Nyårspoesi

I går redovisade bloggstatistiken 150 visningar av ett gammalt inlägg från 2012 med titeln Nyårsdikter. Det handlade om några svenska poeters tolkningar av årsskiften, från nationalskalden Esaias Tegnér till lokalpoeten i Grönköping, Alfred Vestlund. Alla besökarna verkar ha kommit hit via Google med hjälp av sökord som ”nyårsdikt” eller ”poesi vid nyår”.

Eftersom behovet av nyårsdikter uppenbarligen tycks vara stort vill jag gärna återge ytterligare ett verk av A:lfr-d V:stl-nd, ett tänkvärt poem skrivet någon gång på 1930-talet av hans tidigaste alter ego, Nils Hasselskog:

Låt icke midnattsslagen rymden skaka,
min broder i din bädd, vid årets slut,
förr’n du har satt dig upp att något vaka
och hunnit gjort ett överslag bakut…

Törhända, när du året sammanfattat,
ditt helhetsvy syns tämligt grått i grått:
Så många människor dig underskattat,
så många dig i grunden missförstått.

Och dock, jag tror att, mer å djupet granskat,
du här och där en ljuspunkt snart försport!
Hur glimmar ej ur dunklet oförvanskat
vad rätt du själv har tänkt och sagt och gjort:

Se här en komplimang, du artigt fällde…
se där en handling, den där juste begicks…
se här det glas, du varm till duskål hällde…
se där den penning, du gav ut i dricks.

Allt rullas upp: från lyftningen å hatten
till reprimanden, tvingad av förtret.
Likt rosor, ack, slå ut i nyårsnatten
produkterna av din personlighet.

Så skynda, fäst dem som en krans i håret,
och knyt dem, broder, kring din vandringsstav!
Då kan du lycklig möta nya året,
och må det gamla lugnt få gå i kvav.

I dåtidens anda har dikten förstås ett helt manligt perspektiv men den torde med lätta korrigeringar kunna göras helt könsneutral.

När nu 2014 lugnt får gå i kvav vill jag önska alla läsare ett Gott nytt år 2015!

Read Full Post »

Downton Christmas

Något måste väl skrivas om Downton Abbey Christmas Special som sändes på lördagskvällen. Även som serien blivit mer och mer av en tvålopera är det svårt att undvika att följa de aristokratiskt färgade förvecklingarna och den troget återgivna yttre miljön.

Den som såg julupplagan vet vad det handlar om och ni andra kan ju sluta läsa här. Men kortfattat kan man säga att familjen Crawley var på jaktutflykt till den nyrike Lord Sinderbys hyrda praktslott och att slutet på årgången blev så lyckligt som det brukar bli i gamla sagor. Här var det hårt prövade älskande som återförenades samtidigt som ett segt gammalt parförhållande resulterade i ett värdigt frieri i form av ett fastighetsköp.

En handling i handlingen rörde vid det förhållande som satte fart redan på de gamla grekiska dramerna: hur hybris leder till den högmodiges välförtjänta fall. Lord Sinderbys butler Stowell förödmjukar familjen Crawleys medförde betjänt Thomas Barrow, något som leder till att såväl Stowell som hans husbonde får en ordentlig näsbränna. Allt detta är mästerligt skildrat av engelska Radio Times som beskriver Barrows utstuderade hämnd:

That night he melted into the rooms of the angrily drunk Stowell and pumped him expertly for info on Sinderby. Before you could say “reputational armageddon”, a woman called Diana had received a fake telegram and crashed a drinks party under the impression that Sinderby would wish to talk to her and her small, Sinderby-esque son.

He did not, and made this plain by hyperventilating and grabbing the dado rail for support. Rose stepped in and, with help from Lord Grantham and a horrified, guilty Lady Mary, passed the woman off as a London friend before Lady Sinderby could clock the crisis and file for divorce. All was saved. So it was that Ebenezer Sinderby realised the error of his ways and welcomed Rose into the family.

Prövad av vad som kunde ha blivit en förödande social skandal mjuknar alltså den hårdhjärtade Lord Sinderby (precis som Ebenezer Scrooge i A Christmas Carol). Ripjakten kan fortsätta medan underklassen laddar bössorna och hämtar det skjutna bytet.

Lord Sinderbys hyrda slott

Man hade kanske väntat sig en mer dramatisk cliffhanger i slutet på den femte årgången men nu är man inför den väntade sjätte upplagan mest nyfiken på vem som till slut ska vinna den hårdflörtade Lady Marys hjärta. Också här ger Radio Times en expertkommentar:

Mary was paired with Henry Talbot, a new acquaintance who announced himself as a potential suitor by being played by a quite famous actor, and by competing lustily in Mary’s preferred method of courtship, which is to exchange cold insults without making eye contact. Doing this while casually murdering birds took his game to another level…

The clincher came the next morning when Mary, light blue with arousal, intercepted Talbot’s pre-breakfast departure and said she hoped to watch him unload again sometime. Talbot angled his hat still more raffishly and replied that although he is of course brilliant at it, shooting isn’t his sport. It’s cars. He leapt into his sexy sports chariot and, as Mary nearly fainted from desire, drove off. Talbot is pale, rude, clever and generally makes Tony Gillingham look like a golf bag with a face drawn on. He’s the one.

Vi får vänta och se. Men sätt gärna ett pund på att det blir Talbot som till slut vinner den unga änkans hjärta.

Allt detta kan man spekulera kring medan man begrundar några tänkvärda yttranden av allas favoritgestalt, the Dowager Countess, mästerligt gestaltad av Maggie Smith:

* ”Principles are like prayers. Noble, of course, but awkward at a party”.

* ”There’s nothing simpler than avoiding people you don’t like. Avoiding one’s friends, that’s the real test?”

* ”My maid. She’s leaving. To get married. How could she be so selfish?”

God fortsättning, as we say in Sweden.

Read Full Post »

Julefrid

Av en god vän fick jag låna ett häfte med titeln ”Julfriden i Åbo”. Tryckåret är 1942 och det rör sig om en drygt trettiosidig skildring av historien bakom det högtidliga utlysandet av julfrid, en tradition som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Den lever kanske starkast kvar just i Finland men historiskt sett är det en sed som under medeltiden iakttogs i hela Norden. I Sverige upprätthålls den fortfarande i Söderköping, vilket några klipp på Youtube vältaligt vittnar om.

Fast i Finland är julfridens utlysande i Åbo klockan 12 på julaftonen en nationell angelägenhet som förefaller ha den centrala plats i helgtraditionen som i Sverige numera ockuperats av Kalle Anka. Den högtidliga ceremonin har sänts i det finländska radion sedan 1935 och i televisionen sedan 1983. Även i Sverige kan man förresten se den om man sätter på SVT2 kl 10.55 på julaftonen.

Så här lyder den text som nästan utan avbrott lästs upp sedan 1827:

I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest; och varder förty härigenom en allmän julfred kungjord och påbjuden, med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira, och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande, emedan den, som häremot bryter samt julhögtiden genom något olagligt eller otillbörligt förfarande oskärar, gör sig under försvårande omständigheter förfallen till det straff, lag och författningar för varje brott och överträdelse särskilt påbjuda.

Slutligen tillönskas stadens samtliga invånare en fröjdefull julhelg.

Julfredsutlysningen i finsk version

Numera har julfreden ingen juridisk betydelse men förr i tiden kunde det utmätas skärpta straff för den som under jultiden bröt mot lag och ordning. Man undrar hur det gick för de banditer som enligt en notis i Finlands allmänna tidning (den 4 januari 1876) hade stört julfriden på en gård i sydvästra Finland:

Julmorgonen, då gårdsfolket å Erland Ikonens rusthåll i Kumo socken redan afrest till julottan och endast gårdens enkevärdinna, en son och en tjensteflicka sutto hemma, hördes oförmodadt en bultning på dörren. Värdinnan, som gick ut för att öppna, fick mot synen ett skott, hvilket sannolikt endast var ett löst skott… Fyra man rusade så in och fordrade, vid äfventyr af lifvets förlust, fram alla gårdens penningar. Då nu värdinnan helt frimodigt vägrade att yppa sina penningtillgångar, så började röfvarene att gå fram våldsamt och genomsöka alla vrår och gömmor. Fångsten blef väl icke riklig – endast 6 mark – men bofvarne gjorde derjemte beslag på allt å gården befintligt julebränvin – uppgående till endast 5 qvarter. Banditerna voro till antalet fem, af hvilka den femte höll vakt och utkik vid lian, derjemte vårdande hästen, ty röfvarsällskapet uppträdde med ekipage – häst och släde förstås.

Scenen kan tyckas idyllisk: rövarna kommer i släde och en av dem tar hand om hästen. Fast bytet blev som sagt magert. 5 qvarter brännvin motsvarar ungefär två helflaskor och skulle det delas på fem törstiga banditer räckte det väl knappt till annandagen. Men det var ju synd om familjen Ikonen som fick nöja sig med svagdricka resten av helgen.

När jag läste i de gamla tidningar, som på ett så fantastiskt sätt gjorts tillgängliga på nätet av Finlands nationalbibliotek, märkte jag att tanken på julfrid också utnyttjades kommersiellt i stor utsträckning under slutet av 1800-talet. Allehanda varor och tjänster utannonserades som en säker grund för den efterlängtade julfriden. I Wiborgsbladet för den 23 december 1893 meddelar en av stadens specerihandlare: ”Utan Castagnepurée ingen julfrid”. Man förstår att skinkan krävde detta tillbehör, något som visar hur nationellt bestämda julsederna kan vara (något för talmannen Söder att fundera på).

Annonsen om kastanjepurén speglar förstås en ganska borgerlig och välbeställd uppfattning om julfriden. Det var mot denna socialt omedvetna syn som den socialdemokratiske journalisten Axel Danielsson polemiserade i en artikel från 1888:

Den frid I tycken er förnimma i julnattens mörker är blott eder oförmåga att höra stridens gny. Och frågen I vad man har för sig därnere bland de missnöjde och lidande, så svaras det er, att man stökar till mänsklighetens stora julhögtid. När det stöket är förbi, komma julänglar och julfrid till vårt arma släkte.

Frid över eder som deltagen i detta julstök och striden för människobarnens lycka och välfärd.

Danielssons maning till en bredare och mer inkluderande syn på julfriden är kanske inte helt utan aktualitet.

Read Full Post »

Herder och Söder

Det är väl med Johann Gottfried von Herder som med Luther eller Marx. De skrev alla så flitigt och i så många olika sammanhang att man kan hitta även ganska befängda idéer och ståndpunkter om man bara letar ordentligt i deras skrifter. Den som till exempel anser att ”lärda fruntimmer” är en styggelse har en meningsfrände i Herder. Den som betraktar judar och zigenare som asiatiska folk som egentligen inte passar in i det europeiska gemenskapen kan också hitta stöd för sin tanke hos honom. Särskilt illa tyckte han om zigenare som han betecknar som ”Eine verworfene Indische Kaste, die von Allem, was sich göttlich, anständig und bürgerlich nennet, ihrer Geburt nach entfernt ist”, alltså en bortstött indisk kast bortom allt vad anständighet heter.

Beträffande judarna så hade han många tankar om deras historia men problemen med dem var för honom bland annat deras bristande benägenhet till assimilation. På den punkten stod han för övrigt inte så långt från Luther även om reformatorn kunde uttrycka sig lite råare.

Johann Gottfried von Herder 1744-1803

Herder var ju i många avseenden en lysande filosof och vetenskapsman med ett humanistiskt ärende men det är klart att just hans romantiska tankar om folksjäl och nationsgemensakp är som gjorda för att missbrukas av allehanda grumliga tänkare långt in i vår tid. Nazisterna plockade friskt ur hans idévärld och såg honom som en fader för den tyska nationella andan. Något sentida biologiskt rastänkande finns förstås inte i Herders skrifter men hans tankar om jordens, kulturens och språkets samhällsgemenskap kunde ju omtolkas i termer av ”Blut und Boden”. Om detta kan man läsa väldokumenterade artiklar på internet, t. ex. en med rubriken Herder in der Erziehung der NS-Zeit, där det klart visas hur gamla texter tagna ur sitt sammanhang kan ställas i den högerextrema propagandans tjänst.

Nu har som bekant Herder blivit aktuell också i Sverige genom vår andre vice talman Björn Söder och hans beryktade intervju i Dagens Nyheter i söndags. Herder nämns uttryckligen i intervjun och det finns ju en samstämmighet i några av Söders uttalanden med tankar som man finner hos Herder. Den tyske filosofen uteslöt uttryckligen nomader ur den nationsgemenskap som han drömde om. Så även om samerna är en svensk ursprungsbefolkning förstår man att de genom sin klassiska nomadiserande tillvaro inte riktigt passar in i det sverigedemokratiska konceptet. Tornedalsfinnarnas uteslutning hänger väl mest samman med språkfrågan och när det gäller judarna visar Söder att han tagit till sig Herders tanke på deras assimilering (plus vad som förr kallades ”svenskmannasinne”) som en nödvändig förutsättning för att de ska riktigt platsa i folkgemenskapen.

För Herder var också nationella högtider och fester viktiga manifestationer av den nationella gemenskapen och det är väl därför som Sverigedemokraterna är så angelägna om att alla ska fira jul och midsommar på svenskt sätt. Det ingår ju i den numera berömda kulturanalys som tydligen anses som så genial att den finns publicerad på flera av partiets lokala hemsidor:

Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på.

Det finns mycket utrymme för analys i dessa rader. Varför ska man betala tillbaka femman enbart till en vän eller släkting? Vad händer med den som efter alla dessa år tröttnat på Kalle Anka? Och hur är det med romer, judar och tornedalingar – håller de verkligen upp dörren?

Stackars Herder. Han skulle nog vända sig i sin grav och han kunde läsa vad hans sentida efterföljare skriver.

Read Full Post »

Julgran

Vi inhandlade en julgran idag. Det kan tyckas djärvt att göra det så här tio dagar före jul men har man ingen egen skog är man ju hänvisad till den kommersiella sektorn och eftersom de flesta granar i handeln är huggna redan i november spelar det nog inte så stor roll när man köper den. Nu står den ute i trädgården i väntan på att tas in strax före jul.

Det är ju som Grönköpings store skald en gång konstaterade:

Jag köpte min julgran för pengar
för mig fanns ej gratis att få…

Annat var det när jag som barn bodde på landet och vi i decimeterdjup snö (det var alltid snö på den tiden) gick ut i skogen för att hugga en gran och fyra enar. De senare var avsedda för husets stora trappa. Någon gång högg vi kanske också en andra julgran som ställdes på gårdsplanen.

Det var ungefär som i Önnemo by enligt vad vi fick lära oss i andra årskursens röda läsebok:

Det hade snöat i ett par dagar, men själva julaftonen gick in med strålande klart väder.

»Nu ska jag ut och hugga julgran», sade Gustav och grep yxan. »Kommer du med, Sven?»

Det var en fråga, det. Sven tog gladeligen sin kälke och följde med stora bror ut i skogen. Vad det var vackert i skogen! Trädens grenar voro höljda av snö, och solen, som stod röd ovanom skogskanten, sände långa, glittrande strålar in över den vita, gnistrande marken.

»Den här blir bra», sade Gustav, i det han stannade framför en rak och välvuxen liten gran.

Så ljödo yxhugg i den tysta skogen. Några röda domherrar flögo upp, skrämda av ljuden. Den lilla granen föll. Sven lade den på sin kälke, och de båda bröderna begåvo sig hemåt igen. I vedboden låg en julgransfot kvar sedan förra julen. Gustav tog reda på den, passade in den nya granen i den och bar så in den i kammaren. Där brukade alltid julgranen stå, mitt på golvet.

»Nu får ni klä granen, flickor», sade mor Anna, som hade bråttom med andra sysslor.

Av detta fick vi bland annat lära oss två saker. Dels hur verbens gamla pluralformer fungerar, något som många idag inte fattar (därav språkliga missfoster som: ”Julbordet kräva dessa drycker”). Dels fick vi en uppfattning om en naturgiven arbetsfördelning: pojkarna hugger granen medan flickorna klär den.

Det måste för övrigt ha funnits en tid då de icke skogsägande klassernas krav på egen julgran ansågs som ett hot mot skogsnäringen. Jag citerar några strofer ur en dikt av Magnus Elmblad från 1887:

I skogen går yxan. Dess giriga stål
Skär jättarne djupt genom märgen.
Den rike ibland – mer än bygden det tål –
Så dalarne sköflar som bergen.
Man blundar för det. Men om en gång hvart år
Den fattige gläds vid en julgran – då står
    På spel genast skogarnes välfärd…

I sammet och siden, i purpur och guld
Man pryder de stolta gemaken.
Hvad mer, om vid lyxen ibland låder skuld -?
Dess mera »pikant» blir ju smaken…
Men vi, som ej alls ä’ »pikanta», vi små,
Som nöjas med litet – ack, låt oss ändå
    Få pryda vår fattiga julgran!…

Se, vaxljusen tändas i borgar och slott
Så praktfullt, men ängsligt tillika.
Vi längta ej dit; ty vi länge förstått,
Att sorgen trifs bäst bland de rika.
Låt dem få behålla sitt villande sken;
Men vi, som ä’ glada – låt oss hvar och en
    Få tända vår fattiga julgran!…

Elmblad var kanske inte den störste bland diktare. Han är mera känd som författare till klassiker som ”Farmareflickan” och ”Petter Jönssons Amerikaresa”. Men han var nog ändå den förste som i poetisk form artikulerade den demokratiska rätten till en egen julgran.

Read Full Post »

Regeringsproblem

Medan jag ändå är inne på det politiska spåret vill jag gärna hänvisa till en intressant understreckare av statsvetarprofessorn Leif Lewin i Svenska Dagbladet idag. Han påminner om hur 20-talet var minoritetsregeringarnas gyllene tid i vårt land:

Vågmästeriet florerade. Än gjorde regeringarna upp till vänster, än till höger. Det fanns de som i likhet med den inflytelserike svenske politikern C G Ekman tyckte att detta var en alldeles utmärkt politik. Under vågmästeri är allting mera oförutsebart och frågorna prövas sakligt, medan blockpolitiken rutinmässigt låser fast alla riksdagsledamöter i ett för eller ett emot oberoende av frågans innehåll och karaktär. Men i längden ledde det ständiga hoppandet mellan tillfälliga majoriteter och de ständiga regeringsväxlingarna till en allt mer odräglig situation, som omöjliggjorde en långsiktig och kraftfull politik. Och en sådan var vad läget krävde, inte minst för att möta den stora arbetslösheten och hotet från högerextrema krafter.

Det senare låter bekant. Arbetslöshet och högerextremism är då som nu allvarliga politiska problem.

Vi är ju annars i Sverige inte särskilt vana vid kortlivade regeringar och parlamentariska kriser. Den som intresserat sig något för fransk historia vet hur det såg ut i fjärde republikens Frankrike. Robert Schuman var t. ex. premiärminister mellan  den 5 och 11 september 1948. En numera rätt bortglömd politiker vid namn Henri Queuille ledde regeringen mellan 2 och 12 juli 1950. Edgar Faure styrde mellan 20 januari och 8 mars 1952. Under ett drygt decennium mellan 1947 och 1957 hade Frankrike ett tjugotal ministärer med en genomsnittlig livslängd på ett halvår.

Henri Queuille – vem minns?

Så illa behöver det väl inte bli i Sverige om politikerna tar sig samman och försöker tänka utanför den s. k. boxen.

Annars är Sverige just nu inte ensamt om sina regeringsproblem. Israel ska gå till nyval i mars efter det att Netanyahu sparkat de två mest förnuftiga ministrarna ur sin regering. Den avskedade finansministern Yair Lapid hade invändningar: ”We are sad to see that the prime minister has chosen to act without consideration for the national interest and to drag Israel to unnecessary elections.” Det låter nästan bekant.

I Ukraina tillsattes den nya regeringen häromdagen och den innehåller tre ministrar som intill helt nyligen hade amerikanskt respektive litauiskt och georgiskt medborgarskap. Bara någon dag före utnämningen gjordes de hastigt till ukrainska medborgare. En av de vice premiärministrarna i den nya regeringen representerar vad som på engelska kallas Radical Party of Oleh Lyashko, ett parti som i sin logga har en grep som symboliserar vad partiledaren bland annat vill göra med de ukrainska oligarkerna (och – kan man förmoda – Putin).

Oleh Lyashko är en vilt fäktande populist av ett slag som får hans svenska kollega Jimmie Åkesson att te sig som en stillsam kamrer i en provinsbank. Amnesty International anklagade Lyashko förra året för människorättskränkningar i det ukrainska inbördeskriget och listade hans övergepp: ”detaining — in effect abducting — and ill-treating individuals across the region … while the camera is rolling.” Det senare syftar på att han gärna presenterat sina hårdhänta metoder i videoklipp på Youtube. Och nu är alltså hans parti med sina 22 mandat en del av regeringsunderlaget i Kiev.

Det är kanske skönt att veta att Sverige trots allt inte är ensamt om att ha problem med regeringsmakten.

Read Full Post »

Mer politik

Det har uppstått en diskussion kring något som i grunden handlar om politisk filosofi och idéhistoria. Finansminister Magdalena Andersson har kallat Sverigedemokraterna för ett ”nyfascistiskt parti” och den vikarierande partiledaren Karlsson är förstås upprörd. Även Jan Björklund tycker att man ska vara varsam med orden.

Fast är det fel att kalla en spade för en spade även om alla som läst statsvetenskap lärt sig att definitioner av fascismens väsen inte är så lätta att göra?

Ändå; som jag noterade i mitt förra inlägg: några ledande personer inom partiet gick häromåret omkring på Stockholms gator med metallrör i händerna och filmade sina rasistiska påhopp. De hade väl inte precis varit på någon ölkällare men nog var det ett ganska anmärkningsvärt uppträdande av riksdagsledamöter vare sig man kallar dem nyfascister eller inte.

Umberto Eco skrev 1995 en essä med titeln ”Den eviga fascismen”, publicerad också på svenska i boken ”Fyra moraliska betraktelser”. Där listar han 14 generella egenskaper som präglar en fascistisk ideologi. Han framhåller att de inte låter sig inordnas i ett sammanhängande system men säger att det är tillräckligt om en av dem finns som en kristallisationspunkt för vad man kan kalla fascism. Hans punkter finns på engelska Wikipedia och det här är några av dem:

”The Cult of Tradition”, combining cultural syncretism with a rejection of modernism…

”The Cult of Action for Action’s Sake”, which dictates that action is of value in itself, and should be taken without intellectual reflection. This is connected with anti-intellectualism and irrationalism…

”Fear of Difference”, which fascism seeks to exploit and exacerbate, often in the form of racism or an appeal against foreigners and immigrants.

”Appeal to a Frustrated Middle Class”, fearing economic pressure from the demands and aspirations of lower social groups.

”Obsession with a Plot” and the hyping-up of an enemy threat; This often involves an appeal to xenophobia…

Nog är väl det här egenskaper som lätt kan appliceras på Sverigedemokraterna.

Man kan ju till detta lägga hotet att fälla varje regering som inte anpassar sig till en enda specifik politisk fråga – ett typexempel på föraktet för parlamentarismens grundläggande principer. Och man kan påminna om Jimmie Åkessons karakteristik av islam som det stora hotet (”obsession with a plot”) eller Kent Ekeroths publicering av slagord som”EUSSR”, en total oförmåga att skilja ett parlamentariskt uppbyggt system från en grym diktatur.

Slagord för vissa sverigedemokrater

Alltså: Magdalena Andersson har i grunden rätt i sin idéhistoriska analys. Sen finns det förstås även inom vårt inhemska högerextrema riksdagspartiet olika nyanser av brunt. Men det är en annan historia.

Read Full Post »