Vicepresidenten på resa

Jag fortsätter att surfa på de öppna arkiv som jag skrev om för ett tag sedan. Det är intressant att söka på svenskt material i de olika amerikanska presidentbiblioteken. I Harry S. Trumans arkiv kan man hitta en minnesanteckning från en artighetsvisit i Vita Huset i april 1952 av statsminister Tage Erlander och ambassadör Erik Boheman. Där finns också en uppteckning av ett samtal senare samma år mellan utrikesminister Östen Undén och hans amerikanska kollega Dean Acheson där bl a den sovjetiska nedskjutningen av två svenska plan berörs. Undén säger där att den svenska DC3:an hade ”telegraph equipment” vilket måste sägas vara ett understatement för den avancerade signalspaningsutrustning som delvis var amerikansk.

I Lyndon B. Johnsons arkiv kan man läsa om hur utrikesminister Dean Rusk är sur på Sverige för vår vilja att ta emot amerikanska Vietnam-desertörer:

Well, Sweden became very unneutral toward Viet Nam. They favored North Viet Nam; they did not act like a neutral at all in dealing with American deserters. For example if they´gave political asylum to Americans, say American deserters, they were under an obligation to be sure that those Americans did not participate in political activities in Sweden under political asylum. So they created a new category for these Americans; they let them in on humanitarian grounds, which left them free to participate in political activities. And so we felt that that was, again, an unneutral act on the part of Sweden. So we had a rather bad time with Sweden there for a period of two or three years.

Det roligaste dokument jag läst på länge finns i samma arkiv och är en intervju med George E. Reedy som var pressekreterare åt vicepresident Lyndon B. Johnson. I september 1963 gav sig vicepresidenten ut på en godwillresa till de nordiska länderna. Han började i Sverige där han bl.a. åt lunch med kungen och drottningen på Sofiero för att sedan komma till Stockholm. Johnson hade tydligen fått för sig att han skulle köpa lite nordisk konst på sin resa. Edward Reedy berättar:

In Stockholm… he was visited by that Swedish artist–ho, ho, ho, ho!–Uno Vallman, and he bought a painting–in fact, he bought more than one… I had managed to get out on the town a little bit… And I got to the hotel I think around eight or nine, and I found a message to call him. He said, ”Come on in, George,” and I came on in. Those three paintings at the end of the room–oh, my God. What they looked like was, you know, some artists sometimes will deliberately try to paint pictures in somebody else’s style, just as an exercise, and this looked like an artist who was imitating various styles of art–Cézanne, Corot, what have you. And he says, ”Georgie, which one of those is the best?” And I had to say, ”Well, Mr. [Vice] President, I don’t think that any of them are exactly masterpieces, but I think that one of the waterfall in the center is probably the best,” and it looked like an artist who was imitating the Cézanne style. You know Cézanne was that semicubist. He said, ”Haw, haw, haw, Georgie, that shows how much you know about art. That (pointing to another picture) cost me three times as much as the other two.” I said, ”Mr. Vice President, how good a painting it is has nothing to do with how much it costs.” And that kind of brought him up short. That had never occurred to him before.

LBJ – vicepresident på resa i Norden

Färden fortsätter till Helsingfors. Johnson lider uppenbarligen av njursten och en värkande tand och är på ett uruselt humör. De åker snart vidare norrut till Rovaniemi där fallna finska soldater ska hedras på en krigskyrkogård:

Now the real problem came with Rovaniemi. Whew, God. Back in the States, we had seen on the list that he was supposed to lay a wreath at this mass grave which represents the massacre at Rovaniemi. And we didn’t know it at the time, but there is a very exact ritual, and if you know Finns, which I do, or for that matter, any Scandinavian, ritual is holy writ. You do things according to the way they are supposed to be done. A visiting dignitary is supposed to drive up to the mass grave, get out of the car and review a Finnish honor guard, then walk forward to the mass grave and lay the wreath, then step back, bow his head for a minute of silent prayer, and then turn around, get in the car and drive away. And believe me, when Scandinavians say that’s the way it is to be done, that’s the way it’s to be done.

I think maybe that kidney stone was so bad that he really wasn’t thinking at all. And of course, he did not understand Scandinavians. He and the Scandinavians did not get along at all. But he got out of the car and he went right past that honor guard standing there at rigid attention, you know. He [LBJ] just completely ignored them. Then he walked over and he laid the wreath on the grave, and he stepped back and gave his speech. I don’t know why he didn’t hear the mutter from the crowd. And then he started walking through the graves, shaking hands. Walking over the graves…

Att den amerikanske vicepresidenten skulle trampa omkring bland gravarna var kanske inget som finnarna hade väntat sig. Men de höll förstås god min.

Besöket i Oslo sker däremot utan några större missöden. I Köpenhamn blir det dock lite rabalder kring hotellrummets inredning och de amerikanska säkerhetsmännen lyckas förolämpa de designkänsliga danskarna:

Now the Secret Service always travelled ahead of him with a bed and a great big pillow. And the word got around Denmark that they were going to take the furniture out of his hotel room and put in American furniture, which got the Danes damn mad, because this particular hotel used furniture from a very famous designer. I’ve forgotten his name now, but it’s short, four-letter Danish name. He’s tops. Well, when it finally turned out that all it amounted to was that great big bed, the Danes started to laugh, and a marvelous cartoon when we landed–a sort of a spidery drawing of the front of the hotel with two long hairy legs sticking out of the window.

Det är inte lätt att åka på officiella besök om man har njursten och tandvärk. Reedys svar på frågan om resans syfte är ganska talande: ”Goodwill, entirely. There had been no trip of any kind, no attention had been paid to Scandinavia for years, and yet they had supported us in most of our international moves, and it was felt that something had to be done. And this goodwill trip–it was a hell of a good idea but they had the wrong man”.

Read Full Post »

Signalspaning, vinprovning

Som gammal värnpliktig signalspanare borde jag kanske skriva något om Edward Snowdens avslöjanden och om den amerikanska jakten på ännu en person som berättat mer än stormakten vill. Men har man någon inblick i signalspaningens inneboende logik blir man knappast förvånad över vad som nu kommer fram om missbruk och integritetsbrott.

Mycket av det som i dagarna fyller spalter och medietid är saker som man redan för tio år sedan kunde läsa om i James Bamfords tjocka bok Body Of Secrets: How America’s NSA & Britain’s GCHQ Eavesdrop On The World. Där finns själva grundstrukturen i avlyssningssystemen beskrivna i ganska stor detalj: avtappning av kablar, specialbygga ubåtar med mera. Det nya är förstås de smarta telefonernas och de sociala mediernas utveckling under det senaste decenniet och de elektroniska spionorganisationernas mer eller mindre dolda samarbeten med nätets jättar.

Signalspaning – NSA:s högkvarter

Redan 2001 skrev en recensent i nättidskriften Salon.com apropå Bamfords bok:

Today the NSA is being flooded by a fire hose of communications, while at the same time it is being denied other communications through never-ending improvements in communications technologies. Satellites are trivial to eavesdrop on; fiber-optic cables are very difficult. The Internet has its own challenges. But most of all, the NSA’s problems lie in the difficulty of interpreting intelligence, not in the difficulty of collecting it.

Visst, problemen ligger i bearbetning av miljardmängder av insamlade meddelanden. Det är ju också där som de stora riskerna finns för misstag och pusselläggning med bitar som egentligen inte passar ihop.

Nog om detta. Medan jag läste i Observer om Snowden fastnade min blick hur som helst på en artikel med rubriken: Wine-tasting: it’s junk science. Jag är väl inte ensam om att irriteras över det pseudovetenskapliga språkbruket i en del vinrecensioner och den fantasifulla åberopandet av allehanda smaker och dofter.

På sajten vinkatten.se kan man se sammanställning av omdömen kring olika viner och jag noterar att ett rödvin som heter Fonterutoli enligt olika vinkännare lämnar följande sinnesavtryck:

Mörka körsbär, örter, plommon, tobak och kakao/ blå plommon, nypon, choklad och blommor/ moreller, lakrits och ekfat/ mörka körsbär, tranbär, moreller, blåbär, lavendel, kryddor och fat.

Körsbär tycks för många var en gemensam nämnare så det ligger säkert något i det. Det jag saknar i beskrivningen av just detta vin är annars smaken av krusbär (röda eller gröna) eller av läder, apelsinskal och tallbar – något jag hittar i en del andra recensioner.

Ett vinglas med doft av läder, apelsinskal och tallbarr

Observers artikel redogör för olika vetenskapliga experiment som visar på hur osäkra även s. k. experters kvalitetsbedömningar av vin kan vara. Det är kanske inte att undra på med tanke på vinets komplicerade kemiska karaktär:

The flavour of wine – its aroma or bouquet – is detected not by the taste buds, but by millions of receptors in the olfactory bulb, a blob of nervous tissue where the brain meets the nasal passage.

Chemists have identified at least 400 aroma compounds that work on their own and with others to create complex flavours – some appearing immediately on first sniffing, others emerging only as an aftertaste. Most of these are volatiles – aromatic compounds that tend to have a low boiling point and waft away from glasses and tongues towards the olfactory bulb.

Hur många ”aroma compounds” som finns i körsbär, läder eller tobak har jag ingen aning om. Det slår mig bara att alla försök att reducera 400 olika aromatiska element till ett begränsat antal standardsmaker måste vara förfelade. Men även vinprovare måste få utöva sin konst i spalterna. Uppenbarligen har deras blomster- och bärspråk något slags läsvärde.

Read Full Post »

Midsommartablåer

Jag läser August Strindbergs Midsommar, enligt författaren ”ett allvarligt lustspel i sex tablåer”. Pjäsen hade  urpremiär på Svenska Teatern 1901.

Den första tablån i detta lättsamma teaterstycke med en allvarlig underton har rubriken ”Vid Mälarstrand”. Så här några kilometer från sagda strand känns den inledande scenbeskrivningen som en vacker tavla i nationalromantisk anda eller som en tryckt sommarbonad från det förra sekelskiftet:

Till höger i förgrunden synes framsidan av Trädgårdsmästarens byggnad: ett gult trähus med vita fönsterbågar, gröna luckor, duvslag på taket; bikupor framför huset; därbakom drivbänkar och växthus etc.; framför huset leder allmän väg ner till ångbåtsbryggan, vars landfäste synes, med bänken, flaggstången med brevlådan; här står ett mycket gammalt pilträd och en ekstock är uppdragen under trädet; mellangrunden utgöres av strandudde med stenar och alar. Därovanför synes det övre av herrgårdsbyggnaden i 1600-talets stil med ett litet klocktorn på taket. Byggnaden är alldeles vit med svart plåttak.

Fonden Mälarfjärd med klar, molnfri blå sommarluft. I fjärran gröna öar, holmar och låga land. Herrgårdens badhus skjuter fram och är vitmålat. Framför Trädgårdsmästarens byggnad är en stor öppen förstukvist med bänkar. På gårdsplanen bord och bänkar.

I den sjätte tablån förflyttas vi till Skansen. Strindberg beskriver scenen så här: ”Till vänster renberget med lappkåtor, lappar och renar; runstenar; Offerholmen med svanor i dammen; Håsjöstapeln; Fatburen. I fonden på kullen Gustav Vasas byst klädd med rosor. Nedanför en stor majstång.”

Skansen: ”svanor i dammen”

Ivar och Luise träder in och Luise säger milt:

Ser du, hit gå vi ungdom, när vi vilja skåda vårt stora sköna land i sammandrag och känna oss hemma! Och vet du en sak till: här få vi på samma gång se utlandet, ty hit komma alla utländingar och lära oss både att tycka om vårt land och erinra oss, att vi också äro utländingar.

Visst har Strindberg rätt: Inför vår Herre är vi alla utlänningar. En djup sanning att tänka på också i denna ljuva sommartid.

Glad Midsommar!

Read Full Post »

Öppna arkiv

Jag blir glad varje gång jag hittar ett av dessa öppna arkiv som blir allt vanligare på nätet. Det är fantastiskt att kunna ta del av historiska originaldokument utan att själv behöva ta sig rent fysiskt till ibland ganska svårtillgängliga platser.

Senast har jag fascinerats av de många dokument som man kan hitta i The Franklin D. Roosevelt Presidential Library and Museum. Där finns t ex ett dokument från januari 1939 som i detalj beskriver den grymma behandlingen av judar i det nazistiska Tyskland och som förutspår hur förintelsen kommer att gestalta sig. Det är en skrämmande läsning, inte minst för den som har facit i hand.

Roosevelts arkiv – en historisk guldgruva

Ett annat dokument återger ett samtal från augusti 1939 – bara några dagar före det tyska angreppet på Polen –  mellan den brittiska Berlin-ambassadören och Adolf Hitler:

Telegram dated August 26th, 1939, from His Majesty’s Ambassador at Berlin

7. Among various points mentioned by Hitler were: That only winner of another European war would be Japan; that he was by nature an artist not a politician, and that once Polish question was settled he would end his life as an artist and not as a warmonger; he did not want to turn Germany into nothing but a military barracks and he would only do so if forced to do act that once Polish question was settled he himself would settle down; that he had no interest in making Britain break her word to  Poland; that he had no wish to be small-minded in any settlement with Poland and that all he required for an agreement with her was a gesture from Britain to indicate that she would not be unreasonable.

Tänk ändå om Hitler hade återgått till att förverkliga sina konstnärliga ambitioner!

Av speciellt personligt intresse för min del i detta arkiv är en rapport av den 20 mars 1944 från en amerikan som i Stockholm har sammanträffat med Felix Kersten, Himmlers massör och livläkare. Jag har skrivit om Kersten på den här bloggen tidigare och berättat om hur han i min barndom bodde på andra sidan sjön och om hur han i sin nya svenska tillvaro blev en politiskt omdiskuterad person. Rapporten är sänd till president Roosevelt av William J Donovan, ibland betecknad som den moderna amerikanska underrättelsetjänstens fader. Hans missiv till presidenten när han överlämnar rapporten lyder som följer:

Here is a statement made by Aram Hewitt, whom I think you know.  He was in Sweden for some time and these notes represent a meeting with Dr. Kersten, attending physician of Himmler, and the efforts of Kersten to induce Hewitt to go to Germany.

We have told Hewitt that he should not do this and I assume you would not care to have Americans in Germany on such a basis.

Jag har inte lyckats hitta några uppgifter om denne Mr. Hewitt men hans rapport från Stockholm är intressant därför att den bl. a. diskuterar den svenska inställningen till Tyskland och inte minst bröderna Jacob och Marcus Wallenbergs försök att på olika vägar agera fredsmäklare. Enligt Hewitt fick han kontakt med Kersten just via Wallenbergssfären.

Jag ska återkomma till ämnet när jag hunnit studera dokumenten lite mer i detalj. För dagen vill jag bara dela med mig av glädjen över vad nätet alltmer har att ge den historiskt intresserade i form av originalhandlingar och personliga vittnesbörd.

Read Full Post »

Skolavslutningar

Nu har jag varit på sammanlagt fyra skolavslutningar för olika barnbarn. Två har hållits i kyrka. Två på skolgårdar. Tre gånger har jag lyssnat till Idas sommarvisa och fyra gånger sjungit Den blomstertid nu kommer… Den senare sjöng jag i och för sig en av gångerna i den finska versionen: Jo joutui armas aika, ja suvi suloinen… Det var när den tvåspråkiga sverigefinska skolan i Kista firade läsårsslutet i Finska kyrkan på Slottsbacken i Stockholm.

Där var det ungefär som i min barndom: doft av blommor, mycket sång, tal av lärare och en präst som knöt ihop Jesu tid med vår egen. Fast när Jesus levde fanns det förstås inga fotograferande och filmande föräldrar. Inte ett kameraöga blundade när de välartade barnen uppträdde med sång och instrumentalmusik. Det blev material för åtskilliga facebooksidor och familjealbum (om nu sådana fortfarande finns). Och efteråt var det kaffe, saft och bullar med utsikt över kungliga slottet.

I Södertälje i morse var det förstås också multikulturellt. Men här började de två högtidligheter jag bevistade med nationalsången. Förskolan och lågstadiet kom intågande med svenska flaggor på skolgården under det första firandet.  Lite senare på förmiddagen var mellanstadiet samlat i kyrkan och där blev upptakten efter Du gamla du fria en högstämd sommardikt av Pär Lagerkvist. Prästen lyste dock med sin frånvaro men också här påminde psalmsången alla barn och föräldrar om ”Guds godhets rikedom”. Femteklassarna sjöng en modern gospelartad sång med rätt mycket halleluja på slutet. Så visst fanns det religiösa anslaget där, dock i en mild form som säkert ingen tog anstöt av.

Jag antar för övrigt att många moderna barn följer ungefär den kunskapsteoretiska kompromiss som ett av våra barnbarn för några år sedan formulerade i satsen: ”Regnet kommer från Gud men det är tyngdlagen som gör att det faller ned”.

Kyrkan i Södertälje – plats för skolavslutning

Skolavslutning var det väl också i de JB-skolor som till hösten ska byta ägare eller läggas ned. Jag bloggade ju lite om den aburda friskolemarknaden för några veckor sedan och den har verkligen inte blivit mindre absurd sedan dess. Idag kan man i Aftonbladet läsa om hur JB:s vd Anders Hultin firar händelserna. För att citera den politiska kommentatorn Lena Mellin:

Det är den första större friskolekoncernen som går i konkurs och man skulle kunna tänka sig att ledningen klädde sig säck och aska och djupt beklagade det inträffade.

Men det gör inte vd Anders Hultin. Mitt under nedläggningen lade han i stället upp en bild på en öppnad presentflaska vin värd nästan 800 kronor på Facebook. Bilden ackompanjerades av orden ”Because I´m worth it” (för att jag är värd det).

Jag skrev själv för ett par veckor sedan i Aftonbladet om den andra stora friskolekoncernen AcadeMedia, ägt av ett riskkapitalbolag med säte på skatteparadiset Guernsey. Där har vd:n lön, bonus och pensionsavsättningar till ett värde av 5 miljoner, såvitt man förstår finaniserat av kommunala skolpengar. Styrelseledamöterna har 150.000 om året för sitt tänkande men de behöver ändå en rådgivande apparat omkring sig:

I företagets Advisory Board sitter Annika Nordgren Christensen, en gång parlamentariker för Miljöpartiet. Där sitter också Widar Andersson, socialdemokratisk expolitiker och friskoleentusiast. Som stöd för opinionsbildningen har man plockat in Anders Jonsson, presschef på Saco. (Är de Saco-anslutna lärarna underrättade?).

Som överrock till dessa tre professionella påverkare har man märkligt nog också rekryterat vad som på hemsidan kallas ”Rådgivare till Advisory board”. Det är den välkände ”socialdemokratiske” proffstyckaren Stig-Björn Ljunggren.

Är det inte lite märkligt med ett företag inom skolindustrin som inte har en enda skolexpert, pedagog eller erfaren lärare bland sina officiella rådgivare. Uppenbart är det politiska påtryckare som man söker hjälp hos när det gäller att utforma mål och strategier.

Inför nästa års skolavslutningar hoppas jag att vi har fått igång en ordentlig diskussion om den extrema svenska varianten av friskolefinansiering. Då är det dessutom bara ett par månader kvar till valet. Inför det måste hela skolfrågan få en absolut central plats i den politiska debatten.

PS – Uppdatering

Läs en artikel i Svenska Dagbladet (15 juni) av Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund. Det är en svidande vidräkning med JB-koncernens skamlösa hantering av lärare och elever i samband med den aktuella konkursen.

PS 2

Läs också Anna Dahlbergs utmärkta ledarkrönika i söndagens Expressen.

Read Full Post »

Expertvälde

Vi lever i experternas tid. Det har blivit särskilt uppenbart de senaste dagarna. Jag läser i några av dagens tidningar och hittar titlar som ”hovexpert”, ”smyckeexpert”, ”etikettsexpert”. Expressen har hittat ”internationella experter på att läsa läppar” och kan avslöja vad Madeleine och Chris egentligen viskade till varandra när de kom ut ur slottet: ”En, bara en till”, lär Madde ha sagt när hon bad om ytterligare en kyss. Om de nämnda läppläsningsexperterna verkligen finns och om yttrandet är sant får vi inte veta. Ingen lär komma med någon rättelse.

Det är lite som den gamla historien om statsminister Per Albin Hanssons plötsliga död och Expressens rubrik dagen efter: ”Konungen i tårar när budskapet nådde Drottningholm”. När tidningens redaktionschef frågar den ansvarige reportern om det finns täckning för påståendet får han enligt legenden svaret: ”Tror du att kungen dementerar?”

Samma tidning har idag uppbådat inte mindre än två ”barnexperter” som uttalar sig beträffande prinsessan Estelles uppförande under den högtidliga vigselakten. Barnpsykologen Anneli Gyllenborgh Lundh säger att det var helt rätt av prins Daniel att släppa ner Estelle på golvet när hon fick spring i benen: ”Barn är väldigt olika, ett annat barn hade kanske inte nöjt sig med det. Men de löste det bra genom att låta Estelle styra lite själv”. Hennes kollega Margit Ekenbark kommer med en ”second opinion” och tycker också att allt sköttes helt rätt. När kronprinsessan läste bönen och Estelle började låta fick Daniel gå fram med dottern till Victoria: ”Det fungerade ju utmärkt. Hon fick komma närmare mamma och stal inte hela showen”.

Kloka synpunkter. I egenskap av pappa, morfar och farfar skulle jag nästan ha kunnat komma med dem själv, helt utan psykologutbildning.

Fokus för hovexperterna

Hur blir man förresten hovexpert? Googlar man på begreppet hittar man minst ett tiotal personer i branschen, några mer kända än andra. Jag hittar en gammal notis i Arbetarbladet i ämnet:

”Nyheten att kronprinsessparet väntar barn togs emot med glädje bland hovexperter och politiker”, kunde vi läsa i en ingress i Svenska Dagbladet i veckan. Hovexpert – vilken utbildning har man gått då? Eller är det bara en eufemism för skvallerkärring? Hovexperterna är en yrkeskategori som ploppar som svampar ur jorden, likt retorikexperterna och pr-konsulterna som kallas in till alla morgonsoffor. De är smörjmedlet i pladdermedia som ska fylla de otaliga sändningstimmarna.

Kan jag själv pretendera på titeln hovexpert eftersom jag varit inbjuden till såväl Buckingham Palace som Stockholms slott? Eller etikettsexpert eftersom jag varit med i några kungliga sammanhang under en kort period av mitt yrkesliv och dessutom har en gammaldags småborgerlig uppfostran och gärna håller tal till värdinnan om jag placerats på rätt sida?

På en kungamiddag i Vita havet i samband med ett statsbesök härom året såg jag hur en av de utländska gästerna tog upp en mobiltelefon. Etikettsgurun Magdalena Ribbing skulle ha svimmat om hon varit närvarande. För egen del höll jag god min medan jag skar i en vällagad Kalvfilé Oscar. När jag efter kaffet började röra mig genom ett av förrummen kom en sträng äldre grevinna (inga namn) och påminde mig om att ingen fick lämna tillställningen före kungaparet. Man jag var bara på väg till det som amerikanarna med en eufemism kallar badrum. Och det var trots allt tillåtet enligt denna kombinerade hov- och etikettsexpert med mångårig erfarenhet från ett liv i kungahusets närhet.

Ibland går mänskliga behov före även den mest rigorösa hovetikett.

Read Full Post »

Sveriges flagga

Så här inför nationaldagen kan man väl få ägna sig lite åt nostalgisk patriotism. Jag får väl börja med att citera några strofer av min och hela Grönköpings favoritskald A:lfr-d V:stl-nd:

Blås upp, du svenska fana,
till fladdring överallt
och giv åt fädrens vana
en nytillvänd gestalt!
Blås fram och blås tillbaka
för sommarvindens fläkt,
då vi dig fullt bejaka
som dagens festobjekt!

Ja, vaja mer än eljes
på stång av högsta slag,
du fansymbol som dväljes
i hjärtat just idag!
I med- och motvind lika
du är vår fana, du,
som vi ej sammanvika
på långa när ännu.

Ej gives en datering
mer lyckligt nationell
för rike och regering
än denna dag med kväll!
Nej, vaja stolt mot höjden,
du flagga i det blå;
är linan kort, så töj den
och fladdra mer ändå!

Sveriges flagga: i med- och motvind lika

Så vill jag gärna vidarebefordra några stycken från en sedelärande berättelse ur Läsebok för folkskolan, nionde upplagan. Den handlar om några gossar i en skola som en dag gick på utflykt:

I spetsen gick en gosse, som bar en svensk fana, de andra följde efter  hurtigt led efter led. Sedan de vandrat en stund, kommo de ned till hafsstranden. Där beslutade de att hvila sig. Fanstången sattes ned i jorden, och gossarne lägrade sig rundt omkring i det mjuka gröngräset. Med fröjd sågo de, huru fanan svajade för vinden, och under glada samtal lofvade de, att de skulle försvara sitt fäderneslands fana emot alla, som ville taga eller skymfa henne.

Ett stycke utanför stranden låg en engelsk lustjakt för ankar. Efter cn stund såg gossarna en båt sticka ut därifrån. I den fanns utom roddarna en gammal och en medelålders man samt en gosse. När de landat gick männen och gossen fram till dem och hälsade vänligt. Därefter frågade den yngre mannen, som kunde tala svenska, varför de hade en fana med sig:

Den af gossarne, som burit fanan, svarade: »Det är vårt fosterlands fana, och det gläder oss att se dess färger.» Mannen tolkade gossens svar för sitt sällskap. »Hvad viljen I hafva för fanan?» frågade han vidare. »Sveriges fana säljes ej», svarade samme gosse med mycken bestämdhet i rösten. »Men», fortfor mannen, »skullen I ej vilja sälja henne, om vi bjuda er därför mycket mer, än hon är värd?» Intet svar följde, men gossarne ställde sig omkring fanan, ty de började frukta, att meningen var att  på något sätt skymfa de svenska färgerna.

Den främmande mannen tog åter till ordet. »Sen I», sade han, »flaggan där borta på fartyget? Veten I, hvilket lands flagga det är?» »Ja», svarade en af gossarne, »det är den engelska flaggan.» »Det är rätt», sade främlingen. »Men för Englands flagga skall Sveriges ödmjukt böja sig. Sänk därför er fana mot marken!» »Nej», svarade fanbäraren. »Sänk henne!» upprepade engelsmannen kort och befallande. »Aldrig, aldrig!» svarade gossarne. »Då kan jag göra det», sade han och tog ett par steg fram mot fanan. »Ni är ej en ädel man, om ni gör det», sade fanbäraren och ställde sig käckt mellan honom och fanan. »Så länge vi kunna hindra det, skall ingen röra vår fana», tillade han bestämdt.

Ni anar säkert slutet. Främlingen ger sig inför gossarnas manliga motstånd och avslöjar att det engelska fartygets ägare bara ville pröva hur mycket värde Sveriges ungdom satte på sitt lands fana. Därpå bjöds pojkarna att bese det ståtliga fartyget:

När de besett allt och stodo färdiga att fara tillbaka till stranden, sade den gamle, och kaptenen öfversatte hans ord: »Gossar, älsken alltid edert land, och visen alltid dess fana samma trohet som i dag! Farväl! Lefve Sverige!» »Lefve England!» ropade gossarne.

Se det var en historia att djupt och eftertänksamt begrunda inför veckans fanfest med påföljande nationella bröllopsyra!

Read Full Post »

Den absurda friskolemarknaden

För fem år sedan gjorde jag på uppdrag av Folkuniversitetet en liten utredning om skolor som drevs med vinstintresse i olika länder. Det visade sig rätt snabbt att den svenska modell som utvecklades under 90-talet hade få internationella motsvarigheter. I de flesta länder fanns det visserligen olika friskolesystem men generellt sett rådde förbud för aktiebolag och privata investerare att ta ut skattefinansierad profit inom utbildningssektorn.

Visserligen förekom det redan då en rätt intensiv debatt på en del håll, främst stimulerad av nyliberala ideologer, om vikten av att göra skolsystemen till en marknadsplats där vinstmotivet skulle stimulera konkurrens och förnyelse. Redan i februari 2000 konstaterade Business Week i en artikel att den vinstbaserade skolindustrin stod inför en explosiv tillväxt och man pekade bland annat på ett rätt nyetablerat bolag i branschen: ”By 2005, New York-based Edison Schools alone will be managing 423 schools with 260,000 students, giving it revenues of $1.8 billion, predicts Michael T. Moe, analyst at Merrill Lynch & Co., which helped Edison raise $122 million in an initial public offering last November”.

Hur såg då verkligheten ut när man hunnit fram till år 2005? Jag citerar ur min lilla rapport:

När facit kom för just det året kunde man konstatera att Edison hade hand om 157 skolor, alla under kontrakt från offentlig sektor. Ungefär samtidigt publicerades en bok med stark kritik av just Edison och dess affärskoncept av utbildningsskribenten Kenneth J. Saltman: The Edison Schools: Corporate Schooling and the Assault on Public Education (Routledge, 2005).

Då hade Edisons aktier på New York-börsen sjunkit från 37 dollar till 14 cent, man hade förlorat 354 miljoner dollar under drygt ett decennium och – vad värre var – förlorat sitt rykte som en nyskapande utbildningsentreprenör. Bolaget hotades av konkurs och skolornas bibliotek, datorer och annan utrustning fick plötsligt säljas för att klara kreditorernas krav.

Det låter ju lite som JB Education som i dagarna meddelat att man säljer eller lägger ned alla sina skolor eftersom huvudägarna, ett välmående danskt riskkapitalbolag, inte vill förlora pengar på det man inledningsvis trodde var ett smart sätt att kunna kamma hem offentliga medel.

JB-gymnasiet i Hässleholm – läggs ned (Foto David Castor)

JB Educations VD heter Anders Hultin, en veteran i den vinstbaserade friskolebranschen. Han har under ett antal år varit verksam i England där han försökt påverka brittiska politiker att följa den svenska modellen. I september 2009 skrev han i The Spectator:

For us Swedes, it is gratifying to see David Cameron put our free schools model at the heart of his reform agenda. He has chosen well. In a few short years, the voucher system has transformed education in Sweden and led to the creation of almost a thousand new schools. But the Conservative leader has failed to grasp a key aspect of their success. To flourish, these schools must be allowed to make a profit.

Hultin var en av grundarna av utbildningskoncernen Kunskapsskolan och en ledande ideolog för dess pedagogik. Om den skriver Annika Ström Melin på ledarplats i DN:

Minnet av den eländiga undervisningen i en av de första Kunskapsskolorna gör mig fortfarande upprörd. Lärarna kallades mentorer och 12-åringarna fick lägga upp sitt eget schema. Det fanns inga läroböcker, ingen gymnastik och inga läxor. Barnen lämnades ensamma med sina sterila stenciler och komplicerade instuderingsfrågor. Inte konstigt att skolorna gick med vinst – och att många barn gav upp.

JB Educations utträde från den svenska skolmarknaden välkomnas av många. En ledarskribent i Eskilstuna-Kuriren kommer inte att sakna stadens JB-gymnasium och påminner om den kritik som tidigare riktats mot koncernens utbildningsfilosofi:

Av 30 gymnasier som avslöjades ha obefintliga eller helt undermåliga skolbibliotek ägdes en tredjedel av ett enda företag, och det var just JB Education.

Detta var alltså inte lokala, isolerade brister. Det var en inställning på koncernledningsnivå, något som också avslöjades med pinsam tydlighet i en radiointervju med företagets direktör Anders Hultin.

De problem med vinstbaserade företag i det svenska friskolesystemet som nu blivit alltmer uppenbara ger ammunition också åt de brittiska kritiker (inte minst Liberaldemokraterna) som kämpat emot den konservativa koalitionspartnerns lust att kopiera Sveriges skolpolitik. The Independent konstaterar:

Education Secretary Michael Gove has previously indicated that he would like to see private companies allowed to run schools for profit and the Conservatives are considering including such an option in their 2015 manifesto.

However, teaching unions said the Swedish experience demonstrated how inappropriate it is to allow schools to be run for profit.

Christine Blowers, General Secretary of the National Union of Teachers, said: “A private company’s first loyalty is to shareholders, not to pupils or parents. Inevitably, if they decide a school isn’t profitable it will either cut corners or, in the worst case scenario, close it down. This is absolutely not the right way to be running state education.”

Att den svenska friskolekommittén i sitt betänkande nyligen inte vågade ta ställning i vinstfrågan är beklagligt. Men förstår i och för sig att de sex deltagande partierna helst vill begrava problemet fram till valet 2014. Men frågan är om inte de senaste dagarnas händelser gjort att skolpolitiken ändå blir en av de viktigaste frågorna i nästa års valrörelse. Den borde åtminstone bli det.

Read Full Post »