Nu verkar det som om nya gränser dras i Europa. Om inte bokstavligt så åtminstone bildligt. Utrikesministrarna från EU:s sex grundarländer möttes i går i Berlin och genast kom sura reaktioner österifrån. Den lätt bisarre polske utrikesministern Witold Waszczykowski har enligt den polska radion inbjudit till ett lunchmöte under måndagen. Inbjudan lär ha gått ut till kollegorna i övriga medlemsländer utanför ”de inre sex” men frågan är förstås om det med så kort varsel går att få ihop ett representativt gäng.
Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier har skyndat sig att förklara att han snarast ska informera de baltiska länderna om vad man kommit fram till (den estniska presidenten Ilves var också sur). Och han ska under måndagen också samtala med företrädare för den s. k. Visegradsgruppen (Polen, Tjeckien, Ungern och Slovakien). Hur detta är tänkt att kunna samordnas med ett eventuellt panikartat lunchmöte i Warszawa kan väl ingen svara på.
De sura östländerna besväras förstås också av att de gamla kärnländerna nu upprepar talet om solidaritet för att lösa bland annat flyktingkrisen. Men solidaritet i just den frågan är ju inte Visegradländernas bästa gren. Gärna pengar från Bryssel men helst inga förpliktelser till de västeuropeiska grundvärden som inte passar in i deras nynationalistiska tankeramar.
Polen är förstås speciellt antagonistiskt mot de krafter västerut som anklagar den nya regeringen för att överge rättsstatliga principer. Och man vet att man just nu har trumf på hand eftersom ingen öppet vill bråka med det land som om några veckor ska vara värd för Nato:s toppmöte – i sig en sorglig samling av demokratiska och mindre demokratiska ledare.
Speciellt är ju polackerna ilskna mot Steinmeier som för några veckor sedan kallade den av Polen organiserade stora Nato-övningen Anakonda för ”vapenskrammel” och ”krigstjut” (Sverige deltog förstås i skramlet). Och för regeringen i Warszawa är det ingen brådska att organisera Storbritanniens utträde medan de sex kärnländerna (inklusive kommissionen i Bryssel) kräver att processen startar omedelbart.
Ack Europa!, som Hans Magnus Enzensberger utropade i titeln på sin bok från 1987. Även en gammal entusiast för europeiskt enande som jag kan i dessa dagar känna en viss uppgivenhet. Vad är det egentligen för slags EU som vi återstående 27 länder vill slå vakt om?
Kanske blir det nya gränser också på den irländska ön. Ska det i framtiden bli nödvändigt att visa pass när EU-medlemmarna i den irländska republiken ska besöka grevskapen i norr? Fast det är kanske inte värre än att man ska legitimera sig i Helsingör om man vill åka färjan till Sverige.
Staffan Heimerson konstaterade i en krönika i Aftonbladet häromdagen efter en bilresa i Europa: ”Jag passerade åtta gränser utan någon som helst kontroll. På ett enda ställe, i Trelleborg, var jag tvungen att visa passet.” Men snart införs det nog nya gränskontroller här och var på den europeiska kontinenten.
Charles de Gaulle insåg förstås de problem som Storbritannien skulle utgöra när han ett par gånger motsatte sig brittiskt medlemskap. Han hade sina egna erfarenheter av samarbetet under kriget. Jag läser några rader i hans bok Ge inte upp!, krigsminnen från 1940-42:
Det fordrades en ordentlig kraftinsats för att kunna stå emot det officiella Storbritannien när det gick till verket för att genomdriva ett visst beslut. Den som inte själv har upplevat detta kan inte föreställa sig vilken koncentrerad styrka, vilket utnyttjande av skilda förfaringssätt, vilken både älskvärd, påträngande och hotfull enträgenhet britterna kunde utveckla när det var någonting de ville nå.
Fast nu vet väl ingen vad det djupt splittrade Förenade kungariket egentligen vill nå.
Tidens tecken 