Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2010

I Tyskland har Thilo Sarrazins bok Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig självt) sålts i över en miljon exemplar och ingen debattör har väl lyckats sätta sådan fart på den politiska och kulturella diskussionen som han. Den förre finanssenatorn och ledamoten av Bundesbanks styrelse har satt frågor om integration och invandring i centrum. Det är i och för sig välbekanta ämnen i dagens europeiska debatt men Sarrazin går längre än så. Han för dessutom demografiska resonemang om intelligenskvoter och födelsetal på ett sätt som på ett kusligt sätt ekar 30-tal.

Jag har skrivit om boken i Aftonbladet och bland annat sammanfattat ett av författarens huvudbudskap så här:

Sarrazins oro för att Tyskland avskaffar sig självt är den senaste av historiens återkommande undergångsprofetior. Ett av hans främsta bekymmer är att det föds för få barn bland dem som tillhör de bildade klasserna. Det han med en sociologisk term kallar för ”die Unterschicht” tenderar däremot att föröka sig. Denna underklass består till stor del av arbetslösa och bidragsberoende invandrare som inte låter sig integreras och som, grovt uttryckt, bidrar till att okultur och otyska värderingar breder ut sig.

På ett annat ställe i boken talar Sarrazin om det beklagliga faktum att ”obildade skikt föder genomsnittlig flera barn som då har en genomsnittligt lägre intelligens, vilket på rent demografiska grunder gör oss genomsnittligt allt dummare”.

Parallellen till 30-talet beror för min del på att jag läste Sarrazins bok med en svensk debattskrift från just det decenniet i bakhuvudet. Den heter Ett döende folk och publicerades 1935 av biologidocenten Folke Borg. Han betecknade den själv som ett inlägg i befolkningsfrågan och hans stora bekymmer var att ”genetiskt mindervärdiga befolkningsgrupper” födde fler barn än de rashygieniskt överlägsna samhällsskikten. Svenskarna höll på att bli ”ett döende folk” – eller för att travestera nutidens rubrik: ”Sverige avskaffar sig självt”. Han sammanfattade sitt befolkningspolitiska program i bland annat följande meningar:

Vad rashygienen strävar till, det är att gynna de fullvärdiga individernas fortplantning och att minska eller förhindra de mindervärdigas – en strävan som f. ö. rent spontant gör sig gällande hos varje folk, som ej förlorat sina sunda och naturliga instinkter…

Dessa rashygieniska strävanden äro inga utopier i avsaknad av praktiskt aktuella möjligheter till förverkligande. Rasbiologiskt fullvärdig är majoriteten av Sveriges folk; och vad det kommer an på är alltså genomförandet av sådana reformer, att härigenom barnalstrandet hos denna folkmajoritet stimuleras och underlättas, medan den däremot hålles tillbaka eller förhindras hos den minoritet, som visar tydlig mindervärdighet.

I linje med sitt biologiska program ville docenten Borg naturligtvis ha en mer aktiv steriliseringspolitik. Han upprörs i boken över att det engelska underhuset 1931 förkastade ett lagförslag om frivillig sterilisering av själsligt defekta men noterar å andra sidan med tillfredsställelse att Tyskland sedan 1933 fått en tillfredsställande lagstiftning på det rashygieniska området.

30-tal: Tänk på arvsanlagen vid partnerval! (Den blonda till höger är bäst)

Jag vill med de här citaten verkligen inte jämställa de befolkningspolitiska debattörerna Sarrazin och Borg. Den förre vill genom förändringar i sociallagstiftning och transfereringssystem hindra att invandrargrupper förökar sig på de riktiga tyskarnas bekostnad. Den senare vill ta till mer kraftfulla åtgärder för att sätta stopp för de mindervärdigas fortplantning. Där Sarrazin oroas över turkar och araber hotar Borg med en invandring ”från länderna öster och sydost om Östersjön” som skulle innebära ”att människor, till ras och väsen skilda från oss, skola bo sida vid sida med oss.” Där Sarrazin är vad som kan kallas  ”intelligensbiolog” är Borg ”vitalitetsgenetiker”.

Men nog finns det, trots alla skillnader, ändå tillräckligt många skuggor från det förflutna i Sarrazins resonemang för att man ska känna ett betydande obehag.

PS – Uppdatering:

Sedan jag skrivit ovanstående hittade jag följande citat ur det nazistiska huvudorganet Völkischer Beobachter från den 29 december 1938:

Medan den friska tyska familjen, särskilt bland de bildade lagren, bara har cirka två barn i genomsnitt uppvisar svagsinta och andra genetiskt mindervärdiga genomsnittliga födelsesiffror på tre till fyra barn per äktenskap. Under sådana förhållanden förändras ett folks sammansättning från generation till generation så att det värdefulla skiktet helt överflyglas av det mindervärdiga efter ungefär tre släktled. Det betyder de högvärdiga familjernas död.

Den demografiska oron tycks vara konstant. Det är bara föremålen som växlar.

Read Full Post »

Det är 150 år sedan Bruno Liljefors föddes och Thielska galleriet firar det med en utställning. Jag har inte sett den men läser om den i Expressen där Therese Bohman pekar på den verklige och intressante målaren bakom alla de rävar som han av ekonomiska skäl massproducerade under en senare del av sitt liv. Hon ser andra kvaliteter i de tidiga verken:

Jag skulle vilja lansera tanken på ett måleri bestående av fraktaler: I många av Liljefors målningar är helheten en upprepning av former och texturer hos det djur som avbildas. Vassen som omger en dopping klingar som ett eko av fågelns streckade teckning, ett beckasinbo är målat mot en omgivning med gräs lika strävt och tufsigt som boet.

Det låter kanske kalkylerat, men det är i själva verket tvärtom. Bruno Liljefors är en ytterst poetisk målare.

Den tidige Liljefors: en naturstudie från 1885

Det finns enligt Therese Bohman en symbolistisk sida hos Liljefors som många i nutiden har svårt att ta till sig. Vill man motivera hans samtidsrelevans så betonar man gärna att han var en naturvän och hans konst blir därmed en del av en miljöpolitisk agenda. Men det innebär både att kidnappa honom, och – ännu tråkigare – att gå miste om själva kärnan i hans konstnärskap.:

”Enbuskarna, stenarna, kråkan på gärdesgården, dikeskanten med åkervindan på den solspruckna leran – det var mitt land”, skriver Bruno Liljefors om sin uppväxt i boken Det vildas rike. Raderna fungerar som madeleinekaka rakt tillbaka till min egen barndom då jag kunde tillbringa vad som föreföll som evigheter med att utforska en vägrens sandiga växtlighet, att med ögon och fingertoppar försjunka i varje färg- och texturskiftning i laven på en solvarm berghäll.

Jag vill gärna tro att Bruno Liljefors och jag delar denna erfarenhet – känslan av trygghet som uppstår ur en absolut förtrogenhet med ett litet stycke landskap.

Så blev Liljefors också en virtuos målare av naturens alla texturer, av det skrovliga och det släta, det våta och det torra, det duniga, det risiga, det blanka. Ofta befinner han sig på gränsen till det abstrakta: ett klippblocks alla färgskiftningar i målningen ”Rävungar” tangerar det nonfigurativa, tills blicken faller på rävarna nere i ena hörnet. (Det är skillnad på rävar och rävar hos Liljefors. Vissa av dem är mycket bra.)

Jag har också läst Liljefors bok Det vildas rike. Kanske var det min allra första naturbok. Min pappa hade den i en bokhylla i sitt arbetsrum och jag minns att jag ofta bläddrade i den, inte för att läsa texterna utan för att se på de vackra färgreproduktionerna. Redan som liten (var jag kanske 8-9 år?) blev jag därför rätt förtrogen med bilderna på fåglar, harar och rävar – för att inte tala om alla män som hade en bössa i handen.

Jägare och gräsänder, 1916

Jag har numera hittat ett exemplar av boken på någon loppmarknad och läser om den igen. Den börjar som en barndomsskildring av trakter i Uppsala som jag (och mina barn ännu mer) är förtrogna med: Gamla Uppsala, Tunåsen och Luthagen. Man läser med en viss fasa om en misshandlande lärare i den förberedande skola i centrala Uppsala där den blivande konstnären gick under några år. Sedan innehåller boken förstås mer av betraktelser kring djurens natur och jägarens liv.

Det finns något som jag inte gillar i denna skildring av ”naturvännen” Liljefors. Det är hans primitiva jaktinstinkt som börjar med att han skjuter en domherre med något slags armborst i barndomen. Han lär lite senare känna en konservator och lär sig av honom ”smygjakt”, t ex att fånga fåglar med limsticka: ”Fågellimmet kokade han själv och det blev av en annan effekt än det man fick köpa på apoteket”. Så fick han så småningom riktiga gevär och jagar det mesta, ofta under den förskönande etiketten ”jaktvård”. Den förnämsta sporten, säger Liljefors på ett ställe i boken, är jakten efter dopping på våren – ”för det vackra skinnets skull”.

Jag lär mig på nätet att doppingskinnet förr användes till jaktväskor, muffar och hattar.  Kanske finns det fortfarande kvar någon hatt av de skinn som Bruno Liljefors vårjakter resulterade i. Men de är nog svårare att sälja på auktion än hans stereotypa 30-talsrävar.

Read Full Post »

Olika omständigheter har gjort att jag de senaste dagarna något fördjupat mig i ämnet finsk tango. Alla som har någon relation till Finland vet att den är en huvudbeståndsdel i en speciell och charmerande nationell kultur. Litteraturprofessorn Birgitta Holm, författare till boken Pardans, har på ett ställe beskrivit fenomenet så här:

Tangon har två fästen i världen: hamnstäderna vid Rio de la Plata och det finska Finland. Vid Rio de la Plata uppstod den ur besvikelse och nederlag, bland fattiga invandrare från Europas alla hörn som fick se sina förhoppningar grusade och sina utvägar stängda.

Och i Finland? Den finska tangon är en gåta. Den bärs som den argentinska av en känsla av förlust och frånvaro, genomströmmas som den av längtan, svårmod och saknad. Känslor som i båda fallen uttrycks av män. Samtidigt finns avgörande skillnader. Enligt M.A. Numminen är det just de egenskaper i den argentinska tangon, till exempel synkoperingar och abrupta steg, som gör den lockande för sin publik som är avtändande för den finska. ”Om tangon däremot lunkar fram i jämn och marschmässig takt så blir i synnerhet den finske mannen upphetsad, och med honom kvinnan.”

Nu är det förstås skillnad på finsk och argentinsk tango. Både dansen och musiken har i Finland avlägsnat sig från sitt ursprung i den argentinska tangon och bildat en egen livskraftig stil. Den spelas mycket taktfast, gärna med ett lätt trumkomp. Stegmässigt liknar den mest foxtrot och bygger  enligt sakkunskapen mer på fasta rytmfigurer än dess rioplatensiska föregångare.

Seinäjoki, den finska tangons centrum

Varje år hålls det sedan 1985 en festival med finsk tango i Seinäjoki under namnet Tangomarknaden. Den samlar ofta mer än 100 000 deltagare och följs av mer än en miljon tv-tittare. Höjdpunkten är kröningen av årets tangokung och tangodrottning – fast från 2009 är det bara en tangokunglighet (man eller kvinna) som koras. 2009 års kung blev Amadeus Lundberg och årets krona togs hem av Marko Maunuksela.

Även i Sverige lever den finska tangon. Jag råkade nyligen träffa Darya Pakarinen som är en okrönt tangodrottning här i landet. Till vardags är hon speciallärare på Lunaskolan i Bromma men hon har blivit känd i vida kretsar för sina känsliga tolkningar av äldre finsk tangomusik tillsammans med Månskensorkestern. De uppträder vid kulturevenemang och tangofestivaler i kläder inspirerade av 40- eller 50-tal. En artikel i DN för några år sedan beskrev deras artistiska koncept så här:

Daryas femtiotalsklänningar med getingmidja och orkestern med Amanda Fritzén på dragspel, Viktor Littmarck på fiol, Oscar Nygren kontrabas, Daniel Bergner gitarr och Viktor Brobacke trombon har en melankolisk elegans som för tankarna till asfaltblänkande storstad.

– Det ska vara visuellt vackert att se oss, för många i publiken kan inte finska, så de måste få något annat, säger Darya Pakarinen. Hennes ingång till den finska mollstämda tangon växlar.

– Det beror på vilken fas i livet man befinner sig i. Ibland ska man leverera jättetragiska tangor om olycklig kärlek när man själv går runt och är lyckligt kär. Ibland kan det vara tvärtom, man är verkligen olycklig. Så man får jobba med paradoxer och kontraster. Jag försöker hitta en grundkänsla och energi i varje låt som drar med folk trots att de inte förstår texterna.

Underbart är det videoklipp (klicka här) där de framför Hiljainen on kylätie (Tyst ligger byvägen)  av Toivo Kärki (1915-1992) en av Finlands genom tiderna mest kända tango- och schlagerkompositörer.

Visst är det en sublim uppvisning i musikalitet och nostalgiskt vemod. Och visst borde den finska tangon få en större plats också i det svenska kulturlandskapet.

Read Full Post »

Idag, på Leo Tolstojs hundraåriga dödsdag, är hela världspressen fylld av artiklar om den store författaren. Neue Zürcher Zeitung, Die Welt, International Herald Tribune, Financial Times – you name them, they’ve got it.

I Financial Times säger A.N. Wilson att det knappast finns någon av dagens stora frågor som Tolstoj inte varit inne på i sina böcker, vare sig det gäller romaner eller det mer fria skriftställarskapet. Det gäller aktuella debattämnen som miljön och religionen eller den eviga frågan om krig och fred.

Leo Tolstoj och Ilja Repin på Jasnaja Poljana

Intressant är The Independents artikel artikel kring jubiléet. Tidningen har letat upp en del av Tolstojs ättlingar, varav flera finns i Sverige. Göran Streiffert, Viveca Tolstoy och Nils Aschan är tre av de svenskar som intervjuas. Göran Streiffert konstaterar att rätt många kusiner finns i Sverige:

There are 31 Tolstoy cousins in Sweden – my mother had seven brothers and sisters, and all of them had quite a number of children. They left Russia in 1917 with their mother, who was Swedish. They had a tough beginning; their father left them, so she was alone in St Petersburg during the Revolution, before returning to Sweden. They lived tightly together, so they had strong relations – and so we cousins have very close relationships, too.

Och Niels Aschan kompletterar siffrorna:

I am Tolstoy number 178 – there are about 300 of us. This summer was my first time in Russia. It was very good to see how Tolstoy actually lived – my brother and sisters had been and they said ‘you have to go and have your own feeling for this place’.

We’re building up a website for the family, like a facebook for Tolstoys. It’s a very interesting family to be part of; I’m close to people who have had a big impact on the cultural world. I’d always known that Leo Tolstoy was a relative, but now I’m older, I can get a grip on this huge thing. The trip made me want to learn more, but also to have my own thoughts and get my own perception of Leo.

Som ett komplement till det inlägg jag skrev häromdagen kommer här en bild som Ilja Repin målade av Tolstoj i hans arbetsrum:

Och här kommer ytterligare en av fotografen Karl K. Bullas många bilder från ett reportage på Jasnaja Poljana 1908. Det är uppenbarligen ett annat arbetsrum än det som Repin avbildat men det hade ju gått några år mellan de båda bilderna:

Det finns en tidskrift som enbart ägnar sig åt Tolstoj-studier. Den utges av University of Toronto och heter Tolstoy Studies Journal. Klickar man här kan man till och med hitta rörliga bilder från författarens 80-årsdag 1908. Grevinnan Sonja plockar blommor i trädgården och greven själv sitter och tar emot familjeuppvaktningen på balkongen. Frid tycks råda, två år före författarens dramatiska uppbrott från Jasnaja Poljana.

 

Read Full Post »

Jag läser två intressanta recensioner i dagens tidningar. Den ena finns i Aftonbladet där Göran Rosenberg skriver om Mattias Gardells nya bok med titeln Islamofobi. Det är (vilket framgått också av tidigare recensioner i andra tidningar) en viktig bok. Rosenberg markerar inledningsvis några reservationer mot själva ordet islamofobi och dess anspelningar på ett slags sjukdomstillstånd men han konstaterar samtidigt att den antimuslimska skräcken ibland tar sig patologiska former:

Kollektiv patologisk rädsla för en särdefinierad och demoniserad grupp av människor är den historiska drivkraften bakom de flesta krig, fördrivningar och massakrer i människans historia. Vägen till Auschwitz banades inte minst av föreställningen om judarna som ett dödligt hot mot den tyska nationen. Die Juden sind Unser Unglück, judarna är vår olycka, var den nazistiska förintelsepolitikens farligaste slagord. Som i alla patologiska tillstånd har patienten ingen aning om att han eller hon är sjuk. Att antisemitismen var ett slags vansinne blev uppenbart för gemene man i Europa först sedan det visat sig att patienten visat sig i stånd att begå vansinnesdåd. Förintelsens väg kantades av förövare och betraktare som in i det sista uppfattade sig som fullt normala.

Hatet och föraktet mot islam är vad som i dag förenar Europas främlingsfientliga och populistiska partier. Det är inte främlingar i största allmänhet de pekar ut, det är ”muslimerna”. Men vid sidan av populismen har en mera salongsfähig, ”intellektuell”, islamofobi fått fotfäste i den europeiska offentligheten och det anses nu på intet sätt vansinnigt att påstå att muslimerna kommer att ta över Europa eller att islam är oförenlig med rättsstat och demokrati. Krav på förbud mot slöjor, minareter och andra symboler för det muslimska hotet har snabbt rört sig från politikens periferi mot dess centrum.

Man kan tillägga att just detta är vad som håller på att hända i Danmark där regeringen under tryck från Dansk Folkeparti (DF) nu går ytterligare ett steg åt det högerextrema hållet. Detta i så hög grad att en del lokalpolitiker, särskilt bland socialdemokraterna, nu har fått nog. Herlevs borgmästare Kjeld Hansen är en av dem som upprörs över sitt partis förödmjukande kohandel med DF:

Når jeg læser det oplæg, der ligger, så får jeg den samme krybende fornemmelse i kroppen, som da jeg læste om optakten til Rigsdagsbranden i Berlin, inden Hitler kom til magten – og som jeg havde, da jeg engang besøgte Sovjetunionen. Tankesættet er præcis det samme.

Alltså: Läs Göran Rosenbergs recension eller allra helst Mattias Gardells bok och tänk efter!

Den andra recension som jag läser med intresse är Maria Schottenius helsidesartikel kring Bengt Kristensson Ugglas bok Gustaf Win­gren – Människan och teologin. Wingren (1910-2000) var en färgstark teologiprofessor i Lund, en av de få som under det sena 1900-talets tryck från den normerande universitetsfilosofin vågade bedriva teologi i något slags klassisk mening. Jag tillhörde på den tiden knappast dem som skrev under på hans olika teser men jag har med åren mer och mer kommit att uppskatta hans mod och hans lust att ta sig an tidens frågor i ett teologiskt perspektiv.

Jag går till min bokhylla och hittar ett exemplar av hans bok Människa och kristen som handlar om kyrkofadern Irenaeus av Lyon. Inuti den ligger ett kort daterat i Lund den 8 december 1984. Gustaf Wingren hade läst någon artikel jag publicerat och skriver på kortet: ”Eftersom jag förstår att Du inte känner till min Irenaeus-bok sänder jag Dig här ett ex. – God Jul! Greta hälsar”.

Wingrens postumt utgivna predikningar

Greta hette Hofsten i efternamn och var den kända vänsterradikala kvinna som han gift om sig med i mitten på 70-talet. Om detta äktenskap och om Gustaf Wingren som person får man en god sammanfattning i Maria Schottenius artikel. Så läs den, eller ännu hellre, boken av Bengt Kristensson Uggla.

PS – Uppdatering

Idag (20 november) ligger Mattias Gardells bok högt på DN:s boklista. I Svenska Dagbladet hittar man samtidigt en ovanligt platt recension av Karl Steinick som klagar över att Gardells bok inte inbjuder till något samtal kring de frågeställningar som berörs. Det gör dessvärre inte recensionen heller.

Read Full Post »

Någon halkade in på min blogg via sökorden ”Leo Tolstojs död”.  Jag vet inte riktigt varför. Mig veterligt har jag inte tidigare behandlat ämnet.

Fast just i dagarna är det högaktuellt. Det var för hundra år sedan, den 20 november 1910 (7 november enligt den dåtida ryska kalendern), som den store författaren gick ur tiden under ganska dramatiska omständigheter. Han var på flykt från ett förkvävande hemliv men kom aldrig långt.  Efter att ha tillbringat några dagar hos sin syster på ett kloster fortsatte han sin resa med tåg. Han blev allt sämre under resan och slutade sina dagar i ett enkelt gästrum på en liten, dammig tågstation vid namn Astapovo.

Nyheten om hans död gick förstås snabbt över världen. Det finns en klassisk bild av mottagandet, förevigad av Karl Karlovitj Bulla (1855-1929), en av den ryska fotografins fäder. Han var på plats när den store målaren Ilja Repin läser om Tolstojs död i en tidning. Scenen är Repins atelje i Kuokkala på Karelska näset – den ort som jag nämnde i det föregående inlägget här på bloggen och som under mellankrigstiden var ett sommarparadis får såväl finländska som svenska modernister.

Kuokkala tillhörde storfurstendömet Finland och det självständiga Finland fram till 1939/40 men är idag en del av Ryssland och orten heter numera Repino. Det var nämligen här som Repin byggt sin atelje med en spektakulär arkitektur.

Jag återkommer inom kort till såväl konstnären som till fotografen – stora namn i Ryssland men kanske mindre uppmärksammade här i Sverige – det gäller åtminstone Bulla.

I det här sammanhanget kan jag nöja mig med att  notera att båda gett eftervärlden bilder av Tolstoj. Repin målade flera porträtt av författaren varav det mest kända kanske är nedanstående studie från 1887:

Karl Bulla å sin sida for 1907 med sin kamera till Jasnaja Poljana och gjorde ett veritabelt fotoreportage kring Tolstojs berömda hemmiljö. Hans porträtt av författaren har med åren blivit nästan lika känt som Repins målning.

I England har det just kommit ut en bok av William Nickell med titeln The Death of Tolstoy: Russia on the Eve, Astapovo Station, 1910. Den har fått positiva recensioner och en skribent i Times Higher Education sammanfattar den dramatiska storyn:

The death begins with flight: ”In the middle of the night of October 28, 1910, Lev Tolstoy closed the door to the room where his wife of 48 years was sleeping, packed his things and left his home, never to return. At the age of 82, the most famous living Russian embarked on a final journey that would become one of the great legends of the twentieth century.”…

William Nickell reads the death of Tolstoy as a modern media event, showing along the way how the media are heirs to oral tradition. The tragedy of the disintegration of a marriage and the journey of an old man for unknown reasons to an unknown place combines with the grapho-maniacal comedy enacted by all the key players (Tolstoy, his wife Sonya, his many children, his doctor, his typist, his followers), all busily writing diaries – some secret – and letters.

To top it off, Sonya’s arrival at Astapovo to join her dying husband and the refusal of the Tolstoyans in the little station to let her in are caught on film – the wrenching and angry tapping of a wife at a window.

Rummet där Leo Tolstoj dog

Redan för hundra år sedan fanns det en klar medial dramaturgi. Den moderna tidens landvinningar i form av telegrafisk och geografisk kommunikation bidrog till en snabb nyhetsförmedling och en motsvarande snabbhet när det gällde att skapa myter som senare forskningar haft svårt att hitta sanningen bakom:

Nickell’s voluminous research shows how Tolstoy’s departure and death ”captured the imagination of the Russian public and…(became) a media event in a surprisingly modern sense”. Flashlights, railroads, telegraphs, telephones, electric lights, film clips and phonograph recordings collide with the settled ways of life and the folkloric traditions of rural Russia. Pyotr Stolypin, Russia’s prime minister, considered the Tolstoyans more dangerous than the revolutionaries. Lenin made political capital of Tolstoy’s death within days. The man who left home ”taking a page from a medieval saint’s life” soon had his face adorning candy wrappers. The sublime wars with the trivial.

One reporter observed: ”Tolstoy decided to run from the world. The world followed him, caught up with him, and again placed him in a glass jar.” A jar on which his wife could only tap.

Mot den dramatiken konstrasterar Karl Bullas idylliska bild nedan från det lugna lantlivet på Jasnaja Poljana, där Tolstoj sitter omgiven av släkt och familj:

Den som vill se lite bilder – både gamla och nya – från Jasnaja Poljana kan förresten klicka här.

Read Full Post »

Jag gjorde ett intressant arkivfynd i går. Missförstå mig inte; jag tillbringade inte söndagen i någon unken källarlokal för att leta efter gamla dokument. I stället hittade jag ett spännande arkiv på nätet. Det är den finländska public service-kanalen YLE som lagt ut en mängd klipp från olika tider och kring varierande teman.

Jag hamnade egentligen där efter en sökning på Gunnar Björling, en av den nordiska lyriska modernismens fäder och en man som jag mötte en gång i min ungdom (jag har bloggat om det tidigare här). Mycket riktigt: det fanns några fantastiska ljudklipp där Björling dels talar om förhållandet mellan dikt och konst, dels läser några av sina egna dikter. Klippen daterar sig från 1937, 1947 och 1952 och materialet finns om man klickar här.

Och så hittar man ett nästan timslångt program med en annan författare som jag också mött som ung: Solveig von Schoultz. Hon läser sin dikt Den heliga oron och man får följa med när hon besöker sin bror, målaren Lennart Segerstråle liksom när hon träffar sina vänner, författaren Helen af Enehjelm och målaren Aina Enckell. De diskuterar kulturkretsar då och nu och talar också talar mycket om Björling. Hennes man, kompositören Erik Bergman, finns också med i slutet av programmet.

Solveig von Schoultz

Ett programklipp av extra intresse också för en rikssvensk publik är när författaren Ralf Parland berättar om modernisterna på Karelska näset under 1930-talet. Utgångspunkten är den legendariska Villa Golicke i Kuokkala som ägdes gemensamt av de båda kusinerna Tito Colliander och Sven Grönvall. Särskilt Colliander har levandegjort denna miljö i sin uppmärksammade memoarsvit från 60-och 70-talet men även andra har berättat om de litterära och konstnärliga möten som skedde där.

Parland berättar i sitt program hur som helst om livet och de färgstarka sommargäster som så småningom kom att bli litterära legender: Elmer Diktonius, Gunnar Björling, Rabbe Enckell, Johannes Edfelt, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf.

För att citera Parland: ”Karelska näset var en brygga mellan olika kulturer och världsuppfattningar. Därför blev näset för oss kulturella lösdrivare, som vantrivdes i tiden med dess nationella paroller och snäva gränsdragningar, ett slags utopia.” Läs och lyssna.

Stationen i Kuokkala – här klev författarna av tåget.

Vill man få perspektiv också på en annan svensk författare så bjuder arkivet på en intervju där Vilhelm Moberg berättar om sitt författarskap och om sitt förhållande till Finland genom åren.

När ni ändå är inne på YLE:s arkivsida kan ni ju också kolla ett mer aktuellt klipp. Det är när kronprinsessan Victoria den 2 november i år talar till folket från balkongen på svenska ambassaden i Helsingfors och börjar sitt tal med att säga ”Kära helsingborg…” innan hon likt pappa kungen kommer på att det blev lite fel, ändrar till ”Kära Helsingforsbor” och snabbt kommenterar det hela med orden ”En klassiker”.

Read Full Post »

Older Posts »