Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘EU’

Nu verkar det som om nya gränser dras i Europa. Om inte bokstavligt så åtminstone bildligt. Utrikesministrarna från EU:s sex grundarländer möttes i går i Berlin och genast kom sura reaktioner österifrån. Den lätt bisarre polske utrikesministern Witold Waszczykowski har enligt den polska radion inbjudit till ett lunchmöte under måndagen. Inbjudan lär ha gått ut till kollegorna i övriga medlemsländer utanför ”de inre sex” men frågan är förstås om det med så kort varsel går att få ihop ett representativt gäng.

Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier har skyndat sig att förklara att han snarast ska informera de baltiska länderna om vad man kommit fram till (den estniska presidenten Ilves var också sur). Och han ska under måndagen också samtala med företrädare för den s. k. Visegradsgruppen (Polen, Tjeckien, Ungern och Slovakien). Hur detta är tänkt att kunna samordnas med ett eventuellt panikartat lunchmöte i Warszawa kan väl ingen svara på.

De sura östländerna besväras förstås också av att de gamla kärnländerna nu upprepar talet om solidaritet för att lösa bland annat flyktingkrisen. Men solidaritet i just den frågan är ju inte Visegradländernas bästa gren. Gärna pengar från Bryssel men helst inga förpliktelser till de västeuropeiska grundvärden som inte passar in i deras nynationalistiska tankeramar.

Polen är förstås speciellt antagonistiskt mot de krafter västerut som anklagar den nya regeringen för att överge rättsstatliga principer. Och man vet att man just nu har trumf på hand eftersom ingen öppet vill bråka med det land som om några veckor ska vara värd för Nato:s toppmöte – i sig en sorglig samling av demokratiska och mindre demokratiska ledare.

Speciellt är ju polackerna ilskna mot Steinmeier som för några veckor sedan kallade den av Polen organiserade stora Nato-övningen Anakonda för ”vapenskrammel” och ”krigstjut” (Sverige deltog förstås i skramlet). Och för regeringen i Warszawa är det ingen brådska att organisera Storbritanniens utträde medan de sex kärnländerna (inklusive kommissionen i Bryssel) kräver att processen startar omedelbart.

Member_States_of_the_European_Union_(polar_stereographic_projection)_EN.svg

Ack Europa!, som Hans Magnus Enzensberger utropade i titeln på sin bok från 1987. Även en gammal entusiast för europeiskt enande som jag kan i dessa dagar känna en viss uppgivenhet. Vad är det egentligen för slags EU som vi återstående 27 länder vill slå vakt om?

Kanske blir det nya gränser också på den irländska ön. Ska det i framtiden bli nödvändigt att visa pass när EU-medlemmarna i den irländska republiken ska besöka grevskapen i norr? Fast det är kanske inte värre än att man ska legitimera sig i Helsingör om man vill åka färjan till Sverige.

Staffan Heimerson konstaterade i en krönika i Aftonbladet häromdagen efter en bilresa i Europa: ”Jag passerade åtta gränser utan någon som helst kontroll. På ett ­enda ställe, i Trelleborg, var jag tvungen att ­visa passet.” Men snart införs det nog nya gränskontroller här och var på den europeiska kontinenten.

Charles de Gaulle insåg förstås de problem som Storbritannien skulle utgöra när han ett par gånger motsatte sig brittiskt medlemskap. Han hade sina egna erfarenheter av samarbetet under kriget. Jag läser några rader i hans bok Ge inte upp!, krigsminnen från 1940-42:

Det fordrades en ordentlig kraftinsats för att kunna stå emot det officiella Storbritannien när det gick till verket för att genomdriva ett visst beslut. Den som inte själv har upplevat detta kan inte föreställa sig vilken koncentrerad styrka, vilket utnyttjande av skilda förfaringssätt, vilken både älskvärd, påträngande och hotfull enträgenhet britterna kunde utveckla när det var någonting de ville nå.

Fast nu vet väl ingen vad det djupt splittrade Förenade kungariket egentligen vill nå.

Read Full Post »

Så långt jag kan minnas har jag varit en övertygad europé. Minnen från efterkrigstidens kontakter med flyktingar och tidiga erfarenheter av nordisk gemenskap, inte minst i förhållande till Finland, formade tidigt min världsbild. Jag välkomnade senare det svenska medlemskapet i EU och gladdes åt en utvidgning av unionen med nya medlemsstater i Öst- och Centraleuropa.

Det är inte minst därför som jag nu är så besviken över utvecklingen. Nationalism, främlingsfientlighet och politiskt hat breder ut sig över kontinenten. De europeiska värderingar som EU:s grunddokument hänvisar till visar sig vara en chimär när det verkligen gäller. De nya medlemsstaterna ville ha visumfrihet och frihandel men är nu inte beredda att dela de bördor som bland annat flyktingkrisen innebär. Det nya och det gamla Europa som USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld i ett beryktat uttalande ställde mot varandra 2003 manifesteras nu med all önskvärd tydlighet inför våra ögon.

EU – På väg mot flaggviftande nationalism

Visegradstaterna (Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern) sluter sig samman i en främlingsavvisande egen liten union. I Polen går reträtten från gemensamma europeiska värderingar bakåt med stormsteg. Det gäller inte bara i politiken där regeringspartiet med absolut majoritet driver igenom sin agenda. Även kulturen ska strömlinjeformas. Den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross hotas med att bli av med en statlig utmärkelse för att han sagt några sanningar om Polens antisemitiska historia.

Också medierna färgas av den nygamla xenofobin. En veckotidskrift med stor läsekrets hade häromveckan ett omslag som jag av anständighetsskäl inte kan återge i bild men som av The Guardian beskrev så här:

A Polish magazine has published a highly inflammatory front cover showing a white woman being assaulted by three pairs of dark-skinned male hands under the headline “The Islamic rape of Europe”.

The cover of this week’s edition of wSieci (the Network), a mass-market politically conservative magazine, triggered outraged responses on social media. Some Twitter users compared the image to Nazi propaganda.

The magazine cover depicts a blonde woman draped in a European Union flag. Male hands are grabbing at her hair and arms and apparently about to tear off the flag. The magazine blurb promises “a report about what the media and Brussels elite are hiding from the citizens of the European Union”.

Fast hetsen mot flyktingar är i och för sig inte bara begränsad till Östeuropa. Den är som bekant utbredd också innanför gränserna på äldre medlemsstater i EU:s kärnländer.

I östtyska Clausnitz, fem mil söder om Dresden, attackerades nyligen en flyktingbuss med främst kvinnor och barn av en uppretad nationalistisk mobb. Svenska Dagbladet ger en aspekt på händelsen:

Tyska förbundsdagens tidigare talman Wolfgang Thierse, själv från före detta Östtyskland, säger att hat och våld i de så kallade nya delstaterna delvis beror på de radikala förändringarna sedan kommunismen.

– De som har genomlidit så stora förändringar har uppenbarligen en svagare demokratisk och moralisk övertygelse, förklarade han på måndagen i en intervju med flera regionaltidningar.

Så är det säkert. När den demokratiska och moraliska övertygelsen är svag tar nationalismen och rasismen över. Syndabockarna hittar man i Bryssel och de ”politiskt korrekta” eliterna i Europas huvudstäder. I fallet Polen kan man dessutom alltid rikta sin ilska mot Ryssland eller Tyskland och minnas de historiska oförrätter som de utsatt den polska nationen för.

Till och med den katolska hierarkin i Polen – en gång en stark kraft för rättvisa och frihet – verkar stämma in i den nationalistiska kören. Man reagerade nyligen häftigt mot en artikel som publicerades av de europeiska katolska biskopskonferensernas Brysselkontor därför att den innehöll kritiska kommentarer till den polska utvecklingen. Andra länders katolska kyrkor får uppenbarligen inte lägga sig i Polens affärer. Den fara för en ”åternationalisering” av Europa som den tyska biskopskonferensens ordförande, kardinal Reinhard Marx, nyligen varnat för vill man inte ta på allvar.

Och nu står vi kanske inför ett ”Brexit” efter Storbritanniens omröstning om EU-medlemskapet. Det europeiska projektet eroderar från öst till väst. I söder driver dessutom Turkiet, EU:s eviga kandidatland (och tillika Nato-medlem), allt längre bort från de gemensamma värderingarna. Det är ingen uppbygglig syn.

Read Full Post »

Jag börjar med det lilla: I en post härom veckan om den grasserande europeiska bakningsfebern lovade jag att redovisa en eventuell provbakning enligt ett gammalt recept. Före jul blev det aldrig något av med bakandet men idag kan jag presentera ett konkret resultat.

Jag utgick från receptet på Ölsupsbröd ur Iduns kokbok från 1911. Dock tyckte jag att det var lite onödigt krångligt och reviderade det därför med utgångspunkt i min egen beprövade erfarenhet av brödbak. Jag gjorde dessutom en halv sats enligt följande:

  • 2,5 dl mjölk
  • 5 dl gammeldags svagdricka (alt.lättöl)
  • 1,5 dl sirap
  • 50 gr jäst
  • 1,5 tsk salt
  • 2 msk färdigblandad brödkrydda
  • 1 liter vetemjöl
  • Rågsikt enligt fingertoppskänsla

Blanda mjölk och svagdricka och värm något så degspadet blir ljummet. Rör ut jästen. Tillsätt sirap, salt och brödkryddor. Blanda i vetemjöl och rör om ordentligt. Blanda i rågsikten till dess att degen går att knåda. Låt den jäsa under duk till ungefär dubbel storlek. Baka ut degen och dela den i runda bröd eller i bakform. Låt jäsa någon halvtimma och grädda sedan i 200 grader i 25-30 minuter.

Voilà! Så här blev det:

IMG_0562 (1)

Detta om den lilla världen. Fördelen med att baka just nu har också varit att ugnsvärmen bidrar till att höja temperaturnivån inomhus. Som villaägare försöker man ju hålla en relativt låg inomhusvärme men när temperaturen ligger kring minus 17 grader utanför fönstren kan det vara skönt med lite extra tillförsel av energi.

I den stora världen utanför vårt kök händer så mycket att man inte riktigt vet vad man ska uppröras över eller inte. Det har inte varit någon rolig början på 2016. En alltmer tilltagande främlingsfientlighet. Gränskontroller och fästningsmentalitet. Ett EU vars gemensamma värdegrund håller på raseras när de nya medlemsstaterna i öst tycks återfalla i nationalism och där danska politiker vill beslagta flyktingars tillgångar på ett sätt som nu väcker stor och pinsam uppmärksamhet globalt.

Här hemma förs en Nato-debatt där även etablerade diplomater verkar glömma att Sverige vid en önskad anslutning till militäralliansen skulle krypa under samma täcke som Turkiet, Natos mest manstarka krigsmakt på den här sidan Atlanten. Just nu används detta lands militär främst till ett inbördeskrig i de sydöstra delarna av landet. Det har fått över 1.100 turkiska akademiker att vädja om nya fredsförhandlingar mellan regeringen och den turkiska gerillan men undertecknarna har nu av president Erdoğan stämplats som förrädare och terroristkramare. Ett drygt tjugotal universitetslärare har redan arresterats.

Jag läser just på morgonen en krönika i den turkiska nättidningen Today’s Zaman:

Several police officers, prosecutors, judges and journalists are now in prison on charges of treason, spying and terrorism just because they dared to question some dodgy endeavors of the Erdoğan regime. The regime now wants to imprison hundreds of academics. On Friday morning in several cities, terror squads raided the homes of academics just because they signed a petition harshly criticizing the government… Staunch Justice and Development Party (AKP) supporter mafia leaders are now publically claiming that they will spill the blood of those academics and will bathe in their blood. University students paint huge red signs and post them on the office doors of academics declaring that there is a traitor within.

Fascistiska strömningar ser vi nu lite varstans i vår omvärld. Och på en och annan svensk ledarsida vill man att vi ska visa större förståelse och tolerans för våra inhemska rasister.

Det är lite deprimerande. Det nya året kräver kanske ännu mera brödbak som terapi mot obehaget.

 

Read Full Post »

Minns ni den amerikanske utrikesministern Donald Rumsfeld som 2003 delade in vår kontinent i ”Old Europe” och ”New Europe”. De gamla länder han syftade på var framför allt Tyskland och Frankrike medan det (enligt hans uppfattning)  nya och vitala Europa fanns i de gamla kommunistländerna i öst som nyligen blivit Natomedlemmar. Deras vitalitet bestod främst i att de friskt struntade i folkrätten och helhjärtat ställde upp på invasionen av Irak.

Som Rumsfeld ordagrant uttryckte det:

Germany has been a problem, and France has been a problem. You look at vast numbers of other countries in Europe. They’re not with France and Germany.

Joschka Fischer, som då var Tysklands utrikesminister, svarade omgående på kritiken från Washington:

Mr. Rumsfeld has described the Europeans as ‘old.’ Indeed, they are — as far as the creation of a state or culture is concerned, [they are] older than the United States. I don’t want to comment any further. But one should deal with each other rationally and with common sense.

Map

Intressant Europakarta från 2007 (Källa CIA)

Nu var väl ”common sense” inte Mr. Rumsfelds starkaste gren. Han var en av arkitekterna bakom den katastrofala Irakpolitiken vars följder vi kan se i det kaotiska läge som nu råder i Mellanöstern. En förnekelse av sambandet mellan denna politik och dagens flyktingsströmmar kan bara bottna i självbedrägeri. Det är ju som den ledande brittiske kommentatorn Peter Oborne skriver i en rapport från Damaskus i Daily Mail:

We in Britain also carry our own share of responsibility. The chaos which has overtaken Syria, and which has unleashed a flood of refugees to the West, can be traced back 12 years to the Western invasion of Iraq.

George W Bush and Tony Blair’s misguided intervention has led to a torrent of genocide in the region, first inflicted by Al Qaeda in Iraq and now taken forward with the rise of ISIS.

ISIS has taken full advantage of the collapse of government created by the chaos in Iraq to wage their bestial war against the Syrian people. Much of Iraq and Syria has already been turned into war zones. It is becoming increasingly likely that Lebanon, Egypt and other major states in the region will suffer exactly the same fate.

In other words the waves of refugees originating from Syria, innocent victims of a conflict they did nothing to create, may well be just the beginning.

Nu delar sig Europa igen, precis som 2003. Samma öst- och centraleuropeiska länder som då skickade militär till Irak och som därmed är medansvariga för utvecklingen i Mellanöstern bildar nu en vägrarfront. Jag skrev om detta redan i mitt förra blogginlägg men nu är klyftan mellan detta ”gamla” och ”nya” läger på vår kontinent ännu mer påtaglig. Igår möttes representanter för de s.k. Visegradsländerna (Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern) i Prag för att cementera sitt motstånd mot de nya kvoter för ett solidariskt flyktingmottagande som EU-kommissionen kan tänkas föreslå.

Om detta skriver Michal Simecka från the Center for European Security of the Institute of International Relations i Prag på sajten Open Democracy:

The intensity, hysteria and hypocrisy of the anti-migrant backlash shocked many, including some in the Visegrad countries themselves. Political cowardice and popular mistrust of supposedly liberal elites has allowed poisonous rhetoric directed at migrants to dominate, which risks political isolation and hinders common European action to address the crisis…

The migration crisis has exposed another crisis – of liberal democracy in post-communist societies.

It is regrettable – indeed ”scandalous”,  as French foreign minister Laurent Fabius put it – that on one of the few issues on which the Visegrad countries have made their collective voice heard, it contradicts European values and the ethos of the EU. Given the region’s history it is particularly concerning that Central Europeans are currently part of the problem rather than part of the solution.

När Europaparlamentets talman Martin Schultz intervjuas i Der Spiegel har han ganska hårda ord att rikta mot denna vägrarfront: ”Solidarität ist keine Einbahnstraße”, säger han. Exakt. Solidariteten kan aldrig vara enkelriktad. Det är nu som alla högtidsdeklarationer om värdegemenskap och om politisk och militär assistans i kristider verkligen sätts på prov.

Read Full Post »

För första gången på flera år har jag inte brytt mig så mycket om besöksstatistiken på den här bloggen. Det speglar kanske en  mognadsprocess. Å andra sidan lever den ändå sitt eget liv när man skrivit ett antal år och behandlat många ämnen. Folk halkar in via sökmotorer eller Facebook-länkar. Och antalet klick speglar, som alla vet, inte hela sanningen.

Kanske speglar också likgiltigheten en viss uppgivenhet denna sommar. Ska man egentligen skriva om smålustiga trivialiteter när världen brinner utanför knutarna? Människor drunknar i Medelhavet, desperata flyktingar försöker borda tåg i Makedonien, några dör i en överfull lastbil i Österrike.

Samtidigt saknar man en rimlig historisk analys av problemens orsaker och kanske borde man ägna sig åt den. Nu pekar alla på de hjärtlösa smugglarna. Men de är ju bara simpla profitörer på vad andra åstadkommit. Varför har IS haft så stora framgångar i ett sedan 2003 sönderfallande Irak? Varför råder kaos i Libyen?

Serbiens utrikesminister Ivica Dacic var häromdagen ofin nog att peka på ett orsakssammanhang:

It’s easy to create problems in other parts of the world, while we have to pay the price. We are certainly not to blame for the problems in the countries of origins [of migrants], while 2.000 cross our border every day.

Refugee_Camp

Zaatari – läger i Jordanien för syriska flyktingar (Källa: Wikipedia)

Här hemma ökar opinionssiffrorna för Sverigedemokraterna. Andra EU-länder försöker överträffa varandra i branschen ”den obotfärdiges förhinder” när det gäller att hjälpa till i det krisartade läget. Slovakien (5,5 miljoner invånare) kan t. ex. tänka sig ta emot 200 (!) flyktingar, men egentligen bara om de är kristna. En regeringsföreträdare säger att man inte diskriminerar på religiösa grunder men tror att muslimer inte skulle trivas i landet eftersom det inte finns några moskéer. Vilken omtanke!

Litauen, ett land med 3 miljoner invånare, ska för sin del ta emot 325 flyktingar, en siffra långt under den som EU-kommissionen bett om. Ordföranden i parlamentets försvarsutskott har dock krävt att man först inför ett förbud mot att bära burka. Han undrar också om muslimer bör få utöva sin religion var som helst i landet.

Estland är berett att ta emot 200 asylsökande, men Kristiina Ojuland, som faktiskt var Estlands utrikesminister 2002-2005, är oroad. Hon skrev på Facebook att den vita rasen hotas av mörkhyade immigranter och framhöll att ”negerfrågan” är existentiell för Estland.

I Salzhemmendorf i Niedersachsen slängde någon i går in en brandbomb i ett temporärt boende för 40 flyktingar. Det socialdemokratiska partiets generalsekreterare beskriver attentatet som ”öppen terrorism”. Det är förstås precis vad det handlar om. Dessutom på europeisk mark och i ett land där brandattentat en gång var ett verksamt medel i ultranationalismens tjänst.

Men i vår inhemska debatt är oron för terrorismen en annan. Inrikesministern redovisade igår ett handlingsprogram mot terrorism där det sägs att resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar ska kriminaliseras under hösten. Målet, säger regeringen, är att ingen ska resa. Vart ska man inte resa, kan någon undra? Till Syrien eller till Tyskland?

Oppositionen var förstås inte helt nöjd. Minst belåten i gårdagens Rapport-sändning var den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth, känd som filmare av järnrörsmaffians nattvandringar i Stockholm. Det var ju också han som lite för tidigt twittrade om Behring Breiviks explosioner i Oslo: ”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?”. Själv gissade han förstås fel.

Nöjd med regeringens handlingsprogram är inte heller Ivan Arpi, skribent i Svenska Dagbladet, vars ledarsida företagit en obehaglig vandring högerut. Han vill se mer övervakning och beklagar uppenbarligen i linje med sin amerikanska vänner att ”Edward-Snowdenläckorna försvårat säkerhetstjänsternas arbete”. Detta samtidigt som den norska Bjørnstjerne Bjørnson-Akademien för litteratur och yttrandefrihet nyss beslutat att utdela sitt stora pris till just Snowden med motiveringen: ”For hans arbeid for personvernet, og for å rette et kritisk søkelys mot staters overvåkning av sine og andres innbyggere”.

Arpi återger (med osvikligt sinne för källkritik) NSA:s påstående att de med hjälp av sina övervakningsprogram har avstyrt 54 terrordåd i världen. (They would say that, wouldn’t they). Ändå är det förstås som president Obama nyligen konstaterat “What we know is that the number of people who die from gun-related incidents around this country dwarfs any deaths that happen through terrorism.” Varför NSA inte lyckats stoppa dessa amerikanska vapengalningar i tid är obegripligt med tanke på att de avlyssnar allt och alla. Men mot vansinnesdåd hjälper tydligen ingen övervakning vare sig här eller där.

Vi lever i en tid när 30-talet verkar krypa allt närmare. Inte bara i de politiska opinionsmätningarna utan också i tidigare respektabla medier. Det är lätt att bli uppgiven, men det hjälper förstås inte. Det gäller att inte låta sig förhärdas.

Read Full Post »

Grekland

Jag har ingen egen insiktsfull kommentar att ge till det som hänt och nu fortfarande händer kring Grekland. Men här kommer några citat ur internationell press:

Nationalekonomen Paul Krugman (välkänd mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne) i New York Times:

The campaign of bullying — the attempt to terrify Greeks by cutting off bank financing and threatening general chaos, all with the almost open goal of pushing the current leftist government out of office — was a shameful moment in a Europe that claims to believe in democratic principles. It would have set a terrible precedent if that campaign had succeeded, even if the creditors were making sense.

What’s more, they weren’t. The truth is that Europe’s self-styled technocrats are like medieval doctors who insisted on bleeding their patients — and when their treatment made the patients sicker, demanded even more bleeding. A “yes” vote in Greece would have condemned the country to years more of suffering under policies that haven’t worked and in fact, given the arithmetic, can’t work: austerity probably shrinks the economy faster than it reduces debt, so that all the suffering serves no purpose. The landslide victory of the “no” side offers at least a chance for an escape from this trap.

Owen Jones, fristående kommentator i brttiska The Guardian:

Martin Schulz, the European parliament’s president and a so-called social democrat, whose attitude towards democracy can be generously described as ambiguous, called for the removal of Greece’s elected government in favour of a technocratic government.

It wasn’t bluster. That’s what the EU and the markets previously pulled off in Greece and, yes, in Italy.

Tim Stanley, kolumnist i brittiska The Telegraph:

The EU has to recognise that the Greeks have spoken as a nation. It is time to forgive and restructure the debt – just as the world did to Germany in 1953. If the EU is truly rooted in democracy, it must acknowledge the plea to do this, implicit in the referendum. If it is truly built on solidarity, it must be compassionate.

How much better the world would be if we could all walk a few steps in each other’s shoes? If so, we might conclude that Greek social democracy was a greedy dud and that the country must reform – whatever its blowhard government says. But we might also feel the pain of one of the teachers with a third less pay, or one of the 50 per cent of Greek kids without a job.

What was the point of the European experiment but to uplift our fellow Europeans? If the price of the project is to stamp on the face of Greece for eternity with an iron boot, then we should consider walking away from this madness in disgust.

Och så en bild från en twittrare: Hur skulle de grekiska sedlarna se ut om landet tvingas återvända till sin gamla valuta?

twi

Read Full Post »

Av födsel och ohejdad vana är jag proeuropeisk. Jag har röstat ja till Sveriges medlemskap i EU och till och med lagt mitt votum för vår anslutning till den monetära unionen. Jag har arbetat med europeiska utbildningsprogram och jag var under mina yrkesverksamma år en ganska flitig gäst i Bryssel.

På senare tid har ändå min tro på EU-projektet börjat vackla. Som gammal filhellen håller jag förstås på Grekland i landets heroiska kamp mot de internationella finansiella institutionerna. Och jag är inte ensam om att tycka att något har gått snett. Man behöver inte vara vänsterorienterad och tro på Syriza eller finansminister Varoufakis för att ifrågasätta den utpressning som Grekland nu utsätts för. Jag läser t. ex en skarp krönika av Ambrose Evans-Pritchard i den pålitligt konservativa The Telegraph. Han skriver bland annat:

The spectacle is astonishing. The European Central Bank, the EMU bail-out fund, and the International Monetary Fund, among others, are lashing out in fury against an elected government that refuses to do what it is told. They entirely duck their own responsibility for five years of policy blunders that have led to this impasse.

They want to see these rebel Klephts hanged from the columns of the Parthenon – or impaled as Ottoman forces preferred, deeming them bandits – even if they degrade their own institutions in the process.

If we want to date the moment when the Atlantic liberal order lost its authority – and when the European Project ceased to be a motivating historic force – this may well be it. In a sense, the Greek crisis is the financial equivalent of the Iraq War, totemic for the Left, and for Souverainistes on the Right, and replete with its own “sexed up” dossiers.

Det verkar, skriver Evans-Pritchard som om de fiansiella institutionerna med något slags terrortaktik vill förmå grekerna att krypa till korset i elfte timmen. Hans skarpa kritik mot hela detta scenario är, enligt hans egen deklaration, grundad på traditionella konservativa värderingar:

Personally, I am a Burkean conservative with free market views. Ideologically, Syriza is not my cup tea. Yet we Burkeans do like democracy – and we don’t care for monetary juntas – even if it leads to the election of a radical-Left government.

As it happens, Edmund Burke would have found the plans presented to the Eurogroup last night by finance minister Yanis Varoufakis to be rational, reasonable, fair, and proportionate.

syriza

Syriza – en nagel i ögat på Bryssel?

Vi får se vad som händer. Bryssel vill uppenbarligen pressa Greklands vänsterstyre medan Ukrainas urusla ekonomi ska stöttas för att hjälpa landets högernationalistiska regering.

Apropå Ukrainakrisen så har ett konsortium av sju ledande europeiska dagstidningar, bl. a. Die Welt och Le Figaro, bett det österrikiska Institut für Wirtschaftsforschung att undersöka effekten av EU:s sanktioner mot Ryssland och de ryska motåtgärderna. Det visar sig då att EU:s olika åtgärder har en ganska begränsad verkan (Sverige har enligt Die Welt spärrat ungefär 2.000 kronor av ryska tillgångar). De ryska motsanktionerna med importförbud av livsmedel kan däremot på lång sikt få negativa effekter i mångmiljardklassen på den västeuropeiska ekonomin och i ett värsta scenario äventyra hundratusentals västeuropeiska arbetsplatser.

Die Welt tillägger i en kommentar att Putin nu måste uppleva att han fått bekräftelse på sin uppfattning att sanktionskriget skadar den västeuropeiska ekonomin mer än den ryska. Men i Bryssel verkar man fortfarande tro att symbolpolitiken är effektiv trots forskarnas analyser. Det är väl också ett utslag av den aktuella europeiska röran.

—————-

PS – Uppdatering:

I Süddeutsche Zeitung har den berömde filosofen Jürgen Habermas levererat en skarp kritik av de europeiska institutionernas (och Angela Merkels) Greklandspolitik. ”Det är inte bankerna utan medborgarna som måste bestämma över Europa”, skriver han. Klicka här.

Read Full Post »

Older Posts »