Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Vinprovning’

Retsinaprovning

Jag har nog i någon tidigare bloggpost ondgjort mig över den vinprovarjargong som härjar i spalterna. Typ: ”Fräscht mousserande vin som kombinerar citrus, solmogen tropisk frukt, mineralitet, färska gröna örter och en fyllig krämighet”.

I just det här citatet verkar skribenten ha helgarderat med både etta, kryss och tvåa. Hur många tropiska frukter med vitt skilda smaker kan man inte räkna upp och hur många gröna örter finns det inte på denna jord?

Det handlar dessutom om ett mousserande vin där det verkar osannolikt att man skulle hitta något slags krämighet. Bubblorna borde väl motverka varje tendens till trögflytande konsistens.

Mindre floskulöst blir det när man provar retsina där den mest väsentliga egenskapen enligt min ringa mening är smaken av kåda från aleppotallen. Efter att ha förkastat Systemets vanliga sort (Kourtaki) på grund av dess alltför svaga spår av pinjedoftande Greklandsatmosfär har jag som gammal filhellen gått över till bolagets beställningssortiment. Jag tror mig redan ha skrivit om Malamatina som ett bättre alternativ till standardsortimentet.

Nu prövade vi i en mindre krets på fyra personer häromkvällen ytterligare ett par sorter. Vi ställde den beprövade och utmärkta Malamatina mot två andra produkter: Kechribari respektive Akratos.

Kechribari kommer, som framgår av bilden ovan, i en förförisk flaska. Förpackningen är dock enligt vår lilla grupps mening betydligt bättre än innehållet. Det handlar om ett ordinärt grekiskt vin som i sig är helt drickbart men det saknar den kraftfulla kådasmak som man gärna vill hitta hos en äkta retsina.

Bäst i test den här gången blev Akratos. Det är ett biodynamiskt odlat vin från ett familjeföretag i Schimatari, drygt fyra mil nordnordväst om Athen:

The grape-vines of family Papakonstantinou’s vineyard are cultivated organically since 1992. Wine-growing, wine-making, preservation and bottling are taking place under the direct personal control of father and son Papakonstantinou.

Meanwhile the wine-grower family is working biodynamically, growing native (autochthonous) and foreign grape varieties: (white) Savatiano and Roditis, (red) Cabernet Sauvignon, Grenache Rouge, Syrah.

Nog ger bilden av far och son Papakonstantinou ett förtroendeingivande intryck. Det är klart att deras organiska odling resulterar i ett något dyrare vin. Akratos kostar 101:- kr för en 75 centiliters flaska.

Men vill man en varm sommardag i Sverige i fantasin förflytta sig till Grekland och känna doften av susande aleppotallar så är det enligt vår ovetenskapliga och begränsade retsinaprovning värt den extra utgiften.

Read Full Post »

Ännu har vi inte haft någon riktig frostnatt och i ett träd nära vårt hus sitter det fortfarande djupröda äpplen av den sort som heter Ingrid Marie. Wikipedia upplyser om ursprunget för dessa frukter som fortfarande är krispigt goda när man tar ned dem från trädet:

Ingrid Marie är en dansk äppelsort som i Sverige brukar räknas som ett höst- och vinteräpple. Sorten har sitt ursprung från ön Fyn i Danmark och är uppkallat efter läraren K. Madsens dotter. Det var Madsen som hittade trädet vid Høed skola, där det växte bland hallonbuskar, och hade troligen kommit från ett Cox Orange-frö. Frukten är rund och medelstor och skalet är mörkrött i färgen med ljusbruna prickar. Fruktköttet är gulvitt och friskt syrligt i smaken.

Sorten är bäst att äta från november och framåt och blir därför ett typiskt juläpple. Ingrid Marie är hållbart och kan hålla sig ända fram till april.

Visst är det ett perfekt äpple för juldekorationer. Men det har också en frisk och fyllig smak som kanske är allra bäst just nu innan de blir plockade och lagrade.

Ingrid_Marie

Hur smakar förresten äpplen? Jag har funderat en del på saken. Vi har fyra klassiska sorter i vår trädgård: Gravensteiner, Signe Tillisch, Åkerö och, som sagt, Ingrid Marie. Jag kan med förbundna ögon säga exakt vilken sort det är jag får smaka om någon stoppar en klyfta i munnen. Men hur ska man beskriva smaken?

Jag tänker på det närmast metafysiska språk som numera utvecklas när det gäller att beskriva viner. Jag tror att jag med ett visst mått av ironi tidigare har skrivit om vinprovarjargonen  men så här kan det ju låta:

”Torrt, fruktigt vin med knapp medelfyllig smak, balanserad friskhet och något fet eftersmak. Smak av gula äpplen, mineraler, tropiska frukter, örter och mandel”. Går man till Systembolagets lista för doft- och smakattribut för vita viner så säger man där om attributet ”äpplen”: ”En odefinierbar blandning av olika äppeltyper.”

Odefinierbar var rätta ordet. För vi vet ju alla att olika äppeltyper har helt olika smak. Hur ska man karakterisera en fullmogen frukt av det klassiska Åkeröträdet? ”Smak av sörmländsk lerjord, herrgårdsost, smörblomma och röda vinbärsblad?” Där börjar man närma sig det mumbo-jumbo-språk som vinprovarna har utvecklat till fulländning.

Sanningen är ju att smaken av  Signe Tillisch eller Gravensteiner inte går att beskriva på något vettig sätt. De smakar helt enkelt sin egen sort.

Jag tänker ofta på den geniale sociologen Johan Asplunds bok ”Hur låter åskan?” Alla vet ju hur åskan låter men hur ska man beskriva den? Varje försök till onomatopoetisk återgivning blir förstås platt. Och ställer man frågan ”Hur luktar åskan?” så är det väl närmast åskvädrets sekundäreffekter  som man kan återge i form av regndoft och röklukt i brända ledningar. Asplund utvecklar sina tankar med begrepp som ”simulering” och ”simulacrum” men det är för komplicerat för att gå in på här.

Men återigen: Hur smakar en specifik äppelsort? Inte är det som när Carl Jan Granqvist i radion igår beskrev ett Pinot Noir-vin:

Doft: Inbjudande kryddig doft fylld av jordgubbar, hallon och muskot, följt av angenäma ekfatstoner.

Munhåleupplevelse: Läskande, lite kryddig smak med ekfat, jordgubbar och härligt saliverande örter.

Det nyplockade äpplet från vårt ovanligt rikt givande träd har inga spår av vare sig jordgubbar, hallon eller muskot. Snarare bjuder det på en härligt saliverande smak av Ingrid Marie.

 

Read Full Post »

Som gammal värnpliktig signalspanare borde jag kanske skriva något om Edward Snowdens avslöjanden och om den amerikanska jakten på ännu en person som berättat mer än stormakten vill. Men har man någon inblick i signalspaningens inneboende logik blir man knappast förvånad över vad som nu kommer fram om missbruk och integritetsbrott.

Mycket av det som i dagarna fyller spalter och medietid är saker som man redan för tio år sedan kunde läsa om i James Bamfords tjocka bok Body Of Secrets: How America’s NSA & Britain’s GCHQ Eavesdrop On The World. Där finns själva grundstrukturen i avlyssningssystemen beskrivna i ganska stor detalj: avtappning av kablar, specialbygga ubåtar med mera. Det nya är förstås de smarta telefonernas och de sociala mediernas utveckling under det senaste decenniet och de elektroniska spionorganisationernas mer eller mindre dolda samarbeten med nätets jättar.

nsa

Signalspaning – NSA:s högkvarter

Redan 2001 skrev en recensent i nättidskriften Salon.com apropå Bamfords bok:

Today the NSA is being flooded by a fire hose of communications, while at the same time it is being denied other communications through never-ending improvements in communications technologies. Satellites are trivial to eavesdrop on; fiber-optic cables are very difficult. The Internet has its own challenges. But most of all, the NSA’s problems lie in the difficulty of interpreting intelligence, not in the difficulty of collecting it.

Visst, problemen ligger i bearbetning av miljardmängder av insamlade meddelanden. Det är ju också där som de stora riskerna finns för misstag och pusselläggning med bitar som egentligen inte passar ihop.

Nog om detta. Medan jag läste i Observer om Snowden fastnade min blick hur som helst på en artikel med rubriken: Wine-tasting: it’s junk science. Jag är väl inte ensam om att irriteras över det pseudovetenskapliga språkbruket i en del vinrecensioner och den fantasifulla åberopandet av allehanda smaker och dofter.

På sajten vinkatten.se kan man se sammanställning av omdömen kring olika viner och jag noterar att ett rödvin som heter Fonterutoli enligt olika vinkännare lämnar följande sinnesavtryck:

Mörka körsbär, örter, plommon, tobak och kakao/ blå plommon, nypon, choklad och blommor/ moreller, lakrits och ekfat/ mörka körsbär, tranbär, moreller, blåbär, lavendel, kryddor och fat.

Körsbär tycks för många var en gemensam nämnare så det ligger säkert något i det. Det jag saknar i beskrivningen av just detta vin är annars smaken av krusbär (röda eller gröna) eller av läder, apelsinskal och tallbar – något jag hittar i en del andra recensioner.

800px-Red_wine_closeup_in_glass

Ett vinglas med doft av läder, apelsinskal och tallbarr

Observers artikel redogör för olika vetenskapliga experiment som visar på hur osäkra även s. k. experters kvalitetsbedömningar av vin kan vara. Det är kanske inte att undra på med tanke på vinets komplicerade kemiska karaktär:

The flavour of wine – its aroma or bouquet – is detected not by the taste buds, but by millions of receptors in the olfactory bulb, a blob of nervous tissue where the brain meets the nasal passage.

Chemists have identified at least 400 aroma compounds that work on their own and with others to create complex flavours – some appearing immediately on first sniffing, others emerging only as an aftertaste. Most of these are volatiles – aromatic compounds that tend to have a low boiling point and waft away from glasses and tongues towards the olfactory bulb.

Hur många ”aroma compounds” som finns i körsbär, läder eller tobak har jag ingen aning om. Det slår mig bara att alla försök att reducera 400 olika aromatiska element till ett begränsat antal standardsmaker måste vara förfelade. Men även vinprovare måste få utöva sin konst i spalterna. Uppenbarligen har deras blomster- och bärspråk något slags läsvärde.

Read Full Post »