Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2011

Nyhetsbyrån heter ett intressant diskussionsprogram på SvT och igår diskuterade programmets panel bland annat Leni Riefenstahls beryktade film Viljans triumf från 1935, en av historiens  första suggestiva propagandafilmer (det skulle som bekant komma många, många fler). Under samtalet kom man in på hur eftervärlden, med facit i hand, bedömt filmen men också hur dåtidens Tyskland uppfattade glorifieringen av en regim vars avsikter och konkreta politik man ändå upplevt på nära håll under ett antal år.

”Tyskarna visste en del 1935”, sa Britt-Marie Mattson i programmet. Absolut. Men även svenskarna visste en del om vad nazismen innebar. Jag råkade bläddra i ett nummer av Husmodern från våren 1933 där signaturen Berlinsvenska under rubriken ”De tyska mödrarnas kamp” skriver om de tyska kvinnor som under den politiska nyordningen ”utsatts för en tortyr, som kanske är värre än en kroppslig”:

Ty vilken moder trycks inte till jorden av sorg, då hennes barn stäckas i sin andliga utveckling, då de unga, som hittills levat i något så när drägliga förhållanden, plötsligt stå på gatan, bokstavligt talat utan bröd för dagen? Den lotten har drabbat hundratals tyska mödrar, vilkas män, fäder och söner ha judiskt blod i ådrorna, eller tillhöra eller tillhört ett parti, som inte gillas av den nuvarande regimen.

Avskedanden på grått papper, ögonblickligt och utan rätt till pension eller andra förmåner, häktningar och fängelse – straff av politiska skäl hör som bekant till ordningen för dagen i Tyskland just nu. Följderna därav drabba naturligtvis i hög grad mödrarna och barnen, vilka ju inte sysslat med politik eller kunna hjälpa att de fötts av judiska eller ”marxistiska” föräldrar.

Detta visste alltså läsarna av Husmodern i maj 1933. Ändå förblev en så stor del av den svenska opinionen så länge opåverkad. Sex år senare, under det beryktade bollhusmötet i Uppsala 1939, kunde svenska studenter fortfarande vara oberörda av judiska yrkesutövares hopplösa situation i Tyskland. Då som nu fanns det personer som mer oroade sig för ”flyktingsituationen” än för hårda människoöden i andra länder.

Den politiskt blinda och selektiva moralen tycks vara tidlös.

Read Full Post »

Sonetter igen

Vi diskuterade ju sonetter på den här bloggen i slutet av oktober. Det är ett ädelt och klassiskt versmått som nu börjar uppmärksammas också av yngre poeter. Men det är en svår litterär form som kräver att man kan förena tankens tyngd med formens lätthet, något som inte alltid lyckas. För att denna tankens täthet ska kunna förmedlas till omvärlden fordras dessutom att man inte låter läsaren snubbla på eller irriteras av formen.

Bra minnesregel!

Senast ut bland yngre sonettskribenter är Malte Persson som i Expressen härom dagen publicerade några prov från en kommande samling med titeln Underjorden.

Lyckas han behärska den litterära formen? Både ja och nej. Det finns en tråd och en suggestiv stämning i de sonetter han presenterar. Ord på en högre stilnivå blandas med vardagsjargong. I Hjalmar Gullbergsk anda tillåts ”vagnens mitt” rimma på ”pommes frites” (förutsatt förstås att den senare termen uttalas på franskt sätt så att ”pommes” inte får de två stavelser som är den samtida grillbarens naturliga uttal).

Scenen är tunnelbanans undre värld, ett ”vardagshades”:

En herre med en svart portfölj i läder
(som döljer vilka bleka dokument?)
bredvid en gothsminkad musikstudent
(som döljer vad med hjälp av smink och kläder?)

bredvid en äldre dam i vitt som spänt
håller Chanel-handväskan tryckt mot sig,
bredvid en hantverkare bredvid mig –
mig som jag heller aldrig riktigt känt.

Där snubblade jag faktiskt i andra strofen. Tre ”bredvid” är ett för mycket för att låta vackert i mina öron. Alternativ hade funnits. Att jag sedan hänger upp mig på den motsägelsefulla sammanställningen ”solipsistisk mobb”  i en senare strof behöver ju ingen annan läsare bry sig om.

Den avslutande två terzinerna i den sista av de presenterade sonetterna lyder så här:

Då skulle inte Mnemosyne glömmas
på ålderns höst av sina barnbarnsbarn
och tvingas stå så här och vad art

directors gjort, bland dem vars minnen snart
likt alla gårdagars besked skall tömmas
i samma glömskas glupska papperskvarn.

Där snubblar man förstås som läsare på den tredje raden som plötsligt blir niostavig. Tankens tyngd försvinner i en metrik som leder till irritation.

Det blir säkert en intressant diktsamling när den väl publiceras. Hoppas bara att någon klassiskt skolad förlagsredaktör dessförinnan hinner påpeka skönhetsfelen.

Read Full Post »

Midsomer revisited

 

Alla vet ju hur en en riktig engelsk by ska se ut. Prästgården i centrum, planteringar runt ”the village green”, röd brevlåda och tanter i stråhattar som odlar rosor. Men bakom den idylliska fasaden lurar mörkrets makter och ett mord kan inträffa när som helst. Om inte i prästgården så åtminstone på det närbelägna herresätet.

Så ser det ju ut i alla klassiska engelska deckarserier, framför allt i de många Miss Marple-versionerna. Och så förstås i Midsomer Murders, den deckarserie som blivit nästan outhärdligt skruvad och förvandlats till något slags såpa med drag av New Age och osannolika intriger.

Att John Nettles gjort sin sista film som kommissarie Barnaby är ingen nyhet och inget är sig likt längre. Särskilt inte sedan producenten Brian True-May sagt att en del av seriens charm ligger i att man inte ser några invandrare: ”Det skulle inte funka, då vore det ingen engelsk by”. Nu har han fått be om ursäkt och blir sparkad efter den nya inspelningsomgången.

Ett splittrat tandempar

Ett första avsnitt av den nya versionen med Neil Dudgeon i huvudrollen har just haft premiär och reaktionerna är förstås blandade. Hör här folkets röst i kommentarsspalten i Daily Mail:

Well there was a mixed reaction in my household. I loved it but my mum’s a bit miffed that Jones was made to look a bit incompetent…  The new Barnaby is great… The story was a bit slow to start with but it soon picked up pace and I’m looking forward to more the rest of the series. Have to say I’ll be very sorry when Brian True-May leaves, he’s a very talented man and I can’t see who will be able to continue with his good work .

En mer vetenskaplig utvärdering av den nya versionen kommer när det första avsnittet så småningom dyker upp i någon svensk kanal.

Read Full Post »

Var får Pentagon alla sina fantasifulla namn ifrån? Som nu detta med Operation Odyssey Dawn som en beteckning på anfallen mot Libyen. Eller Operation Desert Storm i början på 90-talet eller Operation Enduring Freedom för drönarkriget i Afghanistan.

Fransmännen vill väl i och för sig inte vara sämre, nu när Sarkozy äntligen fått visa sina militära muskler. Operation Harmattan kallar de sin insats, döpt efter den ökenvind som från västra Sahara blåser söderut in i Guineabukten mellan slutet av november och mitten av mars.

Alla önskar väl att Gadaffi störtas och att det libyska folket får frihet men som alltid när de stora militärmaskinerna rullar på kan man fundera över proportioner och metoder. Det är lätt att förstå Arabförbundets nyss uttalade tvekan inför en operation som enligt FN-mandatet skulle skapa en flygförbudszon till skydd för civilbefolkningen men som snabbt blivit ett massivt bombardemang av de mest skilda mål. Och i ett land som Libyen kan ju väldigt mycket sägas ha militära kopplingar. Shit happens när man skickar iväg blinda tomahawkmissiler. Resultatet kallas numera ”collateral damage”.

Men återigen funderar jag över kopplingen till Odysseus. Den rosenfingrade gryningen hos Homeros har ju inte så mycket att göra med krig och flygförbud. Det finns i och för sig en scen i Odysséens nionde sång där hjälten med sitt skepp kommer till Lotofagernas (lotusätarnas) land, en plats som redan antika författare identifierade som Libyens kust. Så här låter texten i Erland Lagerlöfs gamla översättning:

Nio dagar å rad jag nu drev för den rasande stormen
hän över djupet, där fiskarna gå, men på tionde kom jag
till Lotofagernas land, som ha blomstermat till sin föda.
Där uppå kusten vi stego i land och oss hämtade vatten,
och invid skeppen på stund mina männer sig lagade middag.
Men då vi hade med mat och med dryck oss alla förplägat,
sände jag några åstad, för att efterforska de skulle
vad för människor där utav markens gröda sig närde;
tvenne jag valde därtill, och jag skickade med dem en härold.
Dessa nu skyndade bort, och de träffade snart Lotofager,
och Lotofagerna tänkte ej alls göra de våra
någonting ont, utan gåvo fastmer dem att smaka på lotos,
Vem då av männen som åt av den honungsljuvliga lotos,
gitte ej vända tillbaka med bud eller tänka på hemmet,
utan där ville de kvar hos Lotofagerna stanna,
plockande lotosfrukterna jämt, och förgäto sin hemfärd.

Odysseus hämtar männen som inte ville åka hem från Libyen

Lärdomen från Odysséen är alltså denna: Det gäller att inte förgäta sin hemfärd när man närmar sig Libyens kust.

—————–

PS – Uppdatering

Ett mycket intelligent resonemang om problemen kring humanitära krigsinsatser förs i en debattartikel idag (22/3) i Dagens Nyheter. Det är Robert Egnell, lektor vid Militärhögskolan som bl. a. skriver: ”I det specifika fallet Libyen är det svårt att se hur det internationella samfundet skulle ha kunnat stå vid sidan om under de sannolikt mycket blodiga slutstriderna mellan Khaddafi och oppositionen. Strategin att från luften implementera kravet på att skydda civila är dock tveksam både ur ett effektivitetsperspektiv och ur ett etiskt perspektiv.” Läs mera genom att klicka här.

Read Full Post »

Alla minns väl den gamla historien från det kalla krigets dagar:

En amerikan och en sovjetryss tävlar mot varandra och amerikanen kommer först i mål. I amerikanska tidningar heter det: ”Vår man vann och ryssen kom sist”. Den sovjetiska versionen blir däremot: ”Vår man kom tvåa medan amerikanen hamnade näst sist.”

Jag kommer att tänka på den när jag läser en notis i Dagens Nyheters kulturdel idag:

Erik Helmerson, ledarskribent på DN, filmkritiker och författare, tilldelades Umeå novellpris under Littfest, Umeå internationella litteraturfestival som avslutas på lördagen. Priset på 10.000 kronor vann han för novellen ”Utan skugga”. På måndag släpps hans roman ”Den onödige mannen”. 700 noveller skickades in till tävlingen, av dessa vann sex skribenter Umeå novellpris. Första pris gick till Hanna Lutz, Finland, för ”Den elfte versionen”…

Tja, så kan man ju också vinkla det när man vill framhålla tidningens egna medarbetare. Den mer rättvisande beskrivningen av tävlingsresultatet får man annars på litteraturfestivalens egen hemsida:

Första pris i tävlingen Umeå Novellpris 2011 har tilldelats Hannah Lutz, född i Ekenäs, Finland, men numera boende i Köpenhamn. Förstapriset på 50 000 kr får hon för novellen Den elfte versionen för att den på ett mångtydigt och verkningsfullt sätt skildrar en ung flickas bemödanden att i språk och handlingar överkomma ett utanförskap som kan besegras…

Fem ytterligare bidrag har vardera belönats med 10 000 kr. Dessa är:

Rakt upp och ner av Clara Söderlund, Nacka
Utan skugga av Erik Helmerson, Stockholm
Norden av Lova Fredriksson, Piteå
Grisen av Mette Mjöberg Tegnander, Lund
Haren av Tiina Laitila Kälvemark, Stockholm

Som ni förstår har jag ett litet egenintresse i att den välrenommerade juryns resultat redovisas korrekt eftersom min egen svärdotter Tiina var en av de fem som delade äran med Helmerson. Hennes prestation var kanske ännu mer beaktansvärd eftersom hennes modersmål och huvudsakliga skrivarspråk är finska och den aktuella novellen var en första skönlitterär text på svenska.

Oberoende bloggar behövs om sanningen och en korrekt nyhetsvärdering ska fram.

Read Full Post »

Så började 80-talet heter en bok som Åsa Moberg gav ut 1980. Det var ett slags dagbok från Folkkampanjen Nej till kärnkraft. Jag finns nämnd i den eftersom jag (bland annat i samband med en demonstration i Forsmark) lärde känna Åsa under den intensiva kampanjen fram till folkomröstningen i mars 1980.  Det var kanske den mest manipulativa politiska process som någonsin skådats i Sverige. Minns ni linje 2:s slagord om ”avveckling med förnuft”.

Jag satt med i Folkkampanjens styrelse i Uppsala och försökte ena en politisk regnbågskoalition från trotskister och vanliga kommunister till kristdemokrater och centerpartister (ingen lätt uppgift). Vi ordnade debatter och fyllde nästan universitetets aula. Tillsammans med Bengt Gustafsson, senare känd professor i teoretisk astrofysik, samlade jag namnunderskrifter bland universitetets professorer för ett energipolitiskt upprop. Jag skrev insändare mot Birgitta Dahl som var riksdagsledamot från Uppsala och en av socialdemokraternas tvetungade energidebattörer.

Hur folkomröstningen gick minns ni som var med och ni som knappt var födda då kan ta reda på saken via Wikipedia. Den ”förnuftiga” avveckling som segrade innebar hur som helst att regeringen mer och mer lätt bygga fast oss i ett elberoende. Sällan har avståndet mellan retorik och praktisk politik varit så stort.

Så kom Tjernobyl i april 1986. Och sen kom diskussionen om växthuseffekten som i och för sig inte minskade kärnkraftens farlighet men som ändå gav energiekvationen nya ingångsvärden.

För gamla kärnkraftsmotståndare finns det ingen anledning att inför den hotande katastrofen i Japan ropa ”Vad var det vi sa”. Den enda rimliga reaktionen just nu är förstås en bön och ett hopp om att det värsta inte inträffar och en medkänsla med alla som drabbas av både naturkrafternas och teknikens nyckfullhet.

Däremot är de reaktioner helt obegripliga som inte vill att det som hänt i Japan också tas med i diskussionen om världens energiförsörjning. EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark säger t. ex. att det ”känns det ovärdigt att katastrofen nu används som ett argument i den energipolitiska debatten.” Det är klart att det som händer just nu i Fukushima måste vara ett av många argument i den internationella energipolitiska diskussionen, tillsammans med frågor om klimatpolitik, hållbar utveckling och ekonomisk mytologi. Regeringar i flera länder har ju redan i handling bevisat att det måste vara så.

Att Barsebäck stängdes ner för några år sedan var förstås en första avveckling med förnuft med tanke på detta kraftverks extremt okloka placering. Man får bara hoppas att förnuftet får en ännu viktigare roll i den energipolitiska debatten framöver. Det kan inte ens Gunnar Hökmark tycka vara ovärdigt.

Barsebäck – avvecklat med förnuft

Read Full Post »

Hur hade vår konsthistoria gestaltats om inte ikonernas förespråkare hade segrat på den 7:e ekumeniska kyrkomötet i Nicaea år 787? En hypotetisk fråga förstås. Men om motståndarna  fått bestämma hade kyrkorna (säkert också i västerlandet) varit lika tömda på avbildande konst som synagogor eller moskéer.

En av de främste ideologerna bakom den kristna bildteologin var kyrkofadern Johannes av Damaskus (759-826) som i skydd av den muslimske toleransen (han var något slags förvaltningschef hos kalifen) kunde utveckla argumenten mot ikonoklasterna. Jag tror att jag i något tidigare inlägg citerat den lärde konstkritikern Ulf Linde som i en intervju i DN för några år sedan framhöll att de bysantins­ka kyrkofäderna formulerat den mest intressanta konstteori han läst. Och då tänkte han nog främst på Johannes Damaskenos.

Man kan ju i sammanhanget också minnas vad Gunnar Ekelöf en gång skrev till litteraturvetaren Leif Sjöberg:

Om du vill ha något att leva på så lär av de ryska och tidiga bysantinska ikonerna … Det finns mycket av teologi och dogmatism i dem, men en bra ikon är något sublimt. Du har understrukit musikens påverkan på mitt författarskap; påverkan från dessa visionära målare är måhända större.

Allt detta kommer jag att tänka på av två orsaker. Den första är att den ortodoxa världen  idag firar ”ortodoxins söndag” till minne av just beslutet i Nicaea år 787. Den andra är att jag nyss fått i min hand en liten bok med titeln Ikonen – närvaro och källa, redigerad av Lars Gerdmar.

Vill man förstå något av ikonens teologi, historia och måleriteknik, så har man allt utmärkt sammanfattat här. Professor Samuel Rubensson från Lund bidrar med en meditativt hållen essä med titeln Ikonen – spegel och närvaro. Andra bidragsgivare i boken är docent Per Beskow som behandlar ämnet Avbild och likhet – människan inför ikonen och docent Britt-Inger Johansson som skriver om Bilden – kyrkorummet och heligheten. Boken avslutas med en essä av den ortodoxa teologen Paul Meyendorff från USA som skriver om ikonen som liturgisk konst och andlig verklighet.

Bokens redaktör Lars Gerdmar är både ikonmålare och konsthistoriker och han skildrar med inlevelse och sakkunskap en ikons tillkomst men han berör också ikonkonstens historiska relationer till de egyptiska mumieporträtten och till renässanskonsten. Han påminner också om hur ikonmåleriet återupptäcktes kring det förra sekelskiftet i samband med restaureringar av medeltida konst i Ryssland och på Balkan:

Befriade från gulnad fernissa och sekel av ingrodd smuts, orsakad av sot från oljelampor, vaxljus och fet rökelse som med mörka skikt dolde de gamla mästerverkens koloristiska skönhet, kunde världen på nytt möta denna konst i dess fulla prakt. Från att tidigare av konsthistoriker ha betraktats med något styvmoderliga ögon anses ikonkonsten idag som en av de främsta bildkulturerna i konstens historia och dess mästerverk på både grekiska och rysk mark i klass med exempelvis renässanskonstens.

Det var ju den upptäckten som Albert Engström i början av 1920-talet gjorde när han reste till Ryssland tillsammans med bl.a. den ikonsamlande bankiren Olof Aschberg.  I boken Moskoviter från 1924 skriver han entusiastiskt om sin nyväckta fascination inför ikonernas värld, om deras utsökta färger och djärva linjespel.

Så sänd en tacksamhetens tanke till de bysantinska tänkare som förstod att en bild är minst lika viktig som tusen ord och som med sin kamp bidragit till den västerländska kulturens särart.

Read Full Post »

Older Posts »