar fruktar. En språkgrupp upphör inte att existera bara för att man klämmer åt den. Ett kärvare språkklimat kan rentav ha motsatt verkan.)

Mari Kiviniemi – tvetydig?

Bloggaren Anna Friman tyckte inte att det var så trevligt när ett gäng demonstranter utanför riksdagshuset i Helsingfors demonstrerade mot den obligatoriska svenskan i finska skolor:

I själva sakfrågan kan man tycka olika saker, men när fyraåringen frågar ”vad gör dom, vad står på skyltarna?” så får man hastigt se sig om efter en bra lögn. Min lögn var ungefär ”Dom skriker att dom vill bestämma.” Att börja lägga ut texten om att det finns folk här som inte tycker om det språk vi i familjen talar går ju bara inte. (Och fortfarande kan man tycka olika i själva sakfrågan utan att vara mot svenska språket i Finland, men antalet nyanser man kan dra för en fyraåring är trots allt begränsat.)

Svenska Litteratursällskapet i Finland har en blogg med olika skribenter och Christer Kuvaja resonerar där om väljarbeteendet bland de svenskspråkiga i Finland, framför allt röstningen på andra partier än Svenska Folkpartiet (SFP):

Endast 0,5 procent av de finskspråkiga röstar på SFP i riksdagsval. Det lönar sig alltså inte för SFP att försöka locka till sig  finskspråkiga väljare. SFP borde i stället satsa på de omkring 30 procent svenskspråkiga som i valen är rörliga väljare och inte har en klar partiståndpunkt. Detta och mycket annat kom fram under slutseminariet för projektet ”Svensk politik i Finland”. Seminariet hölls på Svenska litteratursällskapet den 31 mars. Vi fick också veta att Socialdemokratiska partiet har förlorat sin position som klar tvåa bland de finlandssvenska väljarna. I valet 2007 var Samlingspartiet tvåa bland de svenskspråkiga väljarna i Helsingfors, och i Österbotten var det Kristdemokraterna som fick mest röster efter SFP.

Så långt om språkfrågan och valet i Finland. Vi får väl se hur det går, framför allt när det gäller Sannfinländarnas kommande inflytande på rikspolitiken.

Några andra finlandssvenska bloggar som jag råkade hamna på är En avdankad akademikers tankar av historikern Eva Ahl-Waris och Jessica Parland-von Essens blogg Essetter med en intressant akademisk profil. Gå gärna också in på Svenska Litteratursällskapets hemsida som har en hel del tankeväckande att erbjuda.

Klicka och läs!

——————

PS – Uppdatering

I en intressant understreckare i Svenska Dagbladet idag (6 april) redogör Niklas Lampi, chefredaktör för tidningen Åland, ingående för den aktuella språkdebatten i Finland.

Read Full Post »

På Finlands självständighetsdag den 6 december köpte jag ett gammalt oljetryck på auktion. Det är utgivet av förläggaren och bokhandlaren P A Huldberg i Stockholm någon gång under 1800-talets andra hälft och sitter i en ram som förefaller vara från samma tid.

Att jag kopplar tavlan till Finland beror på att den föreställer tsar Alexander II av Ryssland och hans gemål Maria. Alexander II – som regerade mellan 1855 och 1881 – betraktas ju som den gode tsaren i Finlands historia. Han står staty på Senatstorget i Helsinfors och därifrån strålar också en av stadens centrala affärsstråk, Alexandersgatan, ut.

Det var också han som bidrog till att stärka det finska språkets ställning i Storfurstendömet genom en ny språklagstiftning och det var under hans regering som den finska lantdagen efter decennier av väntan äntligen sammankallades år 1863. Finland hade ett halvsekel tidigare ”upphöjts i nationernas krets” men fick först nu en reguljär folkrepresentation.

På målningen ovan av Robert Wilhelm Ekman ser man tsaren tala till de församlade finska ständerna. Han höll sitt tal på franska, tidens diplomatiska språk, och den intresserade kan hitta originaltexten här.

Lika intressant som själva motivet är dock proveniensen för mitt nyförvärvade oljetryck. Utan den hade jag förmodligen inte brytt mig om att lägga något bud. På baksidan har nämligen någon med blyerts skrivit följande: ”Tillhörde Agnes v. Krusenstjerna och David Sprengel”.

Är det sant? Man vet ju aldrig om det som står på baksidan av en tavla stämmer med verkligheten eller om det är en fantasi, någon gång tillkommen för att höja auktionsvärdet. Fast å andra sidan: Vem skulle komma på idén att skriva dit just detta berömda tandempar i den svenska litteraturen?

Jag tror alltså på goda grunder att texten speglar det verkliga ägarförhållandet. Kanske hade de tidigare ägarna köpt den i någon lumpbod och sedan hängt den någonstans i sitt hem som en historisk kuriositet. Vad vet jag. Knappast ändå i det vardagsrum som man kan se dokumenterat på ett samtida foto från deras våning på Karlavägen i Stockholm:

Om paret Sprengel-von Krusenstjerna och deras märkliga litterära samarbete har det ju skrivits många sidor så jag hänvisar den intresserade till vidare googling. Här vill jag bara peka på några fina betraktelser om Agnes och hennes böcker på Rävjägarns blogg.  Klicka här.  Om den omstridde David (Sven Lidman betraktade honom som som ”den onda principens representant” i sin värld) har Crister Enander skrivit en läsvärd artikel i nättidningen Kulturen. Den hittar man här.

Var jag ska hänga nyförvärvet är en öppen fråga. Inte heller här platsar tavlan i något vardagsrum. Det får kanske bli i det rum där vi har diverse soppterriner från 1800-talet. Där borde den smälta in i miljön.

Read Full Post »

Det är ganska länge sedan jag var på bokmässan i Göteborg. På 90-talet var jag där rätt flitigt, både som besökare och som deltagare i diverse seminarier och panelsamtal. Fast jag saknar egentligen inte trängseln och värmen och det ibland huvudvärksframkallande bullret.

Men visst skulle man vilja vara med på ett eller annat seminarium av dem som hålls i år. Till exempel när Peter Englund och Lotta Lotass från Svenska Akademien samtalar om Snoilsky, en person vars sonetter jag då och då läser men som nu kanske är mer intressant som allmänt tidsvittne än som poet.

Carl Snoilsky – samtidsvittne

Litteraturprofessorn Karl Warburg gav 1905 ut boken Carl Snoilsky – hans lefnad och skaldskap. Det är fortfarande en mycket läsvärd bok. Jag bläddrar i den och fastnar för några sidor där han i korrespondens med sin finländske vän Carl Gustaf Estlander kommenterar ett ämne som fortfarande står på den politiska dagordningen i Finland – språkfrågan:

Ack, hvad jag känner för dig som utan att nedslås eller fälla modet måste lefva och verka bland dessa splittringar. Hvad tror du? Skall det någonsin gå därhän, att Runeberg i sitt eget Finland skall blifva utländsk skald, som man känner i öfversättning som Homeros eller Goethe? Med Guds hjälp skall ett så präktigt folk som det finska, så härdadt och uppfostradt i nödens skola som det är, icke lättsinnigt kasta bort det gamla historiska arfvet från forna dagar.

För att undvika missförstånd preciserar Snoilsky senare i brevet hur han ser på det finska språkets ställning i framtiden:

Du får icke af mina funderingar, som förresten icke innehålla annat än hvad hvar man kan säga sig, draga den slutsats, att jag anser rätt att söka kvarhålla finska språket på ett mera outveckladt kulturstadium, att ej tillerkänna detsamma rättigheter i afseende på skola, domstolar etc. etc. Tvärtom,jag sympatiserar ju med de arbetande klasserna i allmänhet, hoppas på deras ständigt fortgående utveckling i andligt och materiellt afseende, och hur skulle väl detta höga mål ernås hos Finlands finsktalande befolkning, som väl företrädesvis är bondestånd, annat än just på dess eget språk? Nej, finskan och svenskan skola, som du själf säger, lefva jämsides med hvarandra — vara två uttrycksmedel för samma folk, för samma själ. I ju större omfattning
båda språken kunna förstås af båda folkgrenarna, ju lyckligare och välsignelserikare skall det vara.

Förlåt om jag nu gör ett hopp i tiden men det kan vara intressant att se vad Axel Rappe från den finlandssvenska radion skrev på sin blogg häromdagen. Han konstaterade att språkfrågan i Finland kan komma att aktualiseras i vårens riksdagsval av partier som är rädda för att förlora väljare till de högerpopulistiska Sannfinländarna:

Sannfinländarna: Heja Finland!

Vi har sett det i invandrarfrågorna så varför skulle vi inte se det också i språkfrågan: det vill säga att de stora partierna kommer att profilera sig i frågan för att inte förlora allt till protestpartiet…

Och de som försvarar svenskans ställning har ett stort dilemma. Ska man ta avstånd eller visa sig försonlig? Ingen vill ju ha en språkstrid men balansgången mellan försvar och försonlighet kan bli svår också i detta val… Är det inte snarare så att det nu behövs civilkurage – att våga lyfta fram språkfrågan som ett sakargument. Att mota populismen och komma med nya visioner om svenskan i Finland, och visioner om ett mångkulturellt Finland som går en annan väg än i Sverige där Sverigedemokraterna nu tar plats i riksdagen.

Snoilsky skrev sina brev i en nu försvunnen värld. Men visst har en del av hans synpunkter fortfarande aktualitet.

Read Full Post »

Den uppmärksamma läsaren har kanske noterat att jag lagt till en ny flik ovan: Blandade texter. I och för sig är de inte blandade för det finns än så länge bara en text där, en artikel om Karelen. Men det kommer fler så småningom.

Karelen är ett landskap som alltid har intresserat mig, en nordisk provins på gränsen mellan två kulturer. Här har kristendomen i sin latinska respektive grekiska form mötts sedan århundrade. Här har gränser dragits fram och tillbaka mellan Sverige och Ryssland (och efter 1809 mellan Finland och Ryssland). Och, som jag skriver i artikeln: ”Detta landskap är det dåliga nationella samvete som Sverige aldrig förstått att ha. Det var här som den svenska kronan genomförde sina etniska rensningar efter 1600-talets krig.”

Mer än så förresten: Våra historieböcker har förstås alltid tigit om svenskarnas härjningar i det karelska landskapet eller längs den ryska ishavskusten. Valamo kloster i Ladoga raserades på 1600-talet av våra råbarkade trupper. Dussintals munkar slogs ihjäl av svenska soldater i Petsamo kloster på 1580-talet. Ovärderliga skatter med rötter i den bysantinska och ryska kulturen har skövlats. I det ryska minnet bevaras Sverige i dessa trakter ofta som en aggressiv nation.

manastirea-valaam-(72)

Valamo – här härjade en gång svenska trupper

Allhelgonadagen i vår kalender är i den finska ortodoxa kyrkan De karelska upplysarnas fest. Då firas minnet av dem som österifrån kristnade Karelen, klostergrundare som Sergius och Herman av Valamo, Arsenius av Konevitsa eller Trifon av Petsamo. De var hyllade gestalter i den folkliga kultur som bland annat bevarade Kalevalas poesi åt eftervärlden.

Icon_valaam_monastery_19th_century

Sergius och Herman – Valamo klosters grundare

TV4 sänder nu en serie där Gustav Fridolin granskar våra historieböcker under rubriken Vår mörka Historia. Han tar till exempel upp Sveriges inblandning i slavhandeln på 1700-talet, eller hur svenska staten under 1800-talet stal stora delar av samernas landområden. Jag antar att han inte berör vårt religionsförtryck i Karelen under stormaktstiden men det vore annars värt ett eget program.

På tal om historia så pågår just nu på Nationalmuseet i Helsingfors en utställning med titeln Ikoner, individer och kriget. Den beskrivs så här på muséets hemsida:

Utställningen, som sammanställts av det nya Valamo-klostrets konserveringsanstalt, visar ikoner som under vinter- och fortsättningskriget 1939-1944 evakuerades från Karelen och Öst-Karelen eller hemfördes som minnesföremål. Utställd finns hela den brokiga skalan av fromhet som utmärker folket i Karelen. Här ser man heliga bilder tryckta på papper tillsammans med gamla och mörknade ikoner, målade med tempera.

Förutom ikoner innehåller utställningen brev, fotografier, anteckningar och publikationer. I utställningen ingår ett flertal ikoner ur Finlands nationalmuseums samlingar; de presenteras nu för första gång som en helhet med anknytning till vinter- och fortsättningskrigen.

Jag har inte varit i Helsingfors och sett utställningen men jag hoppas komma dit innan den tas ned den 31 januari nästa år. Under tiden fördjupar jag mig gärna i Katri och Harri Willamos ikonsamling som finns på nätet. En intressant kollektion av 390, ofta folkliga, ikoner från Karelen och Ryssland. Kolla genom att klicka här.

Mother_of_God_of_Vladimir

Ur Willamos ikonsamling

Read Full Post »

Older Posts »